torsdag 31 maj 2018

Om skrivande och struktur - eller bristen på den senare

I tisdags skrev Veronica Almer, klokt och insiktsfullt som alltid, en bloggpost om skrivande och struktur på på Debutantbloggen. Om du inte redan läst den, kan du göra det här.

Att börja skriva, utan tillstymmelse till struktur, är ett kardinalfel som jag begått gång på gång. Jag vet inte hur ofta jag har satt mig ned och börjat skriva och grotta ned mig i texten med ingenting annat än insikten om att "det är dit jag skall" som ledstjärna.

Kanske går det tillbaka till att jag en gång i värden planerade och skissade upp en fantasyhistoria (i flera delar - jag är oförmögen att skriva SMÅ saker) där enbart tidslinjen var på över hundra sidor.

Och efter det, var jag så led på hela historien att den aldrig blev skriven.


Efter det har jag mer eller mindre skjutit från höften, skrivmässigt sett, när jag fått en ny och spännande idé.


Att sätta sig ned och bara skriva och grotta ned sig i texten har sin charm.  Att se en text växa fram - scen för scen - från ingenting annat än tankar och fingrarna flygande över tangentbordet har sin frestelse. Sin speciella magi.

Man vet inte vad som skall hända härnäst. Vad ens personer skall ta sig till. Få för sig att göra och säga.


Men att ge efter för den här frestelsen har sina speciella svårigheter. Sina speciella problem.

Det har bland annat lett till att jag efter sex års skrivande sitter med ett manus på ca 900 sidor som har en svåröverskådlig tågurspårning i mitten.

Man. Behöver. Faktiskt. Struktur.



Jag har genom år fått försöka uppfinna och bygga upp strukturen runt den skrivna texten för att styra upp det hela.

Och längs den resans gång jag har kommit till slutsatsen att det kanske kan fungera för mig att sätta mig och skriva fyra, fem kapitel och kanske också några fristående nyckelscener bara för att få grepp om mina huvudpersoner och deras reaktioner. Vilka är de? Hur tänker de?

Hur ser de på livet och hur reagerar de på livets med- och motgångar?


Men sedan måste jag ta ett steg tillbaka, pausa skrivande och spika strukturen och dokumentera vad jag funnit ut om personernas karaktärer, tankesätt, åsikter och värderingar och se hur jag kan utveckla dem.

Det är litet som att försöka uppfinna såväl hjulet som vägen och fånga och tämja hästarna - efter det att man byggt vagnen.


Så, min skrivande vänner där ute - hur ser ni på struktur? Hur mycket - eller hur litet - av den varan behöver du? Vilka metoder använder du?




tisdag 29 maj 2018

Dagens fotnot

Ännu en dag av fotsmärtor och svullen fot. Överväger just nu att stoppa ned vänster fossing i en balja isvatten och se vad den tycker om det.

Om ni hör ett yl eka över Södertörn, vet ni att jag förverkligat den idén.



måndag 28 maj 2018

Mary Balogh – Indiscreet



Kategori: Historisk romance
Titel: Indiscreet
Ingår i: The Horsemen Trilogy, 1:a boken
Författare: Mary Balogh,
brittisk/kanadensisk
romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 1997, nyutgåva 2016
Epok: Regency, (1810-tal)



New York Times bästsäljande författare Mary Balogh är en favorit bland de internationella romanceförfattarna. Hon har en suverän förmåga att fånga och återge regencyns tidsanda och betraktas som en av de mest framstående efterföljarna till Georgette Heyer. Hon skriver helt enkelt klassisk romance när den är som allra bäst.

Indiscreet, som är den första boken i The Horsemen Trilogy, gavs ut första gången 1997 och kom 2016 i nyutgåva.

Jag har läst The Horsemen Trilogy i en litet udda ordning eftersom jag läste den tredje boken i serien för flera år sedan (den var vid denna tid den enda boken i serien man fortfarande kunde få tag på i handeln, de andra hade gått ur tryck) samt sedan, flera år senare, bok ett och två i nyutgåvan.

Serien handlar, i likhet med Mary Baloghs senare serie, The Survivors’ Club, om en grupp vänner som tjänstgjort som kavalleriofficerare under napoleonkrigen.

