måndag 26 november 2012

Frustrerad på bemannings- och rekryteringsbranschen

Jag har blivit riktigt frustrerad på bemannings- och rekryteringssajter som konsekvent - och ologiskt - är baserade på yrkesroll istället för kompetens. Vad tusan spelar det egentligen för roll i vilken yrkesroll man inhämtade en specifik kompetens? Som det är nu får man antingen avstå från att registrera en viss kompetens (eftersom man aldrig arbetat i den yrkesroll som kompetensen anses sortera under) eller skarva och påstå att man jobbat i sagda yrkesroll.

Som jag ser det står dagens uppbyggnad av bemannings- och rekryteringsbranschen som ett felinställt filter som står mellan arbetsgivarnas behov av specifik kompetens och de arbetssökandes faktiska (inte yrkesrollsetiketterade) kompetens. Med andra ord fungerar de olyckligtvis som en bromskloss istället för en förmedlare.

Vi har en arbetsmarknad som skriker efter rätt kompetens och arbetssökandes vars kompetens inte kan ta sig igenom filtret eftersom den inte ingår i en av bemannings- och rekryteringsföretagen fördefinierad yrkesrollskarakteristisk.

Branschen skulle behöva tänka om och omstrukturera sina databaser så att arbetssökande fritt kan lägga in sin kompetens under fördefinierade – men inte yrkesrollsbaserade – områden. T ex kontor, data, information, försäljning, logistik, säkerhet, ekonomi, lager, juridik, pedagogik etc. För att alla skall kunna lägga in sin kompetens – all sin kompetens, utan restriktioner – på det att all kompetens som verkligen finns tillgänglig också skall nå arbetsmarknaden.

söndag 11 november 2012

När oktobers kolorit är glömd

November – gråaste, mest fuktdrypande november. Den tid på året när jag i alla år känt mig frestad att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så jag också kan gå i ide. Fast förnuftet har segrat, nu vill jag ha en ordentlig avbalkning med tätt och stadigt galler mellan björnarna och mig. Om en björn skulle vakna, någonstans runt midvintern, och konstaterade att tänk vilka hyggliga skötare som lagt in en nattmacka åt den.

De lär ha ett morgonhumör som inte är det bästa, björnarna. Det är inte mitt heller, särskilt inte i november.

Den första kyssen frost i en rodnande trädtopp, den första frostlurviga gräsmattan förmår jag möta med ett skratt. De ankeldjupa mattorna med färgsprakande höstlöv väcker barnet inom mig medan jag vadar genom dem så löven frasar och prasslar om vristerna. Den första oktoberstormen får mitt blod att jubla och sjunga medan trädkronorna brusar och niger över mig.

Men november – gråaste, allra mest fuktdrypande november.

En gråskalans teckning, en värld tömd på färger under ett lågvälvt tak av askgrå moln. En värld där dagern är ett mindre mörker, som sträcker sig från gryning till skymning. En värld där grönt är grönt på gränsen till grått och brunt är brunt på gränsen till grått. En gråskalans teckning, när oktobers kolorit är glömd.

Denna tröstlösa, färglösa gråtyngdhet träffar mig som ett klubbslag i ultrarapid och fäller mig till marken. Som höstlöven.

tisdag 30 oktober 2012

Granne med Ostmästaren

En tid i världen hade mina föräldrar en granne vi kallade för Ostmästaren.

Nej, såvitt vi visste jobbade inte killen med att tillverka eller sälja ost. Däremot var vi övertygade att han valt att renovera sin nyinköpta bostadsrätt i schweizeroststil. Med hål. Med många, många hål.

Det borrades nämligen. Morgon, middag och kväll. Vardag som helgdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Japp, det var definitivt en ost på gång där nere. Vi misstänkte att Ostmästaren valt att inreda i den mest avancerade av schweizeroststilarna, i vällagrad ementalerstil.

Jag vet inte om vi hade rätt i vår misstanke, ingen av oss såg lägenheten. Men så snart någon drog igång en borr konstaterade vi i luttrad uppgivenhet att nu, nu är Ostmästaren igång igen!

Och en sak var säker, det borrades många hål där nere. Många, många hål.

På sista tiden har jag börjat undra om inte någon av mina grannar valt att inreda i ementalerstil. Det borras nämligen.

måndag 29 oktober 2012

Kvinnor i vinden, kvinnor i ölandstoken

När det blåser som det gör i dag, när vindbyarna sveper mellan höghusen och orkidéerna i exil tumlar omkring ute på balkongen, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen mamma hamnade i ölandstoken. Och hur hamnar då en medelålders, lätt överviktig kvinna som inte mäter fullt en och sextio i planteringen i ett bostadsområde?

Hon bär en lång kappa en dag när det blåser som bara den och kastbyarna pressar sig mellan höghusen och ansätter en från alla möjliga håll från ett ögonblick till nästa.

Vi var på väg hem från Centrum. Själv gick jag litet före mamma och drog shoppingvagnen. Kanske drog jag på litet extra, när vi kom in i nästa kvarter skulle vi få mer lä för vinden – och den var kall. Vi småpratade men vinden slet nästan orden ifrån oss och ven stundtals så vi inte hörde varandra. Jag hade frågat någonting, jag minns inte vad, och märkte plötsligt att jag inte fick något svar.

När jag vände mig om var mamma försvunnen. Vägen bakom oss låg öde. Så fick jag syn på ett par fötter sprattla ut ur den gulblommande ölandstoken. När jag sprungit tillbaka och hjälpt henne upp undrade jag hur tusan hon hamnat i planteringen framför ett av höghusen.

”Jag blåste omkull” löd det ilskna svaret.

När jag undrade hur vinden hade lyckats få henne på fall – hon var som jag, mamma, hade en tendens att lägga på sig – förklarade hon dystert att kappan blivit ett sådant vindfång för en kastby som vräkte in mellan höghusen att den formligen knuffat omkull henne. Hade hon inte landat i den närbelägna ölandstoken hade hon åkt rakt i asfalten.

Sålunda hamnade min mor i ölandstoken. Några år senare var det min tur. Jag lyckades inte sänka farten tillräckligt i en kurva, brakade med cykel rätt in i planteringen längs vägen och landade i ölandstoken.

Ännu några år senare stod jag i en snöstorm, uppflugen på toppen av en snöplogvall i parken. Vinden kom dånande upp mellan husen och snön virvlade förblindande omkring mig. Mamma stod en bit bort på vägen och Nellie – vår labrador – hade försvunnit någonstans ute i de inbjudande drivorna med lössnö som täckte gräsmattorna. Jag stod där jag stod för att försöka få syn på henne och försöka kalla in henne.

Så stod jag plötsligt inte längre där jag stod. Istället föll jag okontrollerat, sedan en kastby från ett oväntat håll fått fatt i min kappa och vräkt mig från mitt något ostadiga fotfäste. Jag landade på rygg i kanske trettio centimeter snö. Och Nellie kom skumpande genom snön och tyckte att det var en härlig lek jag hittat på.

