Kysst på handen i rusningstrafiken

I går morse blev jag kysst på handen av en svansviftande glad, brun labrador medan jag stod och väntade på hissen på Stockholm Odenplans pendeltågsstation.

Hon var chokladbrun och blåögd och fullständigt, oemotståndligt bedårande. Och dessa underbara ögon!

Sedan buffade hon in huvudet under min hand och ville bli klappad.

Gissa om det här gamla matte-hjärtat smälte?



Ni som hängt med länge här på bloggen vet kanske om att min familj en gång i världen hade en fyrfota medlem, en gul labrador vid namn Nellie. Så att jag sedan dess har en softspot lika mjuk som marshmallow när det kommer till labradorer är kanske inte så märkligt.

En tradition vi fick ge upp

Varje sensommar, höst och vinter under min uppväxt hade vi en tradition i min familj. En god tradition. Vi samlades runt matbordet om kvällarna och åt ett äpple någon timme innan vi gick till sängs. Det var ett sätt att stärka samhörigheten, att äta någonting nyttigt – ett äpple om dagen, och så vidare – och runda av dagen.

Det var en säsongsbunden tradition. Avgränsad i tiden av den svenska äppelsäsongen – för det var givetvis svenska äpplen vi åt. För ingenting – ingenting – gick upp mot svenska äpplen. Inga andra äpplen hade aromen, smaken, den friska syrligheten hos svenska äpplen.

Äpplena kom från många olika ställen. Från fruktdisken i kvartersbutiken, från torghandeln på Hötorget eller på torget i Farsta och en del kom från min mosters fruktträd i en villaträdgård i en småstad i Sörmland. Och sorterna var en blandning av det bästa vi under säsongen kunde få tag på. Åkerö. Signe Tillisch. Oranie. Mälsåker. Ingrid Marie. Transparante Blanche. Gravensteiner. Säfstaholm. Cox Pomona och Cox Orange. Astrakan, om vi någon sällsynt gång kunde få tag på dem.Och säkert också några andra favoritäpplen jag inte just nu kan dra mig till minnes.

Det var en god tradition. En njutbar tradition.

Och den fick ett tvärt slut.

När Nellie – vår goa, glada, gula labadorvalp – kom in i familjen -79 fortsatte vi vår tradition när äppelsäsongen började. Vi samlades vid matbordet, tog fram våra äpplen och började smörja kråset. Det var bara det att vi den här gången hade en hungrig unghund som absolut inte tiggde vid bordet men var fruktansvärt sällskapssjuk (och äppelsugen) hängande över knäna.

Hon tiggde inte. Oh, nej, inte då. Men hon kunde titta på en tills man förstod hur förödande frestande ett äpple måste dofta i en hundnos och förbarma sig över denna stackars utsvultna hund.

Så vi började dela våra äpplen. I fyra delar. Vi, mamma och pappa och jag, åt tre klyftor var av våra äpplen och Nellie fick den fjärde klyftan av var och en av oss. På detta sätt blev alla belåtna.

Det var bara ett problem. Nellie var född på våren. Under sommaren hade vi fått henne rumsren och hon hade också lärt sig, med några få undantag, att sova natten igenom. Nu fick vi bakslag.

Det gnälldes om nätterna. Det där höga, fina vinandet som förkunnade att det behövdes ut. Nu. Omgående. Vinande övergick i angelägna gläfs medan vi yrvakna kämpade med att få på oss kläder och skor och ta oss till dörren. Så bar det ut i svala sensommarnätter eller kyliga höstnätter någon gång under vargtimmarna. Det skvättes. Och skvättes. Och skvättes.

Sedan var Nellie belåten och signalerade att hon ville gå in. Hon somnade så snart vi kom in och sov som en stock. Medan vi, hennes tvåbenta kompanjoner, var klarvakna efter att ha varit ute en kvart eller mer i nattkylan. Oss kunde det ta en halvtimme att somna om.

