måndag 31 december 2018

Gott Nytt År!

Önskar vänner, bekanta och bloggföljare ett riktigt gott och givande och produktivt 2019.






fredag 28 december 2018

Skrivdagbok, 28 december

Jo, då, jag skriver fortfarande. För ögonblicket dock inte i tionde kapitlet, där är det en eftertankepaus just nu. Jag tror inte att det är början på en ny omgång av "Blank skärm/Tom hjärna" och ett svårartat fall av skrivkrampsartad "Men vad fasen händer härnäst" som kommer att vara i månader- Förhoppningsvis inte.

Men jag har äntligen skrivit klart den här svåra, hjärtslitande sekvensen av korta scener som integrerar i varandra. Nu behöver jag stanna upp och bestämma hur jag på bästa sätt skall få själva huvudberättelsen på spåret igen. Utan att det känns krystat.

Under tiden är jag inne och arbetar med den historiska julnovellen som exploderade ut ur novellformatet.

Fast vid det här laget börjar jag bli van vid att mina novellförsök plötsligt inte längre ryms inom ramarna för en novell. Jag tycks vara inkapabel att tänka smått och begränsat nog för att skriva noveller, så det är väl lika bra att lämna det fältet åt folk som gör det med stil och bravur

Min expanderade historiska, romantiska, före detta julnovell artar sig i alla fall riktigt bra i sin nya och förlängda version. Astrid och Axel känns trovärdiga och sympatiska och just så där lagom motspänstiga - och relationen dem emellan!

Wohoo!

Milt sagt komplicerad.
Fast det, det är nog årets underdrift.

Det här, tror jag, kommer att bli jäkligt roligt att skriva!




Sedan har jag också skrivit ett par texter åt jobbet. Min julutmaning till mig själv, att ta mig an några halvdana texter och få dem att flyga.

Det har varit roligt att gå lös på dem, att verkligen ta ut svängarna. Det skall bli roligt att höra vad de tycker om de här utkasten efter nyår. Ja, ja, jag vet givetvis att jag förmodligen kommer att få höra ett halvt uppgivet  "Det är för långt!"

(det är någonting jag hör rätt ofta).

Åtminstone lär jag nog få höra det beträffande den ena av de här texterna.

Men det beror på underlaget. Den befintliga texten. Är den långt, så lär den ju knappast bli så värst mycket kortare när jag har gått lös på den och finslipat och förtydligat och trimmat texten och gjort den mer läsvänlig.




torsdag 27 december 2018

Bra dag!

Idag blev det äntligen dags för mitt och Kerstins sedvanliga julfikande, som i år hade blivit uppskjutet till efter julhelgen p g a vinterkräksjuka i hennes familj. Hennes son med familj var deckade före jul och Kerstin, som hade haft barnbarnen någon dag tidigare, kände sig inte så morsk själv. Så vi hade enats om att ta det i mellandagarna istället.

Det blev fika på bästa konditoriet i Västerhaninge, med mycket skratt och prat. För att inte tala om sagolikt gott fikabröd. En kardemummabulle för Kerstin och en sockerkringla med vaniljkrämsfyllning för min del. Så himla gott!

Men äter man sockerkringlor, så bör man nog helst ha en våtservett till hands för man blir hopplöst sockrig om fingrarna.

Så blev det också utbyte av julklappar - och ett gott skratt när det visade sig att vi bland annat gav varandra Lindorkulor från Lindt. Vi känner allt varandra väl!

Efter fikat så körde Kerstin mig till kyrkogården så att jag kunde lägga en krans - eller snarare en gravrosett - på mina föräldrars grav och tända ett ljus.

Det är så branta backar på kyrkogården att jag inte längre har möjlighet att ta mig dit på egen hand, åtminstone inte när det är snöigt och isigt. Eller när jag har fot- eller knäsmärtor, vilket jag har haft åtskilliga gånger under 2018. Så det var ju himla bussigt av Kerstin.

Och skönt också att äntligen få det gjort.



onsdag 26 december 2018

Annandagen i ett nötskal

I dag blev det en snabb tur med pendeln in till Stockholm City och helgöppna apoteket uppe på Klarbergsgatan eftersom jag hade gjort slut på alvedonen i går kväll och inte vågade chansa på att något av förortsapoteken skulle vara öppet under julhelgen.

På vägen ned till pendeltågsstationen igen så stannade jag till vid Vete-katten i gatuplanet mot Vasagatan och köpte ett par goda surdegsfrallor till kvällsmacka och frukostmacka, så nu har jag någonting gott att se fram mot.

Nu på eftermiddagen har jag sett Den lilla sjöjungfrun på SVT. Första gången, faktiskt, som jag ser den i sin helhet.




måndag 24 december 2018

God Jul!

Önskar alla läsande, skrivande och bloggande vänner och följare en riktigt God Jul. Hoppas att ni fann många hårda, bokformade paket med ert namn under granen - och att ni finner mycket inspiration och skrivarglädje för alla lediga dagar.





söndag 23 december 2018

Vad är det som gör att man väljer en bok?

Ja, vad är det egentligen som gör att ens intresse fångas av en viss bok? Och varför blir det just den boken?


