Covid och Corona. Ord - namn - som vi i slutet av 2019 knappt hade hört. Annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal men kraftig influensaepidemi i Kina.
Men bara någon månad senare så började den influensaepidemin likt ringar på vattnet sprida sig långt utanför Kinas gränser.
Först då började vi inse alvaret, för Kina hade i vanlig ordning varit luddiga och överslätande om hur illa det verkligen var. Hur smittsam och dödlig sjukdomen verkligen var.
Under månaderna som följde tog sjukdomen plats i media, när den visade sig drabba riskgrupper runt om i världen med förödande kraft och fick sjukvården i många länder att gå på knä, och Corona och Covid blev nära nog hushållsnamn.
Också här i Sverige var sjukvården nära att gå på knäna när vi drabbades kanske oproportionerligt hårt jämfört med många av våra närmaste grannländer.
Varför?
Det är frågan som nog de flesta av oss ställer sig.
Vad är det som gör att vi sticker ut?
Jag har inte fler eller bättre svar än de flesta andra. Bara en handfull funderingar, som jag ska försöka sammanfatta här nedan.
- Vi måste erkänna att vi har begått ett fundamentalt misstag som lade ned eller skrotade våra beredskapslager efter Sovjetunionens och Östblockets fall.
Vad trodde man?
Att ingenting någonsin mer skulle hota Sverige och svenskarna?
Urbota, blåögda optimister.
Det är dags att inse att säkerhet och framförhållning MÅSTE få kosta. - Vi måste erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
I decennium efter decennium har vi uppmanats att gå till jobbet sjuka av myndigheterna (känner ni igen er, Försäkringskassan?) och olika politiska och ekonomiska agendor som har gjort allt för att förhindra att vi verkligen tar hand om oss själva och tillfrisknar samt skyddar andra från smitta. Det har varit karensdagar hit och läkarintyg som måste skaffas fram dit innan man ens hunnit börja tillfriskna.
Åker ni kollektivt till jobb eller skola?
I så fall har ni nog upplevt det. Hur någon nyser er i nacken medan någon annan hostar er i örat samtidigt som någon framför er sitter och snyter sig.
Välkommen till svensk kollektivtrafik i förkylnings- och influensatider - en kongresshall för virus på grund av att sjukfrånvaron kostade för mycket och skulle åtgärdas.
En stilla undran - är det rätt sätt att skapa en friskar befolkning?
Dags att göra om och göra rätt.
Skippa följande hinder för god och/eller återvunnen hälsa samt förmågan att visa omtanke mot sina medmänniskor och försöka skydda dem från smitta:
a) Karensdagar
b) Kravet på ett läkarintyg så tidigt
c) Utförsäkring
Är någon förresten pantad nog att tro att någon mirakulöst skulle bli frisk genom att bli utförsäkrad?
Vårt sociala skyddsnät har rivits upp och är fullt av hål, som många faller igenom.
Laga omgående dessa hål, som ni själva avsiktligt och kortsiktigt har förvållat, tack. - Och ännu en gång så måste vi erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
Inom sjukvården utgör i hög grad sjuksköterskor och undersköterskor dess ryggrad. Men hur långt tillbaka som helst så har dessa vardagshjältar varit sorgligt undervärderade lönemässigt.
Samtidigt har ansvariga myndigheter fortsatt att i kostnadseffektivitetens namn skära ned kostnaderna inom vården och lägga ned sjukhus, stänga avdelningar och slimma organisationer.
År efter år så lägger landsting och regioner budgetar med tuffa besparingskrav - rena svältbudgetar - och skyller problemen på personalbrist. Inte en enda gång tycks de inse att det bästa sättet att locka mer personal vore att skapa drägligare arbetsvillkor, med en lättare arbetsbörda och mer mänskligt anpassade och mindre stressfyllda scheman samt självklart också en bättre löneutveckling.
Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan inte se att besparingskrav och svältbudgetar skulle vara det mest optimala sättet att skapa det slags uthållighet i vården som behövs när vi ställs inför vad som måste vara den värsta pandemin sedan Spanska sjukan.
Det är dags att inse att svensk sjukvård MÅSTE få kosta.
Samt att sjuksköterskor och undersköterskor ska ha de löner som de så väl förtjänar.
Observera att en klapp på axeln inte på långa vägar är nog.
Och i Coronatider definitivt inte heller välkommen - håll avståndet, tack!
Samt att alla som jobbar inom vården ska ha tillgång till det slags skyddsutrustning som de behöver - när de behöver den - och att ingen räknenisse som inte tar riskerna i frontlinjen ska undanhålla dem den. - Och, ja, än en gång måste vi bita i citronen och erkänna att också när det gäller äldreomsorgen så har vi låtit snålheten bedra visheten.
Det var meningen att våra äldre och sköraste, som utgör den allra främsta riskgruppen för pandemin, skulle skyddas genom att hålla sjukdomen borta från äldreboendena.
