söndag 27 april 2014

Funderingar kring skrivkramp

När texten kämpar emot
För några veckor sedan skrev en av mina favoritförfattare, Mary Balogh, ett intressant blogginlägg om skrivkramp i sin blogg – ”WRITER’S BLOCK: THE GREAT MYTH”, där hon hävdar att skrivkramp – eller i det här fallet writer’s block – inte existerar utan bara är en tjusig term för brist på disciplin.

Mary Balogh vet vad hon talar om, hon är en produktiv författare som skriver otroligt välskrivna och populära böcker. Jag läser dem - med entusiasm - och väntar otåligt på hennes nästa bok. Och det ligger mycket i vad hon säger, i synnerhet när det gäller disciplin och ihärdighet och uthållighet. Men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med henne, inte helt och hållet. För som jag upplever det, finns det skrivkramp och skrivkramp. Ibland kan den vara en varningssignal om att man är helt fel ute i det man skriver.

För ett par dagar sedan skrev jag följande på Facebook:

Ibland, men långt ifrån alltid, tror jag att skrivkramp och blockeringar kan vara det undermedvetnas sätt att skrika "Stopp! Processen i huvudet är INTE klar än!!!"


Eller som Anders Fager, en av mina lärare från skrivarkurserna på Folkuniversitet och välkänd skräckförfattare, kommenterade det:

Eller mer oartigt: ”du har ingen aning om vad du sysslar med just nu!"

Och så kan man givetvis också uttrycka det.

En annan vän kommenterade det:

Visserligen fungerar det omedvetna oklanderligt, men glöm inte bort att det medvetna behöver ta kommandot ibland!

Och nej, jag hade inte glömt det. Inte förbisett det heller.

Men jag har skrivit tillräckligt länge för att inse att i vissa situationer är det inte en bra lösning att försöka tvinga fram ett par halvtaskiga scener i ett avgörande skede i texten. Och sedan fortsätt, kanske hundra sidor i texten, enligt de förutsättningar scenerna i fråga ger mig, bara för att kämpa med allt kraftigare motstånd från texten – som desperat försöker skrika "Vi skall INTE åt det här hållet, ärthjärna!"

För att slutligen behöva erkänna att jag textmässigt målat in mig i det ökända – och klichéartade – hörnet.

Har gjort det förr. Såväl texten som jag blev lidande.

Har ingen önskan att göra det igen

En gång, medan jag fortfarande kämpade med mitt eviga fantasyepos, hade jag sådana problem med att få en av mina huvudpersoner trovärdig att jag kom närmre att radera hela mappen från hårddisken än jag egentligen vill tänka på. Jag kunde uppenbarligen inte skriva, det var jag den gången övertygad om.
 
Huga!

Fast det är flera år sedan kan jag fortfarande få frossbrytningar bara jag tänker på det. Björnfrossa är ett välkänt begrepp – men jag undrar, kan man få skrivarfrossa?

...kan man få skrivarfrossa?

Men tillbaka till den scen jag kämpade med för några dagar sedan. Den som fick mig att skriva en uppdatering på Facebook att skrivkramp och blockeringar var det undermedvetnas sätt att skrika "Stopp! Processen i huvudet är INTE klar än!!!"

För mig innebar det att jag antingen kunde försöka tvinga fram ett par halvtaskiga scener, stänga ned datorn och sova på saken och förhoppningsvis se på scenerna med såväl utvilade ögon som utvilad hjärna och se vad som kunde göras av eländet.

texten känns som en misslyckad sufflé
Och elände, det var vad det hade blivit. Det fanns inte förutsättningar för att det skulle bli någonting annat än ett par halvtaskiga scener – processen var inte klar. Vad jag än skrivit, hade det sjunkit ihop som en misslyckad sufflé.

Rörigt, kladdigt, bökigt och svårt att göra någonting vettigt av.

Alternativt kunde jag låta processen fortgå i hjärnan tills hjärnans egen köksklocka ringde och talade om att, nu, nu är det färdigt.