Är det ett snyggt och lockande omslaget som gör att du väljer en bok?

För min del så kan nog ett tilltalande omslag fånga min blick...


Eller är det baksidestexten som fångar dig?

...men det är framför allt intresseväckande, fängslande och fantasieggande baksidestexter som väcker mitt intresse.


Är det bokens litterär kvalitet som fäller avgörandet för din del?

Litterär kvalitet är givetvis alltid en fördel, men för min del så är det ännu viktigare att boken förmår att engagera mig. Livet är, i alla fall för mig, för kort för att jag skulle vilja lägga tid på att  kämpa mig genom böcker som lämnar mig likgiltig, oberörd eller frustrerad.


Är det omfattande och intensiv reklam som väcker ditt intresse?

Allt går visserligen att sälja med mördande reklam. Men när det gäller bokreklam och reklamkampanjer så kan det göra mig medveten om att boken ens existerar, vilket jag annars inte direkt håller koll på.

Såvida den inte boken är skriven av någon favoritförfattare, för då har jag ofta nära nog bevakat författarens hemsida i veckor i väntan på boken och haft stenkoll på utgivningsdatum.

Men ingen reklam i världen kan göra mig intresserad av att köpa en bok som jag inte på något annat sätt känner mig attraherad av.


Är lysande recensioner en avgörande faktor för din del?

När det gäller recensioner så är jag nog mest osäker. Kommer jag att dela recensentens åsikt om boken? Har vi samma litterära smak? Har jag uppskattat andra böcker som recensenten i fråga rekommenderat eller tokhyllat?

Jag minns hur mamma förlitade sig på recensioner när hon köpte böcker, och hur förväntansfull hon var innan hon började läsa. När jag sedan frågade henne om den nya boken var bra så brukade hon allt för ofta skaka på huvudet och säga: "Nu har jag allt kastat pengarna i sjön igen!"

Hennes uppfattning överensstämde inte med den lyriske recensentens. Dessvärre drog hon inte så ofta som hon kanske borde ha gjort lärdom av sina misslyckade bokköp efter entusiastiska recensioner, utan lät sig ofta övertygas av recensioner från samma recensent.



Så, mina läsande vänner, över till er!

Hur väljer du egentligen de böcker som du väljer?

Och vad är din uppfattning om vilka faktorer som gör en bok framgångsrik?

Och ligger det några spännande, bokformade paket med ditt namn på under din julgran?




lördag 22 december 2018

Skrivdagbok, 22 december


Sedan jag den 16 december skrev mitt förra skrivdagboksinlägg så har skrivandet fortsatt framåt i sakta mak. Det har under den senaste veckan blivit ytterligare fyra sidor, fördelade i korta delscener på fyra olika berättarperspektiv som fint överlappar och kompletterar varandra och drar berättelsen framåt mot den punkt där huvudhandlingen kommer att vara mogen att gå vidare.

I går kväll skrev jag en av dessa små delscener och nu, under morgonen så har jag skrivit den sista av dem. Jag har till och med, inser jag nu, glömt bort att äta frukost!

Så nu blir det något slags brunch.




torsdag 20 december 2018

Det blev blidväder. Vintermagin är bruten.

Jag hann knappt ens skriva det förra inlägget här på bloggen, om en vintervit värld och vintermagi och det perfekta julvädret, innan vädret slog om och det blev blidväder. Tö.

Nå, snön ligger väl alltjämt kvar på marken. Även om den har förlorat allt av sin pudriga lätthet. Men i träden är den fullständigt borta, inte ens på de grövsta ekgrenar finns det några spår av den. All den magiska, lekfulla charmen som den vintervita världen erbjöd är borta. Det enda som återstår är mörka, kala träd.

Just nu har jag inga positiva saker att säga om tö fyra dagar före jul.

Faktum är att det jag just nu har att säga om tö, det lämpar sig inte direkt för tryck.




tisdag 18 december 2018

Vintrigt sagolandskapsväder


Natten mellan söndagen och måndagen så kom vintern på allvar till Södertörn, med ett rikligt och långvarigt snöfall som ledde till ett uppvaknande till en närmast magiskt vit värld. Under måndagsmorgonens resa med pendeltåget in till praktikplatsen i Vasastan var landskapet så andlöst, förtrollande vackert att jag bara kunde sänka boken jag läste och se på det snöhöljda landskapet som gled förbi i vintergryningen utanför tågfönstret. Det var så hjärtslitande vackert att SMHI borde införa en ny metrologisk term: Vintrigt sagolandskapsväder.

Ingenting annat kommer ens i närheten av att beskriva det nära nog magiska vinterlandskap som jag färdades genom. Jag slog ihop boken oläst när pendeltåget körde i mörkret i tunneln på Södermalm.


Tallarna var höljda med stora, tunga snösjok och såg mest ut som träd i gamla japanska målningar mot den mulet gråblågrå vintergryningen. Lövträd som lönnar och lindar och ekar hade fått sina mörka grenar accentuerade av tjocka lager snö och deras kronor var vitlurviga. I björkarnas tunna grenar hade snö och kyla skapat närmast magiskt vackra spetsformationer.


