onsdag 12 september 2012

"Korv med mås"

Korv med mås är ett av kåserierna som bärgades från min gamla hemsida 


"Korv med mås"

Det var mycket nära att jag aldrig upplevde min femte födelsedag. En tiondels sekund till - och rubrikerna hade lytt:

Fyraårig 
svensk flicka 
överbord från 
Danmarksfärja


Och alltihopa berodde på en korv.

Min första resa till Danmark höll också på att bli min sista. Det var sommaren före min femte födelsedag. Vi, mina föräldrar och jag, befann oss ombord på Stora Bältsfärjan. Jag var i uppösningstillstånd – när man bara är fyra år är t o m en järnvägsfärja ett stort, fantastiskt äventyr. Mina föräldrar var också i upplösningstillstånd. Det blir nog lätt så när man måste förhindra att en fyraårig, vandrande naturkatastrof hittar en plats att inträffa på ombord på en järnvägsfärja.

Slutligen kom mina föräldrar på den briljanta idén att muta mig med en korv med sylt. Vilket innebar en varmkorv i bröd, med enbart ketchup till. Dansk ketchup var, åtminstone på den tiden, betydligt sötare än den svenska motsvarigheten. Och när man bara är fyra år är det inte så lätt att hålla isär de kulinariska begreppen. Rött och sött? Sylt - vad annars?

Redan på färjan mellan Helsingborg och Helsingör hade jag dagen innan myntat detta begrepp när pappa, av en sjösjuk mamma, fått i uppdrag att utfodra mig. Innan vi vid lunchtid lämnade Köpenhamn hade jag smällt i mig ännu en korv med sylt, på självaste Tivoli.

Så jag fick min korv med sylt – och därmed skulle man väl kunna få fem minuters lugn och ro? Det var åtminstone vad mina föräldrar hoppats på och räknade med.

De hade dessvärre gjort upp räkningen utan mig. Jag insisterade på att få äta min korv med sylt vid relingen. Det lät inte så farligt tyckte mina föräldrar, så vi gick ut på däcket. Väl framme vid relingen insisterade jag på att få stå på knä på en bänk intill relingen, varifrån även en person av min ringa längd skulle kunna se vattnet. Föräldrarna slog sig ned bredvid mig och höll ett vakande öga på mig.

"Håll i korven ordentligt, så du inte tappar den" förmanade de.

Allting borde vara frid och fröjd. Borde vara är dock sällan det samma som är. Som alla färjor runt om i världen hade också denna färja sin svans av fräcka och försigkomna måsar. De lågsniffade över färjan, strök utefter relingen och dök ned utmed skeppets sidor. Fullkomligt fascinerad, med korven i handen, lutade jag mig ut över relingen för att se bättre. Jag hade föräldrarnas varning i färskt minne, så jag höll i korven som om den varit en livlina. Jag lutade mig ännu litet längre ut.

Måsar har god syn. De ser ätbara saker på långt håll, och de är inte så litet fräcka när det gäller att tillskansa sig de utvalda godbitarna. En korv i handen på en liten flicka? Som att stjäla godis från ett spädbarn!

En av måsarna störtdök. Strök utmed relingen och stal korven ur brödet för mig. Eller försökte göra det, snarare. För jag hade, som sagt, ett istadigt grepp om korvbrödet.

Moment 22:
Måsen hade korven i näbben.
Korven satt stadigt förankrad i korvbrödet.
Och jag, jag hade inte en tanke på att släppa mitt grepp om korvbrödet.

Resultatet blev att Måsen formligen stod stilla i luften – jag kunde känna måsvingen slå mot min bara underarm – och försökte slita åt sig korven, medan jag – med en fyrårings hela tjurskalliga envetenhet – vägrade släppa taget.

Dragkampen kan inte ha pågått många sekunder. Måsen hade fördelen att befinna sig i sitt rätta element, jag hade min större tyngd på pluskontot. Men min tyngdpunkt hade dessvärre befunnit sig mer eller mindre på relingen när måsen och jag inledde vår dragkamp. Nu hade jag en oroväckande lutning framåt och utåt.

Jag var halvvägs på väg över relingen när mamma fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i korv med mos.
Och korv med mås? Nej tack, jag tror att jag avstår.



Slutkommentar:

Näst sista stycket lydde i en tidigare version:

"Jag var halvvägs på väg över relingen när pappa fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet."

Som jag minns det var det pappa som halade in mig, men när mamma läste den här texten inlade hon veto. Hon hävdade bestämt att det var hon som först fick tag i mig. Då jag bara var fyra år vid tillfället kan jag knappast säga emot henne på den punkten. Dels var jag vid tillfället en smula uppjagad, och av förklarliga skäl vände jag ryggen till. Kanske överlämnade hon mig till pappa så snart hon halat in mig?

torsdag 6 september 2012

"En tandlös historia"

Jag har årens lopp genomopererat bort tre visdomständer och har två kvar.

"Stopp!" skriker nog nu vän av ordning. "Den ekvationen går inte ihop! Man har fyra visdomständer; tar man bort tre har man en kvar".

