En struts oplockad med Snorungen på Skolverket

Jag älskar att läsa. Ord och mening är meningen med livet, i alla fall mitt. Orden är vägen in genom stängda dörrar, in i okända världar. Och orden är i sig essensen av den magi som skapar världar fyllda av äventyr och glädje och mirakel.

Men det tog tid innan jag kom igång med att läsa – framför allt med att brinna för och njuta av läsandet. Det var inte det att jag var dum, trög eller obegåvad som barn – mamma märkte när hon läste för mig att jag var på gränsen att börja läsa själv när jag bara var fem år. Hade hon försökt lära mig, är jag säker på att hon hade lyckats.

Olyckligtvis var mamma över fyrtio när hon gifte sig och hade aldrig räknat med skaffa barn så hon var en smula osäker på hur hon lämpligast skulle ta nästa steg, från att involvera mig i texten och läsningen till att få mig att läsa själv. Så här begick hon misstaget att ringa skolverket, berätta att hon hade en femårig dotter som var på vippen att börja läsa och fråga hur hon skulle gå tillväga för att hjälpa mig.

Ah, FRA - vilken show gick ni inte miste om?

Några råd fick hon inte, istället fick hon en utskällning efter noter från någon vänsterintellektuell ”snorunge som inte var torr bakom öronen” – mammas citat, brukade i regel åtföljas av lågmält muttrande över sagda snorunges snara hädanfärd till ett hetare ställe – om att ”här skulle minsann inte skapas någon elit och barnen skulle lära sig läsa, allesammans tillsammans, på en gång i första klass.”

Och att ”hon” – snorungen, alltså – ”betackade sig för klåfingriga föräldrars inblandning, vad trodde mamma att hon hade för pedagogisk förmåga?”

Eftersom mamma fått mig i mogen ålder och vid den här tiden var närmare femtio än fyrtio har jag i efterhand dragit slutsatsen att "snorungen" knappast kan ha varit hälften så gammal som mamma. Och förmodligen uppfylld av vänsterintellektuell nit och sin egen betydelse så som en akademiskt bildad modern ung kvinna gentemot en dubbelt så gammal kvinna med bara sex års folkskola.

Jag tillskriver henne inga illasinnade avsikter. Förmodligen menade hon väl. Var väl övertygad om att hon visste bäst. Vilket inte friskriver henne ansvaret för att ha varit grovt ohövlig mot en förälder som sökte råd. Eller för åsikter så himmelsskriande felaktiga att man bara häpnar.

Aina Nielsen - min stridbara mamma

Och mamma hade en struts oplockad med henne. Snorungen. Till hennes temperament hörde också att det tog tid för henne att svalna av efter ett utbrott. Och därtill kom ett visst mått av långsinthet. Oförrätter av tillräcklig dignitet arkiverades nogsamt. Togs ibland fram i dagsljuset. Granskades och analyserades för att se om de var mogna att falla i permanent glömska eller återbördas till arkivet.

Jag jag vet att det i originalversionen är en gås oplockad i ordspråket. Men var en oförrätt tillräckligt stor, om den träffat allt för djupt och svidit allt för mycket, var en gås helt enkelt för liten.

Enligt mammas utsago hade hon – mamma, alltså – drämt på luren i örat på snorungen. Och hon hade grämt sig i efterhand över att hon inte bett snorungen att – högaktningsfullt, givetvis – dra till vägs ände och inte bekymra sig överhövan över återfärden.

Hon hade sitt temperament, mamma. Det skulle till en del för att väcka det och stubintråden var lång - men den sista biten av den, den brann som bara sjutton.

Tyvärr hade hon däremot inte vågat gå emot snorungen. Inte för att hon var rädd för egen del, hon var på många sätt en tuffing, mamma. Och hon ansåg definitivt att snorungen, som behövde snyta sig, var så fel ute någon kunde vara.

Men hon var inte dum, mamma. Det här var i slutet av sextiotalet och många statliga verk och myndigheter var nedlusade med vänsterintellektuella som ansåg att deras syn på världen var den enda rätta – och om resten av världen var av en annan åsikt, hade resten av världen fel. Så hon var rädd för att skapa problem för mig, den dag jag började skolan.

Och resultatet därav, var att det inte blev någon vidare lästräning. Bortsett från att hon tragglade alfabetet med mig till det satt där det skulle. Det räckte om hon sade ”M”, så drillade jag omedelbart ”N, O, P, Q, R, S” etcetera.

Det var för all del bekvämt att mamma läste för mig. Hon var så bra på det och hon öppnade inte bara dörrarna till litteraturen för mig, hon slog upp dem på vid gavel och ledde mig in fantastiska äventyr och magiska världar skapade av ord och meningar.

Och om hon någon gång tröttnade på att läsa samma historia för tionde kvällen i rad, fogade hon sig när jag kommenderade: ”Läs!”

Och tror ni inte att den snälla människan läste?
Fast hon vid det laget måste ha varit utled på den där favorithistorien.

Så randades till slut dagen när jag skulle börja skolan. När vi ”allesammans tillsammans, på en gång, skulle lära oss läsa”, så som Snorungen på Skolverket utlovat.

Det gick nu sisådär. Eller i alla fall inte riktigt som Snorungen tänkt sig.

Jag hade monumental otur med i vilken klass jag råkade hamna. Rena nitlotten. Vår lärarinna var alldeles nykläckt som lärare och var inte uppgiften mogen. Hon klarade varken av att hålla någon vidare ordning i en bråkig klass eller vara så pedagogisk hon hade behövt vara för att förmedla sina kunskaper till oss.

Tyst i klassen - gjorde skillnad

Låt oss förbigå eländet med att konstatera att jag lämnade första klass med förmågan att foga samman bokstäver till ord och ord till meningar men utan att ha upptäckt glädjen i att kunna läsa.Och jag var för all framtid immun mot småflickor i första klass närmast obligatoriska dröm att bli ”Fröken” när de blir stora.

Jag vet inte vad som hände med Fröken Karin, om hon insåg att hon valt fel yrke eller om hon fick börja om någon annanstans, men vi fick en ny lärarinna i andra klass. Fröken Ulla. Hon var redan en erfaren lärare och hon var lugn och trygg i sin roll. Och i den nya, behagligare studiemiljön som erbjöds tog jag snart nog skadan igen och började upptäcka glädjen med att läsa.

Men vid det här laget hade jag förstått sammanhanget med Snorungen på Skolverket och resultatet av hennes vänsterintellektuella klåfingrighet – som jag å det djupaste betackade mig för. Som jag såg det hade hon varit ohyfsad mot min fina mamma. Och hon hade bedragit mig på tre års läsning och läsglädje som jag aldrig skulle kunna få tillbaka.

Sedan dess har jag närt en principiell skepsis mot vänsterintellektuella.

Kära Snorungen,
Jag lärde mig läsa.
Det är inte din förtjänst.