fredag 31 augusti 2018

Har ni någon gång startat en trend?

Det kan nog jag säga att jag har gjort.

Och, nej, jag tänker faktiskt inte på att jag startade Romanceportalen inom ramarna för min personliga blogg/hemsida och/eller att den under flera år var en av få romancerecenserande och romanceorienterade bloggar/hemsidor vid sidan av några få romanceförfattares personliga bloggar/hemsidor.

Hm. Det blev visst väldigt många bloggar/hemsidor.

Och det är faktiskt vad det det blivit. Det har under de senaste åren blivit en rad olika bloggar och instagramkonton som recensera romance eller pratar om romance.

Men jag tänker inte ens försöka ta åt mig någonting av äran för det. Det fanns ett enormt, uppdämt behov av att tala om och debattera romance som funnit ett utlopp genom en rad engagerade eldsjälar.


Nej, jag talar om tennisbollar.

Mjuka, gula tennisbollar.

För många år sedan hade min mamma problem med värk i lederna i händerna. Jag köpte då en mjuk tennisboll åt henne som hon kunde krama för att mjukt och varsamt träna styrkan och rörligheten i fingrarna. Det visade sig fungera rätt bra.

Visserligen kunde det inte bota värken, men det var inte heller tanken. Men det var inte heller tanken. Däremot avlastade och lindrade det verken och tränade upp styrkan i fingrarna.

Ibland tog mamma med sig sin boll på olika sammankomster på äldreboendet hon bodde på, vid t ex gymnastikpass och gemensamma fikastunder, för att kunna träna fingrarna också där. Det var någonting som inte undgick hennes grannar på boendet och det väckte frågor:

"Vad var det där för något?"
"Vad höll hon på med?"
"Varför gjorde hon så där?"
"Var hade hon fått tag på den där?"

Och:

"Var det möjligt att få pröva den där grejen?"

Det var flera som testade att krama den mjuka bollen och tyckte att det kändes bra för händerna. Och några månader senare kunde mamma, full i skratt och inte så litet illmarig, berätta att hennes vänner och grannar på äldreboendet klagat för sina barn och barnbarn eller andra anhöriga att "Ainas dotter minsann hade köpt en mjuk, gul tennisboll åt henne så hon kunde träna fingrarna!"

Någon månad senare kunde hon berätta att flera av hennes vänner satt och kramade mjuka bollar som deras något förbryllade men tjänstvilliga anhöriga skaffat åt dem.


Så, jag är alltså en trendsättare. Häpp!



onsdag 29 augusti 2018

Det är skillnad på pannbiffar och pannbiffar

Dagens grekiska fetost fyllda pannbiffar med klyftpotatis och tzatziki på Restaurang Westman i Westmanska Palatset befann sig i en helt annan dimension än alla andra pannbiffar jag någonsin har ätit. Så. Jäkla. Gott.




söndag 19 augusti 2018

Det där med novelltävlingar...

Tidigare i somras bestämde jag mig, delvis mot bättre vetande - noveller är inte mitt bästa format - för att försöka skriva en novell till Lovereads novelltävling. Den kunde vara ganska lång. Upp till femtiotusen tecken, har jag för mig. Jag tänkte, som den optimist som jag stundtals tenderar att vara, att jag i det litet längre formatet kanske skulle ha en chans att åstadkomma någonting läsbart.

Det är korta noveller som är min verkliga akilleshäl. I det litet längre formatet har jag trots allt lyckats åstadkomma några någorlunda hyfsade noveller.

Jag lyckades åstadkomma någonstans kring tjugoåtta-, tjugoniotusen tecken innan jag körde fast. Sedan inträffade den värsta värmeböljan i mannaminne - och hjärnan och därmed också kreativiteten kokade ofelbart torrt. Jag lade skrivprojektet åt sidan och inväntade drägligare temperaturer såväl utomhus som inomhus - vilket dock visade sig dröja, och det rejält.

I helgen har jag öppnat dokumentet och efter två dagar och så där tusen ord konstaterade jag att det där nog inte var en av mina mest lysande idéer. Det var inte urdåligt, det var inte det. Det fanns till och med en chans att det skulle kunna bli någonting av det.

Men vad det än skulle kunna tänkas bli, så var det någonting längre än femtiotusen tecken.

I sitt nuvarande tillstånd känns det mest av allt som ett spretigt: "Meh" där det mesta av huvudpersonernas kärlekshistoria saknas - den är så här långt mest skissad och antydd - och för stort fokus ligger vid kusinens bröllopsvedermödor. Vilket å andra är nödvändigt för intrigen. Men texten skevar och kränger och riskerar att spåra ur.


Jag tror att jag kommer att arbeta vidare med den här texten, den har potential. Men inte i sitt nuvarande skick. Däremot är den rolig. Jag gillar idén - och jag älskar konceptet - dessvärre har det visat sig vara litet för stor för det det önskade formatet.

Som jag sade här ovan, så finns det trots allt en chans att det kan bli någonting av det här. Det måste bara få ett annorlunda, litet längre format för att blomma ut till sin fulla potential i så fall.


Men är hoppet ute för novelltävlingen, i så fall?

Jag vet faktiskt inte. Den här texten, den lär (nog) inte bli mitt bidrag.

Men i kväll, när jag slutligen konstaterat att det inte skulle gå att skohorna in den på under femtiotusen tecken, dök tanken på att göra någonting av en liten bakgrundshistoria som snurrar runt i bakgrunden av mitt mastodontmanus. Jag har haft en känsla av att det finns historia nog för en längre novell där. Någonting som det borde kunna vara värt att försöka göra någonting av. Kanske som ett smakprov inför den första boken.

Fast då skulle det givetvis bli historisk romance, och det var kanske inte vad förlaget hade tänkt sig. Och jag har ingen aning om jag kan få någonting färdigt av den idén på den tid som återstår.


Åh, varför gör jag så här mot mig själv?

Jag vet att:
  • Noveller inte är mitt rätta element
  • Jag är skral på att få ihop fungerande noveller
  • Jag aldrig lyckas i novelltävlingar

Så, varför - varför - gör jag detta mot mig själv?


Å andra sidan, så är det just det historiska som är min styrka.





söndag 12 augusti 2018

Bottennapp i värmen

För många år sedan, när den här typen av glastermotrar med glasflöten i ett vätskefyllt glasrör var populära köpte jag en i present till mig själv. Kanske främst för att det var roligt att glasflötena stiga och sjunka när temperaturen förändrades.

Det översta av flötena visar 26° C, det näst översta 24° C och sedan sjunker temperaturen med två grader per flöte och termometern fungerar som så att man läser av temperaturen på metallbrickan som är fäst under det nedersta av flötena i den övre gruppen.


I sommar har glasflötena i min glastermometer gjort många bottennapp. Det vill säga att flöte efter flöte sjunkit till botten och sedan stannat där. Dygnet runt. Dag efter dag. Ofta också vecka efter vecka.

Det innebär med andra ord att temperaturen under den perioden var mer än 26° C i vardagsrummet. Samt att jag inte ens genom att ha fönstret öppet under delar av nattens svalare timmar lyckades sänka temperaturen till 26° C..


Är det så konstigt om man sedan kände sig mer än litet lovligt bakom flötet medan sommarens värmebölja bara böljade på och böljade på?




lördag 11 augusti 2018

Skrivdagbok, 11 augusti

Hur skall man sammanfatta skrivsommaren 2018?

Möjligen som sommaren då alla skrivambitioner smalt bort. Det har varit för varmt. Alldeles. Förbannat. För. VARMT!

Hjärnan upphörde att vara kreativ.

Man stirrade på en blank skärm och kände såväl kreativiteten som energin smälta bort och rinna av en.


Den enda kreativa tanke min överhettade hjärna kunde klamra sig fast vid - utöver idéer om hur man bäst stängde värmen ute ur lägenheten och hur man effektivast satte korsdrag (i en lägenhet som aldrig planerats för minsta förutsättning för effektivt korsdrag) för att få den något svalare nattluften att cirkulera i lägenheten i hopp om att ge någon ynka grads svalka - var följande: Sommarhus på Svalbard!


