Tiden rinner ut för Nynäshamn CV-coach

Jag var Nynäshamns CV-coach. Jag hade arbetat ett halvår i den rollen utan Datorteket i ryggen, utan något annat än min egen förmåga att falla tillbaka på. Jag hade hamnat på djupt vatten men jag fyllde min roll och jag gjorde en insats. Min sista tid i Nynäshamn kunde knappast ha börjat bättre.

Olyckligtvis såg det inte särskilt lovande ut med en förlängning. Trots att mina insatser slagit väl ut – och trots flera remarkabla framgångar – ansåg sig Nynäshamns kommun inte ha råd att förlänga tjänsten. Min tid höll på att rinna ut.

Jag hade levt min dröm, jag hade arbetat på toppen av min förmåga – och hade ändå vetat att det fanns mer att ta av. Mer att ge. Att jag trots allt ändå inte hade behövt bestiga mitt Mount Everest eller mitt K2.

K2. Jag visste att jag hade mer att ge.

Att jag hade mer än så att ge.
Att jag hade haft roligt. Att jag hade haft någonting att sätta tänderna i.

Att jag, just jag, gjorde skillnad.

Och det, det är en känsla som bara kan mäta sig med att ha vinden i ansiktet en kall och klar oktoberdag när trädkronorna flammar i rött och guld och en brusande höststorm får blodet att sjunga och man känner sig mer levande än man någonsin gjort.

Jag hade levt min dröm. Det var dags att vakna.

Det hade inte varit lätt alla gånger. Och allt hade inte varit storartade framgångar – man kan inte fösa vatten uppströms. Jag kunde göra om mina klienters ansökningshandlingar, jag kunde få dem att se sina kunskaper och sin kompetens och vad de skulle tänka på när de skrev CV och säljbrev. Jag kunde göra mitt yttersta för att de skulle ha en rättvis chans att bli sedda på arbetsmarknaden. Men jag kunde inte garantera dem jobb.

Likväl hade jag ett arbete som utmanade mig och stimulerade min kreativitet. Ett arbete som fick mig att växa, både i min yrkesroll och som människa. Och jag älskade det.

Det var dags att ta farväl av Nynäshamn

Jag hade fått en fin merit som Nynäshamns CV-coach, och hade fått erfarenhet från två olika sätt att arbeta – dels vid Datorteket i Nynäshamn och dels i en tjänstemannaroll direkt vid kommunen. Men nu var det över. Min tid i Nynäshamn löpte obevekligt mot sitt slut.

Det var som det var, och mot det hade gudarna rasat förgäves. Men nog sved det, att det skulle stupa på någonting så krasst som pengar.