"Korv med mås"
Det var mycket nära att jag aldrig upplevde min femte födelsedag. En tiondels sekund till - och rubrikerna hade lytt:
Fyraårig
svensk flicka
överbord från
Danmarksfärja
Och alltihopa berodde på en korv.
Min första resa till Danmark höll också på att bli min sista. Det var sommaren före min femte födelsedag. Vi, mina föräldrar och jag, befann oss ombord på Stora Bältsfärjan. Jag var i uppösningstillstånd – när man bara är fyra år är t o m en järnvägsfärja ett stort, fantastiskt äventyr. Mina föräldrar var också i upplösningstillstånd. Det blir nog lätt så när man måste förhindra att en fyraårig, vandrande naturkatastrof hittar en plats att inträffa på ombord på en järnvägsfärja.
Slutligen kom mina föräldrar på den briljanta idén att muta mig med en korv med sylt. Vilket innebar en varmkorv i bröd, med enbart ketchup till. Dansk ketchup var, åtminstone på den tiden, betydligt sötare än den svenska motsvarigheten. Och när man bara är fyra år är det inte så lätt att hålla isär de kulinariska begreppen. Rött och sött? Sylt - vad annars?
Redan på färjan mellan Helsingborg och Helsingör hade jag dagen innan myntat detta begrepp när pappa, av en sjösjuk mamma, fått i uppdrag att utfodra mig. Innan vi vid lunchtid lämnade Köpenhamn hade jag smällt i mig ännu en korv med sylt, på självaste Tivoli.
Så jag fick min korv med sylt – och därmed skulle man väl kunna få fem minuters lugn och ro? Det var åtminstone vad mina föräldrar hoppats på och räknade med.
De hade dessvärre gjort upp räkningen utan mig. Jag insisterade på att få äta min korv med sylt vid relingen. Det lät inte så farligt tyckte mina föräldrar, så vi gick ut på däcket. Väl framme vid relingen insisterade jag på att få stå på knä på en bänk intill relingen, varifrån även en person av min ringa längd skulle kunna se vattnet. Föräldrarna slog sig ned bredvid mig och höll ett vakande öga på mig.
"Håll i korven ordentligt, så du inte tappar den" förmanade de.
Allting borde vara frid och fröjd. Borde vara är dock sällan det samma som är. Som alla färjor runt om i världen hade också denna färja sin svans av fräcka och försigkomna måsar. De lågsniffade över färjan, strök utefter relingen och dök ned utmed skeppets sidor. Fullkomligt fascinerad, med korven i handen, lutade jag mig ut över relingen för att se bättre. Jag hade föräldrarnas varning i färskt minne, så jag höll i korven som om den varit en livlina. Jag lutade mig ännu litet längre ut.
Måsar har god syn. De ser ätbara saker på långt håll, och de är inte så litet fräcka när det gäller att tillskansa sig de utvalda godbitarna. En korv i handen på en liten flicka? Som att stjäla godis från ett spädbarn!
En av måsarna störtdök. Strök utmed relingen och stal korven ur brödet för mig. Eller försökte göra det, snarare. För jag hade, som sagt, ett istadigt grepp om korvbrödet.
Moment 22:
Måsen hade korven i näbben.
Korven satt stadigt förankrad i korvbrödet.
Och jag, jag hade inte en tanke på att släppa mitt grepp om korvbrödet.
Resultatet blev att Måsen formligen stod stilla i luften – jag kunde känna måsvingen slå mot min bara underarm – och försökte slita åt sig korven, medan jag – med en fyrårings hela tjurskalliga envetenhet – vägrade släppa taget.
Dragkampen kan inte ha pågått många sekunder. Måsen hade fördelen att befinna sig i sitt rätta element, jag hade min större tyngd på pluskontot. Men min tyngdpunkt hade dessvärre befunnit sig mer eller mindre på relingen när måsen och jag inledde vår dragkamp. Nu hade jag en oroväckande lutning framåt och utåt.
Jag var halvvägs på väg över relingen när mamma fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i korv med mos.
Och korv med mås? Nej tack, jag tror att jag avstår.
Slutkommentar:
Näst sista stycket lydde i en tidigare version:
"Jag var halvvägs på väg över relingen när pappa fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet."
Som jag minns det var det pappa som halade in mig, men när mamma läste den här texten inlade hon veto. Hon hävdade bestämt att det var hon som först fick tag i mig. Då jag bara var fyra år vid tillfället kan jag knappast säga emot henne på den punkten. Dels var jag vid tillfället en smula uppjagad, och av förklarliga skäl vände jag ryggen till. Kanske överlämnade hon mig till pappa så snart hon halat in mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar