Praktik som CV-coach – upp till bevis!

Den dolda takterrassen. En fredad oas.

Jag hade fått praktikplats. Som CV-coach. Vid Saga-kursen. Hos Marianne och Monika!
På Folkuniversitetet!

Allt var perfekt.
Ah, man kunde ju lätt tro det. Nu väntade nästa omgång kursdeltagare otåligt i farstun. Och jag – hjälp, milde himmel, vad hade jag givit mig in på? – var praktiserande CV-coach.

Nu var det upp till bevis.

Inledningsvis lät jag Marianne och Monika köra sitt race och fanns själv mest till hands i datasalarna. När Marianne och Monika intervjuade deltagarna och hittade de som hade svårt för det här med CV och ansökningshandlingar och att formulera sig, så skickade de över dem till mig. Så började det.

Bland de personer jag hjälpte fanns bland annat en sekreterare/läkarsekreterare med goda språkkunskaper, en journalist och informatör som sadlat om från en akademisk karriär där hon inte kände sig uppskattad, en miljökemist som inte lyckades få de få jobb som miljökemist som fanns, en kassörska med förslitningsskador och en nyutbildad klassmorfar.

Särskilt roligt var det med kassörskan, som hela tiden pep och protesterade att ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Fast det kunde hon visst det, för det var just så trevlig och entusiastisk som hon var när hon pratade med oss på kursen, coacher och deltagare med samma frimodighet. Jag ångvältade rakt över hennes protester och skickade in en tre, fyra ansökningar till Ica och Konsum och andra butiksjobb innan hon hann komma sig för att protestera.

Och hon kom på tre intervjuer inom en vecka – vilket tystade hennes protester. Det var första gången på över ett år som hon kom på intervju.

Hon hade en särskild styrka, kassörskan. Till skillnad från många andra kassörer var hon i sitt esse när köerna tornade upp sig. När hon mentalt kavlade upp ärmarna, gnuggade händerna och slog vad med sig själv om hur snabbt hon skulle kunna beta av den kön.

Och jag tror hon blev effektivt botad från ”sådär kan jag väl inte skriva om mig själv”. Hon kom också på allt fler intervjuer.

Det var flera än de ovan nämnda, men ingen av dem finns med bland exemplen i CV-pärmen. Det var inte alltid jag lika framgångsrikt lyckades förmå personerna att göra alla de ändringar jag föreslog och ansåg nödvändiga. Deras handlingar förbättrades kanske och blev tydligare, men de blev inte så vassa som de kunde ha blivit.

Det var också en lärdom – man kan inte lyckas alla gånger. Man kan inte tvinga förändringar på människor. Och man kan inte fösa vatten uppströms, det går inte. Man blir bara trött och väldigt, väldigt blöt.

CV-coach. Lever min dröm.

Jag praktiserade som CV-coach på Folkuniversitetet och mina insatser gjorde nytta och var uppskattade. Coacherna, Marianne och Monika, var nöjda med min insats.

Allt var perfekt. Jag levde min dröm. Jag gjorde skillnad. Marianne och Monika, började prata om att de ville jag skulle komma tillbaka följande termin och jobba med dem. Som CV-coach.

Drömmarna och förhoppningarna fladdrade omkring som våryra fjärilar. Jag skulle få arbeta med två fantastiska, härliga och inspirerande kvinnor. Och jag skulle få arbeta på mitt älskade Folkuniversitetet, där jag också gick mina inspirerande, utvecklande skrivarkurser.

Och vem vet, kanske hade det kunnat bli så.