Det fortsatte, natt efter natt, vecka efter vecka och vi förstod inte vad som tagit åt vår hund. Eller MIN hund – när saker inte fungerade som de skulle var Nellie plötsligt min och enbart min hund.

Vi hann nästan bli dumma i huvudet av sömnbrist innan vi förstod sambandet. En hundmage, åtminstone en ung hundmage, tålde helt enkelt inte att äta tre fjärdedels äpple sent om kvällen. Det var, uppenbarligen, starkt urindrivande.

En uppskattad tradition fick ett tvärt slut. Visserligen älskade vi våra kvällsäpplen. Men vi älskade vår ostörda nattsömn mer.

Nellies rönnbärskupp

Jag har vid något tillfälle berättat om Nellie i blåbärsskogen, om hur vår labrador (valp) plockade blåbär direkt från blåbärsriset – åtminstone tills hon fick med sig blad från riset och satte det i halsen. Sedan kom hon och tiggde av oss. Och nog hade hon sinne för timing. Hon väntade tills man hade en hand full av blåbär och just skulle hälla ned dem i muggen eller byttan eller hinken man höll på att fylla innan hon kom fram och lade tassen över handleden på en och tittade längtansfyllt på en och såg ut att vilja säga: ”Ge mig! Du vet att jag älskar blåbär!”

Och hon hade ju varit så duktig och plockat själv, så visst gav vi henne.

Nellie fortsatte, livet igenom, att plocka blåbär själv varje gång vi var ute i blåbärsskogen. Tills hon fick blad i halsen och kom på att det var bekvämare att bli serverad handplockade bär.

Men blåbär ar inte de enda bär Nellie plockade själv. Jag brukade ibland, under långpromenader varma sommardar mata henne med vildhallon direkt från snåren längs stigarna eller på de gamla ödetomterna i Östra Skogås. Och hon lärde sig snart nog tricket att lirka hallon från sina fästen.

Hon var med och plockade lingon också. Men lingonplockning var inte någon av familjens paradgrenar och lingon var litet för syrliga i smaken för att falla damen i smaken. Däremot åt hon vid ett tillfälle kopiösa mängder rönnbär.

Vi gillade gelé i alla de former och smaker till våra söndagsstekar, till våra fläskkotletter och våra kycklingar. Och hemlagad gelé var både godare och mer spännande än köpegelé. När mamma fick bär av sin syster gjorde hon gelé på svarta eller röda vinbär. Under hundåren, när vi vistades mycket i skog och mark, plockade vi också ofta rönnbär som mamma gjorde en suveränt god rönnbärsgelé på.

Rönnbär var litet svårare än blåbär eller hallon att få tag på, de största och grannaste växte på träd. Späda unga rönnar som inte var högre än mamma och jag hade sällan så stora och fina bär att de gav någon större skörd.

Men mamma och jag kom på att unga rönnar, även om de var dubbelt så höga som vi, alltjämt var smidiga och böjliga. Om vi grep tag om stammen och böjde dem nedåt vartefter vi plockade upp längs grenarna kunde vi böja dem i en båge och komma åt de största och finaste bärklasarna i toppen.

Se det var just vad vi gjorde. Plockade oss uppför stammarna och böjde dem – stammarna var mjuka och böjliga nog att inte ta skada – och fortsätta plocka upp mot, eller snarare ned mot, toppen.

Det var bara det att vi hade en frustrerad och uttråkad hund med oss som inte tyckte att den här sysselsättningen var ett dugg stimulerande. Speciellt inte efter en halvtimme. Plötsligt började det ruska något alldeles extra i rönnen jag höll på att plocka ren, mer än stammens naturliga instinkt att sprätta upp och resa sig mot himlen igen.

När jag såg ned hade jag en gul labrador hängande i rönnens nedböjda topp, i full färd med att glufsa i sig de bästa rönnbären i de rikaste toppklasarna.

