...så är hissen vid pendeltågsstationen avstängd för renovering till ett stycke in i augusti..
Den mådde förmodligen inte så bra av att landa i vatten efter ett skyfall tidigare i somras.
Min teori om att vatten och el inte går så bra ihop förefaller vara bekräftad.
Sedan regna det inte alls i Skogås, i alla fall inte medan
jag var där.
Det regnade lite fint här när jag kom hem, men fortfarande så
där fint – och inte heller särskilt ihärdigt. Jag behövde inte ens fälla upp
paraplyet. Vilket var tur, eftersom jag den här gången balanserade en matkasse
med ojämnt fördelad tyngdpunkt.
Jag hade hunnit upp till mig, packat upp och ställt undan
maten och var i badrummet och tvättade händerna när jag hörde åskan rumla.
Innan jag hade hunnit skölja och torka händerna och kunde kika ut genom
balkongdörren så hade det dessutom börjat ösregna.
Nere på vägen så hade det på några få minuter bildats så
djupa vattensamlingar i nedkörda hjulspår att bilarna drog upp vattenkaskader.
Det såg ut som bogsvall runt en fartygsstäv.
Japp. Ibland har man tur med timingen.
Ett tåg senare – och jag hade hamnat mitt i hällregnet.
Och det hade vare sig sandaler eller paraply kunnat stå
emot.
Det var vad som mötte oss som åkte in till Stockholm City
med pendeltåget en morgon i veckan.
Stationen var mörklagd, det var i stort sett bara
nödbelysningen som fungerade.
Vi var inte helt oförberedda, tågvärden – ni vet, en av dem
som man har beslutat att avskaffa eftersom de inte behövs – hade meddelat över högtalarna redan
när vi befann oss i tunneln mellan Stockholms Södra och Stockholm City att strömmen
hade gått, att stationen var mörklagd och att man höll på att felsöka.
Men ändå.
När man befinner sig ca 40 meter under marken, så vill man
inte gärna stiga ut i beckmörkret.
Det ser definitivt mörkt ut för kollektivtrafiken om inte ens belysningen fungerar.
Jag ser också trend bland mina mina senaste blogginlägg.
Rapporter om märkliga upplevelser i kollektivtrafiken.
