fredag 30 september 2016

Detta bisarra förakt för romance

Det upphör aldrig att förvåna mig hur många människor (som borde veta bättre) som anser sig ha rätt att racka ned på såväl specifika romanceböcker som romancegenren i sin helhet.

Men så är det - och så är det inte bara i Sverige. Här är en klart läsvärd artikel om detta bisarra förakt för en hel genre:

Sarah MacLean: Bashing Romance Novels Is Just Another Form Of Slut-Shaming 



Vad kan man säga?

Föraktet för en hel genre säger egentligen mer om de som rackar ned på och förlöjligar och hånar roamnce - och såväl romanceläsarna som romanceförfattarna - än om oss som läser (eller skriver) romance.

Och det är inga smickrande saker det säger, om man läser mellan raderna.



söndag 25 september 2016

Nu är Hemmets novelltävling avgjord

Ni kommer ihåg den där romancenovelltävlingen Hemmets Veckotidning som jag i början av sommaren planerade att skriva ett bidrag till? Fast det gick ju som det gick, när novellen exploderade. Eller kanske, möjligen, expanderade.

Den är nu avgjord.


Och vinnare är: 

Katarina Graah-Hagelbäck 

med novellen  




Så här skrev Simona Ahrnstedt, som satt i juryn, om vinnarnovellen:

”Kaffe med kardemumma är en klockren romance. Med skicklig och varsam hand skildrar författaren på ett modernt, fräscht och hoppingivande sätt just det som är genrens styrka; kärlek, respekt och lyckliga slut. Faktum är att jag älskade Kaffe med kardemumma så fort jag läste den, för den innehåller alla ingredienser jag tycker en romance ska ha, samtidigt som den blickar framåt, överbrygger fördomar och ger en fingervisning om vad som kan rymmas i genren framöver. Stort grattis!”



Till det kan jag bara tillägga Romanceportalens gratulationer. En bra, välskriven och angelägen novell som ligger helt rätt i tiden. Stort grattis, Katarina Graah-Hagelbäck!
 


 

Gissa vilken bok jag (äntligen) läser om?

Många som följer Romanceportalsdelen av min blogg har kanske väntat på ett boktips om / en recension av Simona Ahrnstedts nya bok. Och tro mig, jag har längtat efter att tipsa om den / recensera den.

Enda problemet är att jag alltid brukar läsa en bok jag skall tipsa om/recensera minst två gånger. Och oftast läser jag då om boken direkt. Men med den här boken - liksom förra året, med den förra boken i serien - funkade det inte.

Böckerna - båda böckerna - var för tunga, i en helt och hållet positiv bemärkelse. För intensiv,a för krävande – på många sätt mer krävande än än de allra flesta andra romance jag läst. Jag var fullständigt bowled over när jag nådde slutet. Mentalt utmattad. Mentalt utsliten.

Jag klarade helt enkelt inte av att läsa om boken direkt. Var tvungen att smälta den. Läsa någonting light, fun, enjoyable fluff emellan för att rensa sinnet. Och nu, en månad - och ett otal omlästa, lättsamma historiska romance på engelska senare (och det är ytterligare ett boktips/recension på gång där) - är jag äntligen redo.


Den här gången läser jag den här versionen, en gåva från Simona.
Visst är den läcker?

Den här speciella versionen har ett efterord av journalisten Maria G Francke om boken, om romancegenren och om Simona. Eftersom jag redan hade läst boken, tog jag mig givetvis friheten att börja med att läsa det den här gången.


Att jag fått boken kommer inte att påverka min åsikt. Jag läste ursprungligen mitt eget ex, förbokat långt innan jag hade en aning om att jag skulle få böckerna, och det är den genomläsningen som ligger till grund för mitt omdöme.

Den första gången sträckläste jag boken. Den här gången går det betydligt långsammare, vilket ger mig tid att uppfatta alla fina detaljer och hantverksskickligheten.



Så här långt (ca 200 sidor in i omläsningen) kan jag bara säga tre saker:

  1. Det här var en värdig final på hela serien.
  2. Det är visserligen historisk romance som ligger mig närmast om hjärtat och har inte läst mycket contemporary romance, men jag gillar verkligen Simonas version av den!
  3. Man brukar tala om det sociala patoset och engagemanget i svenska deckare. Om en tjugo år kommer man att tala om det sociala patoset och engagemanget i svensk romance.

Och, slutligen:

Jösses – som hon kan skriva, Simona!



Nu återstår att se om en en omläsning räcker eller om det krävs två (eller tre) innan jag återkommer med ett boktips/recension i full skala.



onsdag 21 september 2016

50+ gnöl

Jag kan starkt avråda alla från att fylla femtio, om nu någon skulle komma på den galna idén. Sedan jag gjorde det för ett par år sedan har krämporna, som dittills hade hållit sig i schack men uppenbarligen bara bidat sin tid, stått på kö för att hoppa på mig. Tror till och med att de infört ett kölappssystem för att standardisera det hela.