I regel brukar vän av ordning ha rätt.
Dock inte i det här fallet. Jag skall då alltid vara värst.

När visdomstand nummer två – eller var det nummer tre – skulle opereras bort kom kirurgen med en ung kille i släptåg. Tandläkarkandidaten. När man spettat loss den aktuella tanden visade det sig att innanför den, långt in i käkbenet – eller tandbenet eller vad katten det heter – låg en liten tandspillra. Embryot till en femte visdomstand.

Det är tydligen rätt ovanligt. "Kan dom verkligen ha fem?"
Det var tandläkarkandidaten som frågade.

Det kunde dom tydligen. Tandläkarkandidaten var lyrisk. Men jag är rädd att jag själv var måttligt road. I mina värsta skräckscenarier såg jag framför mig ytterligare en tand, som vindlat sina rötter långt upp i hjärnan på mig.

Sedan drog hela cirkusen igång.

Jag har ingen aning om hur många instrument och speglar tandläkarkandidaten proppade in i käften på mig, om jag minns rätt så tjatade han sig till en extra röntgenbild på tandeländet. Hade han haft tillgång till en vanlig kamera tror jag nästan han hade försökt stoppa in den i truten på mig.

Killen var färdig att krypa in i käften på mig och ibland har jag undrat om jag – läs min femte visdomstand – blev hans examensarbete?

Slutligen avgjorde kirurgen att tandspillran satt så långt bort från närmaste tand att den var harmlös. Och, antar jag, den var väl också i det närmaste omöjlig att komma åt inifrån. Nej, den fick sitta där den satt.

Fast tandläkarkandidaten såg besviken ut. Han hade nog velat ha den där tanduslingen som souvenir. Eller kanske som bevis.

söndag 2 september 2012

"Guldlock slår till igen"

Minns ni historien om Guldlock? Den beskäftiga och egenmäktiga lilla blondinen som våldgästade Familjen Björn, satt på deras stolar, åt deras gröt och slutligen sov i deras sängar?

Sista åren jag arbetade inom Telia hade vi problem i kontorslandskapet motsvarande ett av dem familjen Björn drabbades av. Allt som oftast, företrädesvis på mornarna, ekade ett rop genom lokalen. Tonfallet varierade mellan lätt irritation och ursinnet hos en i midvintertid hastig väckt björn. Ordvalet varierade också något. ”Vem fan har sabbat min stol?” ”Och vem har trixat med min stol?”

Kontentan var den från sagan så välkända: "Någon har suttit i min stol!"

Under nattens (eller helgens) lopp hade någon suttit i den personens stol. Hur märker man att någon suttit i ens skrivbordsstol, frågar kanske vän av ordning. Man kunde inte undgå att märka det - stollånarmarodören hade ändrat stolens inställningar. Om man lämnat stolen i låst läge gungade den när man satte sig. Sitsen kunde var höjd eller sänkt mot ens vanliga normalläge eller också sluttade den i en onormal vinkel.

Det var synnerligen irriterande. Alla som suttit i en modern kontorsstol vet att det finns femtioelva inställningar som gör stolen personligt bekväm. En del enkla att reglera, andra mer komplicerade – och inte tusan kommer man ihåg hur de fungerar!

"Någon har suttit i min stol!"

Det spökade, det var vi alla eniga om. Sedan var det någon som erinrade sig barndomens sagor och vips hade vårt spöke fått ett namn.

"Guldlock har slagit till igen!"

Nå, spökade, det gjorde det väl inte. Högeligen misstänkta för dessa infama anslag mot ens personliga bekvämlighet var arbetskamrater som i vanliga fall satt ute hos kunderna och bara kom in till våra lokaler vid enstaka tillfällen. De brukade då låna en dator och passa på att lägga in sin tid i tidsystemet. Det fanns fyra platser avsedda för dem och vi närde en väl litet till mans en ful misstanke om att det någon kväll varit fullsatt vid den fyrklövern. Att en eller annan arbetskamrat tröttnat på att vänta, lånat ens egen dator – och stol.

Att låna datorn var väl en sak. Arbetskamraterna kunde enbart logga in på sin egen användarprofil och kom inte åt ens bibliotek och filer. Men stolen!

Nå, de kunde väl fått låna stolen också.
Om de förbaskade vandalerna bara hade låtit bli att pilla på inställningarna. När Guldlock slagit till kunde man i värsta fall tillbringa timmar med att trixa med inställningarna för att få fason på sin stol. Alltså:

"Någon har suttit i min stol!"

Alternativet, som stundom ekade mellan väggarna var:

"Jäkla Guldlock!"

Själv föll jag en enda gång offer för Guldlocks anslag. En morgon när jag kom till jobbet stod min stol inte att känna igen. Inte en enda inställning stämde. Stolen vippade. Sitsen lutade framåt - tippade framåt också, skulle det visa sig. Armstöden var sänkta och svankstödet – ja, riktigt vad som var felet med svankstödet visste jag inte. Men min bekväma stol var fruktansvärt obekväm och när jag satte mig i den höll jag på att hamna under skrivbordet. Sitsen tippade framåt och jag gled hjälplöst framåt - med benäget och förrädiskt bistånd av strumpbyxor, underkjol och kjol.

