onsdag 27 november 2013

Arkiverat under ”G” för Gran?

Hur arkiverar man en julgran?

Det är egentligen enkelt. Endera under ”G” för Gran eller under ”J” för Jul.

Och hur kommer man ens upp med en så fånig fråga?

Svaret på den frågan är ännu enklare. Vi gjorde det. På Televerket, i början av nittiotalet om jag inte missminner mig.

Det skulle vara julstämning på kontoret
Efter en jätteomorganisation hade vår nybildade sektion flyttat in i nya lokaler och till jul införskaffades en plastgran till fikarummet för att skapa litet julstämning. Så plastgran och tillbehör införskaffades lagom till Lucia och så kom den stora utmaningen. Granen skulle monteras, gren för gren – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Uppdraget att montera och klä granen föll givetvis på oss på administrationen – vilka andra kunde komma i fråga? Juldekorera kontoret tycks vara en sådan där avgjort feminin arbetsuppgift. Plastgranen var en av de mer exklusiva och levererades med lösa grangrenar i olika storlekar som skulle monteras på olika nivåer på stammen. Men inte nog med det, varje gren skulle sedan vridas och böjas individuellt för att ge ett naturtroget intryck. Enkelt? Nej. Svettigt? Ja.

Sedan skulle granen kläs med nyinköpt julgransbelysning och glitter och kulor – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Låt vara att glittret och kulorna var relativt enkelt – men slingan med julgransbelysning!

Hur vi än försökte var ljusslingan alltid för snäv på något ställe och stretade så granen böjdes åt icke önskvärt håll. Vi monterade ned den, försökte på nytt – den här gången från andra hållet. Samma resultat, bara med den skillnaden att ljusslingan nu stretade åt andra hållet. Nytt försök, samma förbannade halvstrypt-gran-resultat.

Vid det laget började tålamodet tryta för oss. Förbipasserande – manlig – programmerare anmärkte att ”det där gör ni allt fel, tjejer”. Förbipasserande programmerare blev nästan strypt med ljusslingan och tog till flykten.

Vi gjorde vårt bästa för att utstråla julfrid
Definitivt fel sak att säga till ett gäng stressade, frustrerade, utmattade och svettiga kvinnor som har bättre saker att göra än att juldekorera kontoret – som om vi inte hade nog av det hemma, kanske?

Märkligt nog tycks manliga programmerare sällan besitta ens den mest basala självbevarelsedrift.

När vi väl blivit av med vår baksätesgranklädare föreslog någon av oss att vi skulle leta upp mitten av ljusslingan, börja montera den från toppen och ned åt båda sidor samtidigt.

Det tog bara ytterligare två försök – innan vi fått till det så att sladden skulle nå ända till eluttaget också. Sedan slängde vi på glitter och kulor och hade en fullt acceptabel gran.

Luciafikat kom och gick. Detsamma gjorde inför-julledighetsfikat och hela jul och nyårshelgen och efter trettonhelgen var i stort sett alla tillbaka på jobbet. Och det där med julgran i fikarummet började se sådär förra året ut. Det var dags att avdekorera och montera ned såväl julen som vår julgran. Av outgrundlig anledning också det en sådan där absolut feminin arbetsuppgift.

Vi lassade av glitter och färgglada julkulor och packade ned dem för säsongen. Sedan tittade vi på granen. På den förbaskade, omonterbara ljusslingan med julgransbelysning. Någon av oss konstaterade ”samma jädra slit nästa år”. Någon annan konstaterade ”och då har vi säkert glömt hur vi löste det”.

En tredje böjde sig ned, drog ur kontakten till julgransbelysningen och sade ”vi ställer den i arkivet, det finns gott om plats”.

Det gjorde det, till våra nya lokaler hörde ett stort arkiv. Två kvinnor bar in granen där och ställde den i ett hörn. När Lucia nalkades nästa år var det bara att hämta granen i arkivet, skaka av den litet damm och plugga in den i eluttaget. Varde Jul.

