lördag 26 juli 2014

Värmeböljor - mina bästa överlevnadstips

Varje år, när vi står och huttrar och väntar på bussar och pendeltåg, längtar vi efter sommar och sol och värme. Vad vi glömmer är att vi nordbor inte är vana vid värmeböljor och att det inte är alla av oss som tål dem. Eller kan hantera dem.

Nu, är den här. Sommaren. Värmeböljan. Om ni hör till dem som tål hettan, om ni kan hantera den och njuta av den, då kan ni (lyckligt lottade människor - jag är inte ett dugg avundsjuk, inte alls) njuta av en alldeles fantastisk sommar. Själv har jag nått - och passerat - min övre gräns för en skön sommar och längtar efter mer normalsvenska temperaturer på så där en tjugotre-, tjugofyra sköna grader.

Mitt vackra Södertörn

Här i bostadsområdet på Södertörn har gräsmattorna nu förvandlats till någonting som mest påminner om ett slags afrikansk stäpp. Och bostadsbolaget har givetvis stubbat sagda gräsmattor, vilket enbart förstärker intrycket av stäpp och påskyndar uttorkningen av dem. Det dammar om gräsmattorna utanför porten när man går över dem.

Jag bor, som framgår av titeln på bloggen, på sjunde våningen. För det mesta är det en fördel att bo så högt. Speciellt om man har fri och vidsträckt utsikt. Nå, kanske inte den allra mest inspirerande utsikten – men jag ser i alla fall skogen bortom de platta taken i industriområdet. Men det finns tillfällen när det är en nackdel att bo på sjunde våningen. I en lägenhet med västläge. Och enbart västläge. Utan möjlighet att ställa till med ett ordentligt korsdrag.

Temperaturen har passerat olidligt. För länge sedan. Översta glasflötet i min flyttermometer sjönk tidigt den 22:a juli, fast solen ännu inte nått runt till västsidan och fläkten var i full gång, och har inte stigit sedan dess. Då, är det varmt inomhus.

En bastu om två rum och kök.

Förmiddagarna är tack vare dubbla fläktar någorlunda uthärdliga men när solen kommit runt till västsidan och ligger på på fönstren börjar jag undra om jag kommer att smälta innan jag förångas eller förångas innan jag smälter.

Hjärnan känns ångkokt. Överkokt. Kan inte tänka. Eller också är det för varmt för att tänka. Jag kollapsar bakom nedfällda persienner med två fläktar i gång, läser romance ser på repriser på tv och slöar runt på sociala medier. Drömmer om att kunna bada eller duscha. Vilket, tack vare såren på benen och förbanden som måste hållas torra, är någonting jag enbart kan drömma om. Jus nu känns det som om det är risk för spontan självantändning under förbanden.

Drömmer febriga drömmar om att köpa ett sommarhus på Svalbard, med egen glaciär på tomten. Oh, ljuva svalka!

Bara tanken på att fälla upp en solstol på en glaciär på Svalbard blir för var dag allt mer lockande. Men nog undrar säkerhetsmänniskan i mig om det inte skulle sluta med förskräckelse. När första förbipasserande utsvultna isbjörn förtjust konstaterade att lunchen var serverad.

Det finns ingen svalka någonstans. Jag lägger frysta hallon i apelsinjuicen för att känna någon riktig svalka. SMHI har utfärdat värmevarning.Särskilt utsatta för hettan är små barn och äldre människor, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet och löper risk för värmeslag.

Det var ungefär vad som hände mamma, sommaren 2009, även om det i hennes fall handlade om en stroke. Hon togs ut på promenad i rullstol – sommarens ditintills varmaste dag –  utan den solhatt jag köpt åt henne. Och vid återkomsten till äldreboendet placerades hon vid fikabordet på uteplatsen i solgasset. Och kollapsade. Hon kom aldrig hem från sjukhuset.

Det är inte bara vi människor som lider i hettan. Det drabbar våra husdjur också.


Men vad kan man rent praktiskt göra för att överleva värmen?


Det här är mina allra bästa överlevnadstips

Om du har möjlighet – sätt ordentligt korsdrag innan det hinner bli allt för varmt.
Håll annars fönster och balkongdörrar stängda och persienner nedfällda.

Om du har syd- eller västläge – fäll alltid ned persiennerna innan du går hemifrån på morgonen.

Ställ en bordsfläkt på golvet och rikta den mot benen. Svalkar mer än man kan tro och man slipper få nackspärr av att sitta i draget. Och om man jobbar på kontor hindrar det att fläkten blåser omkring pappren på skrivbordet.


Drick mycket vatten!
Du kan inte dricka för mycket vatten.
Ha isbitar i vattnet.

Fyll en ståltermos med isbitar och väl kylt vatten.
Speciellt bra för äldre som är sängbundna eller har svårt att röra sig. Då har de alltid tillgång till kallt, friskt vatten.

Lägg djupfrysta bär i juicen för att kyla den.
Blanda och matcha efter tycke och smak, själv är jag särskilt svag för djupfrysta hallon i apelsin- eller mangojuice. Verkligen svalkande.

Försök äta mat som inte kräver att du har ugnen eller spisen igång allt för länge.
Ät mycket frukt, ät sallad. Koka pasta och ät med en god sallad. Ät en kall soppa.

Om du får ett oväntat sug efter chips kan det vara din kropps sätt att tala om för dig att behöver mer salt. Åtgärda snarast, i nödfall kan till och med en påse chips var på sin plats.

Ställ ansiktsvattnet i kylskåpet.
Det ger en extra svalkande och uppfriskande effekt.

Köp aloe vera mot solsveda och ställ tuben i kylen.
Det ger också en extra svalkande effekt.

Siden är svalare än bomull. Om du inte har råd med sidenlakan, unna dig i alla fall några sidenörngott. De finns att få för ett överkomligt pris, jag köpte mina på Siden Selma.

Siden är svalare än bomull

När du är ute, rör dig så mycket som möjligt i skuggan.
Särskilt viktigt om du har små barn, äldre personer eller husdjur i sällskap.
Håll ett förnuftigt tempo när du går eller joggar.


Lämna aldrig, aldrig, aldrig barn eller hundar i bilen!
Inte för en minut. Det kan bli den fatal minuten för mycket.

Lämna för den delen inte heller äldre personer i en varm bil om de inte har möjlighet att ta sig ur den själva.

Lämna inte heller äldre sittande i solen vid en uteplats, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet. Använd parasoll, solhattar eller fuktiga klutar på hjässan. Eller vad som helst som svalkar dem. Eller ännu hellre, flytta till en skuggig plats.

Lämna inte barn obevakade i solen. Samma gäller husdjuren. Se till att barn och husdjur inte är överaktiva i värsta solgasset och riskerar värmeslag. Se till att de regelbundet vilar i skuggan, att de dricker tillräckligt.

Om ni bor i ett hus med loftgång på skuggsidan - använd den, för allt i världen!
Under varma somrar flyttade vi näst intill ut på loftgången när jag växte upp.

Duscha hunden med kallt vatten vid behov för att hjälpa den hålla sig sval.


Försök sitta på skuggsidan på bussar, pendeltåg och tunnelbanor.

Ta ett riktigt kallt fotbad.

Choklad tenderar att bli mjuk och klibbig i värmen. Men förtvivla inte - Lindt har en ny sort, Lindt Creation Fresh Lemon, som man rekommenderar att man förvarar i kylskåpet för att kunna njuta av den uppfriskande kall och syrlig. Dessutom är den fullständigt oemotståndligt god.


Skaffa en solfjäder!



Och slutligen - skaffa några bra böcker och sätt dig i skuggan, det är ungefär den grad av aktivitet man klarar av i den här värmen. Själv läser jag gärna romance och har sammanställt en rad lästips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:

- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas





Hoppas att ni klarar värmen bättre än jag
och har möjlighet att njuta av den!


tisdag 22 juli 2014

Sommarhus på Svalbard?

Det finns tillfällen när det är en nackdel att bo på sjunde våningen med västläge och fri sikt. Solen ligger på på västfönstren. D v s på varenda fönster i lägenheten. Det finns ingen svalka någonstans. Det går inte att sätta korsdrag. Fläkten går på högvarv. Inte för att det hjälper. Temperaturen har passerat olidligt.

För länge sedan.

Hjärnan känns kokt. Överkokt.

Kan inte tänka. Eller rättare sagt - det är för varmt för att tänka.

Tanken på ett sommarhus på Svalbard blir allt mer lockande för varje timme som går. Bara tanken på att solbada på en glaciär på Svalbard blir allt mer lockande. Fast säkerhetsmänniskan i mig undrar om det inte skulle sluta med förskräckelse när första förbipasserande isbjörn överlycklig skulle konstatera: "Ah - lunch!"

Det lär finnas 3000 av dem i området. Och människorna som bor i området brukar ta med ett gevär för att kunna försvara sig om de ger sig mer än några hundra meter från tätbebyggt område.

Säkerhetsaspekter, ständigt dessa säkerhetsaspekter.

Det är för varmt för att tänka. Redan i morse, långt innan solen hunnit runt till västsidan, fast fläkten var i gång, sjönk det översta glasflötet i min flyttermometer. Då är det varmt. Luften var kvavfuktig utanför fönstren, kändes som ett våtvarmt omslag. Jag kände mig på en gång ångkokt och ugnsbakad. Det var då tanken på att köpa sommarhus på Svalbard dök upp, gärna intill en ännu inte helt avsmält glaciär.

Fast tanken är inte helt ny. Den har under det senaste decenniet dykt upp när vi får långvariga, extrema värmeböljor som denna. Varje år hoppas jag att värmeböljor som denna skall dröja till en bit in i augusti, när nätterna är långa nog att hinna ge litet svalka.

Vi nordbor är inte bortskämda med värme. Så vi skall väl inte klaga. Men vi är inte vana vid den. Och det är definitivt för varmt för att tänka. Min hjärna är kokt. Undrar om det skulle hjälpa om man öppnar dörren till frysen och trär in huvudet?


Annars vore inte det här heller helt fel. Som utblick betraktat.


Hoppas ni klarar värmen bättre än jag!



Jag vill också passa på att påminna om mina tips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas

måndag 21 juli 2014

Romantisk semesterläsning

Mary Balogh, som hör till mina absoluta favoritförfattare, skriver romance när den är som allra, allra bäst – klassisk, välskriven, gripande och fullkomligt oemotståndlig.

Mary skriver gärna serier – och serierna kan i sin tur ofta integrera med varandra så personer återkommer genom flera böcker innan de slutligen stiger fram och blir huvudpersoner i sin egen historia.

Hennes senaste serie, The Survivors Club, är någonting alldeles extra och handlar om en grupp överlevare från napoleonkrigen.

Gruppen består av fem män och en kvinna och var och en av dem är skadad på sitt vis, vad de har gemensamt är att en lokal aristokrat i Cornwall – en äldre man, som själv inte deltagit i kriget men som förlorade sin ende son i det – öppnade sitt hem för dem under deras långvariga konvalescens. De kallar sig själva The Survivors Club

Gruppen har nu, några år senare, återhämtat sig tillräckligt för att återuppta sina individuella liv. Men bandet dem emellan är starkt, de har som tradition att varje år återvända till godset i Cornwall för att träffas och hjälpa och stötta varandra att möta de problem och svårigheter de finner i vardagen.

Så här långt består serien av tre romaner och en anknytande novell men var och en av överlevarna – och deras värd – kommer att få sin egen bok.


Den första boken, The Proposal, är Hugos historia. Det är berättelsen om en man som har svårt att förlika sig med rollen som nationell krigshjälte, särskilt som hans stupade män är glömda.

Hugo har med åren blivit något av en enstöring men sedan hans far dött måste han axla ansvaret för såväl sin styvmor och styvsyster som familjens affärsimperium. Motvilligt inser han att han kommer att behöva en hustru till hjälp med sina förpliktelser.

Så korsas hans och Lady Gwen Muirs banor på en ödslig strand i Cornwall och ingenting blir sig likt igen.


Den andra boken, The Arrangement, handlar om gruppens yngste medlem – Vincent. Han blev som nybliven ung officer såväl blind som döv i sitt första fältslag när en kanon avfyrades allt för nära honom. Hörseln har han efterhand fått tillbaka, men inte synen.

Vincents problem är att hans mor och systrar mer eller mindre tagit över och organiserat hans liv och nu med stor entusiastiskt försöker gifta bort honom. De har till och med skakat fram en lämplig brud när Vincent får nog och rymmer hemifrån.

Under sina irrfärder träffar han Sophia, en föräldralös och självutplånande ung kvinna som lever på nåder hos släktingar. Sophia räddar Vincent undan ännu en lömskt gillrad äktenskapsfälla - och blir på grund av det utslängd från sitt hem.


Den tredje boken, The Escape, är Benedicts historia. Han var kavalleriofficer och skadade båda benen när hans häst föll över honom under en kavalleriattack. Han lyckades undvika amputation men har i gengäld fått vänja sig vid att leva med kryckor och ständig smärta. Och som den yrkesofficer han är, måste han försona sig med att han aldrig kommer att kunna återuppta sitt yrke.

Första gången Benedict rider igen, hoppar han oförsiktigt nog över en häck – och har nästan ihjäl den unga änkan som promenerar på ängen på andra sidan häcken.

Samantha är både arg och chockad - och långtifrån imponerad. Men trots en skakig start växer en vänskap fram dem emellan och när Samantha, som känner sig snärjd av sin bortgångne makes släktingar, bestämmer sig för att ge sig ut på en lång resa erbjuder sig Benedict att eskortera henne.


The Suitor ingår i denna upplaga
Novellen, The Suitor, handlar om Philippa – den unga kvinna som var Vincents tilltänkta, men ytterst motvilla, brud i The Arrangement. Det är nämligen någon helt annan hon har i tankarna.

The Suitor finns enbart som e-bok – eller som bonusmaterial i en av upplagorna av The Escape.



Så här långt motsvarar The Survivors Club också de mest högt ställda krav på högklassig, gripande och engagerande romance. Och med tanke på att det är Mary Balogh vi talar om, finns det inga skäl att tvivla på att de följande böckerna inte skulle leva upp till samma höga standard.


Nästa bok, Only Enchanting, kommer någon gång under hösten.



http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips på romantisk semesterläsning:
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas


lördag 19 juli 2014

Romantisk semesterläsning

En enda bok är mitt romantiska lästips i dag. Men så är det också en otroligt bra bok, skriven av en skicklig författare som tecknar finstämda och ytterst personliga porträtt av sina personer. Och Grace Burrowes väjer inte för sådant andra romanceförfattare skulle gå omvägar omkring. När man läst den här boken måste man fråga sig hur många slag och motgångar en människa kan hämta sig från och ändå orka gå vidare.

Jag fann Grace Burrowes på nätet, via någon annan romanceförfattare som jag följer på Facebook eller på deras bloggar. En av dem, har glömt vem, skrev om Grace och någon eller några av hennes böcker och jag följde länken för att se vad uppståndelsen handlade om.

Jag bläddrade omkring bland hennes böcker, läste några utdrag – Grace har generöst tilltagna utdrag för varje bok, man har god chans att avgöra om man vill fortsätta läsa – och bestämde mig för att Ethan var den bok jag var mest lockad att börja med.

Så jag beställde Ethan från Bokus, slet upp paketet när det anlände och läste boken i ett svep. Så läste jag om den. Och läste om den. Och läste om den igen. Och kunde inte sluta läsa om den. Historien är så gripande, så rörande, så hjärtslitande bitterljuv och huvudpersonerna - Ethan och Alice - är båda tilltufsade av livet. Båda är sårade och sårbara och bär på smärtsamma minnen och hemligheter.