Till skillnad från The Survivors’ Club ligger dock tonvikten här inte på på en grupp konvalescenter som blivit vänner medan de återhämtar sig från svåra skador och återanpassar sig till livet efter kriget. Här handlar det fyra tätt sammansvetsade vänner, som svetsats samman medan de tjänstgjorde tillsammans som kavalleriofficerare och som efter hemkomsten intar sina rättmätiga positioner i samhället och bara vill njuta av livet.


I den första boken i serien är det Catherine och Rex historia som berättas.



Indiscreet
(Baksidestext)

From New York Times bestselling author Mary Balogh comes the first novel in the Horsemen trilogy, a scandalous romance of yearning passion and dangerous desires... 

In the country visiting his twin brother, Viscount Rawleigh longs for a little diversion and beautiful young widow Catherine Winters seems like easy prey. But Rex's target is a lady of virtue, and when she roundly rejects his improper proposal to become his mistress, Rex finds himself faced with a delectable challenge. 

Catherine knows she must fight the indecent feelings the Viscount arouses within herfeelings that bring to life a past she had sought to escapeeven as the handsome lord refuses to relent in his amorous attentions. 

But even though she knows one kiss could bring her to ruin, temptation proves an insurmountable foeand Catherine can not ignore the beating of her treacherous heart...


Det gamla omslaget


Om handlingen

Mrs Catherine Winters har i flera års tid levat ett stillsamt, tillbakadraget liv i en sömnig liten by, där det mesta av det sociala livet kretsar runt herrskapet Adams på det närbelägna godset. När Mr och Mrs Adams återvänder, i spetsen av en kortege med gäster i vagnar och till häst, råkar Catherine hälsa på äldre tvillingbror, Rex Adams, Viscount Rawleigh, i tron att han är Mr Adams.

Det lilla misstaget är tillräckligt för att fånga Rex intresse. Han har inte direkt sett fram mot besöket hos brodern och svägerskan – han är djupt fäst vid sin bror men har svårt att fördra sin svägerska. Speciellt inte som hon satt sig i sinnet att leka äktenskapsmäklerska och få till ett parti mellan honom och hennes yngre syster (ett parti som inte intresserar någondera av dem).

Rex är uttråkad, redan före framkomsten till godset, och ser sig om efter någon lokal skönhet att inleda en lättsam affär med. Han tror sig ha funnit henne i den unga kvinna som så spontant hälsade på honom vid ankomsten till byn och blir milt sagt irriterad när hon avvisar hans närmanden.

Trots att Catherine inte vill ha någonting med Rex att göra, korsas deras banor gång på gång. Snart är rykten i svang i den lilla byn, speciellt som Mrs Adams – som har andra planer för Rex – öppet visar sitt missnöje. Allt dras till sin spets när Rex, efter att ha eskorterat Catherine hem från en fest på godset, blir sedd när han lämnar hennes stuga.

Rex, som är trött på att ständigt bli avvisad, lämnar släktsammankomsten hos brodern redan följande morgon. Han är ovetande om att byn surrar av rykten, som alla utmålar Catherine som en fallen kvinna. Catherine, däremot, märker av det redan samma dag. Hon är plötsligt utstött i den by där hon under flera års tid levt ett respektabelt och tillbakadraget liv.

Det blir Rex bror, Mr Adams, som träder emellan och sänder bud efter sin bror. Efter Rex taktlöshet och hans indiskretion när han lämnade Catherines stuga mitt i natten finns det bara en lösning. Äktenskap.

Rex är frustrerad över att ha blivit snärjd av en kvinna som avvisat alla hans närmanden och som varit så ovillig att ha någonting att göra med honom. Men han känner sig skyldig och vet vad som är hans plikt.

Trots det som hänt är Catherine in i det sista ovillig att gifta sig med honom. Och det är uppenbart för Rex att hon har hemligheter.

Det är ingen lovande början på deras äktenskap.



Mitt omdöme

Ända sedan jag 2015 läste den sista boken i The Horsemen Trilogy, Irresistible (som vid den tiden var den enda boken i serien man fortfarande kunde få tag på i handeln, de båda första böckerna hade gått ur tryck) har jag sett fram mot att få läsa den här boken eftersom alla referenser till just det här paret gjorde den så lockande. Så när jag hörde att serien skulle komma i nyutgåva var såväl glädjen som förväntningarna höga.

Och den här boken, den levde verkligen upp till mina förväntningar.

Rex dundrar in som elefant i en porslinsbutik i Catherines stillsamma, välordnade liv och vänder fullständigt upp och ned på det. Och Catherine finner, till sin överraskning och mycket mot sin vilja, att hon blir attraherad av honom. Men Rex är allt annat än diskret och en kväll, när han eskorterat Catherine hem från en fest hos hans bror, blir han sedd när han lämnar hennes stuga.

Skandalen är ett faktum och äktenskap är, enligt tidens sed, oundvikligt.

Såväl Rex och Catherine känns som genuina som reagerar trovärdigt inom ramarna för berättelsen. Catherine är lätt att sympatisera med, under hela berättelsen. Rex, däremot, är under den inledande delen av boken stundtals svår att sympatisera med. Han är självupptagen, självcentrerad och enkelspårigt inställd på sina egna önskningar och tar inte Catherines avvisanden på allvar. Men när Catherine slutligen omisskännligt avvisar honom, lämnar han hennes hus.


I den senare delen av boken, när Rex och Catherine strävar efter att få sitt oväntade äktenskap att fungera, växer han med uppgiften på ett övertygande sätt. 

Man sympatiserar med Catherine och Rex och hoppas deras svårigheter och motsättningar kommer att lösa sig. Och sörjer med dem när missförstånden och motsättningarna tornar upp sig mellan dem, innan deras äktenskap ens har fått en verklig chans.

När Rex väl får veta mer om Catherines bakgrund berör det honom djupt och han inser hur djupt hans själviskhet och brist på hänsyn och takt måste ha sårat henne. Det är intressant att se honom växa och mogna.

Vi får också en intressant inblick i Rex tvillingbrors äktenskap, när det når ett lågvattenmärke på grund av hans snobbiga hustrus intrigerande. Också Rex vapenbröder – kavalleriofficerarna som, tillsammans med honom, fick smeknamnet The Four Horsemen – är intressanta bekantskaper.

Visserligen vet jag, genom den omvända ordning jag läste böckerna i, hur allt kommer att sluta. Men det jag inte vet, är alla turer på vägen dit. Och jag har alltid varit nyfiken på Catherine och Rex och deras relation.

Att läsa Indiscreet infriade alla förväntningar jag kunde ha. Det här är verkligen riktigt härlig, klassisk regency romance av Mary Balogh när hon är som allra bäst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken å det varmaste.




Betyg: 9 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_1.html




(som har en annan betygsskala)






Indiscreet
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2018

- The Duchess Deal, av Tessa Dare
- Allt eller inget, av Simona Ahrnstedt

2017

- Devil in Spring, av Lisa Kleypas
- När äventyret väntar, av Sofia Fritzson
- Sonjas andra chans, av Åsa Hellberg
- Will’s True Wish, av Grace Burrowes
- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






En fotnot. Eller veklagan över vänster fot

Ni som har hängt med ett tag här på bloggen vet nog om mina fotproblem, med återkommande anfall med muskelsmärtor i fötterna. Tja, vad kan jag säga?

Here vi go again?

Vänster fot anklagas härmed för sabotage. Jag har inte inte tid med de här dumheterna, jag har en praktik att sköta - och sköta väl. Jag har arbetsuppgifter jag behöver lära mig. Jag behöver ta mig, via Stockholms kollektivtrafik, till min arbetsplats inne i stan.

Jag vill lära mig.
Jag vill skriva content.

Men verkar vänster fot fatta det?

Nej, då, vänster fot anser sig ha skäl till att vara missnöjd med tillvaron och har gått ut i vild strejk. Värkande och svullen är den just nu nära nog omöjlig att få ned i ens mina fulaste och mest utkippade gamla sportsandaler.

Fanskapet är nästan en halv gång till så tjock och svullen som höger fot. Så ni förstår säkert att det muttras och morras när jag släpar mig omkring här hemma i lägenheten.

I dag är jag sjukanmäld, Jag vågar inte utmana kollektivtrafiken in till stan, inte med den här fotuslingen. Jag vågar inte heller utmana trapporna i lokalen där jag jobbar, de som funkar bra när fötterna är i bättre form.

Den enda utfärd utanför dörren jag ens skulle överväga att företa mig, är att linka till apoteket i Centrum och köpa Alvedon. Och inte ens det skulle jag överväga om inte tabletterna vore på upphällningen.