Ja, ungefär så blev mamma och jag kvinnorna i vinden och kvinnorna i ölandstoken.

Nu sitter jag bakom ett par skallrande fönsterrutor och mamma - och Nellie med - är sedan länge borta med vinden.

onsdag 12 september 2012

"Korv med mås"

Korv med mås är ett av kåserierna som bärgades från min gamla hemsida 


"Korv med mås"

Det var mycket nära att jag aldrig upplevde min femte födelsedag. En tiondels sekund till - och rubrikerna hade lytt:

Fyraårig 
svensk flicka 
överbord från 
Danmarksfärja


Och alltihopa berodde på en korv.

Min första resa till Danmark höll också på att bli min sista. Det var sommaren före min femte födelsedag. Vi, mina föräldrar och jag, befann oss ombord på Stora Bältsfärjan. Jag var i uppösningstillstånd – när man bara är fyra år är t o m en järnvägsfärja ett stort, fantastiskt äventyr. Mina föräldrar var också i upplösningstillstånd. Det blir nog lätt så när man måste förhindra att en fyraårig, vandrande naturkatastrof hittar en plats att inträffa på ombord på en järnvägsfärja.

Slutligen kom mina föräldrar på den briljanta idén att muta mig med en korv med sylt. Vilket innebar en varmkorv i bröd, med enbart ketchup till. Dansk ketchup var, åtminstone på den tiden, betydligt sötare än den svenska motsvarigheten. Och när man bara är fyra år är det inte så lätt att hålla isär de kulinariska begreppen. Rött och sött? Sylt - vad annars?

Redan på färjan mellan Helsingborg och Helsingör hade jag dagen innan myntat detta begrepp när pappa, av en sjösjuk mamma, fått i uppdrag att utfodra mig. Innan vi vid lunchtid lämnade Köpenhamn hade jag smällt i mig ännu en korv med sylt, på självaste Tivoli.

Så jag fick min korv med sylt – och därmed skulle man väl kunna få fem minuters lugn och ro? Det var åtminstone vad mina föräldrar hoppats på och räknade med.

De hade dessvärre gjort upp räkningen utan mig. Jag insisterade på att få äta min korv med sylt vid relingen. Det lät inte så farligt tyckte mina föräldrar, så vi gick ut på däcket. Väl framme vid relingen insisterade jag på att få stå på knä på en bänk intill relingen, varifrån även en person av min ringa längd skulle kunna se vattnet. Föräldrarna slog sig ned bredvid mig och höll ett vakande öga på mig.

"Håll i korven ordentligt, så du inte tappar den" förmanade de.

Allting borde vara frid och fröjd. Borde vara är dock sällan det samma som är. Som alla färjor runt om i världen hade också denna färja sin svans av fräcka och försigkomna måsar. De lågsniffade över färjan, strök utefter relingen och dök ned utmed skeppets sidor. Fullkomligt fascinerad, med korven i handen, lutade jag mig ut över relingen för att se bättre. Jag hade föräldrarnas varning i färskt minne, så jag höll i korven som om den varit en livlina. Jag lutade mig ännu litet längre ut.

Måsar har god syn. De ser ätbara saker på långt håll, och de är inte så litet fräcka när det gäller att tillskansa sig de utvalda godbitarna. En korv i handen på en liten flicka? Som att stjäla godis från ett spädbarn!

En av måsarna störtdök. Strök utmed relingen och stal korven ur brödet för mig. Eller försökte göra det, snarare. För jag hade, som sagt, ett istadigt grepp om korvbrödet.

Moment 22:
Måsen hade korven i näbben.
Korven satt stadigt förankrad i korvbrödet.
Och jag, jag hade inte en tanke på att släppa mitt grepp om korvbrödet.

Resultatet blev att Måsen formligen stod stilla i luften – jag kunde känna måsvingen slå mot min bara underarm – och försökte slita åt sig korven, medan jag – med en fyrårings hela tjurskalliga envetenhet – vägrade släppa taget.

Dragkampen kan inte ha pågått många sekunder. Måsen hade fördelen att befinna sig i sitt rätta element, jag hade min större tyngd på pluskontot. Men min tyngdpunkt hade dessvärre befunnit sig mer eller mindre på relingen när måsen och jag inledde vår dragkamp. Nu hade jag en oroväckande lutning framåt och utåt.

Jag var halvvägs på väg över relingen när mamma fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i korv med mos.
Och korv med mås? Nej tack, jag tror att jag avstår.



Slutkommentar:

Näst sista stycket lydde i en tidigare version:

"Jag var halvvägs på väg över relingen när pappa fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet."

Som jag minns det var det pappa som halade in mig, men när mamma läste den här texten inlade hon veto. Hon hävdade bestämt att det var hon som först fick tag i mig. Då jag bara var fyra år vid tillfället kan jag knappast säga emot henne på den punkten. Dels var jag vid tillfället en smula uppjagad, och av förklarliga skäl vände jag ryggen till. Kanske överlämnade hon mig till pappa så snart hon halat in mig?

torsdag 6 september 2012

"En tandlös historia"

Jag har årens lopp genomopererat bort tre visdomständer och har två kvar.

"Stopp!" skriker nog nu vän av ordning. "Den ekvationen går inte ihop! Man har fyra visdomständer; tar man bort tre har man en kvar".

I regel brukar vän av ordning ha rätt.
Dock inte i det här fallet. Jag skall då alltid vara värst.

När visdomstand nummer två – eller var det nummer tre – skulle opereras bort kom kirurgen med en ung kille i släptåg. Tandläkarkandidaten. När man spettat loss den aktuella tanden visade det sig att innanför den, långt in i käkbenet – eller tandbenet eller vad katten det heter – låg en liten tandspillra. Embryot till en femte visdomstand.

Det är tydligen rätt ovanligt. "Kan dom verkligen ha fem?"
Det var tandläkarkandidaten som frågade.

Det kunde dom tydligen. Tandläkarkandidaten var lyrisk. Men jag är rädd att jag själv var måttligt road. I mina värsta skräckscenarier såg jag framför mig ytterligare en tand, som vindlat sina rötter långt upp i hjärnan på mig.

Sedan drog hela cirkusen igång.

Jag har ingen aning om hur många instrument och speglar tandläkarkandidaten proppade in i käften på mig, om jag minns rätt så tjatade han sig till en extra röntgenbild på tandeländet. Hade han haft tillgång till en vanlig kamera tror jag nästan han hade försökt stoppa in den i truten på mig.

Killen var färdig att krypa in i käften på mig och ibland har jag undrat om jag – läs min femte visdomstand – blev hans examensarbete?

Slutligen avgjorde kirurgen att tandspillran satt så långt bort från närmaste tand att den var harmlös. Och, antar jag, den var väl också i det närmaste omöjlig att komma åt inifrån. Nej, den fick sitta där den satt.

Fast tandläkarkandidaten såg besviken ut. Han hade nog velat ha den där tanduslingen som souvenir. Eller kanske som bevis.

söndag 2 september 2012

"Guldlock slår till igen"

Minns ni historien om Guldlock? Den beskäftiga och egenmäktiga lilla blondinen som våldgästade Familjen Björn, satt på deras stolar, åt deras gröt och slutligen sov i deras sängar?