Det var det alternativet jag valde, även om det kostade mig ett par skrivardagar. Och när processen i huvudet väl var klar – för den här gången, i alla fall – föll bitarna på plats. För så väl mig som för en av mina huvudpersoner. Scenen blev just som jag ville ha den och texten lunkar vidare, i en riktning som både den och jag är nöjda med.

Den här speciella typen av skrivkramp kan antingen följas av ”ketchupeffekten” – där man lyckas bluddra ur sig tre kapitel på en vecka när man väl lyckats rensa upp blockeringen i flaskhalsen.

Alternativt säger författaren ”Ah!” – och sjunker utmattad ihop i stolen som den där misslyckade sufflén – vilket är att föredra framför att texten gör det. Man vet att man kanske inte kommer att skriva mer den dagen. Men man vet också att när man startar datorn i morgon, ligger berättelsen i startgropen och väntar på startsignal.

"Ah!"
Men för att återknyta till Mary Baloghs blogg så kan jag instämma i att många gånger – de allra flesta, förmodligen – beror skrivkramp, blockeringar eller writer’s block på brist på disciplin. Men inte alltid. Ibland har Anders Fager mer rätt.

 ”Du har ingen aning om vad du sysslar med just nu!"

lördag 12 april 2014

Biten av ordet

Varför väljer någon egentligen att skriva?

Det är svårare än det mesta. Det kräver mer än man anar, mer än man kunnat förutse. Det kräver hängivenhet för textens själ och för arbetet. Och underkastelse för textens vilja - och det arbete och den hängivenhet som krävs.

Att välja att skriva är en personlig utmaning. Det går inte att komma undan. Och aldrig, aldrig är man bättre än sin senaste text. Sin senaste scen. Sitt senaste stycke. Sin senaste mening.

Meningen med orden... Hm...

Orden är meningen

Orden är meningen.
Meningen är livet.
Livet är fantastiskt.
Fantastisk är fantasin.
Fantasin är orden,
meningen med orden.


Och ibland är det inte ens ett medvetet val att skriva. Ett frivilligt val. Ibland blir man med historia. En historia som kräver att bli berättad. Och då är det bara att ge sig, att skriva, annars kommer den här historien aldrig att lämna dig ifred. Den vill bli berättad, och sedan är det inte mer med det.

Det är kanske inte en text man tänkt sig att man skulle skriva. Det är kanske inte den historia man själv hade valt att berätta. Man har blivit sjanghajad av en text som dess berättare. Det är bara att leva med det.


meningens underströmmar
Biten av ordet

Vila
i sanning
talar inte
lyssnar till orden.
Leker
i tanken
leker med ordet.

Längtar
efter ordet
som inte är.
Söker
meningens underströmmar,
ord med sanningens skärpa.

Biten av ordet.


Orden tar form och biter sig kvar
Orden biter sig kvar. Formar vår liv, formar tankevärld och våra värdegrunder. Orden tar form och biter sig kvar. De vänder upp och ned på vår tillvaro och utmanar våra sinnen, vårt intellekt, vår världsbild och våra värdegrunder. Ord är tankar, givna en strukturerad form och fästa på papper. Eller, i dagens snabbsnurrande teknologiska värld, fästa på ett elektroniskt datalagringsmedia.

Ord är utmaningar. Språket en oräknad rikedom. Orden är en glädje och en styrka som genomsyrar våra liv och öppnar dörrar till världar vars existens vi aldrig ens anat. 
när tillräckligt många ord samlats...

Och när tillräckligt många ord samlats och slipats, skärps och vässats, när texten är nedtecknad och strukturerad och historian som krävde att bli berättad är nöjd med sin slutliga form, inser man att man har skrivit en bok.

Jag vet varför jag skriver.

Jag skriver en bok jag skulle vilja läsa. Om någon annan hade skrivit den. Men eftersom ingen annan skrivit den, får jag skriva den själv.

Jag ÄR biten av orden.
Och orden Är meningen.