Grace Burrowes har skrivit så här om Ethan på Facebook:
“That guy haunted me. Life dealt him some very low cards, so he was the first hero upon whom I bestowed little boys. He needed them, and I think it worked out wonderfully--he got his HEA, and I got to write a governess romance!”


Och hon gör det med sådan stil.

Ethan är en bok som inte vill släppa sitt grepp.



http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips på romantisk semesterläsning:
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas

tisdag 15 juli 2014

Kultureliten kontra läsglädjen

Jag vet varför jag föredrar att äga mina favoritböcker. Bara tanken att kunna stiga upp när jag inte kan sova, ta en favoritbok i bokhyllan, slå mig ned i min mest bekväma fåtölj och stiga in en välbekant historia och bara drömma mig bort.

Det hindrar mig inte från att älska bibliotek. När jag väl lärt mig läsa – och det tog mer tid än det borde ha gjort – bodde jag praktiskt taget på biblioteket i Skogås och återvände inte hem utan en trave böcker.

Dessvärre tog det sin tid innan jag kom igång med att läsa själv som barn, framför allt med att verkligen brinna för och njuta av läsandet. Men det är en historia i sig och berättas i sitt rätta sammanhang här.

Å andra sidan var jag rätt nöjd med att mamma läste för mig. Hon var bra på det, hon gjorde ord och text till mer än trycksvärta på vita sidor. Hon öppnade dörrarna till hemliga världar och lät mig stiga in i dem.

Det fanns givetvis favorithistorier jag ville höra om och om igen. Och mamma var tålmodig, hon läste samma historia gång efter annan, även om hon när hon läste den för tionde kvällen eller eftermiddagen i rad måste ha varit mer än lovligt led på den.

Och om hon någon gång ville sluta läsa innan jag var nöjd, fogade hon sig snällt när jag kommenderade: ”Läs!”

Jag var litterärt omättlig, långt innan jag kunde läsa. Mamma slog upp dörrarna till främmande, mystiska världar skapade av ord och meningar på vid gavel och tillsammans upplevde vi äventyr och magi när vi färdades genom dem.

Jag var litterärt omåttlig. Men jag var också en kräsen litteraturkonsument. En bok, en berättelse, en historia måste ge mig någonting. Inspiration. Glädje. Lust. Den måste fånga mig, den måste väcka min nyfikenhet och mitt intresse. Den måste vinna min lojalitet.

Sedan spelade det ingen roll om boken ansågs kulturellt bra eller inte. Som jag såg det var jag den enda som kunde avgöra om jag gillade en bok eller inte. Om jag ville läsa den – eller höra den läsas – om och om igen.

Och så har det förblivit.

Jag tror det sitt vis hör samman med den ovan nämnda situationen som hejdade mig från att lära mig läsa när tillfället låg öppet för mig. Jag kände mig sviken av Skolverket, av skolan. Jag kände mig bedragen på tre års läsning som jag aldrig skulle kunna få tillbaka – och jag tror verkligen att ni behöver läsa den där historien om ni skall förstå sammanhanget!


Kontentan var i alla fall att skadan var skedd och den gick djupare än jag kanske den gången insåg. Jag litade inte på Skolverket och skolan, inte när det gällde läsning.

Jag ogillade att bli anvisad att läsa en bok jag inte valt själv efter moget övervägande om huruvida den föreföll värd att investera såväl min lästid som mina ögon i dess läsande. Eller ett utdrag ur en bok i läroböcker i svenska. Det var ett intrång i någonting heligt - i min dyrbara lästid.

Jag läste de anvisade böckerna i tyst protest, oavsett hur framstående författaren var. Oavsett hur mycket klassiskt mästerverk kultureliten ansåg att boken var. Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av böcker som Förnuft och känsla, Två städer, Jane Eyre, En trettondagsafton, för att nu bara nämna några. Det hade jag, och jag har läst åtskilliga klassiker därutöver och haft en rad angenäma läsupplevelser.

Men läsning skall vara lust och läsglädje, inspiration och livsglädje och luft under vingarna. Också för de klassiska mästerverken gällde tummregeln. Var det bra nog att fånga mitt intresse och väcka min nyfikenhet, skulle jag återvända till dem. Var de det inte, var de dessvärre ingenting annat än pådyvlad läsning.

Och sedan kunde den samlade kultureliten yla kollektivt mot månen.

Jag är kanske hårdhjärtad.
Jag är kanske ytlig.

Jag är kanske bortskämd.

Men min tid är för dyrbar för att jag skall vilja förslösa den på böcker som tråkar ut mig. Mina ögon är för svaga för att jag skall vilja trötta ut dem på böcker som varken ger mig inspiration eller glädje eller en känsla av förundran.

Kanske är det så att min misstro mot att överheten skulle veta bättre än jag föddes i allt för unga år. Kanske är det för att kultureliten glömt att läsning är glädje. Att läsning är magi. Att läsning är någonting alla barn måste tillkämpa sig – och har rätt att tillkämpa sig.

Och att alla vuxna som avsiktligt eller oavsiktligt – i vilket syfte det än må vara – ställer sig i vägen för ett barns kamp att erövra och tillskansa sig den ovärderliga skatt läsekonsten innebär, borde skämmas.

De dräper läsglädjen.
Därför bör de skämmas.

Mina föräldrar hade välmatade bokhyllor och jag hade - bortsett från en period i barndomen, när jag när jag med stor entusiasm signerade obevakade böcker med mina kritor - fri tillgång till böckerna. Jag lärde mig vad som tilltalade mig, vad som väckte min nyfikenhet, vad som fick mig att vilja läsa mera och inspirerade mig att söka mer kunskap om ett ämne.

Och ofrånkomligt blev jag en litterär och kulturell rebell. Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad någon kulturelit anser att jag bör läsa. Borde läsa. Borde ha läst.

Jag gjorde det i skolan, därtill nödd och tvungen av ett regelverk jag i unga år förlorat förtroendet för. Speciellt i frågor som gällde läsning. Nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid, mina pengar och uttröttandet av mina ögon på.

Det sista är viktigt, glasögon har varit min följeslagare sedan tolvårsåldern och mina ögon orkar helt enkelt inte med hur mycket läsning som helst. Jag ransonerar. Och jag är kräsen – jag nöjer mig inte med någonting mindre än böcker som är fyllda med 100%-ig läsglädje från pärm till pärm.

Så inte undra på att många av dem blir favoriter jag inte vill skiljas från, som jag läser om och om igen. Favoriter jag vill – och behöver – kunna stiga upp och läsa en sömnlös natt. Eller medan en rykande snöstorm vräker in över Södertörn. Eller när skyfall och vind får regnet att svepa horisontellt mot mina fönster.

Det är nästan, om än inte riktigt samma känsla som när mamma läste mina favorithistorer för mig. Det är känslan av förundran, där är luften under vingarna när inspirationen drar nyfikenheten med sig, där är läsglädjen som svämmar över sina breddar.

Kanske är det en känsla kultureliten glömt?








måndag 14 juli 2014

Romantisk semesterläsning


Här kommer nästa boktips för härlig semesterläsning på stranden, i hängmattan, på balkongen eller på resan. Den här gången är det någonting så ovanligt som välskriven historisk, svensk romance som står på menyn.

Simona Ahrnstedt har skrivit en trilogi historiska, romantiska romaner där ett fiktivt slott i Mälardalen – Slottet Wadenstierna – utgör den sammanhållande tråden när hon väver samman medeltid med stormaktstiden och 1880-talets industrialism, om än i en något oväntad ordning, till en färgstark gobeläng.

Simona börjar med Överenskommelser, som utspelar sig på 1880-talet – den tidsmässigt sista boken, som ändå är den första delen i trilogin

Den begåvade, föräldralösa Beatrice Löwenström som hunsad och hårt hållen växer upp hos sin hänsynslöse farbror möter under en kväll på Operan industrimagnaten Seth Hammerstaal – som inte följer några regler utom sina egna. Efter detta första möte korsas deras vägar gång på gång varandras i Stockholms societet.

Men bokens titel är Överenskommelser - överenskommelser som rör Beatrice. Och Seth har ingen plats i de överenskommelserna.

Den här gången är det Seth Hammerstaal som äger Slottet Wadenstierna.


Från det sena 1800-talet tar Simona i den andra delen ett rejält kliv tillbaka i tiden till 1300-talet med Betvingade – som därmed är den tidsmässigt första boken, men den andra delen i trilogin.

För att undvika blodshämd och släktfejd tvingas stormansdottern Illiana och riddaren Markus Järv ingå äktenskap. Illiana är av hög börd och skolad i läkekonst, Markus är en råbarkad krigare som kämpat sig upp från en blygsam början till att bli en av kungens betrodda män. De är ett omaka par och ingen av dem vill ha med den andre att göra.

Men ödet vill annorlunda. När en livsfarlig fiende ur Markus förflutna återvänder, tvingas de möta honom tillsammans.

Den här gången är det Markus Järv som är Slottet Wadenstiernas herre.


I den tredje delen i trilogin, De skandalösa, för Simona oss till stormaktstidens Sverige och låter oss möta barockens överdåd och dekadans.

Greve Gabriel Gripklo är en man utan besvärande skrupler, en man känd för sitt utsvävande liv. Magdalena Swärd är en bildad men utfattig adelsdam, som nödgats ta plats som sällskapsdam. Den utsvävande Greve Gripklo och den vasstungade Fröken Swärd avskyr varandra från första stund.

Men det slår gnistor mellan dem - och när ett skandalöst vad adelsmän emellan urartar dras paret in i en alltmer skandalös romans.

Den här gången är det Gabriel Gripklo som är Slottet Wadenstiernas herre.



Den makalöst vackra boktrailern till De skandalösa



Simona Ahrnstedt - känd som Sveriges romancedrottning eller Sveriges första romanceförfattare -  skriver historiska, romantiska romaner. Eller svensk historisk romance, om man så vill. Och hon gör det med stil.

Böckerna interagerar med varandra, porträtt och böcker och andra detaljer flyter upp till ytan och skapar beröringspunkter mellan de tre paren. Så här i efterhand förstår man bättre det underfundiga i att börja med den tidsmässigt sista boken.

Hennes nästa bok kommer däremot att utspela sig i nutid.

En sak till bara – jag kunde inte sluta läsa Överenskommelser.
Gick inte. Jag var biten.



http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips på romantisk semesterläsning:
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas

söndag 13 juli 2014

En struts oplockad med Snorungen på Skolverket

Jag älskar att läsa. Ord och mening är meningen med livet, i alla fall mitt. Orden är vägen in genom stängda dörrar, in i okända världar. Och orden är i sig essensen av den magi som skapar världar fyllda av äventyr och glädje och mirakel.

