En oktobermorgons kolorit

Gårdagsmorgonen, tisdagsmorgonen den 27 oktober, bjöd på en märklig – om än kortlivad – kolorit som gick långt utöver det vanliga här på Södertörn. När jag gick till pendeln – och också när jag stod på pendeltågsstationen och väntade på mitt pendeltåg – så slog det mig med häpnad.

Himlen i öster var aprikosfärgad – med inslag av aprikosrosa, svavelgult och lätt rostfärgat – och överdragen av lätta, förbiilande moln i gråviolett eller rent violett.

I väster så dominerade ett gråviolett molntäcke, som i sin tur hade lättare, tunnare moln som var märkbart aprikostonade under sig.

Under färden mot Stockholm så blev färgerna först allt mer märkbara och intensiva, framförallt i öster. Det vill säga tills vi kom till Farsta Strand. Sedan började vi sakta men säkert att lämna den extraordinära färgprakten bakom oss medan molntäcket tätnade och grånade allt mer.

Nästa gång som jag verkligen kunde se den östra horisonten var när vi körde över Årstabron. Då hade gryningens färgprakt blekts ned till en strimma av blekt gulbeige i randen av klar himmel under kanten på ett molntäcke som inte riktigt sträckte sig ända till horisonten.

 

Det är den strimman av klar himmel i öster som utgör förklaringen till den oväntade, intensiva färgprakten och de förbluffande färgkombinationerna. 

I soluppgången så träffade solstrålarna undersidan av den mer kompakta molnbanken – samt även en del lättare och lägre moln i väster - och färgade dem i en markant aprikos ton samt förstärkte de ej upplysta molnytornas naturliga gråskala mot en mer dominant gråviolett till rent violett ton.

Och när solen hade stigit högre på himlen – eller när jorden snarare hade snurrat så pass mycket att den inte längre sken in under kanten på molntäcket – så bleknade de spektakulära färgerna bort.

Oktobermorgon.

På Södertörn.

 

 

Skrivdagbok, 16 oktober 2021

Det är märkligt med skrivande. Efter en vårvinter, en vår och en sommar när i stort sett ingen av karaktärerna – i något enda av mina olika skrivprojekt – har velat prata med mig, så har nu en hel hop av dem börjat snacka. 

Samtidigt.

I munnen på varandra. 

Och, självklart, helt utan sammanhang – jag sade väl att det rörde sig om flera olika skrivprojekt?

Givetvis också vid en tidpunkt när jag vare sig har mycket tid, ork eller energi att lägga fullt fokus på dem.

Så de får fortsätta att babbla på, medan spännande trådar tvinnas och spinns och intrikata scener formar sig, så får jag se hur det hela utkristalliserar sig.

 

Fast, det är klart, helt har jag inte lämnat dem åt sitt öde. Jag gör anteckningar här, skissar på en scen där. Redigerar ett kapitel någonstans. Eller skriver om ett stycke någon annanstans.

Skriver kanske till och med ett nytt stycke.
Eller en ny mening.

Småfix, ni vet.

 

En fredagskväll i förorten

Det var en fredagskväll i förorten som, åtminstone ditintills, hade varit relativt lugn. Men plötsligt så var stillheten som bortblåst och det var blå-ljus, sirener och hovrande helikoptrar över min del av Södertörn. 

Och det var också ett mycket större och mer omfattande pådrag än vad det oftast brukar bli - inom loppet av någon timme så hade två helikoptrar landat vid bussterminalen vid stationen.

I går kväll så hade jag ingen aning om vad det egentligen gällde - utöver att det var någonting som bedömdes kräva ett pådrag utöver det vanliga.

Nu vet jag.

Fredagskvällens relativa lugn och stillhet bröts av en skjutning, bara några kvarter bort.

Vi håller ju för fasen på att bli som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Vi har för höge farao inte ens deras helgalna vapenlagar.

 

 

Hissen som landade i vattnet – en evighetshistoria av förtretligheter

Om informationen till resenärerna på SL.se inte är korrekt så saknar den inte bara relevans för mig som resenär. Den är vilseledande och går inte att lita på.

Ta t.ex. hissen vid min station.

Den har varit avstängd på grund av tekniska problem i evigheter sedan den tidigare under sommaren landade i ett vattenfyllt hisschakt efter ett lokalt slagregn.

Det har tydligt stått på stationsinformationen på sl.se.

Tills i går.

Då var den informationen försvunnen.

Vilket ju borde betyda att hissen åter fungerade, eller hur?

Glad i hågen bestämde jag mig för att testa den teorin. Speciellt eftersom jag var innerligt trött på att behöva gå en längre sträcka till den andra pendeltågsuppgången – vilket i sin tur också innebar att jag hamnade i fel ände av tåget vid framkomsten till min destination och fick längre gångsträckor även där.

Nu skulle jag åter kunna komma betydligt närmare min egen port.

Det var bara det att i biljetthallen så möttes jag av meddelandet vid hissen att reparation pågick och att det snart skulle vara klart.

Det blev att mödosamt, steg för steg och fot för fot, ta sig nedför trappan.

Muttrandes och svärandes över min och SLs vitt skilda syn på relevant och korrekt information till kunderna. För att reparation pågår och snart ska vara klar, är definitivt inte liktydigt med att hissen FUNGERAR.

Alltså borde varningen på hemsidan ha kvarstått till dess att reparationen verkligen var slutförd och hissen fungerade igen.

Är du ett Brago- eller Mariekexbarn?