Med livet. Åtminstone för mig.

tisdag 8 april 2014

Är jag Arlanda kanske?

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Sovrummet låg mitt i lägenheten, mellan köket och vardagsrummet, och balkongen fanns utanför sovrummet. Hela lägenheten hade västläge och vardagsrum och kök (och badrum) förbands med en lång, mörk, korridorliknande hall.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det. Duvor.

Så här fredligt gick det inte till
De invaderade balkongerna och väsnades och skräpade och skitade ned. Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök. Jag hade stigit upp, öppnat balkongdörren i sovrummet och slagit mig ned i vardagsrummet och åt frukost och tittade på morgonnyheterna. Hade väl precis ätit upp frukosten men ännu inte kommit mig för att starta datorn när jag hörde ett oväsen – utifrån, trodde jag. Lät som någonting prasslade, som om någonting fladdrade. Sedan hörde jag just ingenting mera på flera minuter, åtminstone ingenting som fick mig att reagera. Därefter följde ett klickande, krafsande ljud från hallen.

Jag trodde först att det var någon granne på väg upp till vinden med någonting skrymmande som skrapade mot trappräcket. Men ljudet tycktes komma närmare istället för att avlägsna sig, så jag reste mig för att gå och kika genom titthålet. Ljust som jag rest mig upp – trippar en duva över tröskeln, hejdar sig och stirrar på mig.

Jag vet inte vem av oss som var mest häpen.

Duvan stirrade på mig. Jag stirrade på den. Duvan hade via balkongen flugit in i sovrummet, så mycket begrep jag – det var det som fladdrat och prasslat. Det skulle visa sig att den vält en av mina tvättpåsar – helt vanliga papperskassar. Sedan hade den – av för mig outgrundlig anledning – trippat genom den mörka hallen mot vardagsrummet. Det var klickandet och krafsandet jag hört.

Sedan började kalabaliken. Fåglar som förirrat sig in i bostäder och blir skrämda har exakt en tanke i huvudet – de skall ut. Och ut, när de befinner sig i en lägenhet, betyder flyg mot fönstren.

Dunk!

Dunk! Dunk! Duns!

Ackompanjerat av hysteriskt flaxande och förtvivlade läten. Vad gör man? Hade duvkrället fått hållas hade den väl slagit ihjäl sig. Åtgärd ett – fäll ned persiennerna och mörklägg fönstren så de inte längre blir så frestande att slunga sig mot som en bevingad missil.

Det första fönstret gick lätt, det var bara att släppa ned persiennen och vrida om så mycket det gick. Sedan var det det andra fönstret. För att komma åt att släppa ned persiennen måste jag korsa det kvarvarande fönstrets lockande, lysande fyrkant. Med en hysterisk duva fångad i rummet, som för ögonblicket satt högst upp på bokhyllan och såg groggy ut men som när som helst kunde skjuta iväg som förryckt missil. Vilket den också gjorde.

Inte så här heller
Dunk!
Fladder. Duns!
Fladder.

Hysteri. På hög nivå. På sjunde våningen. Mellan varven landade den hysteriska duvan på vad som råkade komma i dess väg – bokhyllan vid inre kortväggen, bokhyllan bakom läsfåtöljen, taklampan. Ryggstödet på gungstolen. Skrivbordslampan.

Fast det sista gick inget vidare. Det var en ljusrörsarmatur med långt, smalt huvud och en dessvärre inte allt för stabil led mot stativet. Man fick vara försiktig när man tände och släckte lampan, annars dippade huvudet nedåt. Man fick resa sig och släcka, det gick inte att sträcka sig från skrivbordsstolen. Och när en skärrad duva landade på den – vek den sig och föll ned i fyrtiofem graders vinkel.

Hysteri. Stort drama. Duvor skriker, visste ni det?

Den flaxade omkring som en galning, det var omöjligt att försöka förutse dess bana, det var stor panik. Det var bara att kasta sig fram mot bortre sidan av fönstret och försöka få ned persiennen. Vilket jag också gjorde. Och vad gjorde det förbaskade fjäderfäet?