Sista åren jag arbetade inom Telia hade vi problem i kontorslandskapet motsvarande ett av dem familjen Björn drabbades av. Allt som oftast, företrädesvis på mornarna, ekade ett rop genom lokalen. Tonfallet varierade mellan lätt irritation och ursinnet hos en i midvintertid hastig väckt björn. Ordvalet varierade också något. ”Vem fan har sabbat min stol?” ”Och vem har trixat med min stol?”

Kontentan var den från sagan så välkända: "Någon har suttit i min stol!"

Under nattens (eller helgens) lopp hade någon suttit i den personens stol. Hur märker man att någon suttit i ens skrivbordsstol, frågar kanske vän av ordning. Man kunde inte undgå att märka det - stollånarmarodören hade ändrat stolens inställningar. Om man lämnat stolen i låst läge gungade den när man satte sig. Sitsen kunde var höjd eller sänkt mot ens vanliga normalläge eller också sluttade den i en onormal vinkel.

Det var synnerligen irriterande. Alla som suttit i en modern kontorsstol vet att det finns femtioelva inställningar som gör stolen personligt bekväm. En del enkla att reglera, andra mer komplicerade – och inte tusan kommer man ihåg hur de fungerar!

"Någon har suttit i min stol!"

Det spökade, det var vi alla eniga om. Sedan var det någon som erinrade sig barndomens sagor och vips hade vårt spöke fått ett namn.

"Guldlock har slagit till igen!"

Nå, spökade, det gjorde det väl inte. Högeligen misstänkta för dessa infama anslag mot ens personliga bekvämlighet var arbetskamrater som i vanliga fall satt ute hos kunderna och bara kom in till våra lokaler vid enstaka tillfällen. De brukade då låna en dator och passa på att lägga in sin tid i tidsystemet. Det fanns fyra platser avsedda för dem och vi närde en väl litet till mans en ful misstanke om att det någon kväll varit fullsatt vid den fyrklövern. Att en eller annan arbetskamrat tröttnat på att vänta, lånat ens egen dator – och stol.

Att låna datorn var väl en sak. Arbetskamraterna kunde enbart logga in på sin egen användarprofil och kom inte åt ens bibliotek och filer. Men stolen!

Nå, de kunde väl fått låna stolen också.
Om de förbaskade vandalerna bara hade låtit bli att pilla på inställningarna. När Guldlock slagit till kunde man i värsta fall tillbringa timmar med att trixa med inställningarna för att få fason på sin stol. Alltså:

"Någon har suttit i min stol!"

Alternativet, som stundom ekade mellan väggarna var:

"Jäkla Guldlock!"

Själv föll jag en enda gång offer för Guldlocks anslag. En morgon när jag kom till jobbet stod min stol inte att känna igen. Inte en enda inställning stämde. Stolen vippade. Sitsen lutade framåt - tippade framåt också, skulle det visa sig. Armstöden var sänkta och svankstödet – ja, riktigt vad som var felet med svankstödet visste jag inte. Men min bekväma stol var fruktansvärt obekväm och när jag satte mig i den höll jag på att hamna under skrivbordet. Sitsen tippade framåt och jag gled hjälplöst framåt - med benäget och förrädiskt bistånd av strumpbyxor, underkjol och kjol.

"Jäkla Guldlock!"

Och hur var det nu man ställde in det hela?

Den hade några år på nacken, stolen, och jag hade fått proffshjälp att ställa in stolen så den passade mig. Men om man trixade med den spaken, om man skruvade på den knappen, pumpade in litet mera luft i svankstödet och –

Nehej, nej. Så var det inte.
Om man vred på den knappen, drog i den spaken och –

Nytt försök. Om man gjorde så då?

"Jäkla Guldlock!"

Vid det laget började jag få ont i ryggen. Min kära, för min räkning inköpta och av ergonom specialinställda stol var rent fruktansvärt obekväm. Mina åsikter om avdelningens spöke dalade från den ickedrabbades roat överseende till:

"Det är förenat med livsfara att trixa med min stol!"

Nya försök. Lika fruktlösa. Det gjorde ont!

Att en felinställd stol kunde göra så mycket skada. Efter upprepade försök hade jag fått ordning på allt utom svankstödet. Det spelade ingen roll - nu var det svankstödet som skavde värst.

Min stol hade ett inbyggt luftelement i svankstödet som reglerades med en pump som påminde om sådana man kan se på gammeldags parfymflaskor. Sådana man ser i Disneyfilmerna. Under mina försök att rätta till svankstödet hade jag pumpat in på tok för mycket luft. Och hur katten skulle jag få ut den?

Det gjorde ont. Och det blev bara värre. Slutligen kom jag på att det fanns en ventil på pumpen med vilken man kunde släppa ut överflödig luft. Det var bättre. Men vid det här laget hade jag så ont i ryggen att jag helst av allt ville yla. Vid tvåtiden var jag tvungen att åka hem.

Jag försökte sitta i min gungstol därhemma. Det gick inte bra. Jag försökte lägga mig på sängen:

"Aj! Aj! Aj!"

Fast det var inte så välartikulerat. Det var snarare: ”Aow! Aow! Aow!”

Slutligen lade jag mig tvärs över fotändan av sängen, där den var som minst nerlegad. Vid tretiden trodde jag att jag fördärvat ryggen för tid och evighet. Vid fyratiden fruktade jag att ryggen skulle gå av. Vid femtiden började jag hysa en svag misstanke om att jag förmodligen skulle överleva Guldlocks anslag och framemot sexslaget började jag på att känna mig som en människa. Hur som helst:

"Jäkla Guldlock!"

Kära okända före detta arbetskamrat – kära Guldlock.
Jag vet inte vem du är. Vem du var. Och det är någonting du för all framtid skall vara tacksam för. Det räddade förmodligen ditt liv den där eftermiddagen.

Så tänk dig för innan du ”anpassar” någon annans skrivbordsstol efter dina egna önskemål. Du leker med elden, med livet som insatts. Är en stunds bekvämlighet värd den risken?

lördag 1 september 2012

"Skall det verkligen vara så här tyst?"

Hon lyssnade intensivt, Nellie, så tittade hon förbryllat på mig. "Skall det verkligen vara så här tyst?" såg det ut som om hon skulle ha velat fråga. Om hon nu hade kunnat tala.

Det var en söndagsmorgon, klockan var väl inte ens sju men behovet av att gå ut hade infunnit sig tidigt och måste man ut så måste man. Nellie, vår gula labrador, och jag hade hunnit ned i villa- och skogsområdena på andra sidan järnvägen, trafikbruset från genomfartslederna hade reducerats till ett svagt susande i fjärran. Det var vindstilla, inte ens ett löv rörde sig. Hösten hade ännu inte nått sin absoluta, färgsprakande höjdpunkt, markdimman kröp och slingrade som ett levande väsen över gräsmattor och vägar. Det vilade en känsla av nästan overklig stillhet över naturen.