Tanken är inte ny, den har funnits under varma somrar tidigare. Men efter denna extrema värmebölja så är den tanken nära nog oemotståndlig. Sval skrivarlya, för kreativa tankar och ork och energi att skriva också under extrema värmeböljor som denna.

Men som den idén knappast är genomförbar så får den stanna i tanken.


Men tillbaka till skrivandet och kreativiteten. Som just inte blivit överhövan denna sommar. Det har helt enkel varit för jä... varmt i lägenhet för att jag alls skulle orka ta ta i någon av mina texter. Hjärnan kändes mest som överkokt blomkål och jag satt mest och stirrade på mina olika skrivprojekt. Om jag alls brydde mig om att slå på datorn.

Däremot har jag trots hettan faktiskt lyckats jobba litet med strukturen kring mitt huvudskrivprojekt.

Det har blivit: 
  • Nya dokumentmappar och ny mappstruktur
  • Nya styrdokument
  • Dokumentation
  • Mer bakgrundsmaterial
etc.

Och, inte att förglömma, jag har gjort en extension till mitt personliga intranet i form av en ny Skrivarwebb som förhoppningsvis skall bidra till underlätta och understödja skrivandet eftersom den understödjer strukturen.

Tyvärr gjorde jag sedan den nya mappstrukturen, så nu måste jag länka om alla worddokument som jag har länkat till från Skrivarwebben.


Struktur, har kommit att bli någonting av 2018 års ledord för min del.

Det jag framförallt behöver.

Det, som skrivandet inte fungerar utan.


Jag har också läst igenom några kapitel i den nya inledningen som jag jobbat med. Och jag dessutom reviderat dessa kapitel litet lätt


Jag har också - inspirerad av vissa författares bilder på otroligt läckra anteckningsböcker Instagram, men sorligt medveten om mina egna tillkortakommanden när det gäller att använda anteckningsböcker (hur läckra de än är) - designat en läcker wordmall för inspirerande anteckningsdokument.

Eftersom jag också ville ha någonting läckert att göra mina anteckningar kring mina texter i på ett sätt som passar min person och mitt sätt att arbeta. Jag infogade helt enkelt bilder i sidhuvudet och sidfoten - i det här fallet en bukett rosor i olika färger. Det blev jätteläckert.

De anteckningsdokument jag hitintills upprättat (ett per kapitel/redigeringsperiod) har funkat utmärkt. I samband med ovan nämnda genomläsningar/revideringar har jag gjort anteckningar om problem och frågetecken och sådant som jag måste ta ställning till en gång för alla och sedan konsekvent hålla mig till från kapitel till kapitel. Jag tror att de här dokumenten kommer att fungera bra för mina behov - och för mitt sätt att skriva och arbeta med mina texter.


Det var litet om vad som faktiskt, i brist på skrivande kreativitet i extremvärman, har blivit gjort.
 

Nu hoppas jag bara att litet svalare väder skall sätta litet fart på hjärnan - för jag längtar efter att sätta tänderna i texten.

Men initialt är det läsning av de senaste kapitlen, och eventuellt litet mindre eller större revideringar av dessa, som förestår. 





torsdag 2 augusti 2018

Luftsoppa, syre ej tillsatt

De senaste dagarna, sedan åskovädret i söndags morse, har luftfuktigheten ökat och ökat. Och ökat. Tills den i går och i natt var så hög att luften var så tjock att man hade kunnat äta den med sked.

Svår att andas, med andra ord.

Situationen blir inte bättre av att luftfuktigheten är så hög att det känns som om syret trängs undan. Som om den som tillagade soppan glömde att krydda med syre.

Man orkar som ingenting, och man - åtminstone jag - ligger halvt avdånad i fåtöljen bakom stängda fönster, nedfällda persienner och framför en fläkt på högvarv.

Hur klarar ni värmen? Och luftfuktigheten?


Själv längtar jag desperat efter en kallfront - och som tur är så verkar en vara på intågande.


Sorry, alla soldyrkare men ni borde vid det här laget ha fått ert lystmäte av sol och värme - och det med råge. Nu är det vår tur. Vi som föredrar gröna gräsmattor, behagligt ljumna sommardagar och drägliga sommarnätter när man faktiskt kan få sova.