Men det tog tid innan jag kom igång med att läsa – framför allt med att brinna för och njuta av läsandet. Det var inte det att jag var dum, trög eller obegåvad som barn – mamma märkte när hon läste för mig att jag var på gränsen att börja läsa själv när jag bara var fem år. Hade hon försökt lära mig, är jag säker på att hon hade lyckats.

Olyckligtvis var mamma över fyrtio när hon gifte sig och hade aldrig räknat med skaffa barn så hon var en smula osäker på hur hon lämpligast skulle ta nästa steg, från att involvera mig i texten och läsningen till att få mig att läsa själv. Så här begick hon misstaget att ringa skolverket, berätta att hon hade en femårig dotter som var på vippen att börja läsa och fråga hur hon skulle gå tillväga för att hjälpa mig.

Ah, FRA - vilken show gick ni inte miste om?
Några råd fick hon inte, istället fick hon en utskällning efter noter från någon vänsterintellektuell ”snorunge som inte var torr bakom öronen” – mammas citat, brukade i regel åtföljas av lågmält muttrande över sagda snorunges snara hädanfärd till ett hetare ställe – om att ”här skulle minsann inte skapas någon elit och barnen skulle lära sig läsa, allesammans tillsammans, på en gång i första klass.”

Och att ”hon” – snorungen, alltså – ”betackade sig för klåfingriga föräldrars inblandning, vad trodde mamma att hon hade för pedagogisk förmåga?”

Eftersom mamma fått mig i mogen ålder och vid den här tiden var närmare femtio än fyrtio har jag i efterhand dragit slutsatsen att "snorungen" knappast kan ha varit hälften så gammal som mamma. Och förmodligen uppfylld av vänsterintellektuell nit och sin egen betydelse så som en akademiskt bildad modern ung kvinna gentemot en dubbelt så gammal kvinna med bara sex års folkskola.

Jag tillskriver henne inga illasinnade avsikter. Förmodligen menade hon väl. Var väl övertygad om att hon visste bäst. Vilket inte friskriver henne ansvaret för att ha varit grovt ohövlig mot en förälder som sökte råd. Eller för åsikter så himmelsskriande felaktiga att man bara häpnar.

Aina Nielsen - min stridbara mamma
Och mamma hade en struts oplockad med henne. Snorungen. Till hennes temperament hörde också att det tog tid för henne att svalna av efter ett utbrott. Och därtill kom ett visst mått av långsinthet. Oförrätter av tillräcklig dignitet arkiverades nogsamt. Togs ibland fram i dagsljuset. Granskades och analyserades för att se om de var mogna att falla i permanent glömska eller återbördas till arkivet.

Jag jag vet att det i originalversionen är en gås oplockad i ordspråket. Men var en oförrätt tillräckligt stor, om den träffat allt för djupt och svidit allt för mycket, var en gås helt enkelt för liten.

Enligt mammas utsago hade hon – mamma, alltså – drämt på luren i örat på snorungen. Och hon hade grämt sig i efterhand över att hon inte bett snorungen att – högaktningsfullt, givetvis – dra till vägs ände och inte bekymra sig överhövan över återfärden.

Hon hade sitt temperament, mamma. Det skulle till en del för att väcka det och stubintråden var lång - men den sista biten av den, den brann som bara sjutton.

Tyvärr hade hon däremot inte vågat gå emot snorungen. Inte för att hon var rädd för egen del, hon var på många sätt en tuffing, mamma. Och hon ansåg definitivt att snorungen, som behövde snyta sig, var så fel ute någon kunde vara.

Men hon var inte dum, mamma. Det här var i slutet av sextiotalet och många statliga verk och myndigheter var nedlusade med vänsterintellektuella som ansåg att deras syn på världen var den enda rätta – och om resten av världen var av en annan åsikt, hade resten av världen fel. Så hon var rädd för att skapa problem för mig, den dag jag började skolan.

Och resultatet därav, var att det inte blev någon vidare lästräning. Bortsett från att hon tragglade alfabetet med mig till det satt där det skulle. Det räckte om hon sade ”M”, så drillade jag omedelbart ”N, O, P, Q, R, S” etcetera.

Det var för all del bekvämt att mamma läste för mig. Hon var så bra på det och hon öppnade inte bara dörrarna till litteraturen för mig, hon slog upp dem på vid gavel och ledde mig in fantastiska äventyr och magiska världar skapade av ord och meningar.

Och om hon någon gång tröttnade på att läsa samma historia för tionde kvällen i rad, fogade hon sig när jag kommenderade: ”Läs!”





Och tror ni inte att den snälla människan läste?
Fast hon vid det laget måste ha varit utled på den där favorithistorien.



Så randades till slut dagen när jag skulle börja skolan. När vi ”allesammans tillsammans, på en gång, skulle lära oss läsa”, så som Snorungen på Skolverket utlovat.

Det gick nu sisådär. Eller i alla fall inte riktigt som Snorungen tänkt sig.

Jag hade monumental otur med i vilken klass jag råkade hamna. Rena nitlotten. Vår lärarinna var alldeles nykläckt som lärare och var inte uppgiften mogen. Hon klarade varken av att hålla någon vidare ordning i en bråkig klass eller vara så pedagogisk hon hade behövt vara för att förmedla sina kunskaper till oss.