Det senaste året fotsmärtor efter att ha lekt stenget (eller alpinist) medan hissen var avstängd för renovering i en månad i höstas/vintras och nu sedan några dagar också ett krånglande knä. Som den slutgiltiga, ultimata förödmjukelsen har jag fått låna en käpp för att klara av att linka runt.

Innan jag fyllde femtio var jag inte heller medveten om hur eftersatt asfalteringen av gångvägar och trottoarer i min förort är. Hur många tjälskott det finns, hur många rotlyft, hur många potthål etc det finns.

Nu märker jag det så snart jag lämnar porten.
Aj! Aow! Aj!


Nej, det är definitivt ingen bra idé att fylla 50.

Skjut upp det, så länge det går. Såvida det inte redan är för sent för er också.


söndag 18 september 2016

Bästa videoklippen från RWA 2016

Jag har lagt upp en ny sida på Romanceportalen med de bästa videoklippen från RWA 2016 i San Diego.

Det finns många godbitar att titta på och intressanta tal att lyssna på. Mycket nöje!




lördag 17 september 2016

Och 1:a september var det fest!

Tänk så roligt det var - och tänk vad tiden går!



Men nu är i alla fall Romanceportalens författarporträtt/författarpresentation av Simona Ahrnstedt uppdaterat med ett bildkollage från releasefesten för En enda risk.



 

söndag 11 september 2016

Denna dagen, 2001


För femton år sedan satt jag i Telias kontorslandskap med radion på medan jag jobbade, jag tror det var så vi först fick höra om attackerna mot World Trade Center i New York. Så snart det kom ny information från New York eller Washington vred jag upp volymen på radion och kollegorna flockades runt mitt skrivbord.


Jag kommer inte att gå in på händelserna den gången och försöka analysera dem - så många andra kommer att göra det så mycket bättre. Istället skall jag fokusera på min egen reaktion, som förbryllade mig även om jag var rätt nöjd med det just då.

Det var som om jag splittade. Skiftade i olika lager. Som om jag hade tagit "panikungen" i kragen, slängt in henne i hissen och tryckt ned henne till källarvåningen där hon kunde springa i cirklar och vrida händer bäst hon gitte utan att vara i vägen för någon. Det som var kvar av mig?

Ah, jag minns att jag var kall och klar och logisk på ett sätt jag aldrig upplevt medan jag systematiskt genomsökte internet på jakt efter information. Under ytan kokade och sjöd det kanske, men ytan bestod - och "panikungen" stannade lydigt i källaren. Jag var praktisk, målinriktad och pragmatisk. Informationen jag ville ha tag i fanns på nätet - och den informationen skulle jag ha tag på.


Jag gjorde inte mitt jobb. Det här var inte min arbetsuppgift, ingenting jag var ålagd att göra. Det var en överväldigande, oemotsägbar drift att söka information - mer information än radiosändningarna försåg oss med, verifierad information från olika källor för att få en djupare och vidare förståelse för vad som skedde - och jag skulle ha tag på den.

Det var som ett slags researchbärsärkagång på over drive - och ett överbelastat internet skulle inte inbilla sig att det skulle kunna stå i min väg. Så, jag förmodar att jag bidrog till att sänka internet den där septemberdagen. Mea Culpa.


Jag vet inte riktigt vem den kvinnan var. Jag hade inte mött henne tidigare - även om hon måste ha funnits inom mig hela tiden - och jag kände inte igen henne som mig själv. Hon har ytterst sällan visat sig efter det. Och aldrig i denna skala.

Utom möjligen, stundtals, i CV-coachandet. Och i skrivandet.
Och när jag var tvungen att arrangera mammas begravning.


Och jäklar vilken researcher hon var!
Jag var.


Det var en märklig upplevelse, detta att se en sida av mig själv som jag inte kände till. Som jag aldrig anat. Som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag var förbryllad, men också exalterad. Jag vet inte om hon var den kvinna jag kunde ha varit. Eller om hon var en reservkraft, ett slags urkraft som bara framträdde i krislägen. Eller möjligen också i utpräglat kreativa situationer, fast då som ett slags skaparkraft.


På kvällen den 11:e september 2001, när jag omsider kommit hem, hämtade jag upp "panikungen" från källaren och återförenades med henne. Då kom känslorna. Och tårarna.



Dimmig söndagsmorgon

Det har varit en dimmig morgon här på Södertörn. Tät, skummjölksvit och nära. Som en sval, råfuktig luftsoppa man glömt krydda med syre. Tidigare i morse gled pendeltågen in nere vid stationen som ljusgrå skuggor. Det enda man egentligen såg var de mörka fönstren och de blå dörrarna. Resten var rörliga skuggor i dimman.




lördag 10 september 2016

Är hög på ord!