Åtminstone sedan vi hade hängt på glitter och kulor.

Men frågan kvarstår – arkiverar man en julgran under ”G” för Gran eller ”J” för Jul?

lördag 16 november 2013

Södertörn i snökanonens sikte

För mig har Södertörn med omkringliggande öar alltid känts som ett Sverige i miniatyr. Här finns blankslipade klippor vid kusterna, här finns sandstränder och strandängar och öppna odlingslandskap. Här finns sjösystem och vattendrag, kärr och våtmarker. Här finns partier av lövskog, vidsträckta partier barrskog och partier av orörd och bevarad urskog. Här finns tätorter med järnvägar och motorvägar, trafikkaruseller och järnvägsstationer. Men intill dessa tätorter finns också små villasamhällen, mer eller mindre traditionella byar och jordbruksbygder med gårdar och kreatur och allt däremellan. Här finns hamnar med internationell sjöfart sida vid sida med idylliskt lantliga semesterparadis, här existerar miljonprogrammets betongmonument sida vid sida med små faluröda stugor i skogsbrynet. Det enda vi inte har, tror jag, är nog fjäll.

Jag är född och uppvuxen på Södertörn och bortsett från en kort sejour i Örebro när jag studerade vid högskolan har jag bott här hela mitt liv så det må ursäktas om jag är lokalpatriot. Det är någonting visst med Södertörn. Vi har storstadens närhet och puls och nöjesliv bara någon halvtimmes resa bort. Ändå har de flesta av oss bara några minuters promenader innan vi är ute i naturen och kan uppleva djurliv, tystnad och frisk luft.

Som det ibland kan bli när snön kommer tidigt
Vi har också såväl inlandsklimat som kustnära klimat. Jag märkte definitivt skillnaden däremellan när jag arbetade som CV-coach i Nynäshamns kommun. Särskilt den där novemberdagen 2007, när en snökanon lamslog södra och mellersta delarna av Södertörn och Nynäshamn förvandlades till ett veritabelt svart hål. Ingenting kom in, ingenting kom ut. Och vi som ville hem, kom ingenstans.

Nynäshamn, en vacker vinterdag
Nere vid Nynäshamns station var det så pass milt att det ymniga snöfallet sjönk samman som en misslyckad sufflé och blev en decimeterdjup, halvsmält snösörja. Vi som väntade på tåget, frustrerade över otillräcklig – och motsägelsefull – information, insåg inte hur mycket värre situationen var längre inåt land där vägar korkades igen av bilar som fastnat i snön eller halkat av vägen och järnvägsspåren blåst igen. Tågen kom inte. Och ersättningsbussarna satt fast någonstans i snökaoset på Nynäsvägen. Och informationen vi fick via högtalarsystemen vid stationen? Ah, det fortsatte att ge oss motsägelsefulla besked i flera timmar innan sanningen så småningom kröp fram.

Det var först framemot niotiden på kvällen, när det första tåget från stan på evigheter lyckades ta sig ned till Nynäshamn och vända, som vi insåg hur mycket snö det egentligen fallit. Segersäng var helt insnöat. Hemfosa var begravt i snö. Och när jag kom hem låg snödrivorna mer än halvmeterdjupa när jag vadade hem från stationen.

Södertörn var sig inte riktigt likt efter snökanonen
Det var inte svårt att inse hur lätt ett modernt samhälle kunde lamslås av snö, när man väl kunde se hur mycket som som kommit ned på en gång. Morgonen därpå, när dagen grydde, såg jag ut genom fönstren över en skimrande vit värld med djupa snödrivor och snötyngda träd och undrade om jag verkligen befann mig några få mil söder om Stockholm. För utsikten från sjunde våningen sade snarare några få mil söder om polcirkeln. Det var bara fjällen vid horisonten som saknades.

Ack, Södertörn, ibland överraskar du oss.