Som barn så älskade jag att få några Brago-kex till saften  till elvafikat på balkongen varma sommardagar. Det var inte alls samma känsla de gånger när mamma hade köpt Mariekex - "det var trevligt med variation". 

Det var inte det att jag hade någonting direkt emot Mariekex - de var fullt OK. Men inte till det heliga elvafikat!

Eller den lika viktiga picknicken på badstranden eller i olika parker.

Jag minns en gång, en sommar när vi hade åkt ut till Gålö havsbad vid Skälåkersviken på Gålö i Haninges kustband. Det var en lång och ofta varm resa som omfattade både pendeltåg och buss för att ta sig till stranden. Man såg alltid fram mot att få breda ut filten öppna kylväskan och ta fram smörgåsar  och för mina föräldrars del skruva upp termosen och hälla upp en efterlängtad kopp kaffe. För min del en annan termos, fylld med väl kyld saft.

Och efter smörgåsarna - så skulle det också bli några Brago-kex.

Det visste jag, jag hade sett rullen i skafferiet när mamma tog fram bröd för att göra i ordning smörgåsarna. Så jag åt min smörgås med ost och medvurst, såg ut över det solglittrande vattnet och såg fram emot att få bada. Men först så skulle jag ha mina nästan lika efterlängtade Brago-kex.

Så döm om min fasa när mamma tog fram en oöppnad rulle med Mariekex!

Hon såg min min - jag tror inte att jag ylade av frustration - och sade någonting i stil med:

     "Jag vet. Men det var inte så många kex kvar i rullen att det hade räckt till oss allesammans."

Och sedan, självklart:

     "Och det är ju alltid trevligt med lite omväxling."

Det är inte det att jag har någonting direkt emot variation - men Brago-kex var under min barndom definitivt inte en variabel.

Så, hur är det?

Är du ett Brago- eller Mariekexbarn?

För övrigt ...

...så är hissen vid pendeltågsstationen avstängd för renovering till ett stycke in i augusti..

Den mådde förmodligen inte så bra av att landa i vatten efter ett skyfall tidigare i somras.

Min teori om att vatten och el inte går så bra ihop förefaller vara bekräftad.

Perfekt timad provianteringsrunda

Det regnade lite fint när jag gav mig i väg till pendeltågsstationen för att åka till Skogås och proviantera. Men inte mer än vad paraplyet och sandalerna enkelt kunde avvärja.

Sedan regna det inte alls i Skogås, i alla fall inte medan jag var där.

Det regnade lite fint här när jag kom hem, men fortfarande så där fint – och inte heller särskilt ihärdigt. Jag behövde inte ens fälla upp paraplyet. Vilket var tur, eftersom jag den här gången balanserade en matkasse med ojämnt fördelad tyngdpunkt.

Jag hade hunnit upp till mig, packat upp och ställt undan maten och var i badrummet och tvättade händerna när jag hörde åskan rumla. Innan jag hade hunnit skölja och torka händerna och kunde kika ut genom balkongdörren så hade det dessutom börjat ösregna.

Nere på vägen så hade det på några få minuter bildats så djupa vattensamlingar i nedkörda hjulspår att bilarna drog upp vattenkaskader. Det såg ut som bogsvall runt en fartygsstäv.

Japp. Ibland har man tur med timingen.

Ett tåg senare – och jag hade hamnat mitt i hällregnet.

Och det hade vare sig sandaler eller paraply kunnat stå emot.

Rena natta i kollektivtrafiken

Det var vad som mötte oss som åkte in till Stockholm City med pendeltåget en morgon i veckan.

Stationen var mörklagd, det var i stort sett bara nödbelysningen som fungerade.

Vi var inte helt oförberedda, tågvärden – ni vet, en av dem som man har beslutat att avskaffa eftersom de inte behövs – hade meddelat över högtalarna redan när vi befann oss i tunneln mellan Stockholms Södra och Stockholm City att strömmen hade gått, att stationen var mörklagd och att man höll på att felsöka.

Men ändå.

När man befinner sig ca 40 meter under marken, så vill man inte gärna stiga ut i beckmörkret.

Det ser definitivt mörkt ut för kollektivtrafiken om inte ens belysningen fungerar.

Jag ser också trend bland mina mina senaste blogginlägg.

Rapporter om märkliga upplevelser i kollektivtrafiken.

 

Märklig mörkläggning i pendeltrafiken

I går kväll blev hemresan med pendeln ännu en gång milt sagt ovanlig. När mitt pendeltåg, ett Nynäshamnståg som nu i sommartrafiken stannar även vid min station, rullade in vid Odenplan så var det mörklagt. Fullständigt mörklagt.

Men fyllt med passagerare, som myllrade som skuggor ut ur pendeltåget och plirögt kom ut i ljuset på plattformen. Och ännu fler, som förblev såsom skuggor i vagnarnas kompakta dunkel.

 

Det var också ett kort tåg, vilket jag finner lite märkligt.

Vi är fortfarande i pandemi- och Coronatider och man predikar i högtalarutrop och på skyltar i kollektivtrafiken om att vi ska hålla avstånd i kollektivtrafiken, undvika trängsel och sprida ut oss i tågen.

Och så väljer man allt oftare att köra korta tåg i stället för fullängdståg, vilket tvingar oss att tränga ihop oss och gör det omöjligt att såväl hålla avstånd som sprida ut oss i tågen.

Jag förstår helt enkelt inte logiken.

