tisdag 18 december 2018

Vintrigt sagolandskapsväder


Natten mellan söndagen och måndagen så kom vintern på allvar till Södertörn, med ett rikligt och långvarigt snöfall som ledde till ett uppvaknande till en närmast magiskt vit värld. Under måndagsmorgonens resa med pendeltåget in till praktikplatsen i Vasastan var landskapet så andlöst, förtrollande vackert att jag bara kunde sänka boken jag läste och se på det snöhöljda landskapet som gled förbi i vintergryningen utanför tågfönstret. Det var så hjärtslitande vackert att SMHI borde införa en ny metrologisk term: Vintrigt sagolandskapsväder.

Ingenting annat kommer ens i närheten av att beskriva det nära nog magiska vinterlandskap som jag färdades genom. Jag slog ihop boken oläst när pendeltåget körde i mörkret i tunneln på Södermalm.


Tallarna var höljda med stora, tunga snösjok och såg mest ut som träd i gamla japanska målningar mot den mulet gråblågrå vintergryningen. Lövträd som lönnar och lindar och ekar hade fått sina mörka grenar accentuerade av tjocka lager snö och deras kronor var vitlurviga. I björkarnas tunna grenar hade snö och kyla skapat närmast magiskt vackra spetsformationer.


Under snöns tyngd böjde många träd också sina toppar i en båge. När så skedde med träden närmast spåren så snuddade trädkronorna nästan vid elledningen - fara värt för nedriven kontaktledning. Men den bagatellen, den struntade jag just då i. Jag sänkte min bok och insöp ren, snöhöljd vintermagi.



Om gårdagen - eller dagen - hade varit julafton, så hade vädret varit exakt sådant jag hade önskat mig som julväder. Det återstår att se om vi får behålla det till jul.




söndag 16 december 2018

Skrivdagbok, 16 december

Det har hänt någonting, nu i december. Som om någonting har lossnat, som om någonting har börjat flöda. Jag har under lång tid kämpat med tionde kapitlet i mitt huvudskrivprojekt. Jag skrev de första fyra sidorna - kapitlets inledande öppningensscen. Sedan var det tänkt att någon annan person skulle överta ordet och berättarperspektivet.

Det var bara det att ingen av mina personer var beredda att frivilligt stiga fram och ta över ordet och föra handlingen vidare. Typ, ingen av mina personer ville tala med mig.


Jag började skriva det här kapitlet i början av mars. Exakt när problemet uppstod minns jag inte, det tog sin tid att skriva också de där första fyra sidorna - det var motstånd i texten redan när jag skrev det partiet. Så det är möjligt att vi kan ha hunnit in i april eller t o m början av maj innan jag körde huvudet i väggen.
Men när jag väl hade kört ohjälpligt fast, så drog det dessvärre ut på tiden. Månad efter månad efter månad.

Nej, mitt skrivprojekt ville sannerligen inte tala med mig.


Sedan smittade skrivartorkan i mitt huvudskrivprojekt av sig under sommaren - som om sommarens torka och hetta brände bort allt vad skrivlust.och skrivarglädje hette - och kom att omfatta även alla andra skrivprojekt.


En bidragande orsak var väl att jag gav mig den på att jag skulle försöka skriva en romancenovell till Lovereads by Forums novelltävling i somras - och misslyckades så kapitalt med det att jag nu sitter med ännu en novell som exploderat och blivit till ett romanprojekt. Att jag aldrig lär mig!

Noveller är inte min grej. Punkt.

Jag lovar och svär högtidligen att jag aldrig (inte förrän nästa gång, förstås) skall gå i den fällan igen.


Hur som helst, efter det var jag helt slut. Att det i sommarhettan var över trettio grader i lägenheten och att det var fruktansvärt svårt att såväl sova som skriva kan givetvis ha varit en bidragande orsak. Skrivarglädjen sinade i samma takt och till samma låga nivåer som grundvattnet gjorde i somras.


Låt oss spola fram till senhösten.

Jag började få litet skrivflow litet här och var. Bara inte i mitt huvudskrivprojekt - och absolut inte i tionde kapitlet. Men jag började skriva på en romantisk historisk julnovell - som tämligen omgående exploderade. Vilket jag, märkligt nog, inte blev upprörd över. Kanske hade jag redan tidigt fått en känsla av att här fanns en mer komplicerad historia att berätta?