Någonstans, i närheten men utom synhåll, startade en bil och körde i väg. När ljudet tonade bort i fjärran upptäckte vi att det var – tyst.

Fullkomligt tyst. Inte ens fåglarna gav ett pip i från sig. Ingenting annat än våra andetag och ljudet av våra fotsteg mot asfalt och grus hördes. Tystnaden var så djup, så intensiv, att det formligen sjöng om den. Det var så överrumlande, så outsägligt fridfullt. Nellie och jag strövade omkring i villaområdena och skogspartierna och bara njöt av stillheten och friden och tystnaden.

Så länge det varade. Kanske en kvart, kanske något mer. Sedan drog cirkusen i gång igen. Vi lever våra liv insvepta i ljudridåer. Våra städer, våra arbetsplatser, ja till och med våra hem är fyllda med ljud. Från surrande fläktar över trafikbrus och bullrande motorer och affärernas skvalmusik till barnskrik, till hundskall och fågelkvitter.

Tystnad – verklig tystnad – har blivit sällsynt, exklusiv och dyrbar.

Så det gällde att ta vara på dem, dessa sällsynta ögonblick av stillhet och frid mitt i stadens och vardagens larm och jäkt som - rent ut sagt - är balsam för såväl öronen som själen.

måndag 20 augusti 2012

"Ett riktigt blåbär"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.


 Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Ett riktigt blåbär"

Den där sommaren, när Nellie var valp, fanns det fortfarande ett fint blåbärsställe mindre än tio minuters promenad hem. Sedan dess har ett radhusområde vuxit upp runt den där bergknallen. Om det någonsin hann bli några blåbär bevakades de svartsjukt av radhusfolket – och ve den som vittjar deras bärmarker...

Men den där sommaren, när en liten gul labradorvalp tog över vårt liv, frodades ännu blåbären i skogsbacken. Det var där mamma och jag och Nellie tillbringade stora delar av vår tid. Vi hittade blåbärsstället av en slump. Våra strövtåg förde oss vida omkring – så vida nu ett par små valpben tillät – och en dag följde vi en gammal igenvuxen väg som ledde upp genom ett skogsparti. Vi traskade uppför den, och vidare upp i berget – och snavade över ett stort, härligt och bortglömt blåbärsställe.

Nellie fick ströva fritt, befriad från kopplet. Hon var ännu för liten för att utgöra någon fara för de små i naturens barnkammare. Den enda risken var att hon skulle ge sig av på egna strövtåg. Och det var just vad damen gjorde. Rätt vad det var stack hon iväg och försvann bakom ett snår. I nästa ögonblick lät det som om en älg brakade fram genom skogen. Mamma och jag skyndade efter. Nellie hade hittat vad som måste ha varit Södertörns minsta kärr och svalkade av sig med ett dopp i det bruna, inte allt för rena vattnet. Vi fångade in damen, kopplade henne - hon var inte på sitt allra bästa humör, dagen var varm och vattnet var svalt och skönt – vände oss om och lade för första gången märke till våra omgivningar. Vi stod i vaddjupt blåbärsris, mitt i ett förstklassigt blåbärsställe.

Från den dagen lämnade vi aldrig våningen utan att beväpna oss med plasthinkar, skopor och muggar. Alltid fick vi väl ihop upp emot en liter åt gången. Visst hade vi kunnat plocka betydligt mera, men en liter var ungefär den övre gränsen för Nellies tålamod. Sedan började hon kasta trånsjuka blickar mot kärret.

En knapp liter låter kanske inte så märkvärdigt. Men om man plockar blåbär fyra, fem gånger i veckan under hela blåbärssäsongen blir det åtskilliga liter. Nu minns jag inte exakt hur många liter vi fick ihop, men den vintern behövde vi aldrig köpa vare sig djupfrysta blåbär eller blåbärssylt.

Att ha en labradorvalp med sig i blåbärsskogen var både lärorikt och roligt. Jag hade aldrig trott att en hund kunde plocka blåbär. Nellie bevisade att jag hade fel. Hon gick fram som en slåttermaskin och åt blåbär direkt från blåbärsriset. Ända tills hon satte blåbärsblad i halsen och fick hostanfall. Efter det brukade hon komma fram till mamma eller mig – företrädesvis den som hade mest blåbär i handen - lägga tassen på vår arm och tynga ned handen. Det gick inte att misstolka budskapet:

"Ge mig!"

Och visst gav vi henne. För vem kunde väl motstå en hostande valp, som faktiskt plockat blåbär alldeles själv?

Ofta hade vi med oss fika och åt mellanmål där i skogsbacken. Det blev en skön paus för oss och en förströelse för Nellie. Vi fick vara uppfinningsrika för att hålla henne borta från kärret.

En dag, mot slutet av blåbärssäsongen, var Nellie på sitt mest miserabla humör. Hon skulle tvunget bada i kärret. Eller springa ned till byggarbetsplatsen, det blivande radhusområdet, där grävmaskiner och lastbilar nu dånade fram och förberedde grunderna till radhusen. Blåbär - intresserade henne inte alls. Hon ställde till med alla möjliga hyss och var helt enkelt omöjlig att ha att göra med.

Slutligen välte hon mitt kvartslitermått – fullt med blåbär, givetvis. Det var droppen. Jag kopplade samman tre koppel till en improviserad löplina, fäste det runt en tallstam och kopplade vår motspänstiga, fyrbenta familjemedlemmen. Nellie grumsade en hel del. Hon sade en del som jag är glad att jag inte förstod. Det torde, av tonfallet att döma, ha varit svavelosande saker. Nellie klampade omkring runt tallen – ja, hundar kan klampa. Om de verkligen vill. Kopplet lindades ofrånkomligen ett par varv runt stammen. Hon nappade åt sig några blåbär direkt från riset. Lade sig slutligen att sova mitt i blåbärsriset.

Nellie sov bortåt trekvart så mamma och jag fick gott om tid att plocka blåbär. Och när hon vaknade var hon på sitt mest soliga humör.

Året därefter var det inte mycket till blåbärssäsong. Och året därpå, ja, då var vårt blåbärsställe fullständigt inringat av nybyggda radhusområden.

torsdag 16 augusti 2012

"Är du inte klok, människa?"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen. 

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.


Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Är du inte klok, människa?"

Nellie sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick. Såg ut att vilja säga:

"Är Du inte klok, människa?"

Nellie kom till oss vid dryga åtta veckors ålder, en gul labradorvalp, pigg, lekfull och ständigt hungrig. Vi hade fått noggranna instruktioner om skötsel och utfordring. Frukost - Royal Kanin valpfoder. Middag - köttfärs, fisk eller korv med potatis eller ris och grönsaker. I princip det samma som vi åt till middag. Fast utan kryddor. Eller - om vi åt något som inte lämpade sig för en valp - gröt.