Och hon tyckte inte ens om rönnbär.

Beskt, alldeles för beskt. Men när en hund är frustrerad, är hon frustrerad.

Nellie glufsade i sig tre eller fyra klasar innan hon tröttnade på den nya leken. Men hennes tilltag hade en oväntad bieffekt. Rönnbär var svårsmälta för en hundmage så Nellie gjorde sällsynt dekorativa högar de närmaste dagarna.

Skobärandets avigsidor

Vår Nellie var egentligen inte så svår på att tugga sönder saker. Däremot var hon som labrador förtjust i att bära omkring på saker, speciellt skor. Speciellt gällde det när det ringde på dörren – alla besökare skulle av någon outgrundlig princip välkomnas med en sko!

Skobärandet var i normala fall inga större problem, bortsett från att man fick putsa skorna ofta. Men när Nellie bar omkring på gummistövlar hände det ibland att de i uppståndelsen fick ett djupare nafs än de tålde. Någonting man olyckligtvis sällan märkte innan man nästa gång trampade ned i en djupare vattenpöl och det plötsligt sade "Blubb! Blubb! Blubb!" och man hade stöveln full med vatten – oftast iskallt vatten.

Föga förvånande var gummistövelskontot skyhögt under hundåren.

Konsten att ge en labrador medicin

Som alla hundägare oroade vi oss för familjens fjärde, fyrfota medlems hälsa och välmående. Och som för alla hundägare kom det tillfällen när vi var tvungna att ge Nellie medicin.

Det var inga som helst problem att ge henne ett piller vid behov. Man tryckte bara in det i en klick leverpastej, rullade en korvskiva om den och förseglade med en skiva ost. Så höll man upp det väldoftande knytet framför nosen på damen och lät henne känna dofterna innan man sade: ”Godis!”

Sedan var det bara att kasta in knytet i ett ivrigt gap. Glufs!
Så var den medicinen svald.

Det var värre när medicinen var flytande. Det var Mission Impossible.

Eller åtminstone ett tremannauppdrag som krävde perfekt koordination och perfekt samarbete. Det lärde vi oss kvickt. Det vill säga första gången veterinären skrev ut medicin i flytande form och Nellie förvandlades till en skottspole som for runt köket.

Det blev rena rama kalabaliken. Men säga vad man vill om oss Nielsens – vi var bra på att samarbeta och fenor på att lösa olösliga problem.

Pappa brukade sätta ned Nellie, ställa sig grensle över henne och hålla henne på plats med händer och knän medan jag öppnade hennes käke. Mamma skötte skeden och flaskan och hällde in medicinen, jag stängde käken och höll den stängd så Nellie inte skulle spotta ut den medan mamma masserade hennes strupe tills hon svalt medicinen.

Efteråt fick vi ägna en stund åt att gulla med henne och berömma henne innan hon blev god på oss igen. Behöver jag verkligen säga att vi alla fyra föredrog pillervarianten?

Fast jäklar vilket team vi var!

Jag har saknat dig

Jag har saknat dig
när dimman sluter mig
i en krympande värld.
Jag har saknat ditt ljusa sinne.

Jag har saknat dig
under stormiga nätter.
Jag har saknat din värme,
din tyngd på mitt täcke.

Jag har saknat dig
när skogsbottnens stigar sväljer mina steg.
Jag har saknat dig vid min sida.
Jag har saknat din gula svans,
och dina ögon som frågade vart vi var på väg.

Jag har saknat dig genom åren.
Jag har saknat att ropa ditt namn.

Stenkulor, hockeypuckar och andra julkakor

I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.

Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.

Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.

Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.

Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket.  När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.

Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.

Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.

Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.

Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.

Snöänglar och lovikavantar

Det var mycket med vintern vår Nellie älskade. Man kunde göra snöänglar i nysnön. Förlåt – hundänglar. Eller kanske änglahundar.