Jag vet inte vad som förorsakat smärtorna den här gången. Ett mindre felsteg någonstans, någonting jag inte skulle ha märkt eller reagerat på i vanliga fall men som blev droppen som fick bägaren att rinna över för mina redan trötta och svullna fötter i denna oväntat och oförutsett högsommarvarma majmånad?

Jag hoppas på svalare väder.


Tack för att ni orkat lyssna på min veklagan över vänster fot.




fredag 25 maj 2018

Smaklökarna fick ett lyckorus i går!

Har ni någon gång ätit lunch på Wästmanska Palatset?

Om inte, så har ni verkligen missat en helt fantastisk restaurang i hjärtat av Stockholm med såväl inspirerande miljö och historiska vingslag (huset har en verkligt intressant historia) som mat som inte bara är supergod och fräsch utan också har det där lilla extra. Det där som röjer att de som lagar maten inte bara vet vad de gör och kan sina saker utan också älskar mat och vet att förmedla det till matgästerna.

Jag ätit lunch där några gånger med jobbet, och varje gång har vi fått riktigt god och fräsch mat. Välsmakande mat. Mat med det där lilla extra.

Men gårdagens Chevré-sallad med rödbetor, fikon, valnötter och honung...

Någonting så makalöst gott!

Smaklökarna står fortfarande i givakt.


Att vi åt i svalkan på den trivsamma uteserveringen på bakgården gjorde inte direkt upplevelsen sämre.

Man kan finna oaser av lugn och grönska där stadens ljud och oljud känns litet avskärmade också mitt på Norrmalm.

Så om ni någon gång har vägarna förbi kvarteren kring Adolf Fredriks Kyrka sådär vid lunchtid kan jag rekommendera ett nytt ställe, väl värt att upptäcka. Året runt.





I går blev två pendeltåg ett

Gårdagen började faktiskt riktigt bra. Jag hade verkligen flow i går morse, jag kom iväg inte bara ett tåg tidigare än vanligt utan rent av tre tåg tidigare. Wohoo!

Som sagt, flow.

Tåget kom i tid och jag fick t o m en framlänges fönsterplats på skuggsidan och kunde slå upp min bok medan landskapet rusade förbi på väg mot stan. Vi kom till Handen, utan problem. Vi körde vidare mot Skogås. Vi kom till... Vega?

Där blev det tvärstopp. I en knastrande högtalare viskade föraren efter kanske fem minuter att tåget före oss fått tekniska problem och nu stod stilla någonstans framför oss på spåret på väg mot Skogås.

Sedan stod vi där, mitt i byggröran vid Vega, i kanske en kvart. Sedan rullade vi bit. Stod stilla igen. Rullade ännu en bit.

Slutligen kom vi så till Skogås. Fast just före stationen fick vi växla in på det normalt södergående spåret.

På andra sidan perrongen stod det trasiga tåget, som tydligen med mycket möda lyckats släpa sig in till stationen. Och perrongen var, som man brukar säga, svart av folk. Eller snarare smockfull av folk - för vid den här årstiden och med den rådande väderleken är majoriteten av pendlarna inte svartklädd.


Så, två pendeltåg skulle plötsligt bli ett.

Gissa om det blev trångt?

Häpp!


Tid tog det också, eftersom vi blev stående längre på samtliga stationer in mot stan eftersom passagerare som skulle med båda dessa tåg skulle tränga sig in i det överfyllda pendeltåget. Ingen verkade vilja vänta två minuter på tåget bakom oss - jag förmodar att det var i det närmaste folktomt.

Vilket man knappast kunde anklaga mitt pendeltåg för att vara. Det var så trångt att vi hade behövt en sådan där japansk påknuffare som hjälper till att stuva in passagerarna i tågen.


Men jag skall inte klaga, jag satt bra där jag satt och jag hann läsa flera kapitel i boken. Däremot var det inte utan att man undrade vart syret hade tagit vägen.

Så, trots min ambition att komma trekvart tidigare till jobbet - eftersom jag råkade ha en morgon med världens flow - var jag istället där knappa tio minuter tidigare än vanligt.


Men, SL?
Det skulle vara förbålt bra om era högtalarsystem fungerade - i samtliga vagnar.

Information - relevant, aktuell, tillförlitlig och fullt HÖRBAR!!! - är viktig.




onsdag 23 maj 2018

Våren i expressfart

För bara några dagar sedan blommade en hägg, ett japanskt körsbärsträd och en syren praktfullt sida vid sida här utanför porten.