Under snöns tyngd böjde många träd också sina toppar i en båge. När så skedde med träden närmast spåren så snuddade trädkronorna nästan vid elledningen - fara värt för nedriven kontaktledning. Men den bagatellen, den struntade jag just då i. Jag sänkte min bok och insöp ren, snöhöljd vintermagi.



Om gårdagen - eller dagen - hade varit julafton, så hade vädret varit exakt sådant jag hade önskat mig som julväder. Det återstår att se om vi får behålla det till jul.




söndag 16 december 2018

Skrivdagbok, 16 december

Det har hänt någonting, nu i december. Som om någonting har lossnat, som om någonting har börjat flöda. Jag har under lång tid kämpat med tionde kapitlet i mitt huvudskrivprojekt. Jag skrev de första fyra sidorna - kapitlets inledande öppningensscen. Sedan var det tänkt att någon annan person skulle överta ordet och berättarperspektivet.

Det var bara det att ingen av mina personer var beredda att frivilligt stiga fram och ta över ordet och föra handlingen vidare. Typ, ingen av mina personer ville tala med mig.


Jag började skriva det här kapitlet i början av mars. Exakt när problemet uppstod minns jag inte, det tog sin tid att skriva också de där första fyra sidorna - det var motstånd i texten redan när jag skrev det partiet. Så det är möjligt att vi kan ha hunnit in i april eller t o m början av maj innan jag körde huvudet i väggen.
Men när jag väl hade kört ohjälpligt fast, så drog det dessvärre ut på tiden. Månad efter månad efter månad.

Nej, mitt skrivprojekt ville sannerligen inte tala med mig.


Sedan smittade skrivartorkan i mitt huvudskrivprojekt av sig under sommaren - som om sommarens torka och hetta brände bort allt vad skrivlust.och skrivarglädje hette - och kom att omfatta även alla andra skrivprojekt.


En bidragande orsak var väl att jag gav mig den på att jag skulle försöka skriva en romancenovell till Lovereads by Forums novelltävling i somras - och misslyckades så kapitalt med det att jag nu sitter med ännu en novell som exploderat och blivit till ett romanprojekt. Att jag aldrig lär mig!

Noveller är inte min grej. Punkt.

Jag lovar och svär högtidligen att jag aldrig (inte förrän nästa gång, förstås) skall gå i den fällan igen.


Hur som helst, efter det var jag helt slut. Att det i sommarhettan var över trettio grader i lägenheten och att det var fruktansvärt svårt att såväl sova som skriva kan givetvis ha varit en bidragande orsak. Skrivarglädjen sinade i samma takt och till samma låga nivåer som grundvattnet gjorde i somras.


Låt oss spola fram till senhösten.

Jag började få litet skrivflow litet här och var. Bara inte i mitt huvudskrivprojekt - och absolut inte i tionde kapitlet. Men jag började skriva på en romantisk historisk julnovell - som tämligen omgående exploderade. Vilket jag, märkligt nog, inte blev upprörd över. Kanske hade jag redan tidigt fått en känsla av att här fanns en mer komplicerad historia att berätta?

Jag kan inte säga att det går fort framåt med ex-julnovellen - i det inledande skedet byggde jag den närmast ord för ord och mening för mening - men det knåpar sig framåt. Och hellre att det blir bra än att det blir fort färdigt skräp.

Sedan skrev jag en dikt under senhösten. Den las upp här på bloggen tidigare i december, även om det är en utpräglad höstdikt.


Så skrivglädjen och energin började komma tillbaka och så småningom så gav jag mig i kast också med mitt huvudskrivprojekt - fast inte med tionde kapitlet, inte. Nej, oh, nej - tro inte det!

Där var det minsann tvärstopp. Jag gav mig istället i kast med text betydligt längre fram i berättelsen. Den tredje delen av fyra av texten.Och där gick det att bearbeta, att redigera. Att trimma och skärpa och vässa språket. Att räta ut krokigheter och tokigheter i texten. Att skriva om tungrodda och onödigt krångliga passager. Att dra åt skruvarna och rensa bort textmässiga ogräs. Och jag skrev till några nya passager också.

Sedan gick jag igenom den fjärde delen av texten. Jag gjorde också vissa bearbetningar i den första och andra delen av texten, men där är det komplicerat. Det tionde kapitlet är det tionde kapitlet i den nya början jag håller på att skriva - och den kommer förr eller senare att torpedera rakt in i den första delen och plöja rakt igenom delar av den och av den andra delen och skapa en enorm oreda.

Värre oreda än det redan är - det är därför jag skriver en ny inledning.


Men att jobba litet också i första och andra delen av texten jämte den tredje och fjärde delen gav mig betydligt klarare bild över vart jag är på väg, vad känslan är, var jag befinner mig, hur tonen skall vara och mycket, mycket mera.

Efter det var jag redo att ge mig i kast med tionde kapitlet. Fast först arbetade jag mig igenom kapitel fem till nio, så att jag hade någonting att ta avstamp ifrån. Sedan arbetade jag mig ord för ord och mening för mening igenom de få sidorna i början av tionde kapitlet och bearbetade dem. Slängde skoningslöst ut vissa partier som var riktigt, riktigt bra men som ohjälpligt hade lett mig i fel riktning. Och, jäklar, så mycket bättre det blev! 