Det var alls inget fel på damens aptit. Hon åt allt som sattes fram åt henne. Oftast innan man hade hunnit sätta ned skålen på golvet. När vi gjorde i ordning middagen satt Nellie och tittade hål i kylskåpsdörren. Eller sniffade längtansfullt på dofterna från spisen. När hon blev fullvuxen brukade hon stå med tassarna på bänkskivan, huvudet inträtt under ens egen arm och hakan på matskålens kant. Hon rörde aldrig någonting, men när man skulle sätta ned bunken på golvet hade hon nosen i bunken innan man fått ner den i knähöjd.

Vi lyckades aldrig lära damen bordsskick för hundar.
Vankades det mat, då gällde det att äta kvickt!

Kanske blir det så när man är en av de minsta av tio valpar och får tampas om maten? Kanske är alla valpar sådana.

Royal Kanin valpfoder - frukost! - var små hårda kulor som skulle svälla i vatten. Om man hällde kallt vatten på dem på kvällen var de färdiga att servera på morgonen. Om man glömde det fick man koka upp vatten på morgonen och låta anrättningen svälla en kvart, tjugo minuter innan man utfordrade vilddjuret. För ett vilddjur var just vad damen var om hon tvingades vänta medan hennes frukost stod på bänken och svalnade, svällde och doftade. För när man slog hett vatten över kulorna luktade det en aning - och damen hade minsann gott väderkorn.

Just den här morgonen, när damen var runt tre månader gammal, hade vi glömt att göra i ordning frukosten kvällen innan. Damen trampade oroligt omkring i köket. Väntade. Undrade. Vad var det här för fasoner?

Vi - familjens tre tvåbenta medlemmar - skulle denna morgon utfodras med gröt. Mamma beslöt då att det var onödigt att koka upp vatten och låta jycken tramsa runt i köket medan valpfodret svällde och svalnade. Nellie tyckte ju om gröt, så då kunde hon väl lika gärna äta det till frukost?

Mamma öste upp gröt i Nellies matskål och satte ned den på golvet. Nellie körde ned huvudet i bunken, hejdade sig och sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick.

"Är Du inte klok, människa?"

Att lägga några kulor valpfoder uppe på gröten hjälpe inte det minsta. Nellie knaprade i sig kulorna och tittade uppfordrande på mamma.

"Var är min frukost?"

Det blev till att koka vatten och slå över valpfodret i Nellies andra matbunke. Och vänta en kvart innan det var färdigt att servera. Damen var inte på sitt bästa humör, hungrig som hon var. Hon tramsade runt i köket, grumsade och gick ivägen överallt. Så var det då äntligen klart. Nellie höll på att slå ifrån mamma bunken innan hon hann sätta ned den på golvet. Hon åt så det skvätte omkring henne – inget bordskick där inte.

Och när Nellie ätit upp sin frukost - åt hon också upp gröten.
Det var alls inget fel på gröt. Men gröt, var inte frukost.

söndag 12 augusti 2012

"Nere för räkning"


Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.
Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.
Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?
Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.

söndag 24 juni 2012

”Hur fasen tänkte ni egentligen?”

Har ni någon gång varit tvungna att hindra era föräldrar från att göra någonting så hårresande galet och fullkomligt livsfarligt, att ni börjat undra hur de lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta er till världen?

De var bra föräldrar, Aina och Alfred. De bästa man kunde önska sig. Men det året jag skulle fylla tolv kom den dag då jag var tvungen att fråga mig om de inte hade såväl muttrar som skruvar lösa.

Vi hade fått låna grannarnas sommarställe i Jämtland. Det hade på det stora hela varit en bra sommar, mer sol än regn och inte allt för mycket mygg. Jag hade stått med fötterna i såväl Indalsälven (kallt) som Storsjön (kallt), jag hade sett toppen på Åreskutan på håll. Enda molnet på himlen var att pappa fördärvat sina favoritbyxor när han satt sig på en björkstam i en timmertrave. En björkstam som måste ha legat emot en gran- eller tallstam och som fortfarande var kletig av kåda. Mamma hade haft ett och annat att säga – kontentan kunde i princip sammanfattas som: ”Hur fasen tänkte du egentligen?” Och semesterkassan blev ett par byxor fattigare.

Så kom dagen då det var dags att åka hem. Lastade med resväskor, kappsäckar och en kylväska travade vi utför backen till stationen för att ta rälsbussen till Bräcke. Det visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort. Stationen låg på andra sidan spåren - och på spåret närmast oss stod ett godståg med motorn i gång. Och inte vilket godståg som helst. Det var ett av dessa Norrländska godståg som tycks sträcka sig mot horisonten. Åt båda hållen. Det fanns inte en chans att vi skulle hinna gå runt detta monster till tåg.

Mina föräldrar kom fram till att vi skulle bli tvungna att krypa under tåget. De var rörande ense om det. Jag inlade omedelbart veto. Man kryper inte under ett tåg som har motorn igång. Jag insisterade istället på att vi skulle gå till nästa vagn - där det fanns en skapligt bred plattform - och klättra över tåget.

Sagt och gjort. Pappa klättrade upp på plattformen och mamma och jag lyfte upp den tyngsta resväskan till honom. Han klättrade ner på andra sidan, jag klättrade upp på plattformen och hjälpte honom att lyfta ned väskan. Därefter räckte mamma mig kylväska som jag skickade över till pappa. En liten resväska och en kappsäck gick samma väg. Så kom turen till den andra stora, tunga resväskan som mamma och jag med gemensamma krafter lyckades få upp på plattformen. Då lossade bromsarna med ett gnisslande och tåget satte sig i rörelse.

"Kiruna nästa!" hann jag tänka - jag vet än i dag inte vart godståget var på väg. Jag har inte heller något minne av hur jag kom av tåget. Men pappa brukade säga att jag slet väskan jag knappt orkade lyfta tvärs över plattformen och formligen kastade den i famnen på honom. Varefter jag hoppade jämfota av tåget. Lyckligtvis tar det tid för dylika monster till tåg att få upp farten.

När tåget slutligen slamrat förbi oss kom mamma promenerade över spåret, med den sista kappsäcken. Vi korsade ytterligare ett par spår och kom upp på perrongen just som rälsbussen dök upp i fjärran.

Men tanken fanns där och bortse från den, det kunde jag inte:
”Hur fasen tänkte ni - egentligen?”

Mina föräldrar var intelligenta, praktiska och förnuftiga människor. Det hade jag aldrig betvivlat. Ändå hade de varit rörande ense om att vi skulle krypa under tåget. Ett tåg som hade motorn igång. Ett tåg som kunde starta när som helst – och som också gjort det.

Det var där och då jag började undra hur tusan mina föräldrar lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta mig till världen. Särskilt som de var över fyrtio när jag föddes.

onsdag 16 maj 2012

15-spel med orkidéer

I december och januari spelade jag 15-spel med mina orkidéer. Vid den tiden på året var det bara vardagsrumsfönstret som hann få en smula sol under eftermiddagen. Och det var inte ens hela fönstret solen nådde. Orkidéerna i det högra fönstret fick solljus tidigast och längst. Däremot nådde inte solen mer än en tredjedel av det vänstra fönstret innan sol och horisont möttes. Så där fick jag ungefär var annan, var tredje dag skifta krukor i ett försök att se till att alla orkidéer fick åtminstone en liten glimt blek vintersol på eftermiddagarna.