Tyst i klassen - gjorde skillnad
Låt oss förbigå eländet med att konstatera att jag lämnade första klass med förmågan att foga samman bokstäver till ord och ord till meningar men utan att ha upptäckt glädjen i att kunna läsa.Och jag var för all framtid immun mot småflickor i första klass närmast obligatoriska dröm att bli ”Fröken” när de blir stora.

Jag vet inte vad som hände med Fröken Karin, om hon insåg att hon valt fel yrke eller om hon fick börja om någon annanstans, men vi fick en ny lärarinna i andra klass. Fröken Ulla. Hon var redan en erfaren lärare och hon var lugn och trygg i sin roll. Och i den nya, behagligare studiemiljön som erbjöds tog jag snart nog skadan igen och började upptäcka glädjen med att läsa.

Men vid det här laget hade jag förstått sammanhanget med Snorungen på Skolverket och resultatet av hennes vänsterintellektuella klåfingrighet – som jag å det djupaste betackade mig för. Som jag såg det hade hon varit ohyfsad mot min fina mamma. Och hon hade bedragit mig på tre års läsning och läsglädje som jag aldrig skulle kunna få tillbaka.

Sedan dess har jag närt en principiell skepsis mot vänsterintellektuella.

Kära Snorungen,
Jag lärde mig läsa.
Det är inte din förtjänst.


lördag 12 juli 2014

Romantisk semesterläsning

Sommar. Stranden och hängmattan kallar och man vill ha någonting roande och underhållande att läsa. Någonting som lämnar en med ett leende och en belåten suck. Och en längtan efter nästa bok – för serier är perfekt sommarläsning. Du är redan introducerad till miljön och en del av personerna och flyter in i den motståndslöst och dras med.
 
Jag läser romance på engelska och jag har just läst en sådan serie, The Hathaways series av Lisa Kleypas.

Serien handlar om den excentriska familjen Hathaway i det viktorianska England och följer fem syskons framfart inom societeten – en societet, som aldrig riktigt kommer att hämta sig efter deras något oförutsedda inträde i den. För syskonen Hataways bekymrar sig, i motsats till societeten, inte så mycket över vilket intryck de gör och deras val i livet får mer än ett ögonbryn att höjas.

Böckerna är härliga och medryckande och fartfyllda, skrattmuskulaturen blir väl exercerad och många fördomar kommer på skam. 
Serien inleds med Amelias historia, ”Mine till midnight”. Amelia, den äldsta av systrarna, är ansvarstagande och praktisk och kämpar för att hålla samman sin bångstyriga familj. Män och romantik har hon ingen tid till övers för – tills hon hamnar i en serie romantiska förvecklingar när familjen flyttar in på det fallfärdiga lantgods Leo (den ende brodern i syskonskaran) ärvt.

Hela serien är klart läsvärd. Vins och Poppys historier, ”Seduce me at sunrise” och ”Tempt me at twilight”, är romantiska och rörande men jag måste nog ändå säga att det är de båda sista böckerna som är seriens höjdpunkter. Kanske framförallt eftersom Leo och Beatrix, den yngsta av systrarna, är de mest färgstarka och excentriska medlemmarna av den excentriska familjen Hathaway. Leos historia, ”Married by morning”, och Beatrix, ”Love in the afternoon”, är någonting utöver det vanliga - så dråpliga och rörande att man skrattar tills man gråter.

Så The Hathaways series är klart läsvärd om man gillar romance – och ett perfekt val som semesterläsning.




http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


fredag 11 juli 2014

Romance - ett perspektiv på läslusten

Sedan något år tillbaka läser jag mycket romance på engelska. Det är en del av mitt engelskaprojekt, för att bättra på min engelska genom att läsa (allra minst) en bok i månaden på engelska. I likhet med science fiction och fantasy och alternativhistoria (övriga genrer som ingår i projektet) finns det så mycket mer inom den här genren på engelska än på svenska.


Varför det är på det här sättet när romance är en av västvärldens största litterära genrer – minst lika stor som deckare – och läs och älskas av miljoner läsare världen över?

"Romance är en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Miljoner kvinnor världen över läser och älskar dessa böcker. I ingen annan genre skildras kvinnor som så starka och agerande individer. Romance-hjältinnor GÖR saker.”
Simona Ahrnstedt, i LitteraturMagazinet


Kanske är det just den första meningen som är kruxet – en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Alltså – enligt finkulturella mått mätt – inte särdeles viktig. I synnerhet inte om den – huga! – är omåttligt populär och slår försäljningsrekord världen över. Enligt en kulturkoftig kulturelit således ingenting den gode läsaren bör ödsla sin lästid på.

Men, kära kulturelit, jag går mina egna vägar.

Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad ni anser att jag bör läsa. Jag gjorde det i skolan, nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid och mina pengar på.

Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av En trettondagsafton, Jane Eyre, Förnuft och känsla, Två städer etcetera. Det hade jag.

Men läsning skall vara lust och läsglädje och inspiration och livsglädje och en dörr att fly genom.

En del kulturelitister kallar det verklighetsflykt och får det att låta alldeles förfärligt negativt. Än sen då, säger jag. Om verkligheten är allt för trist och tröstlös är det vår skyldighet gentemot oss själva att fly, att finna inspiration och glädje och andrum för att överleva ännu en dag.


Och i det hänseendet är romance rena C-vitaminchocken. Det finns ett kontrakt med läsaren. Man vet att alla svårigheter övervinns. Man vet att allt ordnar sig. För gör det inte det, är det inte romance.