Man kunde lägga sig på ena skuldran och skjuta på med bakbenen utför en sluttning med skarsnö, det kittlade skönt i pälsen. Man kunde klättra högst upp på snöplogvallarna och överblicka parken från nya höjder. Man kunde hoppa ut i djup snö på andra sidan plogvallarna. Det gjorde matte också, en gång. Dök bara rakt ned i snön en blåsig kväll.

Man kunde gräva i snön också, så den sprutade omkring en. Man kunde jaga pulkåkande tvåbenta lekkamrater i pulkbacken. Och sedan var det den årligen återkommande snöborstningen av mattor, som alltid ägde rum när det just kommit rikligt med nysnö. När våningens alla mattor rullades ihop och bars ut till piskställningen och släpades i snön. När mamma och matte skyfflade snö över mattorna och borstade fram dem igen innan mattorna piskades.

Mycket roligare än vanlig mattpiskning. Speciellt som man fick hjälpa till att sprätta snö på mattorna och fick hoppa och skutta på dem när de släpades genom snön. Speciellt när ens tvåbenta lekkamrater kom och hjälpte till att ösa upp snö på mattorna eller släpa dem i snön.

Oh, vintern kunde vara härlig för en labrador. Man kunde mulla ned sig alldeles i djup lössnö så man hade snö upp till ögonbrynen – eller kanske snarare hundars motsvarigheter till ögonbryn. Man kunde om man hade litet tur övertyga matte och mamma om att det var en alldeles underbar idé att kasta snöbollar som man kunde fånga. I luften, om man hade en liten gnutta tur.

Och sedan var det det kanske underbaraste av allt. Lovikkavantar.

Familjens människor anade inte hur förföriskt lovikavantar doftade. Hur ljuvliga de var att sätta tänderna i, att bära omkring på medan man gick pliktskyldigast fot.

Och vadå ”ge mig vanten, det är kallt om handen?”

Varför kunde människor inte förstå att lovikavantar var skapade för att bäras i munnen? Att mullas ned i kall och fluffig nysnö när man lade sig ned så man kunde vila hakan på dem. Då var vintern och det kalla vita perfekt.

Det fanns bara en sak som var bättre än lovikavantar. Det var mammas lovikamössa.

Så mycket härlig, mjuk, bitvänlig, bärvänlig ull som doftade så förföriskt och var så ljuvlig och värmande att vila hakan på när man lade sig i snön och njöt av vintern.

Jo, nog älskade hon vintern, vår änglahund.

Nellies synpunkter på objekt lämpliga att apportera

Nellie, vår labrador, hade ett suveränt förakt för små pinnar. Det verkade som om hon tyckte att små pinnar, det var något för små hundar. Möjligen kunde hon tänka sig att hämta en mindre pinne om man kastade den i sjön.

Men på landbacken?

Nej, stora saker, det var mer hennes grej. Bland de större objekt hon försökte apportera alternativt släpa hem var bland annat:

A – En kullblåst asp (ett ungträd, visserligen men i alla fall)
B – En stor, jordig rotklump med rötter som spretade åt alla håll
C – Ett pendeltåg i full fart

Hur det hänger ihop?

Aspen hade vuxit upp utanför ett staket i industriområdet, i grund jord mellan stängslet och trottoaren, och i en höststorm hade den blåst omkull. Det var ett ungträd – men det var ett träd, inte aspsly. Och av någon anledning flög det i Nellie att hon skulle bära hem den.

Nåja, släpa hem den.

Enda problemet var att hon nätt och jämt kunde rubba den ur fläcken. Hon tittade vädjande på oss, på pappa och mamma och mig, men vi förhärdade oss. Det tog dock en god stund att övertyga henne att lämna sin asp i dikeskanten.

