En tradition vi fick ge upp

Varje sensommar, höst och vinter under min uppväxt hade vi en tradition i min familj. En god tradition. Vi samlades runt matbordet om kvällarna och åt ett äpple någon timme innan vi gick till sängs. Det var ett sätt att stärka samhörigheten, att äta någonting nyttigt – ett äpple om dagen, och så vidare – och runda av dagen.

Det var en säsongsbunden tradition. Avgränsad i tiden av den svenska äppelsäsongen – för det var givetvis svenska äpplen vi åt. För ingenting – ingenting – gick upp mot svenska äpplen. Inga andra äpplen hade aromen, smaken, den friska syrligheten hos svenska äpplen.

Äpplena kom från många olika ställen. Från fruktdisken i kvartersbutiken, från torghandeln på Hötorget eller på torget i Farsta och en del kom från min mosters fruktträd i en villaträdgård i en småstad i Sörmland. Och sorterna var en blandning av det bästa vi under säsongen kunde få tag på. Åkerö. Signe Tillisch. Oranie. Mälsåker. Ingrid Marie. Transparante Blanche. Gravensteiner. Säfstaholm. Cox Pomona och Cox Orange. Astrakan, om vi någon sällsynt gång kunde få tag på dem.Och säkert också några andra favoritäpplen jag inte just nu kan dra mig till minnes.

Det var en god tradition. En njutbar tradition.

Och den fick ett tvärt slut.

När Nellie – vår goa, glada, gula labadorvalp – kom in i familjen -79 fortsatte vi vår tradition när äppelsäsongen började. Vi samlades vid matbordet, tog fram våra äpplen och började smörja kråset. Det var bara det att vi den här gången hade en hungrig unghund som absolut inte tiggde vid bordet men var fruktansvärt sällskapssjuk (och äppelsugen) hängande över knäna.

Hon tiggde inte. Oh, nej, inte då. Men hon kunde titta på en tills man förstod hur förödande frestande ett äpple måste dofta i en hundnos och förbarma sig över denna stackars utsvultna hund.

Så vi började dela våra äpplen. I fyra delar. Vi, mamma och pappa och jag, åt tre klyftor var av våra äpplen och Nellie fick den fjärde klyftan av var och en av oss. På detta sätt blev alla belåtna.

Det var bara ett problem. Nellie var född på våren. Under sommaren hade vi fått henne rumsren och hon hade också lärt sig, med några få undantag, att sova natten igenom. Nu fick vi bakslag.

Det gnälldes om nätterna. Det där höga, fina vinandet som förkunnade att det behövdes ut. Nu. Omgående. Vinande övergick i angelägna gläfs medan vi yrvakna kämpade med att få på oss kläder och skor och ta oss till dörren. Så bar det ut i svala sensommarnätter eller kyliga höstnätter någon gång under vargtimmarna. Det skvättes. Och skvättes. Och skvättes.

Sedan var Nellie belåten och signalerade att hon ville gå in. Hon somnade så snart vi kom in och sov som en stock. Medan vi, hennes tvåbenta kompanjoner, var klarvakna efter att ha varit ute en kvart eller mer i nattkylan. Oss kunde det ta en halvtimme att somna om.

Det fortsatte, natt efter natt, vecka efter vecka och vi förstod inte vad som tagit åt vår hund. Eller MIN hund – när saker inte fungerade som de skulle var Nellie plötsligt min och enbart min hund.

Vi hann nästan bli dumma i huvudet av sömnbrist innan vi förstod sambandet. En hundmage, åtminstone en ung hundmage, tålde helt enkelt inte att äta tre fjärdedels äpple sent om kvällen. Det var, uppenbarligen, starkt urindrivande.

En uppskattad tradition fick ett tvärt slut. Visserligen älskade vi våra kvällsäpplen. Men vi älskade vår ostörda nattsömn mer.