Jag kan inte säga att det går fort framåt med ex-julnovellen - i det inledande skedet byggde jag den närmast ord för ord och mening för mening - men det knåpar sig framåt. Och hellre att det blir bra än att det blir fort färdigt skräp.

Sedan skrev jag en dikt under senhösten. Den las upp här på bloggen tidigare i december, även om det är en utpräglad höstdikt.


Så skrivglädjen och energin började komma tillbaka och så småningom så gav jag mig i kast också med mitt huvudskrivprojekt - fast inte med tionde kapitlet, inte. Nej, oh, nej - tro inte det!

Där var det minsann tvärstopp. Jag gav mig istället i kast med text betydligt längre fram i berättelsen. Den tredje delen av fyra av texten.Och där gick det att bearbeta, att redigera. Att trimma och skärpa och vässa språket. Att räta ut krokigheter och tokigheter i texten. Att skriva om tungrodda och onödigt krångliga passager. Att dra åt skruvarna och rensa bort textmässiga ogräs. Och jag skrev till några nya passager också.

Sedan gick jag igenom den fjärde delen av texten. Jag gjorde också vissa bearbetningar i den första och andra delen av texten, men där är det komplicerat. Det tionde kapitlet är det tionde kapitlet i den nya början jag håller på att skriva - och den kommer förr eller senare att torpedera rakt in i den första delen och plöja rakt igenom delar av den och av den andra delen och skapa en enorm oreda.

Värre oreda än det redan är - det är därför jag skriver en ny inledning.


Men att jobba litet också i första och andra delen av texten jämte den tredje och fjärde delen gav mig betydligt klarare bild över vart jag är på väg, vad känslan är, var jag befinner mig, hur tonen skall vara och mycket, mycket mera.

Efter det var jag redo att ge mig i kast med tionde kapitlet. Fast först arbetade jag mig igenom kapitel fem till nio, så att jag hade någonting att ta avstamp ifrån. Sedan arbetade jag mig ord för ord och mening för mening igenom de få sidorna i början av tionde kapitlet och bearbetade dem. Slängde skoningslöst ut vissa partier som var riktigt, riktigt bra men som ohjälpligt hade lett mig i fel riktning. Och, jäklar, så mycket bättre det blev! 


Jag har slutligen lyckats bryta förbannelsen som har vilat över 10:e kapitlet, där jag i månader har suttit och stirrat på en blank skärm nedanför den sista raden skriven text och inte haft en susning om hur jag skulle ta mig vidare. Så frustrerande – blank hjärna, blank skärm!

Och mina personer, som hade varit totalt ointresserade av att tala med mig under månad efter månad efter månad, började klia sig i skallen och så sakteliga överväga vem av dem som var bäst lämpad att ta över ordet.

Det visade sig slutligen bli en överraskning, också för mig. Den sista personen som jag skulle ha gissat på, bland de närvarande i den scenen. Jag hade försökt fösa fram andra, mer uppenbara personer för att överta berättarperspektivet. Men, jäklar, så rätt det blev. Hjärtslitande klockrent.


Under de senaste veckorna, sedan genombrottet med med den lyckade bearbetningen av ursprungstexten, så har jag i alla fall lyckats skriva drygt fyra nya sidor. Fördelade på fyra delscener, berättade ur tre olika personers perspektiv. Och jag är så sjukt nöjd med de sidorna, med de små scenerna. Var och en av dem är hjärtskärande och ångestladdade, men också starka och perspektiven formligen exploderar och vidgar berättelsen och ger den bakgrundsfärg - på bästa tänkbara sätt.

Fort, det går det ju inte direkt. Kan man kalla det styrfart framåt, tro?

Hur som helst - jag skriver! Wohoo!






torsdag 13 december 2018

Hur ställer ni er till prologer?


Det här med prologer är, har jag märkt, något av en vattendelare. En del gillar dem, andra avskyr dem. En del tycker att de tillför information, förstärker berättelsen eller ökar spänningen medan andra menar att de överlag är totalt onödiga.

Tycker ni om att läsa prologer (förutsatt att de är bra och välskrivna) eller skulle ni helst skippa dem och hoppa rakt in i handlingen?

Och om ni skriver, tycker ni om att själva använda er av prologer i era texter eller skyr ni dem som pesten?



Själv är jag litet kluven. Om en prolog är bra och välskriven och integrerar bra med den övriga texten och man känner att den tillför någonting till berättelsen som helhet, ja, då gillar dem över lag. Annars känns det ibland som slöseri med min lästid, som om författaren inflikat sin prolog för att det prompt skulle vara en prolog här.