Nu får jag istället skydda dem mot intensiv eftermiddags- och kvällssolen med nedfällda persienner. Och de dricker som A-lagare. Får de inte vatten - och det på sekunden - slokar de och poppar knoppar eller dippar gamla blommor.

Så skall de ha sig en nubbe också - eller kanske snarare en slurk vitaminer. Orkidénäring. På flaskan med orkidénäring står det att orkidéer vilar från november till februari. Misstänker dock att mina orkidéer inte läst texten. Eller kanske "läst men ej förstått". De skjuter knoppar under senhösten, blommar som besatta från nyår och framåt vårvintern för att tyna bort under sommarens hetta bakom nedfällda persienner..

Under mörkermånaderna har de varit färgskimret och ljusglimtarna som burit mig genom vintermörkret. Men även om de blommar länge varar inte orkidéer för evigt. En efter en anser de nu att de gjort sitt för säsongen. Och när en orkidé väl bestämt sig, går förfallet snabbt. En smula vemodigt tar jag farväl av en följeslagare och hoppas att de åter kommer att sprida litet färgglädje när den behövs som bäst under nästa vinters mörkaste dagar.

onsdag 25 april 2012

Kontemplation över tandfickor - II


När en avgrund öppnar sig…

Jag är en tand fattigare. Det vet ni som läst föregående inlägg, ”Kontemplation över tandfickor”. Vad som särskilt förvånat mig är hur fort det utvecklat sig. Förra året fanns det ingenting som tydde på det här. Det kom som en överraskning, när jag för någon vecka sedan besökte tandhygienisten och hon hittade ett ställe som fick mig att låta ”Aow! Aow! Aow!”

Det är inte så lätt att artikulera ”Aj!” när man har en spegel, en tandhygienists fingrar och ett sylvasst redskap i munnen. Nästa obehagliga överraskning kom när hon pejlade djupet. Det inte var en vanlig, tämligen harmlös tandficka. Det var en avgrund.

Det blev en röntgenbild. Som avslöjade exakt vad hon – och vid det laget även jag – befarat. Tandfickan gick hela vägen kring tanden och var infekterad. Konsultation med tandläkaren följde, varefter första möjliga tid bokades. 

När en avgrund öppnar sig är det bäst att handla raskt. Göra pinan så kort som möjligt. Få det överstökat. Jag är en tand fattigare, jag har ont – inte lika ont som i går, kanske, men ont nog. Men snart är det förhoppningsvis över. 

Var rädda om era tänder. Ignorera inte smärtsignaler - hur svaga de än är - eller tillfälliga ilningar. De kan vara tecken på större problem. Undvik obehagliga och smärtsamma - och kostsamma - överraskningar. 
De är nämligen dyra i drift, bissingarna.

tisdag 24 april 2012

Kontemplation över tandfickor

I dag känner jag för att göra en cover på Lena Philipssons Det gör ont. För det gör verkligen ont. Inte just nu, nu har den förenade kraften hos Alvedon och Ipren trätt i tjänst. Men innan dess – oh, ho!

Tidigare i dag hade jag en träff med tandläkaren. Och en tand mötte sitt öde.

Det är nog bra med djupa fickor när det gäller att ha och spendera pengar. Däremot finns det absolut inga fördelar med djupa tandfickor. Inte när de går hela vägen ned under tanden, så den mer eller mindre balanserar i tomma intet.

Det blev bedövning. Ungefär lagom dos för att sänka en elefant. Jag kände ingenting. Ingenting utöver vickandet på tanden, så hörde jag ett slags kraschande eller bristande ljud och fick en känsla av att nu, nu håller den på att lossna. Tången försvann ur min mun, jag tänkte att tandläkaren skulle skifta grepp för att kunna dra ordentligt och stålsatte mig inför rycket.

Istället fick jag hör att den var ute. Nej, jag hade inte tittat – saker som gör ont har en tendens att göra en aning mindre ont om man inte tittar. Han var tvungen att visa mig den blodiga tanden innan jag var övertygad.

Vid fyratiden började bedövningen klinga av. Det var då - innan kombinationen av Alvedon och Ipren nått full verkan mot värken - lusten att sjunga Lena Philipssons Det gör ont väcktes. Men jag skall bespara såväl er som mig själv det eländet. Jag kan inte hålla ton - och det är min filosofi att man inte skall utsätta människor för onödigt lidande. Jag skulle bara önska att tanduslingen delat min filosofi.

Jo, nog är det bra att ha djupa fickor när det gäller att spendera pengar.
Själv är jag en tand fattigare.

måndag 23 april 2012

Nu sjösätter jag min andra blogg!

Jag har en tid haft en idé som jag ville pröva. Eftersom det här med ekologisk hud- och hårvård ligger mig varmt om hjärtat ville jag skapa en blogg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter och skapa intresse kring ekologisk hud- och hårvård.

Konventionella, syntetiska hud- och hårvårdsprodukter innehåller en hel del som varken är nyttigt för oss eller för miljön. Den som vill veta mera kan läsa Katarina Johanssons bok: "Badskumt: gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg".

Nu i helgen var tiden mogen. Jag har arbetat mer eller mindre hela helgen med att snickra ihop en andra blogg i WordPress. Varför jag inte gjorde det enkelt för mig och lade upp en andra blogg här? Jag behövde verkligen lära mig åtminstone grunderna i hur WordPress fungerade och vad kunde vara bättre än att lära genom att göra.

Det tog större delen av lördagen innan jag fått så pass kläm på grunderna att jag kunde komma igång - men nu, nu sjösätter jag min ekologiska hud- och hårvårdsblogg!

fredag 20 april 2012

Hur är det egentligen med papper och kaniner?

Jag har länge närt min egen lilla teori om papper. Jag misstänker nämligen att det finns hanpapper och honpapper och att det är med papper som med kaniner. Och om man råkar lägga ett hanpapper på ett honpapper – eller vice versa – så har man snart väldigt, väldigt mycket mera papper.

Ja, så måste det vara. Hur skulle det annars kunna bli så mycket papper?

En annan förklaring skulle kanske kunna vara att någonting oväntat och motsägelsefullt inträffat på vår färd in i det papperslösa samhället. Tack vare våra datorer och skrivare och kopiatorer och datorstyrda tryckpressar kan vi producera mer information och framställa fler dokument och reklamblad och kataloger och tidningar än någon tidigare generation någonsin kunnat drömma om.

Men kanske är det varken oväntat eller ens motsägelsefullt.

Man har länge talat om Peak oil, att vi är på väg mot den tidpunkt när vi har uppnått maximal råoljeproduktion, varefter den kommer att minska tills den råolja som tekniskt och ekonomiskt kan utvinnas i praktiken tar slut. Att denna punkt förr eller senare kommer att inträffa är oemotsägligt - oljan är en ändlig resurs. Men exakt när detta händer är omtvistat.

Kanske finns det en motsvarande Peak paper. Som innebär att vi just nu kan producera mer papper än någon tidigare generation haft möjlighet att producera. Eller som någon generation efter oss kommer att anse det lönt - eller ens vara intresserade av - att producera.

Kanske är det så. Fast jag vet inte, jag. Jag håller nog i alla fall fast vid teorin om hanpapper och honpapper och pappers kaninliknande reproduktionsförmåga. Framför mig ser jag nästan hur de små pappersavkommorna skuttar bort mot det gryende papperslösa samhället.

lördag 7 april 2012

Hundar, katter och människor

Jag har inga problem med en person som tycker bättre om katter än hundar. Katter har sin charm och sin grace, sitt egensinne och sin självständig och jag tvivlar inte på att de på sitt sätt berikar vår tillvaro i lika hög grad som hundar. Vi är människor, människor som tycker om djur - och smaken är olika.

Jag har inte heller någonting emot personer som älskar katter och kanske är så där måttligt förtjusta i hundar. Kattmänniskan och jag är fortfarande människor som tycker om djur.

Jag har inga som helst problem med människor som är rädda för hundar. Sina rädslor rår man inte över, en dålig erfarenhet kan sitta i hela livet. Jag kan känna ett vemod för deras skull, för en glädjerik och berikande relation som de är utestängda från.

Men när jag stöter på en person som påstår sig hata hundar, då börjar jag undra:
 ”Vad slags människa är du - egentligen?”

fredag 6 april 2012

Ett steg leder till nästa

Senast jag var aktiv på webben, utöver sociala medier, var det som entusiastisk hemsidesnickrande amatör under åren kring millennieskiftet. Jag skrev för några dagar sedan om mina erfarenheter från den tiden. Det var en närmast magisk tid. Före Twitter, före Facebook, Google+ och LinkedIn och andra strukturerade, välplanerade sociala nätverk. Runt om i världen kastade sig amatörer, som ofta hade med mer entusiasm och skaparglädje än reella kunskaper ut på internet och snickrade ihop sina egna hemsidor.

Jag skrev också att jag lade ned min gamla havererade hemsida. Fast helt skrotad, det blev den inte. Vissa sidor var så bra placerade på Google att de fått ett nytt liv, som vägvisare och trafikdirigenter till bland annat den här bloggen.

Men därmed uppstod också behovet av en ny, ändamålsenlig hemsida. Eller för att säga det rakt ut - ett trevligt, representativt skyltfönster mot världen.

Valet föll på N.nu som erbjuder gratis hemsidor. De har snygga mallar, är enkla att lägga upp och administrera - och vill man ha fler finesser finns det möjlighet att uppgradera. Exakt hur min nya sida kommer att utveckla sig, det återstår att se. Jag har många idéer, det gäller att sortera dem och se vilka som kan samsas och dra åt samma håll.

Skillnaden från förra gången jag gjorde en hemsida är enorm. Det är närmast att jämföra med skillnaderna mellan att renovera ett fallfärdig gammalt hus - ett ständigt arbete med hammare och vattenpass i högsta hugg - och att flytta in i en nyproducerad, toppmodern bostadsrätt. Hur kul det än var att snickra ihop sin egen sida från grunden i FrontPage, och även om jag kan sakna den pionjäranda som rådde på webben runt millennieskiftet så är det bara att erkänna - det här är betydligt enklare och bekvämare.

Det är inte utan att jag fått blodad tand. Det är kul!

Välkomna att besöka mig: 

söndag 1 april 2012

Om man inte kan lita på vatten…

För hur är det egentligen med vårt dricksvatten?

Den frågan tog Mikaela Åkerman upp i artikeln Stora brister i dricksvattenkontroll på SvD Nyheter och man behöver bara erinra sig problemen i Östersund och Skellefteå 2010 - 2011 för att förstå hur omfattande konsekvenserna skulle kunna bli. För det är inte utan att artikeln oroar en. Livsmedelsverket drar efter en granskning slutsatsen att det finns stora brister i kontrollen hos såväl kommunerna som i producenternas egen kontroll. Granskningen, som omfattade 80 kommuner, genomfördes under åren 2007 - 2010 och omfattade dels miljö- och hälsoskyddskontorens kontroll av dricksvattenproducenter och dels producenternas egen kontroll.

Vid alla kontroller upptäcktes brister. Hos kommunerna var dricksvattenkontrollen alldeles för lågt prioriterad. Ofta p g a av att övergripande strategier saknades eller var bristfälliga, det samma gällde dokumenterade rutiner för hur kontrollerna skulle gå till och hur resultatet av kontrollerna skulle bedömas saknas. Ett annat problem var svårigheterna de som ansvarade för kontrollverksamheten hade att föra fram budskapet till beslutsfattarna, framför allt lokala politiker, som avsatte resurser för verksamheten. Politikerna saknade vanligtvis specialkunskap inom området och behövde konkreta och överskådliga argument från tekniker och experter. Kunskapsnivån hos politikerna behövde höjas, teknikerna och experterna behövde bli tydligare.

Samtidigt hade var femte dricksvattenanläggning återkommande problem med kvaliteten på dricksvattnet och Livsmedelsverkets kontroller visade på stora brister även i producenternas egen kontroll. Allra sämst var man, inte oväntat, på att informera konsumenterna om dricksvattnets kvalitet. Där nio av tio fick anmärkningar. Och just det är någonting jag själv upplevt. För några år sedan blev vår förort plötsligt helt utan vatten. När det återvände var det brunt. Som riktigt klent kaffe. Ingen information. Överhuvudtaget.

Så småningom, efter mycket spolande, började vattnet klarna. Men det hade ett oljigt, oaptitligt utseende. Det blev till att köpa dyrt flaskvatten. En lång tid framöver. Dyrt, onödigt, tungt att släpa hem - och inte särskilt miljövänligt. Senare läste jag i lokaltidningen att ett företag i industriområdet vid detta tillfälle tagit ut för mycket vatten vilket tydligen lett till att vattnet missfärgats av rost. 

I Östersund drabbades 2010 flera tusen människor av magsjuka när parasiten cryptosporidium tagit sig in i dricksvattnet. Senare drabbades också Skellefteå av ett liknande utbrott.

Vi tar drickbart, ofarligt vatten för givet
Vi borde kanske inte göra det. För kan vi lita på de som bär ansvaret för att producera och distribuera vattnet från dricksvattentäkten till våra kranar har full kontroll över vattnets kvalité? Hur står det till med dricksvattnet i din kommun?


Visste ni förresten att vatten och dricksvatten har en egen dag? Världsvattendagen, den 22 mars. Det visste inte jag, man lär sig mycket på nätet. För mer information, se Världsvattendagens hemsida.

Dricksvatten är vårt viktigaste, mest livsnödvändiga livsmedel. 
Det är hög tid att det får den uppmärksamhet, den respekt och den omsorg det förtjänar. Hos kontrollmyndigheter, hos dem som producerar och distribuerar dricksvatten, men även hos ansvariga politiker och oss som konsumenter.