Jag har slutligen lyckats bryta förbannelsen som har vilat över 10:e kapitlet, där jag i månader har suttit och stirrat på en blank skärm nedanför den sista raden skriven text och inte haft en susning om hur jag skulle ta mig vidare. Så frustrerande – blank hjärna, blank skärm!

Och mina personer, som hade varit totalt ointresserade av att tala med mig under månad efter månad efter månad, började klia sig i skallen och så sakteliga överväga vem av dem som var bäst lämpad att ta över ordet.

Det visade sig slutligen bli en överraskning, också för mig. Den sista personen som jag skulle ha gissat på, bland de närvarande i den scenen. Jag hade försökt fösa fram andra, mer uppenbara personer för att överta berättarperspektivet. Men, jäklar, så rätt det blev. Hjärtslitande klockrent.


Under de senaste veckorna, sedan genombrottet med med den lyckade bearbetningen av ursprungstexten, så har jag i alla fall lyckats skriva drygt fyra nya sidor. Fördelade på fyra delscener, berättade ur tre olika personers perspektiv. Och jag är så sjukt nöjd med de sidorna, med de små scenerna. Var och en av dem är hjärtskärande och ångestladdade, men också starka och perspektiven formligen exploderar och vidgar berättelsen och ger den bakgrundsfärg - på bästa tänkbara sätt.

Fort, det går det ju inte direkt. Kan man kalla det styrfart framåt, tro?

Hur som helst - jag skriver! Wohoo!






torsdag 13 december 2018

Hur ställer ni er till prologer?


Det här med prologer är, har jag märkt, något av en vattendelare. En del gillar dem, andra avskyr dem. En del tycker att de tillför information, förstärker berättelsen eller ökar spänningen medan andra menar att de överlag är totalt onödiga.

Tycker ni om att läsa prologer (förutsatt att de är bra och välskrivna) eller skulle ni helst skippa dem och hoppa rakt in i handlingen?

Och om ni skriver, tycker ni om att själva använda er av prologer i era texter eller skyr ni dem som pesten?



Själv är jag litet kluven. Om en prolog är bra och välskriven och integrerar bra med den övriga texten och man känner att den tillför någonting till berättelsen som helhet, ja, då gillar dem över lag. Annars känns det ibland som slöseri med min lästid, som om författaren inflikat sin prolog för att det prompt skulle vara en prolog här.



När det gäller mina egna texter så använder jag prologer när det känns som om de skulle passa in tillsammans med texten i fråga. Som t ex om jag där kan infoga pusselbitar, som inte utan tungrodda och svårinflikade förklaringar ryms naturligt i texten. Bitar och detaljer som kommer att ge läsaren en aha-upplevelse längre fram i texten, när allt faller på plats.

Men prologen måste antingen passa in väldigt bra med resten av texten. Den måste antingen harmonisera med den övriga texten eller kontrastera tillräckligt mot den för att skapa en intresseväckande relief. Den kan tillföra ett lager information, den kan bredda eller fördjupa handlingen – eller tillföra nya aspekter på den. Den kan tillföra aspekter på ens huvudpersoners karaktär, känslor och/eller tankar.



Men prologen måste passa in.

På något sätt. Det kan inte vara en text som, hur bra den än är, hängs på huvudtexten bara för att här skall det minsann vara en prolog.



Det är skälet till att jag under året har skrivit om en prolog med ett medeltida tema till en av mina längre texter (som utspelade sig i början av 1900-talet). Och hur märkligt det kanske än kan låta, så passade den faktiskt in väldigt bra.

I originalidén.

Där passade detta in, som hand i handske – i medeltidsprologen fanns pusselbitar till vad som en gång hade hänt i borgruinen. Pusselbitar som gav ett slags genklang eller eko i 1900-talsberättelsen, ett slags resonans. Vilket, i sin tur, förstärkte vad som hände där i berättelsen.

Jag var också jäkligt nöjd med den, speciellt som jag hade fått till några oväntade twistar som utgjorde en relief till den mer sentida handlingen.

Det var bara det att handlingen i 1900-talsberättelsen (boken) blev så lång, samtidigt som dramatiken föll på plats så pass raskt att jag till slut insåg att det var två olika böcker (egentligen fyra böcker) i en serie som jag höll på att skriva. Den här historien kan hamna i den tredje, jag är inte helt säker på om den andra heller hinner så långt fram. Och att även om den medeltida aspekten berörs och spelar en ganska avgörande roll för dramaturgin i den första boken, så borde den av dramaturgiska skäl, förbli ouppklarad ännu en tid. Medan man i den andra (eller tredje) boken går till botten med mystiken kring borgruinen med en utgrävning.



Och efter den insikten, så kom så småningom insikten om att den medeltida prologen inte längre hade någonting i den första boken att göra. Den tillförde ingenting avgörande. Och även om den ökade dramatiken i det som utspelade sig uppe vid borgruinen och gav den som en resonansbotten, och även om den gav ett slags relief till relationen mellan huvudpersonerna, så var den inte längre betydelsefull och kändes mest som ett förvirrande påhäng.