 

Men åter till gårdagskvällen, Odenplan och det korta – och mörklagda – pendeltåget mot Nynäshamn.

Det fanns ju inte direkt något val – sommartidtabellen gör att Nynäshamnståget ersätter ett av Västerhaningetåget (som för övrigt också, allt för ofta, är korta) och jag iddes inte vänta en kvart på nästa tåg.

Hemresan hade redan varit tillräckligt jobbig, tunnelbanan hade varit inställd och jag hade fått ta bussen istället, vilket är betydligt jobbigare för min del (allt för mycket höga steg och höga plattformar till sätena, vilket är påfrestande för knän och fotleder). Dessutom så var jag hungrig.

Så jag steg in i skumrasket.

Det var en säregen upplevelse att färdas i ett mörklagt tåg, genom hela tunnelsystemet under Stockholm. Det mesta av ljuset kom faktiskt från tunnlarna. Eller från mina medpassagerares mobiltelefoner. Lite mysko. Lite spöklikt.

Så småningom så kom vi i alla fall ut ur tunnelsystemet och ut i solskenet på Södermalm och Årstabron. Och en stund efter det av hade lämnat tunnelsystemet bakom oss – så tände man ljuset i tåget.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte logiken.

 

  

Landade i vattnet – med hissen!

Med en hiss? Ja, det stämmer. En kväll tidigare i veckan, när jag kom hem med pendeltåget, så landade jag i vattnet med hissen.

Jag borde kanske ha blivit varnad när jag hörde ett märkligt, gurglande, porlande ljud som påminde lite om en tvättmaskin när jag tryckte upp hissen. Men jag tillskrev det ett av pendeltågen som just var på väg in till perrongen och ett snabbtåg som just dundrade förbi.

Jag borde kanske ha blivit misstänksam när jag såg hur blött och skitigt golvet i hissen var. Men man tyvärr rätt van vid sunkiga golv i hissarna vid stationerna.

Och det luktade åtminstone inte som om någon hade kissat på det.

Så jag klev in, noga med var jag satte fötterna, och tryckte för nedfärd till gångtunneln under spåren.

PLASK!!!

Där fick det gurglande, porlande ljudet och det blöta, kladdiga och skitiga golvet sin förklaring.

Botten av hisstrumman var vattenfylld.

Inte så mycket att det strömmade in i hissen – inte nu längre, men det hade tydligen gjort det tidigare. Det blöta, soggiga golvet var ett bevis för det.

Men fullt tillräckligt för att botten av hisskorgen skulle landa i vattnet med ett rejält plask.

 

När hissdörrarna öppnades så kunde jag i glipan mellan hisskorgen och golvet i entréhallen se vattnet plaska fram och tillbaka mellan hisstrummans väggar.

Hissen har kablar som hänger i en båge som kommer ned före hissen – man kan se det genom glasdörrarna – och dessa hade nu hamnat i vattnet.

El och vatten är, som alla – speciellt en gammal säkerhetsmänniska – vet, ingen bra kombination.

Jag har inte kommit så snabbt ut ur en hiss sedan jag var barn.

Också stengolvet i entrén till stationens trapphus var blött och geggigt. Det samma gällde asfalten i gångtunneln.

Vid gångtunnelns mynning så kunde jag se varför hisstrumman hade vattenfyllts så till den grad.

Ett omfattande slagregn måste ha dragit fram över min del av Södertörn strax innan jag kom hem. 

Eftersom marknivån kring pendeltågsstationen bara är marginellt lägre än spårnivån så leder en ganska brant backe ned till gångtunneln. Backen är i sin tur omgiven av en brant slänt med en plantering av tallar. Regnvattnet hade svept med sig barr, kottar, jord och grus från planteringen och nedför backen. Där hade allt detta satt igen gallret över en kulvert som ska leda bort regn- och smältvatten – förmodligen var även avloppen från kulverten också igensatta.

Vattnet hade ingen annanstans att ta vägen utan hade fortsatt in i tunneln, in genom dörrarna till stationen och ned i hisstrumman.

El och vatten är, som sagt, ingen bra kombination.

Så. Vad skulle jag göra?

Åka upp till biljetthallen och säga till spärrvakten?

I den hissen?

Nej tack!

Gå uppför och nedför trapporna – med gikt och en shoppingvagn – för att säga till om att hissen nu utgjorde en livsfara för intet ont anandes passagerare?

Tack, men nej tack.

Jag skulle gå hem och ringa SLs kundtjänst.

Sagt och gjort, det var vad jag gjorde.

Jag hade tur, tyckte jag, det var bara åtta samtal före mig. Det här skulle gå fort.

Det var åtta samtal före i närmare en kvart. Sedan var det sju samtal före nästan lika länge. Samtal sex, fem och fyra… 

Tog också sin tid.

Det tog åtminstone någonstans runt fyrtio till femtio minuter att komma fram.

Ingen annan hade itts anmäla faran som hissen utgjorde.

Ingen.

Så det är allt en förbannad tur att jag är en uthållig, ihärdig, tjurskalligt envis gammal säkerhetsmänniska som på grund av gikten har ett stort intresse av en säker och fungerande hiss.

Att landa i vatten med hissen var en upplevelse som jag inte vill vara med om igen. 

El och vatten... 

Brr!!!

Nio timmar efter andra sprutan...

så känns hjärnan som en bulldeg. Inte för att det är något fel på en bulldeg, de är fulla av liv och energi och slutresultatet brukar bli gott. 

Men en hjärna bör ha mer skärpa och fokus.

Jag jäser och mognar

Trött.

Ofokuserad.

Någon timme efter att jag fått sprutan (dos två), så var det som om någon slog av strömbrytaren för tillförseln av energi. 

Hjärnan är helt enkelt inte med på banan.

Och när jag försöker få den på banan så är den mest "varför då, då?"

Den är väl nöjd med att, likt en deg, jäsa och mogna och vill inte bli störd med andra ansträngande aktiviteter som bryter dess invanda rytm.

Hantera mig varsamt, tack!

Inga andra direkta symtom, peppar, peppar.

Förmodligen så blir det en tidig kväll. 

Fast med tanke på årstiden och lägenhetens (för att inte tala om sovrummets) västläge så dröjer det nog någon timme innan ljusförhållandena blir mer inbjudande för sömn.

Några tankar om varför pandemin träffat Sverige så hårt

Covid och Corona. Ord - namn - som vi i slutet av 2019 knappt hade hört. Annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal men kraftig influensaepidemi i Kina.

Men bara någon månad senare så började den influensaepidemin likt ringar på vattnet sprida sig långt utanför Kinas gränser. 

Först då började vi inse alvaret, för Kina hade i vanlig ordning varit luddiga och överslätande om hur illa det verkligen var. Hur smittsam och dödlig sjukdomen verkligen var. 

Under månaderna som följde tog sjukdomen plats i media, när den visade sig drabba riskgrupper runt om i världen med förödande kraft och fick sjukvården i många länder att gå på knä, och Corona och Covid blev nära nog hushållsnamn.

Också här i Sverige var sjukvården nära att gå på knäna när vi drabbades kanske oproportionerligt hårt jämfört med många av våra närmaste grannländer.

Varför?

Det är frågan som nog de flesta av oss ställer sig.

Vad är det som gör att vi sticker ut?

Jag har inte fler eller bättre svar än de flesta andra. Bara en handfull funderingar, som jag ska försöka sammanfatta här nedan.

1. Vi måste erkänna att vi har begått ett fundamentalt misstag som lade ned eller skrotade våra beredskapslager efter Sovjetunionens och Östblockets fall.
   
   Vad trodde man?
   
   Att ingenting någonsin mer skulle hota Sverige och svenskarna?
   
   Urbota, blåögda optimister.
   
   Det är dags att inse att säkerhet och framförhållning MÅSTE få kosta.
   
   
   
2. Vi måste erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   I decennium efter decennium har vi uppmanats att gå till jobbet sjuka av myndigheterna (känner ni igen er, Försäkringskassan?) och olika politiska och ekonomiska agendor som har gjort allt för att förhindra att vi verkligen tar hand om oss själva och tillfrisknar samt skyddar andra från smitta. Det har varit karensdagar hit och läkarintyg som måste skaffas fram dit innan man ens hunnit börja tillfriskna. 
   
   Åker ni kollektivt till jobb eller skola?
   
   I så fall har ni nog upplevt det. Hur någon nyser er i nacken medan någon annan hostar er i örat samtidigt som någon framför er sitter och snyter sig.
   
   Välkommen till svensk kollektivtrafik i förkylnings- och influensatider - en kongresshall för virus på grund av att sjukfrånvaron kostade för mycket och skulle åtgärdas.
   
   En stilla undran - är det rätt sätt att skapa en friskar befolkning?
   
   Dags att göra om och göra rätt.
   
   Skippa följande hinder för god och/eller återvunnen hälsa samt förmågan att visa omtanke mot sina medmänniskor och försöka skydda dem från smitta:
   a) Karensdagar
   b) Kravet på ett läkarintyg så tidigt
   c) Utförsäkring
   
   Är någon förresten pantad nog att tro att någon mirakulöst skulle bli frisk genom att bli utförsäkrad?
   
   Vårt sociala skyddsnät har rivits upp och är fullt av hål, som många faller igenom.
   Laga omgående dessa hål, som ni själva avsiktligt och kortsiktigt har förvållat, tack.
   
   
   
3. Och ännu en gång så måste vi erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   Inom sjukvården utgör i hög grad sjuksköterskor och undersköterskor dess ryggrad. Men hur långt tillbaka som helst så har dessa vardagshjältar varit sorgligt undervärderade lönemässigt.
   
   Samtidigt har ansvariga myndigheter fortsatt att i kostnadseffektivitetens namn skära ned kostnaderna inom vården och lägga ned sjukhus, stänga avdelningar och slimma organisationer. 
   
   År efter år så lägger landsting och regioner budgetar med tuffa besparingskrav - rena svältbudgetar - och skyller problemen på personalbrist. Inte en enda gång tycks de inse att det bästa sättet att locka mer personal vore att skapa drägligare arbetsvillkor, med en lättare arbetsbörda och mer mänskligt anpassade och mindre stressfyllda scheman samt självklart också en bättre löneutveckling.  
   
   Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan inte se att besparingskrav och svältbudgetar skulle vara det mest optimala sättet att skapa det slags uthållighet i vården som behövs när vi ställs inför vad som måste vara den värsta pandemin sedan Spanska sjukan.
   
   Det är dags att inse att svensk sjukvård MÅSTE få kosta.
   
   Samt att sjuksköterskor och undersköterskor ska ha de löner som de så väl förtjänar.
   Observera att en klapp på axeln inte på långa vägar är nog.
   Och i Coronatider definitivt inte heller välkommen - håll avståndet, tack!
   
   Samt att alla som jobbar inom vården ska ha tillgång till det slags skyddsutrustning som de behöver - när de behöver den - och att ingen räknenisse som inte tar riskerna i frontlinjen ska undanhålla dem den.
   
   
   
4. Och, ja, än en gång måste vi bita i citronen och erkänna att också när det gäller äldreomsorgen så har vi låtit snålheten bedra visheten.
   
   Det var meningen att våra äldre och sköraste, som utgör den allra främsta riskgruppen för pandemin, skulle skyddas genom att hålla sjukdomen borta från äldreboendena.
   
   Men tack vare att det systematiskt har sparats in på kostnaderna inom äldreomsorgen i decennier så saknades även där - kanske framförallt där - det slags skyddsutrustning som hade behövts för att skydda våra äldre. Smittan fick fotfäste på allt för många äldreboenden - och spred sig som en löpeld.
   
   Vi har under året som gått fått lär oss ett ord som få av oss kände till.
   Ett grymt ord.
   Överdödlighet.
   
   Det är dags att inse att en svensk äldreomsorg värd namnet och som vi kan vara stolta över MÅSTE få kosta.
   
   
5. En högre andel invandrad befolkning som har bristfällig kunskap i svenska har gjort det svårt att nå ut med relevant information till hela befolkningen, speciellt i särskilt utsatta områden.
   
   Detta gäller även information om vaccin och vaccination.
   
   Många människor i dessa områden är också låginkomstagare som jobbar i olika service- eller industriyrken och som därigenom inte har haft möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin. Som låginkomstagare så har de även i hög grad varit hänvisade till kollektivtrafiken för att ta sig till och från sina arbeten.
   
   
6. Dagens svenska bostadsstandard, med utgångspunkt från folkhemsidealen, kontra invandrade familjers storlek och sammansättning har visat sig vara långtifrån optimal. Beståndet av svenska hyreslägenheter har under lång tid, förmodligen sedan miljonprogrammets tid, huvudsakligen bestått av 1:or till 5:or, med en definitiv tyngdpunkt på 2:or till 4:or.
   
   Vilket har fungerat bra för för medelsvenssonfamiljer med ett till två barn.
   
   Invandrade familjer, vare sig det är i första eller andra generationen, har dock ofta större barnkullar. Det blir raskt trångbott, också i de förhållandevis fåtaliga 5:orna i förorterna om familjer på sex, sju personer ska tränga ihop sig på en yta som enligt svenska normer är avsedd för tre till fem personer,
   
   Ofta har man kanske också en äldre mormor eller farmor - eller morfar eller farfar - inneboende i lägenheten. Vilket leder till att man har svårt att skydda sina äldre släktingar från smittan.
   
   Vid trångboddhet får smittan lätt fäste och också möjlighet att sprida sig.
   
   Visst, det finns självklart större lägenheter. Men då oftast i innerstadens äldre hus, dit kötiderna för en hyresrätt kan vara flera decennier lång och där hyrorna många gånger också är höga. 
   
   Låginkomsttagare i utsatta områden har sällan heller möjlighet att välja den lösning som barnrikare men lite mer välbärgade familjer ofta väljer. Att skaffa det största hus de har råd med genom att köpa ett stort men nedgånget renoveringsobjekt så långt ut i kollektivtrafiknätverket som de bedömer att de rimligen kan bosätta sig och rusta upp det. Till och med nedgångna renoveringsobjekt kostar i de flesta fall nämligen mer än vad låginkomsttagare har råd med - och därtill kommer också renoveringskostnaderna.
   
   
7. En övertro från myndigheters sida att alla svenskar har smarta telefoner, egna datorer och bank-ID.
   
   Hallå?
   
   Ja, självklart - många har det.
   
   Men långtifrån alla.
   
   Datorer och smarta telefoner kostar pengar och många utsatta grupper har inte råd att skaffa sig detta. Eller väljer kanske att prioritera mat, kläder och medicin framför dyra teknikprylar som inte är absolut livsnödvändiga.
   
   Sedan går mobiler och datorer förr eller senare sönder, varvid ett bank-ID också försätts ur funktion tills man kanske så småningom får råd att skaffa ersättningsutrustning.
   
   Sedan har vi ett teknologiskt kunskaps- och bekvämlighetsgap som man har valt att blunda för då många äldre saknar kunskap om eller inte känner sig bekväma med datorer, smarta telefoner eller att använda bank-ID.
   
   Och slutligen också att bankerna av säkerhetsskäl kontinuerligt höjer kraven på den tekniska utrustningen för att man ska kunna använda sitt bank-ID. Så förr eller senare så blir den dator eller den smarta mobilen man köpt utdaterad och obsolet.
   
   Så att utgå från att alla ska ha möjlighet att boka tid för vaccinering digitalt är både naivt blåögt, överdrivet optimistiskt och saknar verklighetsförankring.

Det finns långt fler frågor att ställa. Och många, många fler svar - som förmodligen är både klokare och utförligare - som inte ryms här.

Men för att summera tankarna så här långt så kommer det ner till att vi måste vara förberedda på värsta - och att det måste få kosta att var det. 

Att såväl vård som äldreomsorg måste prioriteras upp och att det måste få kosta. 

Att människors hälsa och förmåga att återvinna den samt visa hänsyn mot sina medmänniskor inte får avsiktligt eller oavsiktligt saboteras av svenska kommuner, landsting eller myndigheter och de direktiv dessa får från politiskt håll för att skära ned kostnaderna.

