lördag 28 december 2013

Vad hände med min vackra, vita jul?

Var är min vackra, vita jul?
Ännu en dag när Södertörn varit insvept i det mest kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande grålulleväder jag kan minnas i år. Jämngrå - askgrå - lågtflygande och inkontinent molnmassa. Iskallt strilregn. Inte en solglimt på hela den korta dagen, inte den minsta lättnad i molntäcket som kunnat antyda existensen av en sol någonstans där ovan eller där utanför. Ett dagsljus som mest lyst med sin frånvaro. Överväger att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så också jag kan gå i ide.

Det brukar annars vara en idé som drabbar mig i gråaste november, inte i juletid. Men denna jul känns sällsynt grålullevädersdrabbad. Eller är det bara jag?

Jag önskade en vit jul. Ungefär så här.
Av outgrundlig anledning kallas jular som denna gröna jular. Den som kom upp med det uttrycket måste fan vara färgblind!

Grå. Grå. Grå.
Den är inte grön – den är grå!

Grå Jul. Själva antitesen av vit jul. Med mängder med snö. Med strålande solsken som får snön att gnistra. Med snötyngda eller frostlurviga träd. Med klassiskt stillsamt julkortssnöfall.

En vit jul var den punkten på min önskelista i år. Kära tomten – kära SMHI – vad gick fel med min önskan om en gnistrande vit jul? Var det att begära för mycket?

Vi behöver snön och frosten för att lysa upp mörkret
Det lutar åt att det här blir gråväderjulsdeppigt värre men man skriver varav hjärtat är fullt och det här grålullevädret har slagit ned på mig hela sin kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande kraft och tryckt ned mig till anklarna i den tjällösa, vattenstinna marken. När dagarna är så korta som de är nu är jag beroende av att jag får min dagliga dos anständigt dagsljus. Den sorts grådassiga dagsljusersättningssörja som serverats i dag – och allt för många av de senaste dagarna – är en klen ersättning för blå himmel och strålande solsken.

 Som sagt, jag överväger att ringa skansen. Maka på er björnar, jag vill sova tills det blir ljusare.

Julen behöver snö. Så enkelt är det.
Punkten om en vit jul på önskelistan har underkänts av såväl tomten som SMHI, vilket får mig att undra om jag varit en stygg flicka eller om jag lyckats förolämpa vädergudarna. Eller kan jag skylla det på den globala uppvärmningen?

Fast det är som det är. Ett spel mellan lågtryck och högtryck, och vilka parkeringsplatser de har funnit. Inte mycket att göra åt – och det är inte bara jag som misslyckats med min beställning hos SMHI. Det grumsas. Bland vänner, bland främligar på bussar och pendeltåg, i butikerna i centrum, på nätet. Det är grått, det är milt, det är regnigt. Det är ojuligt.

Vi har mörkret utanför fönstren, vi har ljusen inomhus, vi har granarna och pyntet och maten och julmusiken och våra familjer. Men vi saknar ljuset från snön, vi saknar vinterlandskapens skönhet, vi saknar promenaderna och utomhusaktiviteterna. Och vi saknar dagsljuset.

Jag försökte skriva!
Man skall inte klaga. Men jag är frustrerad. Det känns som om detta kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande grålulleväder sörplar i sig all min kreativitet, min inspiration, min energi och min skrivarglädje när jag försöker skriva.

Och chokladen är slut så jag kan inte tanka hjärnan.

Man skall inte klaga. Men var är min vackra, vita jul?

fredag 20 december 2013

Romance - engelskprojektet i nya farvatten

Förväntan
Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill kräver en hel del självinsikt och finess. Vid millennieskiftet bestämde jag mig för att jag skulle avge mitt livs första (och enda) nyårslöfte - jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Vid den tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska så jag bestämde att jag skulle läsa böcker i den genren på engelska eftersom det fanns så många flera, spännande böcker i dessa genrer på engelska än vad som fanns översatt till svenska – särskilt i favoritbokhandeln, Science fiction bokhandeln i Gamla Stan.

Så mitt engelskaprojekt drevs i mer än ett årtionde på en diet av science fiction och fantasy – och senare också alternativhistoria på engelska – 1632-serien av Eric Flint med flera blev helt enkelt oemotståndlig, framför allt med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf. Vartefter åren gick blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna och till slut tänkte jag inte längre på om jag läste på svenska eller engelska.

De obligatoriska fnurrorna på tråden
Jag läser fortfarande en del science fiction och fantasy och alternativhistoria på engelska – särskilt ovan nämnda 1632-serie, David Webers böcker om Honor Harrington och Lois McMaster Bujolds Vorkosiganserie - och givetvis också hennes fantasyböcker. Andra författare som hamnat i toppen av inköpslistan är bland andra Lisa Shearin och Elizabeth Moon.

Men i våras blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language, när jag breddade fältet med just romance på engelska. Också det en genre där det finns så många flera, spännande böcker på engelska än vad som finns översatt till svenska.

Men hur kom jag in på det här med romance från början?

Men kanske finns det ändå hopp?
Efter en tonårsromans med romance (på den tiden kärleksromaner) hade jag fladdrat iväg mot mer hårdkokta äventyrsromaner, thriller, deckare, historiskt och en massa annat innan jag sladdade in på science fiction och fantasy runt mitten av nittiotalet. Men för några år sedan fick Sverige en egen romancedrottning – Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser. På sin hemsida skrev Simona om hur romance är en betydligt större genre, framför allt i USA och Storbritannien. Hon rekommenderade också en rad engelskspråkiga författare, bland dem Mary Balogh, Joanna Bourne och Tessa Dare.

Och ibland får man en andra chans
Jag började med böcker av Joanna Bourne - The Spymasters Lady - och Mary Balogh - The Temporary Wife och Slightly Dangerous - och sedan var jag fast. Sedan dess har underlaget till my romance with the English language utökats med böcker av författare som Tessa Dare, Stephanie Laurens, Julia Quinn och Sabrina Jeffries. Sedan har jag också klassiker som Fredericia av Georgette Heyer.

Vad kan jag säga? Annat än att mitt engelskaprojekt har blivit rikare, roligare, mer underhållande och mer romantiskt. Vem vet, kanske kommer jag en dag att läsa Jane Austen på engelska?

Leve romantiken!