Däremot skulle den fortfarande, förmodligen i något bearbetad form, kunna passa in i den andra (eller tredje) boken.


Så därför skrev jag under våren och försommaren en helt ny prolog till den första berättelsen.

Eftersom handlingen i första kapitlet utspelar sig i den kvinnliga huvudpersonens kök när hon oväntat och brådstörtat får besök, så lät jag prologen utspela sig medan den manlige huvudpersonen är på väg till henne och hans tåg är på väg in mot Stockholms Central.

Det blev bara så mycket bättre för dynamiken och strukturen.



Så, över till er – hur ställer ni er till prologer?





tisdag 11 december 2018

Glänsande guld i stillhet, skimrande guld i rörelse

Glänsande guld i stillhet,
Skimrande guld i rörelse.




Björken gyllene

Solbelyst björk i vind,
Glänsande guld i stillhet,
Skimrande guld i rörelse,
I höstens vilda ljuvhet,
Så åter, glänsande, stilla,
I väntan på nästa vindby.

Där löven dansar i vind och solsken,
Där björken är resligt gyllene mot höstblå sky,
Där, är själen en svängdörr till oändligheten.
Vad själen ser i höstlövens vilda dans,
Vad som lockar, frestar, manar,
Är höstens löfte om färgsprakande dagar.

Skimrande guld i stillhet,
Glänsande guld i rörelse,
Björklövens dans, i solsken och vind,
Höstens färgskimrade dagar, en gåva,
Ger kraft och drömmar till värn mot vintern.



söndag 9 december 2018

Läget på ett gråruggigt Södertörn

Det här med tanduslingen har tagit mycket tid och kraft och ork så särskilt mycket har det inte blivit över till bloggen och andra sociala medier. I princip har väl mätaren här stått på ungefär noll. Det lilla som funnits har gått åt på Twitter och Instagram. Det räckte som inte till något längre blogginlägg.

När jag ser tillbaka över bloggens första sida såser jag att jag lovat att lägga upp vissa saker som jag sedan inte orkat/kommit ihåg eller ännu inte orkat/haft tid eller tillfälle att lägga upp. En dikt som jag skrev efter en andlös höstupplevelse och en romancerecension som var på gång (den är givetvis fortfarande på gång).

Förhoppningsvis så kommer jag kunna lägga upp dikten inom kort. Romancerecensionen får ta den tid det tar, hellre det än att den blir hafsig. Sedan är det är väl bara att acceptera att 2018 inte har varit mitt mest produktiva år som romancerecensent.

Väldigt mycket ork och energi har under året gått till arbetet på min praktikplats - vilket givetvis är jättetrevligt. Men det har också inneburit att jag har fått prioritera ned olika sociala medier, däribland bloggen.


Tillbaka till tanduslingen - och dess något oväntade följder. Jag har sluppit infektioner och inflammationer kring tandrötterna. Däremot fick jag en rejäl inflammation i höger hand efter att krampaktigt ha kramat armstödet på tandläkarstolen medan tandläkaren slet med att få ut rötterna. Smärtsamt, smärtsamt.

Inflammationen är på väg att ge med sig och svullnaden håller på att gå ned men det är nog på plats att ge mig själv en påminnelse om att inte klamra mig fast vid tandläkarstolens armstöd.




torsdag 29 november 2018

Mer fästa vid mig, än jag vid dem

Har ni undrat varför det har varit så tyst här på bloggen på sistone? Det beror på att min tillvaro har kretsat runt en annan aspekt av mitt liv och och att bloggen har fått stå tillbaka, i brist på tid och ork och engagemang medan jag kämpat med att få livet att fungera som det skall och så som jag vill att det skall fungera.

Det började i alla fall rätt oskyldigt, i mitten av november, med att en gammal lagning poppade ur en tand. Jag gjorde inte ens någonting krävande den gången, inget hårt knäckebröd eller tunnbröd eller någonting sånt. Jag åt en alldeles normal frukost, med en råglimpeskiva med en skiva seranoskinka, när jag plötsligt hade någonting hårt i munnen.

Låt vara, jag var inne på ett litet segare parti av seranoskinkan där det krävdes litet mer tuggande och bisslande än vanligt men det fanns inga hårda korn i brödet eller någonting sådant. Och hur som helst det borde inte ha gjort någon så omfattande skada, skulle man kunna tycka.

Hela sidan av tanden var öppen, det kunde jag känna med tungan, men utöver litet ilande i tanden så gjorde det inte särskilt ont. Så jag inväntade en sedan länge bokad tandläkartid ett par dagar senare, en tandläkartid som egentligen skulle ha handlat om en annan tand.


Nästa kapitel i berättelsen om tanduslingen går ut på att tandläkaren bekräftade mina misstankar om att det inte var särskilt troligt att en ny lagning skulle få ordentligt fäste med tanke på den utpoppade lagningens storlek och omfattningen på skadan. Tanden skulle behövas dra ut.

Kostsamt och smärtsamt, för såväl mig som plånboken.