Att vi allesammans måste ta vårt ansvar, var förnuftiga och solidariska samt ha omdöme och tillförsikt. Samt, framförallt, hålla ut.

Vi har förlorat allt för mång.
Vi måste göra bättre i framtiden.

Man brukar prata om den späda vårgrönskan

Och därmed så avser man de späda, skira ljusgröna löven den första tiden efter lövsprickningen.

Men har ni tänkt på att våren löv har en hel rad andra färger i sin palett?

Ja, där är självklart de ljusgröna löven. 

Galet vore väl annat - vårgrönskan skulle inte ha fått sitt namn dem förutan.

Men där finns också blekgrönt med silvrigt grå undersidor. Och mer gulgröna nyanser. Ett slags matt gyllenbeige. Gyllenskimrande aprikostoner och mer mustigt rostiga nyanser.

Jag vet inte vilka träd som har vilka färger.

Men en sak är säker.

Våren, är en sannskyldig explosion av färgskiftningar att njuta av och förundras över under några få dagar.

Surkart

Surkart, var ett ord som mamma ofta använde om unga killar.

De var, menade hon, rätt ofta litegrann ungefär som en äppelkart.

Med andra ord rätt omogna (kartiga) och oftast sura.

När man tänker på saken så ligger det mycket i hennes resonemang.

Surkart är ett bra ord för det.

Det har till och med relevans än i dag.

Det täcker t.ex. in såväl arga unga män som kränkta vita män rent generellt och skär rakt igenom lager efter lager av omoget beteende, allmän trulighet och osympatiska later.

Så surkart är verkligen ordet om du har med arga och missnöjda unga män att göra.

De är kartiga.

De har förvisso potential att växa till sig med tiden och mogna, vilket många av dem faktiskt också gör.

Men så länge de är kart, så är de inte särskilt roliga att ha att göra med.

 

 

Giktattacken och medicinerna

När giktattacken var som värst, så var inflammationen i handen och handleden så intensiv och omfattande att benen i handleden höll på att vridas åt fel håll.

Jodå, det är bättre.

Men också oroande.

Den medicin som jag har fått (inte den som är konstant restnoterad, utan en annan sort) hjälper. Men den fungerar på ett annat sätt och både resultat och effekt är lite annorlunda.

Men jag ser definitivt inte fram mot att behöva klara mig utan min ordinarie medicin någon längre tid.

Det senaste budet är - möjligtvis - i augusti.

Hoppas att det är fel.

Att det är pessimistiskt.

Att den är tillbaka i lager snart.

För så här, det vill jag inte ha det hela sommaren.

Efter en morgon med skummjölksdimma

så ser jag nu äntligen horisonten. Visserligen fortfarande lite oskarp och "ullig" i konturerna, men i alla fall.

En klar förbättring från tidigare i morse, när man knappt ens kunde se marken från sjunde våningen.

 

Vaccinering och giktsmärtor

I onsdags fick jag min första dos av Pfizer-BioNTech COVID-19 vaccin. 

Ett litet steg åt rätt håll. 

Nästa dos blir i början av juni.

Jag fick inga allvarligare biverkningar. Blev allmänt trött och hängig och ville gärna ta en tupplur ungefär varannan timme. Vet inte med säkerhet om jag hade feber, hade vare sig energi eller ork att leta fram febertermometern och ta tempen men känslan i sig sade att det nog var sådär trettiosju komma någonting. Kanske trettiosju komma fem, eller däromkring. Inte mycket att tala om, med andra ord. 

På torsdagen fick jag ont i vänster överarm, där jag hade fått sprutan. Det gjorde inte ont när armen hölls stilla eller när jag satt vid datorn eller så. Men om jag böjde armen bakåt, när jag skulle trä armen i en koftärm eller jackärm t.ex. så blev det vilda protester (som ackompanjerades med några märgfulla fraser som åberopade potentaterna på det hetare stället).

Under fredagen började smärtorna i överarmen att ge med sig och det gjorde så småningom också feberkänslan och tröttheten.

Men smärtorna i vänster arm var ingenting mot de i höger hand och handled.

Jag bör kanske påpeka att den smärtan hade absolut ingenting med vaccineringen att göra, den berodde på den omedicinerade giktattacken som jag skrev om i en bloggpost förra helgen. 

Att attacken är omedicinerad beror annars på att medicinen är restnoterad hos apoteket - samtliga apotek, inte bara hos en enstaka apotekskedja - och ingen riktigt kan säga när den kommer att finnas i lager igen. 

Jag har utan någon större framgång kämpat de senaste veckorna med att få en ersättningsmedicin (som jag tål) utskriven. Det är en historia för sig, som jag inte kommer att ta upp här, men när undersköterskorna och sjuksköterskorna på vårdcentralen fick se min svullna och deformerade högerhand när jag var där för vaccineringen så menade de att så där kunde jag inte ha det och gick på krigsstigen och skakade fram en akut läkartid åt mig.

Jag fick en esättningsmedicin utskriven i fredags och nu, två dagar senare, så börjar den ge effekt. Höger hand börjar sakta kännas mer som en hand och mindre som en värkande, smärtande, svullen och oduglig klump.

Det är dock lång väg kvar tills jag får tillbaka full funktionalitet i höger hand.

Men varje litet framsteg är självklart värt att glädjas över.

Och ett stort, stort tack till underbara undersköterskor och sjuksköterskor som inte ger sig när de ser någon som har ont!

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)

Den andra övervintrade humledrottningen

Idag såg jag den andra övervintrade humledrottningen på min del av Södertörn.