I eftermiddag och i kväll har jag skrivit som en gudinna!

Är hög på ord. Mer än ca fyra sidor blev det kanske inte - men vilka sidor!

Det blev en kärleksscen - jag kallar inte för inte sajten Romanceportalen. Jag försöker också skriva i genren, och i dess utkant - romantisk släktkrönika. Och jag är så sjukt nöjd med scenen jag fick till i dag. Jag sparade verkligen inte på krutet - och jag tog ut svängarna ordentligt!

Ganska steamy. 
Och galet rolig.

Återstår att se om jag är lik nöjd med texten i morgon, när jag sovit på saken och ser på den med utvilade ögon. 

I kväll svävar jag högt på skrivrusets efterdyningar och nu måste jag varva ned, om det skall bli något sova av i natt.

Och i morgon fortsätter förhoppningsvis arbetet med scenen, när jag skall ta den till dess - hm! - fullbordan. Och skiva inledningen till scenen. Men mitten - wow!

Är definitivt hög på ord.
 




fredag 9 september 2016

Elisabet i gelé


I dag har jag varit på Södersjukhuset för ultraljudsundersökning av blodkärlen i benen. Och blivit geléad från ljumskarna till fotknölarna och grundligt genomgången med ultraljud.

På det stora hela såg det bra ut, man hittade bara ett enda ställe som inte riktigt jobbade för högtryck, men det lät som om det inte var någonting direkt överhängande. Jag funderar på om det kan vara någonstans i höger fotled. Det skulle kunna förklara den där trötthetskänslan jag stundtals känner av i den fotleden. Jag kommer att få veta mer längre fram i september, vid nästa besök på vårdcentralen.

Nackdelarna med undersökningen var dels att jag är hiskligt kittlig i just ljumskarna, så det lät "Hihi! Tihi! Fnys!" medan undersökningen pågick i det området och jag höll på att skaka och studsa av britsen.

Den andra nackdelen var att undersökningen omfattade omfattande klämmande kring vader, fotleder och fötter. Vänster fot bar klämmande och tryckande med upphöjt, stoiskt lugn. Höger fot - ah, ja.

Rätt gissat. Höger fot gick:
"Aow! Aow! Aow! Jag blir misshandlad!"


Vekling.

I övrigt var undersökningen smärtfri.

Efter undersökningen mutade jag höger fot (och resten av mig, för den delen) med en god ostmacka i bistron. Men foten (högern) är trött och i kväll blir det en varm dusch för att få bort geléresterna, som kanske inte riktigt försvann vid avtorkningen, ordentligt.



torsdag 8 september 2016

Viktoriansk korsettbudget & anorektisk bokbudget

Tack vare ett mellanhavande med Skatteverket - stavat kvarskatt - råder numera inte åtdragen svångremsbudget i det här hushållet...

...utan viktoriansk korsettbudget.



Det allra värsta är dock att bokbudgeten krympt från slimmad till anorektisk. Till i princip noll.

Inte det allra bästa läget en höst när flera av ens favoritromanceförfattare utkommer med nya, ljuvliga, efterlängtade böcker.

  • Do You Want to Start a Scandal
    Tessa Dare
  • Someone to Love
    Mary Balogh
  • The Danger of Desire
    Sabrina Jeffries
  • Duke of Pleasure
    Elizabeth Hoyt
  • Lord of the Privateers
    Stephanie Laurens


Alltså, Skatteverket, Skatteverket....

Och till råga på eländet går ni och tidigarelägger sista inbetalningsdag med nästan en hel månad sedan i fjol!



söndag 4 september 2016

Det senaste dygnet...

...har i huvudsak bestått av fotsmärtor och trötthet.

Gaa!
Jag börjar bli SÅ trött på det här!

Saknar de där effektiva tabletterna mot värk och inflammation som verkligen gjorde effekt. Men det är som det är, biverkningarna var verkligt otäcka.


Gick kanske litet för mycket i slutet av veckan. Men jag ville så mycket - och varje steg kändes just då som mer än väl värt att ta. Och jag fick vara med om sådana roligheter som Simona Ahrnstedts releasefest och träffa Ninas Corner och Simonas romancetjejgäng.

Och fredagen höll, på sitt sätt, samma tempo. Så långt funkade det. Hyfsat, i alla fall. Fast tvättstugan i går morse blev kanske litet väl mycket. I går kväll kollapsade jag strax efter sju och gick och lade mig. Sedan vaknade jag vid elva och kunde inte somna om utan satt och läste från elva till ett, när jag gjorde ett nytt försök - som uppenbarligen lyckades, för nästa gång jag vaknade var klockan halv sex.

Ett par Ibume-någonting senare börjar jag känna mig någotsånär som en människa igen.



lördag 3 september 2016

Just nu...

...ser jag mest ut som en yorkshireterrier med för lång lugg och rosett på hjässan.

It is not a pretty sight.