Fanskapet landade på mig!

Vad trodde den att jag var? Arlanda, kanske?
Tack, men jag är inte landningsbana för förvirrade duvor.

Vid det laget var jag arg, klöst, slagen i ansiktet med vingpennor och genomsvettig. Och jag var bara halvvägs med mitt uppdrag. Nu, när jag väl hade jagat duvan från min rygg och lyckats mörklägga vardagsrummet så vi båda kunde få någon form av andhämtningspaus återstod att tömma fönsterbrädorna på blommor och prylar så jag kunde öppna ett fönster och släppa ut Haninge kommuns mest förvirrade fjäderfä innan det blev skvatt och oåterkalleligt galet.

Det ena fönstret var fyllt med tunga krukväxter och glasljusstakar. I det andra fanns en krukväxt, ett par glasljusstakar samt en cd-spelare med två miniatyrhögtalare och en trave cd-skivor. Mycket enklare att tömma kvickt. Trodde jag, ja. Det gick bra tills jag kom till min ministereo. Tre sammankopplade delar – och som den stod, med baksidan mot fönstret, kunde jag inte se hur delarna var sammankopplade – och sladden var intrasslad i andra sladdar.

Det gick inte att flytta den till närmaste hylla eller bord, sladden skulle nå. Och den kunde inte stå kvar där den stod, det skulle inte gå att öppna fönstret så mycket att duvskrället skulle kunna flyga ut.

Personalen på hjärnkontoret arbetade på högvarv. Och kom upp med en genial idé. Jag skulle kunna öppna fönstret så mycket att duvan – under förutsättning att den landade på fönsterbrädan – skulle kunna kliva ut över fönsterkarmen. Och den landade på ungefär vad som helst – till och med på mig – så visst skulle den kunna landa på fönsterbrädan.

Jag öppnade fönstret. Vad jag inte tagit med i beräkningen, var att duvan vid det här laget var så skärrad att den så fort den såg en strimma ljus kastade sig mot den och försökte flyga ut genom en fönsterspringa som var någon decimeter smalare än dess vingspann.

Efteråt kände jag mig lätt utslagen
Det var rena rama treringscirkusen. Duvan varken kunde eller ville förstå att den måste landa, den ville bara ut – och den försökte gång på gång flyga ut. Om jag öppnade fönstret den decimeter eller så som behövdes skulle min lilla ministereo svepa i golvet – den balanserade redan på kanten av fönsterbrädan. Öppnade jag fönstret minsta lilla till skulle den svepas i golvet. Jag trodde att jag skulle kunna lyckas ställa ned ena högtalaren och cd-spelaren på golvet och sedan lyfta ned den andra högtalaren. Det borde kunna gå.

Borde kunna gå och går – är dessvärre inte samma sak.

Jag fick ned den vänstra högtalaren och cd-spelaren på golvet, inga problem. Men när jag reste mig, fick jag fönstret i huvudet. Det blåste så pass friskt att när jag släppt fönstret och lyft ned det som stod ivägen svepte fönstret upp. Och någonstans medan jag räknade stjärnor och planeter, passade duvskrället på att flyga ut genom fönsteröppningen.

Lugn, ro och ordning återställd? Ha!

Trodde någon det? Det krävdes omfattande röjning och upprensning. Duvan hade fått papperstravar på glid så halva parkettgolvet mellan fönstren och skrivbordet var täckt av papper. Den hade skitit uppe på bokhyllan i förskräckelsen och den där skrivbordslampan, den återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha tjänstgjort som sittpinne för en duva.

Och sedan måste jag återhämta mig också, vilket krävdes såväl bad som hårtvätt och en glass på favoritglasskaféet Stockholms Glasshus därtill.

Nej, jag är inte Arlanda.
Men uppenbarligen är jag Duvlanda.