För om vi inte kan lita på vårt vatten – vad kan vi lita på då?

lördag 31 mars 2012

Jag lägger ned världen

Det fanns en gång i världen en närmast magisk tid. En tid före Twitter, före Facebook, före Google+ och LinkedIn och andra välstrukturerade, välordnade sociala nätverk. När horder av glada amatörer runt om i världen kastade sig ut på internet och – ofta med mer entusiasm och skaparglädje än reell kunskap – började snickra egna hemsidor och söka kontakt med varandra via länkar och webbringar. Jag var en av dem. Och tiden, tiden var åren kring millennieskiftet.

Det var rena vilda västern där ute på webben den gången. Ett nybyggarland, med en otrolig nybyggaranda, och allt var möjligt. Också för entusiastiska amatörer, som äntligen hittat ett fält där man fick fritt spelrum för sin kreativitet. När vi upptäckte World Wide Web var det som om en fästnings låsta och reglade portar plötsligt slogs upp på vid gavel. Som om en fördämning brast. Befriade från tunga, opåverkbara stordatorsystem kunde vi karva ut vår alldeles egna lilla värld på World Wide Web.  

Här ute skapade jag mig en gång i världen en egen värld. Min hemsida, den Elisabetanska Världen. Det var en värld fylld av galna infall och stora tankar, av humor och allvar och entusiasm över alla möjligheter som plötsligt öppnade sig. Det var en värld inspirerad av experimentlusta och upptäckarglädje, tillägnad det utforskande av webbens möjligheter som många av oss ägnade sig åt under dessa vilda, fria år.

Och varefter min värld växte fick jag också kontakt med en massa trevliga, mysiga människor som snickrade på sina egna små världar. Vissa skapade med stor skicklighet och blick för design små estetiska pärlor på nätet. Andra fick med flödande skrivarglädje utlopp för en förborgad och oförlöst författarådra. Andra åter såg sina hemsidor som ett sätt för att hålla kontakten med sina vänner. Eller byggde upp dem kring ett brinnande intresse. Och ännu en grupp betraktade nog närmast sina hemsidor som en experimentverkstad – rätt vad det var kunde de formligen spränga sina egna hemsidor i luften och monterade om dem under inflygningen till Arlanda. Själv var jag väl närmast ett tvärsnitt av alla dessa aspekter.

Men åren går. Det vilda, otämjda nybyggarlandet erövras. Får sina normer, sin policy och sina vedertagna mål. Vissa sajter kom att bli dominerande, vare sig de var större och etablerade eller stack ut inom ett specialintresse, och trenden gick mot allt mer strömlinjeformade sidor. Det blev som om en hemsida måste ha en tydlig målsättning för att berättiga sin existens.

Att hålla på och peta och snickra bara för att det var roligt, lärorikt och utvecklande?
Ah, det verkade som om det tåget hade gått.

Den ena sidan efter den andra lades ned. Andra stod där, som monument över en svunnen tid, som gamla hus som förfors i brist på underhåll och förnyelse. Den Elisabetanska Världen var inget undantag. Jag hade inte direkt förlorat intresset för min sida, jag hade snarare förlorat kontrollen över den. Dels efter ett datorhaveri, dels rörde Passagens navigationstoppram till navigationen på själva sidan. Och givetvis inträffade båda sakerna samtidigt. Och i ett skede där jag höll på att bygga om sidan för att fungera som det var tänkt inom Passagens navigeringsram.

Det var bara att inse och acceptera fakta. I likhet med så många andra sidor från den perioden hade den Elisabetanska Världen hunnit passera sitt bäst före datum. Jag kunde inte ens påstå att den hade åldrats med värdighet. Och hellre än att låta den stå som ett flagnat men nostalgiskt monument över en svunnen tid valde jag i veckan att lägga ned min värld.


Ruinerna av mitt Akropolis, mitt Colosseum och mitt Pompeji kan beskådas här.

fredag 30 mars 2012

Nog är det väl en vacker huvudstad vi har?


Man glömmer det så lätt i novembers gråkalla strilregn eller januaris snöglopp eller februaris snålblåst och skitiga snömodd. Men så får man en påminnelse om solglittrande vattenytor, lummig grönska, vita båtar och allt Stockholm är och allt det har att erbjuda. Och hur svindlande vackert det kan vara.

Staden på vattnet - en vy från ovan

Djurgårdsbrunnskanalen

Riksdagshuset och Slottet

Norrbro, Norrström och Riksdagshuset
Det slog mig när jag här om dagen såg en reklamfilm från Stockholm Capital of Scandinavia. Jag fångades direkt av sommarens ljus och värme och vattenglitter. En längtan efter att parker och grönområden skall leva upp under sommaren, av att se Djurgårdsfärjorna och Waxholmsbåtarna och Stockholms charmiga ångbåtsflotta på glittrande, närmast självlysande blå vattenvidder. Tankarna flyger så lätt till en mysig fika på någon av alla uteserveringar, en riktigt god glass i sommarvärmen uppe vid Stockholms Glasshus, en promenad på Djurgården, en tur med turistbåtarna längs vattenvägarna eller med skärgårdsbåtarna - eller med Mariefred till idylliska Mariefred.

Mariefred vid kaj nedanför Stadshuset


Skeppsbroadelns palats i bländande solsken

Stockholm om sommaren - när vi frusna nordbor börjar tina upp och sticker ut huvudena ur våra ombonade vinteriden - är alls ingen dum plats. Det är allt en vacker och mysig huvudstad vi har, vi svenskar.


Vy mot Skeppsholmen och fullriggaren/vandrarhemmet af Chapman

Djurgårdsbrunnskanalen
Men Stockholm är Sveriges huvudstad - påståendet att den också skulle vara Skandinaviens huvudstad har börjat gå våra grannar på nerverna. Det knotas allt mera högljutt om att det inte finns något Scandinavia i den mening att det skulle behöva en huvudstad. Alternativt att då vore väl ändå deras huvudstad ett mer lämpligt val. Kanske retar det litet extra med tanke på att vi en gång i tiden var en stormakt som bredde ut oss litet extra på bekostnad av våra grannländer och tvingade dem avträda omfattande landområden - Halland, Skåne, Blekinge, Jämtland etc.


Strandvägen

Hammarby Sjöstad
Det här med "Stockholm - The Capital of Scandinavia", Stockholmsregionens gemensamma varumärke, kan ni läsa mer om hos Stockholm Business Region Development. Jag säger inte emot dem, jag för inte deras talan heller. Det enda jag kan säga, är att det är ett smart och utmanande koncept - och om Köpenhamn eller Oslo eller Helsingfors kommit upp med det först hade nog vi också skurit tänder.


Men Stockholm! En soldränkt sommardag. När man står ombord på Djurgårdsfärjans vibrerande däck, på väg ut mot Djurgården, halvt bländad av solglittret över Saltsjön. Armbågarna mot relingen, vinden rätt i ett solblossande ansikte och stänken från bogsvallet gnistrar som små kristaller i ljuset mot det blåaste av blåa vatten. Då får all världens städer ursäkta, för då vet åtminstone den här nordbon att Stockholm är städernas stad.