Men tack vare att det systematiskt har sparats in på kostnaderna inom äldreomsorgen i decennier så saknades även där - kanske framförallt där - det slags skyddsutrustning som hade behövts för att skydda våra äldre. Smittan fick fotfäste på allt för många äldreboenden - och spred sig som en löpeld.
Vi har under året som gått fått lär oss ett ord som få av oss kände till.
Ett grymt ord.
Överdödlighet.
Det är dags att inse att en svensk äldreomsorg värd namnet och som vi kan vara stolta över MÅSTE få kosta. - En högre andel invandrad befolkning som har bristfällig kunskap i svenska har gjort det svårt att nå ut med relevant information till hela befolkningen, speciellt i särskilt utsatta områden.
Detta gäller även information om vaccin och vaccination.
Många människor i dessa områden är också låginkomstagare som jobbar i olika service- eller industriyrken och som därigenom inte har haft möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin. Som låginkomstagare så har de även i hög grad varit hänvisade till kollektivtrafiken för att ta sig till och från sina arbeten. - Dagens svenska bostadsstandard, med utgångspunkt från folkhemsidealen, kontra invandrade familjers storlek och sammansättning har visat sig vara långtifrån optimal. Beståndet av svenska hyreslägenheter har under lång tid, förmodligen sedan miljonprogrammets tid, huvudsakligen bestått av 1:or till 5:or, med en definitiv tyngdpunkt på 2:or till 4:or.
Vilket har fungerat bra för för medelsvenssonfamiljer med ett till två barn.
Invandrade familjer, vare sig det är i första eller andra generationen, har dock ofta större barnkullar. Det blir raskt trångbott, också i de förhållandevis fåtaliga 5:orna i förorterna om familjer på sex, sju personer ska tränga ihop sig på en yta som enligt svenska normer är avsedd för tre till fem personer,
Ofta har man kanske också en äldre mormor eller farmor - eller morfar eller farfar - inneboende i lägenheten. Vilket leder till att man har svårt att skydda sina äldre släktingar från smittan.
Vid trångboddhet får smittan lätt fäste och också möjlighet att sprida sig.
Visst, det finns självklart större lägenheter. Men då oftast i innerstadens äldre hus, dit kötiderna för en hyresrätt kan vara flera decennier lång och där hyrorna många gånger också är höga.
Låginkomsttagare i utsatta områden har sällan heller möjlighet att välja den lösning som barnrikare men lite mer välbärgade familjer ofta väljer. Att skaffa det största hus de har råd med genom att köpa ett stort men nedgånget renoveringsobjekt så långt ut i kollektivtrafiknätverket som de bedömer att de rimligen kan bosätta sig och rusta upp det. Till och med nedgångna renoveringsobjekt kostar i de flesta fall nämligen mer än vad låginkomsttagare har råd med - och därtill kommer också renoveringskostnaderna. - En övertro från myndigheters sida att alla svenskar har smarta telefoner, egna datorer och bank-ID.
Hallå?
Ja, självklart - många har det.
Men långtifrån alla.
Datorer och smarta telefoner kostar pengar och många utsatta grupper har inte råd att skaffa sig detta. Eller väljer kanske att prioritera mat, kläder och medicin framför dyra teknikprylar som inte är absolut livsnödvändiga.
Sedan går mobiler och datorer förr eller senare sönder, varvid ett bank-ID också försätts ur funktion tills man kanske så småningom får råd att skaffa ersättningsutrustning.
Sedan har vi ett teknologiskt kunskaps- och bekvämlighetsgap som man har valt att blunda för då många äldre saknar kunskap om eller inte känner sig bekväma med datorer, smarta telefoner eller att använda bank-ID.
Och slutligen också att bankerna av säkerhetsskäl kontinuerligt höjer kraven på den tekniska utrustningen för att man ska kunna använda sitt bank-ID. Så förr eller senare så blir den dator eller den smarta mobilen man köpt utdaterad och obsolet.
Så att utgå från att alla ska ha möjlighet att boka tid för vaccinering digitalt är både naivt blåögt, överdrivet optimistiskt och saknar verklighetsförankring.
Det finns långt fler frågor att ställa. Och många, många fler svar - som förmodligen är både klokare och utförligare - som inte ryms här.
Men för att summera tankarna så här långt så kommer det ner till att vi måste vara förberedda på värsta - och att det måste få kosta att var det.
Att såväl vård som äldreomsorg måste prioriteras upp och att det måste få kosta.
Att människors hälsa och förmåga att återvinna den samt visa hänsyn mot sina medmänniskor inte får avsiktligt eller oavsiktligt saboteras av svenska kommuner, landsting eller myndigheter och de direktiv dessa får från politiskt håll för att skära ned kostnaderna.
Att vi allesammans måste ta vårt ansvar, var förnuftiga och solidariska samt ha omdöme och tillförsikt. Samt, framförallt, hålla ut.
Vi har förlorat allt för mång.
Vi måste göra bättre i framtiden.
Vi måste göra bättre i framtiden.