Nu är häggen överblommad och den det japanska körsbärsträdet snöar rosa blomblad över gräsmattan, över trottoarens och vägkantens asfalt. Det är bara syrenen, som är mer av en försommarblomma än en egentlig vårblomma, som fortfarande blommar i sin fulla prakt.

Så länge det nu varar. I år dundrar våren förbi i expressfart. Blunda inte, i så fall är det fara värt att du missar den.



måndag 21 maj 2018

Den blomstertid nu kommer - på en och samma gång!

Jag tror att våren här på Södertörn just nu är i otakt med tiden. Vid husknuten blommar nu en hägg sida vid sida med ett japanskt körsbärsträd. Alldeles intill blommar en syren.

Någon som kommer ihåg uttrycket mellan hägg och syren?


Låt oss sammanfatta situationen med att just som häggen var fullt utslagen, så började syrenen slå ut.


Ur led är tiden.

Eller är det kanske snarare årstiden som löper amok?



söndag 20 maj 2018

Skrivdagbok, 20 maj

Jag har de senaste veckorna jobbat en del med min historiska/romantiska berättelse med övernaturliga inslag. Det stuvas om rejält. Rörs om i grytan. Det klipps, klistras och remixas en hel del.

Och det som nu sakta framträder har en helt annan styrka än ursprungstexten.

Framför allt blir Wilhelm mycket tydligare. Och det behövs, hans utbrott mot Katarina kom ganska mycket som en blixt från klar himmel och fick förklaras i efterhand. Nu byggs det upp redan i prologen och växer sedan långsamt till sig, steg för steg tills själva utbrottet blir ofrånkomligt.

Är vid det här laget riktigt nöjd med prologen och första kapitlet. Andra kapitlet börjar också falla på plats, litet mer för varje ny bearbetning.

Det känns som om den här texten håller på att kliva upp ett trappsteg. Eller möjligen två.


Jag har givetvis gjort bearbetningar tidigare. Men nog aldrig riktigt på det här viset, när jag remixar kapitel jag varit rätt nöjd med och som funkat utmärkt i befintligt skick.

Hur brutalt brukar ni gå lös på era texter?




lördag 19 maj 2018

Arbetar på årets tredje romancerecension

På tur den här gången står ännu en historisk romance. Den här gången är det fråga om en riktig klassiker från 90-talet, som kom i nyutgåva för ett par år sedan efter att ha varit ur tryck i evigheter.

Jag lyckades få tag på den sista boken i serien, Irresistible, innan den också gick ur tryck.

Den boken lämnade mig dock dessvärre med många frågor om vad som hade utspelat sig mellan de båda första paren i den första och andra boken i serien. Så det var roligt att få svar i åtminstone det första fallet i den här boken när den kom i nyutgåva.


Och, ja, recensionskön är lång just nu. Närmast överväldigande lång. Jag hoppas dock kunna få upp ytterligare några recensioner före sommaren. Och ytterligare några under sommaren.




söndag 13 maj 2018

Getingar på höjden: Är klimatförändringar förklaringen?

Antal getingar avhysta så här långt: 4

När man bott så länge på en och samma plats som jag nu har gjort (sedan vintern 86/87) här på den här delen av Södertörn, så har man hunnit se och märka förändringar i naturliga fenomen.

När jag flyttade in var jag lättad över att märka att antalet getingar som vågade sig upp på denna höjd (7:e våningen i ett höghus i ett soligt område, en bra bit ovan trädhöjd, utsatt för vindar och omgivet av många vägar) var betydligt lägre än de som surrade runt mitt föräldrahem (på 4:e våningen i ett hus omgivet av jämnhöga eller t o m högre träd i en större park) som också var beläget på Södertörn, dock en annan del.

Under de första femton, tjugo åren jag bodde här hände det kanske max en gång per sommar att en geting förirrade sig in och fick avhysas snabbast möjligt. Ibland kunde en hel sommar förflyta utan ett enda försök till getingbetingad invadering av mitt hem på höjden.


Men någonting har hänt sedan dess.

De senaste fem, tio åren eller så har antalet getingar som orkar eller ids anstränga sig att flyga så här högt stadigt ökat. Jag har regelbundet fått avhysa två eller flera getingar per sommar och våren 2018 har visat sig vara exceptionell.