Jag såg för mig hur även 2019 års bokbudget blev torpederad av tandläkarräkningar.

Det fanns dock olika nivåer på smärtan (för plånbokens del, i alla fall). Steg ett var om tanden snällt behagade poppa ut med hjälp av vickande och dragande. Det hade varit hanterbart. För min plånbok, alltså. Själ hade jag vackert fått härda ut.

Tror ni tanduslingen var samarbetsvillig?

Hell, no!


Det slutade med att tanden sprack och att tandläkaren fick ut kronan, medan rötterna satt där de satt. Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Uppåt.

För steg två innebar att tandläkaren måste dela rötterna och försöka dra ut dem en åt gången, separat. Tyvärr hade krona och rötter separerat så djupt ned att hon inte fick ordentligt grepp med tanke på hur förbålt hårt de satt.

Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Återigen uppåt. Steg tre innebar att tandläkaren skulle behöva öppna en del av käkbenet, under sterila former, för att få bättre utrymme för att kunna lossa dem. En tid bokades in till den tjugoåttonde november och under mellantiden såg jag till att ordna med finansieringen.

Men den här tanduslingen är som en följetong, med sina dramatiska höjdpunkter. Är ni redo för nästa?

Redo eller ej, här kommer det:

Jag fick bedövning nog för att sänka en elefant. Tandläkaren kämpade hårt med rötterna, eller snarare den ena roten, men rötterna visade sig vara långt mer fästa vid mig än vad jag  var vid dem. Jag var vid det här laget mest benägen att vinka farväl åt dem. Men de visade sig lida av svårartad separationsångest och klamrade sig fast för allt vad de var värda.

Efter drygt en och en halv timmes hårt gruvarbete så hade tandläkaren bara fått ut ett par bitar av den ena roten. Resten satt som hälleberget. Vid det laget var det bara att inse att här krävdes det mer än en vanlig tandläkare kunde åstadkomma.

Fortsättning följer. Typ.


Jag är nu hopsydd i käken, med ca en och halv motspänstig tandrot i behåll. Jag har ont, jag är rejält svullen (jag ser nästan ut som dement hamster, som bara har fyllt den ena kindpåsen). Jag har blödande skavsår i mungipan och på underläppen (de går upp när jag rör läpparna - försök själva äta eller dricka någonting utan att röra på läpparna, det går inte) och ca 37,7 i temp.

Jag har också, när alvedonen börjar mista sin verkan men innan jag kan ta nästa dos, ett fokusspann på ca 10 – 15 minuter åt gången innan jag börjar driva omkring i lägenheten som en osalig ande.

Så jag har, kanske föga förvånande, sjukanmält mig i dag.

Hoppas att ni har det bättre.


Ja, nu vet ni varför det har varit rätt så tyst här på bloggen på sista tiden. Fokus har funnits någon annanstans, där det bättre behövdes, och det lilla som blev över räckte som inte till att formulera tankarna till några vettiga blogginlägg.


Den här klassiska bilden får illustrera hur jag känner mig.




lördag 10 november 2018

Vägen hem - när det är pendelkaos

I går eftermiddag och kväll var det pendelkaos på grund av ett signalfel vid Årstaberg som stoppade all pendeltågstrafik. Det märktes överallt i kollektivtrafiken i Stockholm vid rusningstid i går kväll.

För min del så var jag hemma efter en och en halv timmes extra restid. Under mina kringgående manövrar för att ta mig hem, i brist på fungerande pendeltåg, tog jag vägen över Gullmarsplan. Där kan jag byta från tunnelbana till en direktbuss som går till min förort, om än inte till min del av sagda förort.

Där blev jag nästan omkullsprungen av en klumpedunsa på tunnelbaneperrongen och sedan av två klumpedunsar uppe vid Gullmarsplans bussterminal innan jag kom med den tredje direktbussen som gick till min förort. De båda första var inte att tänka på, de var så fullsatta att de bågnade.

Och åtminstone den siste klumpedunsen var med ombord.

Vart den förste knölfödan tog vägen, det vet jag inte. Han puttade nästan omkull mig närmare den andra änden av bussterminalen medan han sprintade bortåt. Kanske skulle han med en helt annan buss och jag struntar i vilket.

Klumpedunsan bad åtminstone om ursäkt, flera gånger.
Det är tydligen under klumpedunsars värdighet.


När vi nådde min förort så fick jag kliva av uppe i villa- och radhusområdena och byta till en av områdets båda lokalbussar som går ned till stationsområdet, där jag bor. Direktbussarna går olyckligtvis inte ända till stationen, utan har sin ändhållplats längst ned i södra delen av förorten och det skulle bli en väldigt lång promenad hem i mörker och duggregn.

Jag vet inte riktigt hur länge jag fick stå och vänta vid busshållplatsen i radhusområdet. I mörker och duggregn. Men eftersom  ytterligare två av direktbussarna hann passera under tiden, så det blev väl i alla fall en kvart.

Det gav i alla fall rejält med tid till att fundera över livet som pendlare i Stockholms kollektivtrafik. Man betalar dyrt, varje månad, för sitt SL-kort. Och vad får man?