Duvslaget

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Entusiasmen var stor de första åren. Balkongen prunkade – luktärter, blomma för dagen, tagetes, krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner.

Blomsterentusiasten vek sig
Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan? Ah, blomsterentusiasten vek sig och latmasken segrade. Planteringarna tenderade att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor, så småningom bara en. Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det.

Duvor.

Duvor som försökte boa åt sig på balkongen. Duvor som satt, spatserade eller parade sig på balkongräcket. Duvjävlar som satt på balkongräcket och sket på väggar golv.

Duvor som purrade och kurrade och kuttrade dagarna i ände och natten lång. Har ni försökt sova när en flock duvor kurrar och purrar belåtet på balkongen? Det går sådär.

Har ni försökt jaga bort en flock duvor som boat in sig för natten i mörkret?

Det går också så där. Fanskapen vill inte flytta på sig om man så hötter med en golvmopp åt dem. Och lyckas man jaga dem på flykten kommer de förbaskade fjäderfäna tillbaka till balkongen, nu så förvirrade att de kan flyga rätt på en.

Nej, vi lärde oss aldrig leva i harmoni och endräkt

Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök när Södertörns mest puckade duva flög in genom en öppen balkongdörr, spatserade genom halva lägenheten och överraskade mig – och blev själv lika överraskad – jag vet inte vem av oss som var mest häpen. Duvan försökte kasta sig själv ut genom vardagsrumsfönstren – de stängda vardagsrumsfönstren. Stor kalabalik följde.

Efter det var jag noga med att aldrig lämna balkongdörren på vid gavel. Men jag var inte förberedd på en fullskalig duvinvasion på balkongen. Det grannarna klagat över i åratal, det drabbade nu mig. Duvjävlarna invaderade min balkong, så som de tidigare invaderat grannarnas, och de och väsnades och skräpade och skitade ned och betedde sig helt ogenerat.

Vet ni hur frustrerande det är att bli väckt en vår- eller försommarmorgon – ett par timmar innan väckarklockan skulle ha ringt – av att ett par kärlekskranka duvor parar sig på balkongräcket utanför sovrummet?

Om det nu skall vara romance på balkongen...
Fruktansvärt frustrerande. Man har inte en chans att somna om innan man stormat ut på balkongen och jagat bort dem. Sedan, när man just är på väg att lyckas somna om, är fanskapen tillbaka på balkongräcket för rond två av sin kurtis.

Jag var invaderad. Min balkong var invaderad. Min nattsömn var invaderad.

Och om det utspelade sig någon form av romance på min balkong hade detta givetvis varit att föredra.

En gång i världen hade jag hyrt en lägenhet om två rum och kök och balkong. Nu kändes det som om jag hyrde en lägenhet om två rum och kök och duvslag.

Och ett duvslag var just vad som randades. Jag ämnade inte ge upp min balkong utan strid. Min strategi var enkel – komplicera aldrig något slags krigsföring i onödan – och baserade sig på överraskningsanfall, krypskytte och psykologisk krigsföring.

Jag stormade balkongen, beväpnad med en golvmopp och hötte med den. Lyckades faktiskt puffa ned en duva från balkongräcket med den. Kallar det alltjämt biljardbataljen.

Lugn bara, djurvänner, duvskrället – ytterligt och högljutt förorättad – flög sin väg för egen maskin. Den fick bara hjälp på vägen med en katapultstart.

Ett annat överraskningsanfall var att slita upp balkongdörren och vifta energiskt med ett stort och fladdrigt klädesplagg – en tröja, en kjol, en sjal – allra helst ett mörkt plagg, som kunde symbolisera skuggan av en rovfågel.

Krypskyttet utfördes med hjälp av en blomspruta, inställd på en tunn och hård vattenstråle. De gillade verkligen inte det. Om jag lyckades skjuta strålen rätt in under sjärtfjädrarna blev de verkligt indignerade.