När det gäller mina egna texter så använder jag prologer när det känns som om de skulle passa in tillsammans med texten i fråga. Som t ex om jag där kan infoga pusselbitar, som inte utan tungrodda och svårinflikade förklaringar ryms naturligt i texten. Bitar och detaljer som kommer att ge läsaren en aha-upplevelse längre fram i texten, när allt faller på plats.

Men prologen måste antingen passa in väldigt bra med resten av texten. Den måste antingen harmonisera med den övriga texten eller kontrastera tillräckligt mot den för att skapa en intresseväckande relief. Den kan tillföra ett lager information, den kan bredda eller fördjupa handlingen – eller tillföra nya aspekter på den. Den kan tillföra aspekter på ens huvudpersoners karaktär, känslor och/eller tankar.



Men prologen måste passa in.

På något sätt. Det kan inte vara en text som, hur bra den än är, hängs på huvudtexten bara för att här skall det minsann vara en prolog.



Det är skälet till att jag under året har skrivit om en prolog med ett medeltida tema till en av mina längre texter (som utspelade sig i början av 1900-talet). Och hur märkligt det kanske än kan låta, så passade den faktiskt in väldigt bra.

I originalidén.

Där passade detta in, som hand i handske – i medeltidsprologen fanns pusselbitar till vad som en gång hade hänt i borgruinen. Pusselbitar som gav ett slags genklang eller eko i 1900-talsberättelsen, ett slags resonans. Vilket, i sin tur, förstärkte vad som hände där i berättelsen.

Jag var också jäkligt nöjd med den, speciellt som jag hade fått till några oväntade twistar som utgjorde en relief till den mer sentida handlingen.

Det var bara det att handlingen i 1900-talsberättelsen (boken) blev så lång, samtidigt som dramatiken föll på plats så pass raskt att jag till slut insåg att det var två olika böcker (egentligen fyra böcker) i en serie som jag höll på att skriva. Den här historien kan hamna i den tredje, jag är inte helt säker på om den andra heller hinner så långt fram. Och att även om den medeltida aspekten berörs och spelar en ganska avgörande roll för dramaturgin i den första boken, så borde den av dramaturgiska skäl, förbli ouppklarad ännu en tid. Medan man i den andra (eller tredje) boken går till botten med mystiken kring borgruinen med en utgrävning.



Och efter den insikten, så kom så småningom insikten om att den medeltida prologen inte längre hade någonting i den första boken att göra. Den tillförde ingenting avgörande. Och även om den ökade dramatiken i det som utspelade sig uppe vid borgruinen och gav den som en resonansbotten, och även om den gav ett slags relief till relationen mellan huvudpersonerna, så var den inte längre betydelsefull och kändes mest som ett förvirrande påhäng.

Däremot skulle den fortfarande, förmodligen i något bearbetad form, kunna passa in i den andra (eller tredje) boken.


Så därför skrev jag under våren och försommaren en helt ny prolog till den första berättelsen.

Eftersom handlingen i första kapitlet utspelar sig i den kvinnliga huvudpersonens kök när hon oväntat och brådstörtat får besök, så lät jag prologen utspela sig medan den manlige huvudpersonen är på väg till henne och hans tåg är på väg in mot Stockholms Central.

Det blev bara så mycket bättre för dynamiken och strukturen.



Så, över till er – hur ställer ni er till prologer?





tisdag 11 december 2018

Glänsande guld i stillhet, skimrande guld i rörelse

Glänsande guld i stillhet,
Skimrande guld i rörelse.




Björken gyllene

Solbelyst björk i vind,
Glänsande guld i stillhet,
Skimrande guld i rörelse,
I höstens vilda ljuvhet,
Så åter, glänsande, stilla,
I väntan på nästa vindby.

Där löven dansar i vind och solsken,
Där björken är resligt gyllene mot höstblå sky,
Där, är själen en svängdörr till oändligheten.
Vad själen ser i höstlövens vilda dans,
Vad som lockar, frestar, manar,
Är höstens löfte om färgsprakande dagar.

Skimrande guld i stillhet,
Glänsande guld i rörelse,
Björklövens dans, i solsken och vind,
Höstens färgskimrade dagar, en gåva,
Ger kraft och drömmar till värn mot vintern.