Förseningar. Inställda pendeltåg, en jädra massa signalfel och likaledes en jädra massa stillastående rulltrappor.

Skall man vara nöjd med den avkastningen på ens investering? Eller har vi rätt att kräva att vi skall få vad man utlovat oss - en fungerande och pålitlig kollektivtrafik. Det slags kollektivtrafik som kommer att locka fler resenärer att välja kollektivtrafiken framför bilen.


Och hur var det med er i går?
Kom ni hem som ni skulle?


tisdag 6 november 2018

Det finns en romancerecension på gång

Det har gått trögt med romancerecenserandet i år, faktum är att det har bildats en lång kö, men orken och energin har som inte räckt till alla gånger. För ett par år sedan gjorde jag det mycket mer komplicerat att skriva recensionerna, med ett nytt format och en betygsskala. Det är ingenting jag ångrar, men det drog ned tempot för hur många recensioner jag kan skriva och hur ofta jag kan producera några.

Jag har litet dåligt samvete över allt som jag inte hunnit eller orkat ta tag i. Hoppas att jag skall ha ork och energi nog för att producera ytterligare några recensioner i år.

Hur som helst, nu finns det faktiskt en ny romancerecension på gång (och sedan flera andra på kö). Jag kan dock inte säga när den kan vara klar, det återstår ett par av de mer komplicerade partierna att skriva.

Det är i alla fall den här gamla godingen som står närmast på tur.

Mitt exemplar har visserligen ett annat omslag, men som jag inte hittar någon riktigt bra bild på det så får det här duga.






söndag 4 november 2018

Här om veckan - björklöv, solsken och vind

En solig, blåsig dag här om veckan så tog jag en promenad i kvarteret där min praktikplats ligger för att gå ned lunchen. Ett kvarter från dörren ungefär så fick jag motorstopp för jag fick syn på någonting som var så magiskt vackert.

En björk.

I solsken.

Mot en sådan där höstklar, klarblå himmel. Med vindbyarna svepande i grenarna.


Jag blev stående där och bara glodde på den. Men ni vet hur det är med mig, jag tänker i bilder och målar i ord. Det dröjde inte alls många minuter innan orden hoppade på mig och bet mig.

Det blev en dikt.

Om man nu kan kalla det det.

Ett naturmåleri i ord som försöker göra en ögonblicksbild rättvisa, om man skall prata klarspråk. Jag skall försöka lägga upp den här längre fram i veckan.




Nano... Nä. Tror inte det.


Så är det november, vilket för många skrivande vänner innebär Nanowrimo. Vilket för den oinsatte och inte skrivinsatte innebär att man under november skall skriva 50.000 ord (eller är det tecken?) på en eller flera av sina texter.

Vilket för många kan innebära att de kan bli färdiga med ett första utkast.

Det förutsätter dock att man måste skriva minst 1.500 - 2.000 ord (eller är det tecken?) om dagen för att ha en chans att klara det målet..


Det kanske funkar för de som har valt att delta i Nanowrimo, men jag tror inte att det skulle funka för mig.

Min skrivhastighet är alldeles för ojämn. Det har hänt att jag har skrivit 10 sidor under ett intensivt skrivardygn när jag varit i ett skrivflow utan motstycke. Men de gångerna har varit få.

Det har också hänt att jag suttit en hel dag och stirrat på en blank skärm.

Vid närmare eftertanke har det varit alldeles för många sådana dagar.

Så, Nanowrimo?
Nej, inte för mig.


Å andra sidan så skrev jag ca 1.300 ord i går. Dels ca 900 ord i ett faktadokument, ett researchdokument om Blekinge län, och sedan ca 400 ord i min allt mer expanderande historiska romantiska julnovell. Som hotar att snarare bli det första kapitlet i en historisk romantisk julroman(ce).

Så helt omöjligt, det vore det kanske inte. Men då tillbringade jag också större delen av dagen vid datorn.

Hur är det, är det någonting för dig?
Kanske är du en av de som deltar?

I så fall - lycka till!



onsdag 31 oktober 2018

Höstkyla och höstbäddning

På hösten, innan värmen på elementen har kommit igång ordentligt, blir det lätt kallt om fötterna när man skall lägga sig på svala (läs kalla) lakan. De senaste åren har jag löst det genom att bre mitt största, mjukaste och fluffigaste badlakan över underlakanet vid fotändan av sängen.

Men i år blev det inte så. När kylan satte in låg just det badlakanet i tvättkorgen och jag hade hade sådana knäsmärtor att jag inte kunde ta mig till tvättstugan. Jag försökte därför bädda med mitt näst största, näst mjukaste badlakan över lakanet vid fötterna istället.

Det funkade inte.

Det var för kort och för smalt och för lätt - och korvade sig också alldeles för lätt under fötter och vrister.

En kylslagen natt fick jag huttrande stiga upp, lyfta upp sängkläderna vid fotändan av sängen och hala bort den odugliga frottéklunsen som rullat ihop sig under mina fötter och mest av allt kändes som en knölig rulltårta. Istället bredde jag en fleecefilt över underlakanet och bäddade in den stramt och ordentligt om bäddmadrassen. Den låg därigenom slätt och stadigt och var mycket bekvämare och behagligare för fötter och vrister och vader. Riktigt, riktigt skönt - och det har hjälpt mig att sova riktigt gott sedan jag bäddade om.

