lördag 31 mars 2012

Jag lägger ned världen

Det fanns en gång i världen en närmast magisk tid. En tid före Twitter, före Facebook, före Google+ och LinkedIn och andra välstrukturerade, välordnade sociala nätverk. När horder av glada amatörer runt om i världen kastade sig ut på internet och – ofta med mer entusiasm och skaparglädje än reell kunskap – började snickra egna hemsidor och söka kontakt med varandra via länkar och webbringar. Jag var en av dem. Och tiden, tiden var åren kring millennieskiftet.

Det var rena vilda västern där ute på webben den gången. Ett nybyggarland, med en otrolig nybyggaranda, och allt var möjligt. Också för entusiastiska amatörer, som äntligen hittat ett fält där man fick fritt spelrum för sin kreativitet. När vi upptäckte World Wide Web var det som om en fästnings låsta och reglade portar plötsligt slogs upp på vid gavel. Som om en fördämning brast. Befriade från tunga, opåverkbara stordatorsystem kunde vi karva ut vår alldeles egna lilla värld på World Wide Web.  

Här ute skapade jag mig en gång i världen en egen värld. Min hemsida, den Elisabetanska Världen. Det var en värld fylld av galna infall och stora tankar, av humor och allvar och entusiasm över alla möjligheter som plötsligt öppnade sig. Det var en värld inspirerad av experimentlusta och upptäckarglädje, tillägnad det utforskande av webbens möjligheter som många av oss ägnade sig åt under dessa vilda, fria år.

Och varefter min värld växte fick jag också kontakt med en massa trevliga, mysiga människor som snickrade på sina egna små världar. Vissa skapade med stor skicklighet och blick för design små estetiska pärlor på nätet. Andra fick med flödande skrivarglädje utlopp för en förborgad och oförlöst författarådra. Andra åter såg sina hemsidor som ett sätt för att hålla kontakten med sina vänner. Eller byggde upp dem kring ett brinnande intresse. Och ännu en grupp betraktade nog närmast sina hemsidor som en experimentverkstad – rätt vad det var kunde de formligen spränga sina egna hemsidor i luften och monterade om dem under inflygningen till Arlanda. Själv var jag väl närmast ett tvärsnitt av alla dessa aspekter.

Men åren går. Det vilda, otämjda nybyggarlandet erövras. Får sina normer, sin policy och sina vedertagna mål. Vissa sajter kom att bli dominerande, vare sig de var större och etablerade eller stack ut inom ett specialintresse, och trenden gick mot allt mer strömlinjeformade sidor. Det blev som om en hemsida måste ha en tydlig målsättning för att berättiga sin existens.

Att hålla på och peta och snickra bara för att det var roligt, lärorikt och utvecklande?
Ah, det verkade som om det tåget hade gått.

Den ena sidan efter den andra lades ned. Andra stod där, som monument över en svunnen tid, som gamla hus som förfors i brist på underhåll och förnyelse. Den Elisabetanska Världen var inget undantag. Jag hade inte direkt förlorat intresset för min sida, jag hade snarare förlorat kontrollen över den. Dels efter ett datorhaveri, dels rörde Passagens navigationstoppram till navigationen på själva sidan. Och givetvis inträffade båda sakerna samtidigt. Och i ett skede där jag höll på att bygga om sidan för att fungera som det var tänkt inom Passagens navigeringsram.

Det var bara att inse och acceptera fakta. I likhet med så många andra sidor från den perioden hade den Elisabetanska Världen hunnit passera sitt bäst före datum. Jag kunde inte ens påstå att den hade åldrats med värdighet. Och hellre än att låta den stå som ett flagnat men nostalgiskt monument över en svunnen tid valde jag i veckan att lägga ned min värld.


Ruinerna av mitt Akropolis, mitt Colosseum och mitt Pompeji kan beskådas här.

fredag 30 mars 2012

Nog är det väl en vacker huvudstad vi har?


Man glömmer det så lätt i novembers gråkalla strilregn eller januaris snöglopp eller februaris snålblåst och skitiga snömodd. Men så får man en påminnelse om solglittrande vattenytor, lummig grönska, vita båtar och allt Stockholm är och allt det har att erbjuda. Och hur svindlande vackert det kan vara.

Staden på vattnet - en vy från ovan

Djurgårdsbrunnskanalen

Riksdagshuset och Slottet

Norrbro, Norrström och Riksdagshuset
Det slog mig när jag här om dagen såg en reklamfilm från Stockholm Capital of Scandinavia. Jag fångades direkt av sommarens ljus och värme och vattenglitter. En längtan efter att parker och grönområden skall leva upp under sommaren, av att se Djurgårdsfärjorna och Waxholmsbåtarna och Stockholms charmiga ångbåtsflotta på glittrande, närmast självlysande blå vattenvidder. Tankarna flyger så lätt till en mysig fika på någon av alla uteserveringar, en riktigt god glass i sommarvärmen uppe vid Stockholms Glasshus, en promenad på Djurgården, en tur med turistbåtarna längs vattenvägarna eller med skärgårdsbåtarna - eller med Mariefred till idylliska Mariefred.

Mariefred vid kaj nedanför Stadshuset


Skeppsbroadelns palats i bländande solsken

Stockholm om sommaren - när vi frusna nordbor börjar tina upp och sticker ut huvudena ur våra ombonade vinteriden - är alls ingen dum plats. Det är allt en vacker och mysig huvudstad vi har, vi svenskar.


Vy mot Skeppsholmen och fullriggaren/vandrarhemmet af Chapman

Djurgårdsbrunnskanalen
Men Stockholm är Sveriges huvudstad - påståendet att den också skulle vara Skandinaviens huvudstad har börjat gå våra grannar på nerverna. Det knotas allt mera högljutt om att det inte finns något Scandinavia i den mening att det skulle behöva en huvudstad. Alternativt att då vore väl ändå deras huvudstad ett mer lämpligt val. Kanske retar det litet extra med tanke på att vi en gång i tiden var en stormakt som bredde ut oss litet extra på bekostnad av våra grannländer och tvingade dem avträda omfattande landområden - Halland, Skåne, Blekinge, Jämtland etc.


Strandvägen

Hammarby Sjöstad
Det här med "Stockholm - The Capital of Scandinavia", Stockholmsregionens gemensamma varumärke, kan ni läsa mer om hos Stockholm Business Region Development. Jag säger inte emot dem, jag för inte deras talan heller. Det enda jag kan säga, är att det är ett smart och utmanande koncept - och om Köpenhamn eller Oslo eller Helsingfors kommit upp med det först hade nog vi också skurit tänder.


Men Stockholm! En soldränkt sommardag. När man står ombord på Djurgårdsfärjans vibrerande däck, på väg ut mot Djurgården, halvt bländad av solglittret över Saltsjön. Armbågarna mot relingen, vinden rätt i ett solblossande ansikte och stänken från bogsvallet gnistrar som små kristaller i ljuset mot det blåaste av blåa vatten. Då får all världens städer ursäkta, för då vet åtminstone den här nordbon att Stockholm är städernas stad.