Den psykologiska krigföringen omfattade såväl det oförutsedda viftandet med mörka klädesplagg – ”En örn! En örn! En örn!” eller "En hök! En hök! En hök!" – som dödligt delikata hot mot duvors liv och lem, framförda i vänskaplig konversationston. Som t ex: ”Stekt duva, grillad duva, ugnsbakad duva, smördegsinbakad duva, plommonspäckad duva”.

Etcetera, jag har glömt alla variationer på temat huru man tillreder en duva. Men jag tror att det torde framgå för såväl duvor som människor att jag ansåg att den enda goda duvan – var en tillredd duva.

Den plommonspäckade duvan kommer från någon svensk roman som utspelade sig på trettiotalet. Har glömt såväl titel som författare och handling, allt jag minns är att man i ungefär vart tredje kapitel åt plommonspäckad duva som söndagsmiddag.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Jag vet inte vad som hade bäst effekt men efter ett par år började väl ryktet sprida sig i duvkolonin att ”hon, hon där upp, hon där inne, hon är lömsk” för de senaste åren har varit bättre. Fast jag har hört andra grannar klaga, så duvskrällena har kanske bara tröttnat på sjunde våningen.

Och väl så, jag klagar inte. Kanske är Duvslaget verkligen vunnet. För den här gången. Det talas så vackert om fredsduvor, men jag lärde mig aldrig att leva i harmoni med dem.


måndag 7 april 2014

Balkongen - odlarivern som kom av sig

Utsikten kunde givetvis ha varit bättre
En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Det var min andra egna lägenhet, efter ettan i Örebro under studietiden. Och den lägenheten hade bara en fransk balkong, närmast en balkongdörr med stängsel utanför dörren. Så jag såg fram emot första sommaren med en alldeles egen, stor balkong med fri utsikt.

Även om den utsikten var över bostadsområdets huvudled, över en bussterminal och pendeltågsstation, över Nynäsvägen (vid den tiden genomfartsled för all trafik till och från Nynäshamn) och över ett vidsträckt industriområde var även utsikten vidsträckt (över 180 graders fri sikt) med omfattande skogsområden i söder och på avstånd i väster. Åt norr, in mot Stockholm, kunde man vid den här tiden se såväl Nackamasterna som toppen av Globen (toppen av Globen försvann senare, tack vare byggnation i området sydost om Handens station).

De första åren prunkade balkongen verkligen
De första åren prunkade balkongen. Luktärter. Blomma för dagen. Tagetes. Krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner. Överflödet var överdådigt. Och väl synligt nedifrån bussterminalen. Den dagen jag hörde en äldre dam säga till en annan äldre dam att där uppe, där måste det bo någon med gröna fingrar fick jag stålsätta mig för att inte ropa att det där, det var min balkong.

Odlarintresset hade jag efter mamma, hon hade verkligen gröna fingrar och lyckades med så gott som allt. Utom tomater. Hur hon än försökte fick hon aldrig några mogna tomater. Lätt rodnande tomater, ja. Eller gröna tomater. Men aldrig sina efterlängtade, egenodlade, solmogna tomater - plockade solvarma och perfekta, direkt från plantorna.

men blomsterentusiasten vek sig
Jag gjorde ett par försök de första åren, ville testa om soldränkt västläge var bättre för tomater än lövskuggat sydvästläge.Men jag hade inte större framgångar än mamma haft. Och mina rädisor envisades med att bli träiga och beska.

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan blev problemet med att släpa hem jord på våren och sedan göra sig av med jord när man planterade om nästa vår – i synnerhet i de stora, jordslukande kärlen och krukorna – allt mer, ah, vad kan jag säga?

Blomsterentusiasten vek sig, latmasken segrade.

och aldrig mer prunkade min balkong
Planteringarna tenderade efter en tid att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor och mina pelargoner på sommarlov på golvet. Sedan blev det två balkonglådor. Och så småningom bara en.

Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet. Och de, de syntes definitivt inte från bussterminalen eller stationen. Således kom min balkong med åren att se ut som de flesta balkongerna i området.

Sedan? Sedan kom duvorna.