Rotklumpen hittade Nellie, när de gamla sommarstugeområdena omvandlades till radhusområde. Den låg högst upp på en hög med schaktmassor och var tydligen fullständigt oemotståndlig. Den skulle bäras hem, och så var det med den saken. Att den var enorm, oformlig och jordig och att rötterna spretade åt alla håll, det frågade hon inte efter. Hem skulle den.

Jag var väl inte riktigt av samma uppfattning. När Nellie släpade på den hade jag en mängd jordiga och åbäkiga rötter i knähöjd och snubblade stup i ett när de träffade mig över knäna eller i knävecken. När vi kom upp på järnvägsbron fick jag nog och vräkte den över räcket.

Inte över spåren, givetvis, utan halvvägs nedför slänten ned mot järnvägen där den lade sig till ro bland träden.

Nellie var mycket förtretad.
Men det var å andra sidan jag också.

Pendeltåget kom i full fart på en raksträcka mitt emellan två stationer. Vi – mamma, Nellie och jag – befann oss på kärret, där det på den tiden inte fanns något stängsel mot spåren. Och än i dag begriper jag inte vad som flög i Nellie, men hon flög iväg mot spåren och försökte springa ikapp tåget.

Vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?

Olyckligtvis såg det ut som om hon skulle kunna lyckas. Tåget kom från det håll där den hade en lång raksträcka framför sig medan Nellie hade en genare väg till den plats där de skulle sammanstråla.

För första – och sista – gången i mitt liv tog jag höga C. Eller höga någonting.

Stämbanden blev sig inte lika på hela dagen.

”Nelliiiiiiiiee!”

Och hon stannade, Nellie. Undrade väl vad det var för olåt och varifrån den kom. Men hon missade i alla fall tåget och det gav mamma och mig tid att fånga in henne och koppla henne innan nästa tåg kom.

Som sagt, vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?
Men hur många hundar skulle komma på tanken att apportera ett pendeltåg i full fart?

Kvinnor i vinden, kvinnor i ölandstoken

När det blåser som det gör i dag, när vindbyarna sveper mellan höghusen och orkidéerna i exil tumlar omkring ute på balkongen, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen mamma hamnade i ölandstoken. Och hur hamnar då en medelålders, lätt överviktig kvinna som inte mäter fullt en och sextio i planteringen i ett bostadsområde?

Hon bär en lång kappa en dag när det blåser som bara den och kastbyarna pressar sig mellan höghusen och ansätter en från alla möjliga håll från ett ögonblick till nästa.

Vi var på väg hem från Centrum. Själv gick jag litet före mamma och drog shoppingvagnen. Kanske drog jag på litet extra, när vi kom in i nästa kvarter skulle vi få mer lä för vinden – och den var kall. Vi småpratade men vinden slet nästan orden ifrån oss och ven stundtals så vi inte hörde varandra. Jag hade frågat någonting, jag minns inte vad, och märkte plötsligt att jag inte fick något svar.

När jag vände mig om var mamma försvunnen. Vägen bakom oss låg öde. Så fick jag syn på ett par fötter sprattla ut ur den gulblommande ölandstoken. När jag sprungit tillbaka och hjälpt henne upp undrade jag hur tusan hon hamnat i planteringen framför ett av höghusen.

”Jag blåste omkull” löd det ilskna svaret.

När jag undrade hur vinden hade lyckats få henne på fall – hon var som jag, mamma, hade en tendens att lägga på sig – förklarade hon dystert att kappan blivit ett sådant vindfång för en kastby som vräkte in mellan höghusen att den formligen knuffat omkull henne. Hade hon inte landat i den närbelägna ölandstoken hade hon åkt rakt i asfalten.

Sålunda hamnade min mor i ölandstoken. Några år senare var det min tur. Jag lyckades inte sänka farten tillräckligt i en kurva, brakade med cykel rätt in i planteringen längs vägen och landade i ölandstoken.