Eller var det kanske samma humla, fast på en annan plats?

Idag kom vårens första humla på besök!

 

In genom ett fönster på glänt - på sjunde våningen!

Måste säga att det var starkt jobbat, av vad som förmodligen var en övervintrad humledrottning som nu sökte efter en boplats att lägga sina ägg i. 

Men min lägenhet föll henne som tur var inte i smaken. Hon tvärvände, flög in under fönstret och lyckades - innan jag hann fram och öppna fönstret på vid gavel åt henne - lirka sig ut genom öppningen. 

Humlor är både smartare och smidigare än getingar på det viset - de har koll på vägen ut.

En geting hade haft svårigheter att finna vägen ut, om jag så hade slagit upp fönstret på vid gavel. De kan vara rätt obstinata på det sättet, getingar.

Egentligen så bör man rapportera humledrottningar till forskarna vid Centrum för miljö- och klimavetenskap vid Lunds Universitet. 

Jag övervägde att göra det, men det visade sig bli för tekniskt komplicerat för mitt gamla datorskrälle. 

Så den första humlan för säsongen på min del av Södertörn förblev orapporterad och kunde lugnt fortsätta sitt sökande efter en lämplig boplats. Eller efter vårblommor med mycket pollen och nektar. 

Jag tackar för ett kort men charmerande besök och önskar henne lycka till med sitt viktiga värv.

Olika sociala medier passar olika människor

Själv är jag 100 % Twitter!
Det är den sociala media-kanal som passar mig som hand i handske. 

Kanske inte så förvånande, med tanke på att jag gillar att skriva och formulera mig.

Fast det ska inte förnekas att det är angenämare att vara på Twitter nu,
när en viss gapstare till skränfock som - till omvärldens förvåning - lyckades
få sig själv vald till president är portad. 

Inte riktigt lika högljutt.
Inte heller riktigt lika polariserat,
Och kanske inte heller lika faktaresistent.

Jag twittrar om läsande och skrivande,
samt användbara skrivtips
(mina egna och andras),
Romance och Svensk romance,
Historiskt mode,
Historiska händelser,
En och annan arkitektonisk pärla,
Lite kulturhistoria,
samt om livet i stort och i smått

 Om du vill följa mig på Twitter så finner du mig på:
@ElisabetNielse2

 

Vilka sociala media föredrar du själv? 

 

Aprilväder. I mars.

Torsdag morgon/tidig förmiddag

Någon centimeter snö, lite is, bitvis barmark. 

Shoppingvagnen rullade lätt och motståndslöst över underlaget när jag gav mig ut för att åka in till stan. 

Torsdag kväll 

Full snöstorm och minst en decimeter snö. 

Fick släpa shoppingvagnen efter mig genom snödrivorna hela vägen från stationen. Hjulen var inte höga nog för att ge shoppingvagnens botten markfrigång över snötäcket och ungefär var femte steg så fick jag lyfta vagnen och flytta fram den över vallen av snö som den hade skjutit framför sig.

Vägen från stationen som, beroende på väder, hälsa och väglag normalt tar någonstans runt tio till femton minuter, tog någonstans runt en halvtimme. Inte enbart på grund av snön, utan också på grund av blåsten som upprepade gånger höll på att blåsa omkull mig i stormgatten mellan höghusen när vindarna tycktes komma från alla håll samtidigt.

Regncapen var också jobbig. Ibland höll den på att blåsa av mig. Andra gånger blåste kapuschongen ned från huvudet, bara för att i nästa stund svepa upp över huvudet igen - och ned över ögonen.

Kom hem med en dyblöt lugg som klistrade vid pannan och dröp väta i ögonen.

Och ett sjöblött munskydd gör det inte precis lättare att andas.

Som tur var så var snön ganska lätt och fluffig, inte tung och kompakt. Mer fluffig, på gränsen till kramsnö.

Fredag morgon/tidig förmiddag

Fick släpa shoppingvagnen genom cirka en decimeter av blöt, slafsig, hopsjunken snömodd. 

Fredag kväll

Gångvägarna snöfria, även om snön låg kvar på gräsmattorna. Gick lätt och smidigt att få hem shoppingvagnen.

Slutsats

Det är aprilväder. I mars. 

Mitt i oxveckorna

Nu är vi mitt inne i oxveckorna och livet snurrar på som om man vore en hamster i ett hamsterhjul. 

Här skulle det egentligen ha varit en bild på en hamster som sprang i ett hjul, men jag kunde inte hitta någon riktigt bra bild så här är istället en bild på ett par oxar i tjänst.

Det heter ju faktiskt oxveckor.

Det har varit en arbetshelg. Jag har suttit i helgen och förberett statusprotokollmallarna för februariprotokollen som vi ska göra under början av mars.

Faktiskt skönast när man kan göra det en helg. Jag blir inte störd och avbruten hela tiden för att någon vill att jag skriva lite text här, eller en sida content om si eller så, utan kan koncentrera mig 100 %-igt på att rensa och förbereda protollmallarna. 

Drunknar i det ekonomiska träsket

Helgerna är över. Oxveckorna har börjat och rullar ut framför oss "...och varar in till påska". 

Eller hur det nu är det sjungs i julvisorna. 

Hur som helst. Oxveckorna har börjat. Det är svårt att finna någon inspiration eller kreativitet. Eller uppbåda någon erforderlig energi. Åtminstone inte i de mängder som skulle behövas, med tanke på de texter som jag borde skriva.