"Jäkla Guldlock!"

Och hur var det nu man ställde in det hela?

Den hade några år på nacken, stolen, och jag hade fått proffshjälp att ställa in stolen så den passade mig. Men om man trixade med den spaken, om man skruvade på den knappen, pumpade in litet mera luft i svankstödet och –

Nehej, nej. Så var det inte.
Om man vred på den knappen, drog i den spaken och –

Nytt försök. Om man gjorde så då?

"Jäkla Guldlock!"

Vid det laget började jag få ont i ryggen. Min kära, för min räkning inköpta och av ergonom specialinställda stol var rent fruktansvärt obekväm. Mina åsikter om avdelningens spöke dalade från den ickedrabbades roat överseende till:

"Det är förenat med livsfara att trixa med min stol!"

Nya försök. Lika fruktlösa. Det gjorde ont!

Att en felinställd stol kunde göra så mycket skada. Efter upprepade försök hade jag fått ordning på allt utom svankstödet. Det spelade ingen roll - nu var det svankstödet som skavde värst.

Min stol hade ett inbyggt luftelement i svankstödet som reglerades med en pump som påminde om sådana man kan se på gammeldags parfymflaskor. Sådana man ser i Disneyfilmerna. Under mina försök att rätta till svankstödet hade jag pumpat in på tok för mycket luft. Och hur katten skulle jag få ut den?

Det gjorde ont. Och det blev bara värre. Slutligen kom jag på att det fanns en ventil på pumpen med vilken man kunde släppa ut överflödig luft. Det var bättre. Men vid det här laget hade jag så ont i ryggen att jag helst av allt ville yla. Vid tvåtiden var jag tvungen att åka hem.

Jag försökte sitta i min gungstol därhemma. Det gick inte bra. Jag försökte lägga mig på sängen:

"Aj! Aj! Aj!"

Fast det var inte så välartikulerat. Det var snarare: ”Aow! Aow! Aow!”

Slutligen lade jag mig tvärs över fotändan av sängen, där den var som minst nerlegad. Vid tretiden trodde jag att jag fördärvat ryggen för tid och evighet. Vid fyratiden fruktade jag att ryggen skulle gå av. Vid femtiden började jag hysa en svag misstanke om att jag förmodligen skulle överleva Guldlocks anslag och framemot sexslaget började jag på att känna mig som en människa. Hur som helst:

"Jäkla Guldlock!"

Kära okända före detta arbetskamrat – kära Guldlock.
Jag vet inte vem du är. Vem du var. Och det är någonting du för all framtid skall vara tacksam för. Det räddade förmodligen ditt liv den där eftermiddagen.

Så tänk dig för innan du ”anpassar” någon annans skrivbordsstol efter dina egna önskemål. Du leker med elden, med livet som insatts. Är en stunds bekvämlighet värd den risken?

lördag 1 september 2012

"Skall det verkligen vara så här tyst?"

Hon lyssnade intensivt, Nellie, så tittade hon förbryllat på mig. "Skall det verkligen vara så här tyst?" såg det ut som om hon skulle ha velat fråga. Om hon nu hade kunnat tala.

Det var en söndagsmorgon, klockan var väl inte ens sju men behovet av att gå ut hade infunnit sig tidigt och måste man ut så måste man. Nellie, vår gula labrador, och jag hade hunnit ned i villa- och skogsområdena på andra sidan järnvägen, trafikbruset från genomfartslederna hade reducerats till ett svagt susande i fjärran. Det var vindstilla, inte ens ett löv rörde sig. Hösten hade ännu inte nått sin absoluta, färgsprakande höjdpunkt, markdimman kröp och slingrade som ett levande väsen över gräsmattor och vägar. Det vilade en känsla av nästan overklig stillhet över naturen.

Någonstans, i närheten men utom synhåll, startade en bil och körde i väg. När ljudet tonade bort i fjärran upptäckte vi att det var – tyst.

Fullkomligt tyst. Inte ens fåglarna gav ett pip i från sig. Ingenting annat än våra andetag och ljudet av våra fotsteg mot asfalt och grus hördes. Tystnaden var så djup, så intensiv, att det formligen sjöng om den. Det var så överrumlande, så outsägligt fridfullt. Nellie och jag strövade omkring i villaområdena och skogspartierna och bara njöt av stillheten och friden och tystnaden.

Så länge det varade. Kanske en kvart, kanske något mer. Sedan drog cirkusen i gång igen. Vi lever våra liv insvepta i ljudridåer. Våra städer, våra arbetsplatser, ja till och med våra hem är fyllda med ljud. Från surrande fläktar över trafikbrus och bullrande motorer och affärernas skvalmusik till barnskrik, till hundskall och fågelkvitter.

Tystnad – verklig tystnad – har blivit sällsynt, exklusiv och dyrbar.

Så det gällde att ta vara på dem, dessa sällsynta ögonblick av stillhet och frid mitt i stadens och vardagens larm och jäkt som - rent ut sagt - är balsam för såväl öronen som själen.