Ännu några år senare stod jag i en snöstorm, uppflugen på toppen av en snöplogvall i parken. Vinden kom dånande upp mellan husen och snön virvlade förblindande omkring mig. Mamma stod en bit bort på vägen och Nellie – vår labrador – hade försvunnit någonstans ute i de inbjudande drivorna med lössnö som täckte gräsmattorna. Jag stod där jag stod för att försöka få syn på henne och försöka kalla in henne.

Så stod jag plötsligt inte längre där jag stod. Istället föll jag okontrollerat, sedan en kastby från ett oväntat håll fått fatt i min kappa och vräkt mig från mitt något ostadiga fotfäste. Jag landade på rygg i kanske trettio centimeter snö. Och Nellie kom skumpande genom snön och tyckte att det var en härlig lek jag hittat på.

Ja, ungefär så blev mamma och jag kvinnorna i vinden och kvinnorna i ölandstoken.

Nu sitter jag bakom ett par skallrande fönsterrutor och mamma - och Nellie med - är sedan länge borta med vinden.

"Skall det verkligen vara så här tyst?"

Hon lyssnade intensivt, Nellie, så tittade hon förbryllat på mig. "Skall det verkligen vara så här tyst?" såg det ut som om hon skulle ha velat fråga. Om hon nu hade kunnat tala.

Det var en söndagsmorgon, klockan var väl inte ens sju men behovet av att gå ut hade infunnit sig tidigt och måste man ut så måste man. Nellie, vår gula labrador, och jag hade hunnit ned i villa- och skogsområdena på andra sidan järnvägen, trafikbruset från genomfartslederna hade reducerats till ett svagt susande i fjärran. Det var vindstilla, inte ens ett löv rörde sig. Hösten hade ännu inte nått sin absoluta, färgsprakande höjdpunkt, markdimman kröp och slingrade som ett levande väsen över gräsmattor och vägar. Det vilade en känsla av nästan overklig stillhet över naturen.

Någonstans, i närheten men utom synhåll, startade en bil och körde i väg. När ljudet tonade bort i fjärran upptäckte vi att det var – tyst.

Fullkomligt tyst. Inte ens fåglarna gav ett pip i från sig. Ingenting annat än våra andetag och ljudet av våra fotsteg mot asfalt och grus hördes. Tystnaden var så djup, så intensiv, att det formligen sjöng om den. Det var så överrumlande, så outsägligt fridfullt. Nellie och jag strövade omkring i villaområdena och skogspartierna och bara njöt av stillheten och friden och tystnaden.

Så länge det varade. Kanske en kvart, kanske något mer. Sedan drog cirkusen i gång igen. Vi lever våra liv insvepta i ljudridåer. Våra städer, våra arbetsplatser, ja till och med våra hem är fyllda med ljud. Från surrande fläktar över trafikbrus och bullrande motorer och affärernas skvalmusik till barnskrik, till hundskall och fågelkvitter.

Tystnad – verklig tystnad – har blivit sällsynt, exklusiv och dyrbar.

Så det gällde att ta vara på dem, dessa sällsynta ögonblick av stillhet och frid mitt i stadens och vardagens larm och jäkt som - rent ut sagt - är balsam för såväl öronen som själen.

"Ett riktigt blåbär"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

 Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Ett riktigt blåbär"

Den där sommaren, när Nellie var valp, fanns det fortfarande ett fint blåbärsställe mindre än tio minuters promenad hem. Sedan dess har ett radhusområde vuxit upp runt den där bergknallen. Om det någonsin hann bli några blåbär bevakades de svartsjukt av radhusfolket – och ve den som vittjar deras bärmarker...

Men den där sommaren, när en liten gul labradorvalp tog över vårt liv, frodades ännu blåbären i skogsbacken. Det var där mamma och jag och Nellie tillbringade stora delar av vår tid. Vi hittade blåbärsstället av en slump. Våra strövtåg förde oss vida omkring – så vida nu ett par små valpben tillät – och en dag följde vi en gammal igenvuxen väg som ledde upp genom ett skogsparti. Vi traskade uppför den, och vidare upp i berget – och snavade över ett stort, härligt och bortglömt blåbärsställe.