Texter om ekonomi. Olyckligtvis så blir hjärnan totalt blank bara jag stirrar på termerna jag borde skriva om. 

Drunknar, oinspirerad och oengagerad, i det ekonomiska träsket.

(Framgår det att ekonomi inte är mitt favoritämne?) 

Onsdag den 6 januari 2021

Onsdag den 6 januari 2021 var en milt sagt märklig dag. 

En vattendelare för demokratin. 

Och kanske också för Republikanerna.

Uppeldade av DT stormade Trumpikanerna Capitolium. 

Om DT hoppats på ett gott eftermäle så sabbade han det och är nu utnämnd till den värsta presidenten någonsin.

Kanske hör jag till det fåtal som inte är förvånad. DT är inte en genuin, erfaren och etablerad politiker – tvärt om, och det var en av anledningarna till att han valdes av väljare som var trötta på etablissemanget och misstrogna mot rutinerade politiker.

DT är en amatör. En chauvinistisk, självcentrerad demagog som ser till sina egna intressen och vars agenda är att i varje läge stärka sin egen position i relation till sin egen förvrängda världsbild.

Det innebär att man inte kan förvänta sig att han ska agera som en etablerad politiker skulle göra i en sådan situation. I ett trängt läge – han håller på att förlora den makt och prestige som han åstundat, brukat (och missbrukat) – så reagerar och agerar han som den amatör han är och fördjupar därigenom omdömeslöst och avsiktligt sprickorna inom befolkningen i USA. 

Han förtjänar därmed mer än väl epitetet ”den värsta presidenten någonsin”.

Eller är det en mörkare bild än så som vi ser?

Är detta en överlagd, planerad agenda att kullkasta demokratin för att behålla makten och kunna fortsätta utöva makt i enlighet med sin egen världsbild?

I så fall så förtjänar han ovanstående epitet i ännu högre grad.

Oavsett vilket, så bär DT det yttersta ansvaret för gårdagens händelser.

Lite svensk telefonihistoria

De allra flesta känner nog till att Sverige och Stockholm sedan länge har haft en ledande roll inom utvecklingen av telekommunikation.

Men visste ni hur länge – eller kanske snarare hur långt tillbaka i tiden – det har varit så?

Så tidigt som 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa. Det vill säga, det fanns alltså fler telefoner - i absoluta tal - i Stockholm än vad det fanns i Europas största huvudstäder såsom t.ex. London, Berlin och Paris.

Bilden av det något frostnupna Telefontornet är från någon gång runt 1890 och visar hur de cirka 4 000 ledningarna spände kors och tvärs över Stockholms hustak.

Telefonstationen var världens största i sitt slag.

Lite tidig telefonihistoria i Stockholm.

 

 

Jodå, om nu någon undrade...

Så brändes det kring midnatt ungefär lika mycket pengar på fyrverkerier över den här delen av Södertörn som det brukar..

Visst, det kan vara vackert, det ska jag inte förneka. 

Men här i området så dras nyårsfirande och raketuppskjutningar med två problem. Avstånd.

 

Ah, sade vän av ordning att avstånd är en sak. Inte två.

Då har vän av ordning inte tänkt tillräckligt långt.

Avstånd kan nämligen vara både lite för långa och lite för korta.

 

 

Mitt hus ligger visserligen vid pendeltågsstationen, så det borde ju vara rätt centralt. I alla fall i teorin. Men eftersom ett av Södertörns större industriområden ligger på andra sidan spåren, och hela Hanveden tar vid efter det, så befinner sig huset i den yttersta utkanten av själva bostadsområdet.

De fyrverkerier man ser härifrån är antingen på ganska stort avstånd - från angränsande förorter eller från mindre villasamhällen utspridda i Hanvedens ytterkanter. Eller alldeles, alldeles för nära.

Typ: "Skjut för helsike inte rakt uppför fasaden!"

 

Men vad kan man förvänta sig med explosiviteter som fyrverkeripjäser i händerna på förortens mer eller mindre nyktra, och därtill självutnämnda amatörpyrotekniker - mitt inne i bostadsområden? 

För, nej, då - förortens amatörpyrotekniker kan absolut inte avlägsna sig från fastighetens omedelbara närhet (jag vet inte om de befarar att de skulle kunna gå vilse) utan det skjuts hej vilt ifrån allt från lekplatser och gräsmattor till vändplaner, mitt emellan husen. 

Hm...

Tack, men nej tack!

Lämna fyrverkerierna till proffsen, tack.

Fyrverkerierna på avstånd, de i närliggande förorterna stör jag mig inte så mycket på. De är mest dekorativa, och vore det bara en fråga om dem så skulle jag just inte ha några invändningar.

Men fyrverkeriuppskjutningarna som kvarterets amatörpyrotekniker ohämmat ägnar sig åt?

Kan ingen konfiskera tändstickorna och skicka dem till sängs utan nyårschampagnen?

Jag får väl erkänna en sak. Jag begriper helt enkelt inte hur folk kan tycka att det är en fullständigt lysande idé att bränna iväg så mycket pengar på fyrverkerier - pengar som bokstavligt talat går upp i rök - mitt under en pandemi med restriktioner samt en ekonomisk kris.

Jag hoppas också att alla som har hundar - eller för den delen katter - lyckades skydda dem från det värsta oväsendet.

Nå, hur som helst - det är 2021

Låt oss hoppas att detta år blir mer
positivt och hoppingivande
än vad 2020 var.