Enbart under den här långhelgen har jag avvisat fyra lika oönskade som ovälkomna besökare.


Hur som helst. Kontentan är, att någonting definitivt har förändrats. Getingarna flyger nu mera frekvent också på denna höjd på min del av Södertörn.

Jag vet inte om det beror på att klimatet blir varmare, så att det kanske blir mindre ansträngande för getingarna att flyga så här högt i ett område som ofta är utsatt för vindar?





fredag 11 maj 2018

Härdsmälta eller hårddiskkrasch?

Japp, det är frågan jag måste ställa mig om onsdagen. Råkade min hjärna ut för hjärnors motsvarighet till en härdsmälta eller en hårddiskkrasch?

Den gick i alla fall tilt, over load, error - varefter normal verksamhet upphörde och världen tappade kontakten med logiken.

Det är kanske inte så underligt, jag tillbringade tisdagen och onsdagen med att försöka skriva texter om juridik. Vet jag någonting om juridik? Nope.

Såvida man inte räknar med Datalagens 10 §, som jag jobbade med under 80- och 90-talet på Televerket. Och om ni inte vet vad tusan det är, är det inte så förvånande för datalagen ersattes för många år sedan av personuppgiftslagen. Men det var i alla fall privatpersoners rätt att begära ut utdrag om sig själva för att se vad t ex myndigheter hade för uppgifter om dem.

Behöver jag säga att jag vid här laget inte minns många formuleringar, om ens några?


Men, skrivas texter om juridiska begrepp skulle det göras.

Så gjordes också, under såväl tisdagen som onsdagen. Research, textmixning, textredigering, textbearbetning, etc tills det fanns en begriplig text. Om den sedan var juridisk korrekt?

Det ligger bortom min horisont.
Låååångt bortom den.

Som tur var, var det i alla fall inte juridiska dokument jag skrev. Bara texter om juridiska dokument.


I onsdags kväll fick dock min hjärna nog och gick - som ovan nämnts - tilt, error p g a akut over load. I rasande takt passerade min hjärna stadierna "varning för ångkokt blomkål", "här var det potatismos", "maneter, uppspolade på en strand" samt uppenbarligen även "fullständigt cocko och inga hästar hemma". Ungefär som om någon, med plattan i botten, kör igenom en rad avspärrningar och vägbommar och rakt ut över kajkanten.


Det slutade med att min dumma, tröga, värdelösa hjärna var totalt handlingsförlamad. Oförmögen att avgöra vilket dokuments text jag skulle kopiera in i nästa dokument jag skulle konstruera.

Jag kom farligt nära att börja uppdatera i ett dokument som redan var klart.

Och där, klappade jag ihop.
Citronen hade pressats till sista droppen.


Men huruvida det var en hjärnmässig härdsmälta eller hårddiskkrasch, det vet jag inte. Allt jag vet är att jag hade nära nog skallklyvande huvudvärk från onsdag eftermiddag till torsdag mitt på dagen, trots flera Alvedon. Och, givetvis, att tankeverksamheten avstannade.


Inte heller blev det bättre av att det samma kväll var strul i megaformat i kollektivtrafiken. Hemresan från jobbet, en resa som normalt tar ca 50 minuter till 1 timme, tog denna kväll - givetvis just denna kväll - 2½ timme. Men det, är en historia i sig så det skall jag inte gå in på här.


Jag har fortfarande huvudvärk, men nu är den mer normaliserad och svarar bra och omgående på Alvedon.


Vad som främst gäller nu, är att fundera ut en bättre struktur för den här typen av högprioriterade jobb. För en del av problemet, var just bristen på struktur. Under tisdagen ödslade vi bort en hel del tid på att göra flera sidor som inte hade högsta prioritet.


Stress.
Går att hantera.
I alla fall till en viss nivå.
Bara arbetet är väl strukturerat och prioriteringen otvetydig.



fredag 4 maj 2018

Jaha, ja, Svenska Akademien...

vad kan man säga? Jag hade inte tänkt säga det här igen men morgonens händelser gör att det känns angeläget.



Frågan är väl om Svenska Akademien alls kan återställa förtroendet för sig själva efter det senaste årets  serie av offentliga magplask? 


Och Horace Engdahl?
Ah, det måste svida rejält i magskinnet efter alla dessa spektakulära magplask.