Nellie fick ströva fritt, befriad från kopplet. Hon var ännu för liten för att utgöra någon fara för de små i naturens barnkammare. Den enda risken var att hon skulle ge sig av på egna strövtåg. Och det var just vad damen gjorde. Rätt vad det var stack hon iväg och försvann bakom ett snår. I nästa ögonblick lät det som om en älg brakade fram genom skogen. Mamma och jag skyndade efter. Nellie hade hittat vad som måste ha varit Södertörns minsta kärr och svalkade av sig med ett dopp i det bruna, inte allt för rena vattnet. Vi fångade in damen, kopplade henne - hon var inte på sitt allra bästa humör, dagen var varm och vattnet var svalt och skönt – vände oss om och lade för första gången märke till våra omgivningar. Vi stod i vaddjupt blåbärsris, mitt i ett förstklassigt blåbärsställe.

Från den dagen lämnade vi aldrig våningen utan att beväpna oss med plasthinkar, skopor och muggar. Alltid fick vi väl ihop upp emot en liter åt gången. Visst hade vi kunnat plocka betydligt mera, men en liter var ungefär den övre gränsen för Nellies tålamod. Sedan började hon kasta trånsjuka blickar mot kärret.

En knapp liter låter kanske inte så märkvärdigt. Men om man plockar blåbär fyra, fem gånger i veckan under hela blåbärssäsongen blir det åtskilliga liter. Nu minns jag inte exakt hur många liter vi fick ihop, men den vintern behövde vi aldrig köpa vare sig djupfrysta blåbär eller blåbärssylt.

Att ha en labradorvalp med sig i blåbärsskogen var både lärorikt och roligt. Jag hade aldrig trott att en hund kunde plocka blåbär. Nellie bevisade att jag hade fel. Hon gick fram som en slåttermaskin och åt blåbär direkt från blåbärsriset. Ända tills hon satte blåbärsblad i halsen och fick hostanfall. Efter det brukade hon komma fram till mamma eller mig – företrädesvis den som hade mest blåbär i handen - lägga tassen på vår arm och tynga ned handen. Det gick inte att misstolka budskapet:

"Ge mig!"

Och visst gav vi henne. För vem kunde väl motstå en hostande valp, som faktiskt plockat blåbär alldeles själv?

Ofta hade vi med oss fika och åt mellanmål där i skogsbacken. Det blev en skön paus för oss och en förströelse för Nellie. Vi fick vara uppfinningsrika för att hålla henne borta från kärret.

En dag, mot slutet av blåbärssäsongen, var Nellie på sitt mest miserabla humör. Hon skulle tvunget bada i kärret. Eller springa ned till byggarbetsplatsen, det blivande radhusområdet, där grävmaskiner och lastbilar nu dånade fram och förberedde grunderna till radhusen. Blåbär - intresserade henne inte alls. Hon ställde till med alla möjliga hyss och var helt enkelt omöjlig att ha att göra med.

Slutligen välte hon mitt kvartslitermått – fullt med blåbär, givetvis. Det var droppen. Jag kopplade samman tre koppel till en improviserad löplina, fäste det runt en tallstam och kopplade vår motspänstiga, fyrbenta familjemedlemmen. Nellie grumsade en hel del. Hon sade en del som jag är glad att jag inte förstod. Det torde, av tonfallet att döma, ha varit svavelosande saker. Nellie klampade omkring runt tallen – ja, hundar kan klampa. Om de verkligen vill. Kopplet lindades ofrånkomligen ett par varv runt stammen. Hon nappade åt sig några blåbär direkt från riset. Lade sig slutligen att sova mitt i blåbärsriset.