Så om ni fryser om fötter och smalben på vintern, när dessa måste värma upp en lika stor yta i sängen som bålen, så rekommenderar jag att bädda med en fleecefilt över lakanet vid sängens fotända.

Jag kan bara säga en sak - kalla tassar håller en vaken.

Och om du nu inte vill ha en fleecefilt? Tja, jag förmodar att det skulle fungera lika bra med en yllefilt. Så länge den inte kliar och irriterar mot huden. 




måndag 29 oktober 2018

Litet dagen efter tidsomställningen

Det märks att det är måndagen efter det att man ställt om klockan.

För det råder ingen tvekan om att det är måndagen efter det att man ställt om klockan, inte själva söndagen, som är den kämpigaste och mest desorienterade dagen. Kropp och sinne ställer man inte om lika lättvindigt som klockan. Så när man skall återvända till vardagsrutinerna känns det förvirrande.

Hur upplever ni tidsomställningen?




söndag 28 oktober 2018

Skrivdagbok, 28 oktober

Jag skriver. Wohoo!

Dessvärre så skriver jag inte i mitt huvudskrivprojekt, där råder det minsann fortfarande skrivarstiltje.

Däremot blev jag i lördags drabbad av en idé till en riktigt julig, romantisk historisk novell.

Behöver jag fler skivprojekt? Nej, inte alls.

Men ni som skriver, ni vet nog hur det är när man får bilder så tydliga att det känns som om man ser scenerna i en film spelas upp i ens huvud. Det går inte att stå emot,man måste skissa ned det här innan man tappar intensiteten i scenerna.

Inte när det känns som om det här, det skulle kunna bli så jäkla bra.

Kreativitet.
Man vet aldrig var den slår till.

I helgen har det blivit litet drygt två sidor splitter ny text - och inledningen känns klockren. Nu återstår att se om den känslan håller i sig.




lördag 27 oktober 2018

Fler bilder från min inspiraton board

Här kommer ytterligare några av bilderna jag har samlat till min inspiraton board för mitt huvudskrivprojek.

Först, givetvis, litet mer vitsippor.
(Vitsippor spelar nämligen en viss roll i berättelsen)



En blomsteruppsättning som denna skulle kunna stå
någonstans i den kvinnliga huvudpersonens barndomshem

Där skulle givetvis de höga, vackra fönstren också passa väl in.



Den senare delen av boken utspelar sig i maj och då
har vi kommit in i fruktblomningen, även om det är
först i de sista kapitlen som den slår ut i all sin prakt.







Också häggen blommar med slösande rikedom.



Då är frågan, har den här idén att bygga upp ett slags inspiraton board för att boosta kreativiteten fungerat?

Ja, så tillvida att en hel massa tankar kring skrivprojektet och texten har kommit igång. Nej, så tillvida att jag ännu inte kommit igång att skriva där jag skulle behöva skriva. Men förhoppningsvis kommer det också så småningom och under tiden fortsätter jag att bygga upp min inspiraton board.




söndag 21 oktober 2018

Skrivdagbok, 21 oktober

På skrivarfronten råder för närvarande något av skrivarstiltje. Jag sitter fast i tionde kapitlet och där har jag suttit fast i vad som börjar kännas som evigheter.

Situationen är följande: Jag har skrivit färdigt en del av en scen ur en persons perspektiv och det är dags för någon annan att stiga fram och ta över stafettpinnen och agera berättarröst/berättarperspektiv.

Problemet är bara det att ingen av de närvarande personerna i rummet som scenen utspelar sig i verkar vara hågade att ta över ordet. Så därför står tionde kapitlet för närvarande står och stampar utan att röra sig ur fläcken.


 
För att boosta kreativiteten har jag börjat bygga upp en mapp med inspirationsbilder. Ja, bilderna har redan funnits men då har de varit utspridda på e rad olika mappar med olika teman. Som Vitsippor eller Fruktblomning eller Blåsippor eller kanske olika konstnärers namn.

Skillnaden är att jag nu samlar dem på ett ställe, som ett slags inspiraton board. Jag kommer framöver att presentera några av bilderna som inspirerar mig och jag börjar här med några bilder som representerar årstiden när min berättelse utspelar sig (april till maj) och också i viss mån landskapet kring den huvudsakliga platsen (en mindre herrgård inte långt från Uppsala i Uppland) där den utspelar sig.


Skulle kunna vara en bild från åskrönet.


Skulle kunna vara en bild från sjöns bortre strand.


Skulle kunna vara en bild från promenadstigarna längs bäckarna.


Det är ju också blåsippstid...


Och inte att förglömma scillatid...


Eftersom berättelsen tar sin början vid påsk, så är det också påskliljetid.


Men framförallt är det vitsippstid.  


Faktum är att vitsipporna vid ett tillfälle spelar en stor roll.


Fler inspirationsbilder kommer att presenteras efter hand.