Det är några av mina skäl för att sälla mig till de miljontals skaror kvinnor som läser romance. Och sedan får kultureliten yla mot månen i förtvivlan bäst den vill.


onsdag 9 juli 2014

Duvemåla – eller flygbombning

Med tanke på hur många förbe duvor som finns i området och - deras toalettvanor – börjar jag fundera på om inte denna södertörnsförort från miljonprogrammets dagar borde byta namn till Duvemåla. Det är nämligen vad duvskrällena sysslar med. Konstnärlig verksamhet. Måleri.

Eller mer konkret:
De sitter uppe på taket, vänder aktern utåt och skiter på mina fönster.
Eller också tömmer de förbaskade fjäderfäna tanken under inflygningen innan de landar på taket.

Näpp, köper inte den bilden längre

Flygbombade fönster. Fast jag vet inte om det rör sig om precisionsbombning eller klusterbombning. Skillnaden tycks i det här fallet vara obefintlig. Och resultatet lika motbjudande vitt, slafsigt och utsiktsstörande.

Och balkongen skall vi inte tala om. En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök med balkong. Numera är det snarare två rum och kök – med duvslag.

Låt oss förbigå eländet med tystnad.

Det är rent nödvärn, i annat fall kommer jag att svära i bloggen tills Google markerar innehållet som olämpligt för barn. Vilket med tanke på att jag numera anser att den enda goda duvan är en anrättad duva kanske inte är helt fel. Kokt, stekt, grillad, ugnsbakad, smördegsinbakad etcetera spelar ingen roll. Huvudsaken är att den är vederbörligen tillredd, serverad och förtärd.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Det är varmt. Närmare 30 grader. Och det går inte att vädra ordentligt, inte att ställa till ett rejält korsdarg..Det är ett duvår i år, balkong och fönsterbleck är invaderade av purrande och kluckande fjäderfän så en öppen balkongdörr eller ett öppet fönster är en stående inbjudan till invasion. Duvslaget har gått in i ett nytt skede.

Och när det kommer till Duvemåla är jag en sur och omedgörlig konstkritiker.

Duvor saknar fullständigt konstnärlig begåvning.
 

tisdag 8 juli 2014

Skrivprocessen – den nödvändiga vilan

Den nödvändiga vilan
Har jag inte skrivit ett inlägg med den här titeln, frågar sig möjligen vän av ordning?

Jo, vän av ordning, det har jag. Men den gången handlade det om textens behov av att vila och mogna.

Den här gången tänkte jag ta upp författarens behov av vila. För en utvilad hjärna tänker bättre. När den väl har vaknat ordentligt, vilket grå novembermornar inte är det lättaste. Och utvilade ögon ser bättre än trötta, grusiga ögon som känns som om de innehåller halva Sahara.

Men sömn har fler aspekter. Den är läkande. Den är lindrande. Den är återställande.

Återupplivande.

Ostörd sömn främjar kreativiteten


Drömmar, drömmar...
Många människor minns sina drömmar när de vaknar och försöker tolka dem. Själv minns jag ytterst sällan mina drömmar, än mer sällan några detaljer. Vad jag minns när jag vaknar är den stundtals förvirrande känslan av att ha drömt.

Men det spelar egentligen ingen roll. Det som betyder någonting att drömmar ofta kan frigöra minnen och känslor och uppdämd kreativitet.

Vakna med utvilade ögon
Om jag kört fullständigt fast i skrivande och varken kommer framåt innan jag löst problemet eller kan finna var problemet uppstår om jag backar tillbaka och söker, än mindre finna en lösning på det, kan en natts sömn frigöra min frustrerade kreativitet. Och när jag vaknar känns problemet inte så oöverstigligt, inte så olösligt.

Om inte annat så vaknar jag med utvilade ögon, återställda krafter och en hjärna på hugget och kan se objektivt på problemet. Och i bästa fall har problemet löst sig själv över natten och jag vet exakt vad jag skall skriva för att allt skall falla på plats och textens dynamik återställas.

Ibland behövs det inte ens en hel natts sömn för att lösa ett textmässigt problem. Det kan räcka med att man slumrar till i en fåtölj – och tjugo minuter senare vaknar med lösningen på monumentala, strukturella problem i texten.

Slumra till i en fåtölj - och lös problemet

Andra gånger är det just den där hela nattens sömn man behöver för att inse att man behöver ändra ordföljden i en mening eller någon annan småsak. Små problem som, i dagar eller till och med veckor, fullständigt – och fullständigt omotiverat, i förhållande till sin storlek – har blockerat skrivandet och hejdat all framåtrörelse i texten.

Ibland vaknar man med en idé så galen att man häpnar
Kanske kommer du på en helgalen idé som bara är fullkomligt otänkbar. Och därför så fullständigt rätt att du häpnar över att du inte kommit på det tidigare.

Så en natt sömn är en god idé. Speciellt om det är god, sammanhängande sömn. Väl investerad och väl använd tid.

Stäng ned datorn och gå och knyt dig. Sussa. Sov. Dröm. Vem vet, kanske vaknar du med just den där geniala formuleringen som löser alla dina textproblem.

Sedan vore det givetvis en fördel om den ärade författaren kunde se lika välvårdad ut som damerna ovan när hon vaknar. Istället för som ett troll som spenderat natten i en torktumlare. Och sedan talar man om skönhetssömn. Gah!