Nellie sov bortåt trekvart så mamma och jag fick gott om tid att plocka blåbär. Och när hon vaknade var hon på sitt mest soliga humör.

Året därefter var det inte mycket till blåbärssäsong. Och året därpå, ja, då var vårt blåbärsställe fullständigt inringat av nybyggda radhusområden.

"Är du inte klok, människa?"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen. 

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Är du inte klok, människa?"

Nellie sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick. Såg ut att vilja säga:

"Är Du inte klok, människa?"

Nellie kom till oss vid dryga åtta veckors ålder, en gul labradorvalp, pigg, lekfull och ständigt hungrig. Vi hade fått noggranna instruktioner om skötsel och utfordring. Frukost - Royal Kanin valpfoder. Middag - köttfärs, fisk eller korv med potatis eller ris och grönsaker. I princip det samma som vi åt till middag. Fast utan kryddor. Eller - om vi åt något som inte lämpade sig för en valp - gröt.

Det var alls inget fel på damens aptit. Hon åt allt som sattes fram åt henne. Oftast innan man hade hunnit sätta ned skålen på golvet. När vi gjorde i ordning middagen satt Nellie och tittade hål i kylskåpsdörren. Eller sniffade längtansfullt på dofterna från spisen. När hon blev fullvuxen brukade hon stå med tassarna på bänkskivan, huvudet inträtt under ens egen arm och hakan på matskålens kant. Hon rörde aldrig någonting, men när man skulle sätta ned bunken på golvet hade hon nosen i bunken innan man fått ner den i knähöjd.

Vi lyckades aldrig lära damen bordsskick för hundar.
Vankades det mat, då gällde det att äta kvickt!

Kanske blir det så när man är en av de minsta av tio valpar och får tampas om maten? Kanske är alla valpar sådana.

Royal Kanin valpfoder - frukost! - var små hårda kulor som skulle svälla i vatten. Om man hällde kallt vatten på dem på kvällen var de färdiga att servera på morgonen. Om man glömde det fick man koka upp vatten på morgonen och låta anrättningen svälla en kvart, tjugo minuter innan man utfordrade vilddjuret. För ett vilddjur var just vad damen var om hon tvingades vänta medan hennes frukost stod på bänken och svalnade, svällde och doftade. För när man slog hett vatten över kulorna luktade det en aning - och damen hade minsann gott väderkorn.

Just den här morgonen, när damen var runt tre månader gammal, hade vi glömt att göra i ordning frukosten kvällen innan. Damen trampade oroligt omkring i köket. Väntade. Undrade. Vad var det här för fasoner?

Vi - familjens tre tvåbenta medlemmar - skulle denna morgon utfodras med gröt. Mamma beslöt då att det var onödigt att koka upp vatten och låta jycken tramsa runt i köket medan valpfodret svällde och svalnade. Nellie tyckte ju om gröt, så då kunde hon väl lika gärna äta det till frukost?

Mamma öste upp gröt i Nellies matskål och satte ned den på golvet. Nellie körde ned huvudet i bunken, hejdade sig och sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick.

"Är Du inte klok, människa?"

Att lägga några kulor valpfoder uppe på gröten hjälpe inte det minsta. Nellie knaprade i sig kulorna och tittade uppfordrande på mamma.

"Var är min frukost?"

Det blev till att koka vatten och slå över valpfodret i Nellies andra matbunke. Och vänta en kvart innan det var färdigt att servera. Damen var inte på sitt bästa humör, hungrig som hon var. Hon tramsade runt i köket, grumsade och gick ivägen överallt. Så var det då äntligen klart. Nellie höll på att slå ifrån mamma bunken innan hon hann sätta ned den på golvet. Hon åt så det skvätte omkring henne – inget bordskick där inte.

Och när Nellie ätit upp sin frukost - åt hon också upp gröten.
Det var alls inget fel på gröt. Men gröt, var inte frukost.

"Nere för räkning"

Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:

Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.

Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?

Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.