söndag 25 maj 2014

Tänker i bilder, målar med ord

Det fanns bilder fångade i mitt huvud...
I de tidiga tonåren prövade jag att teckna och måla. Det skulle gå strålande, det var jag övertygad om - jag hade bilder i huvudet, bilder som behövde komma ut. Bilder som spände och sprängde och skimrade och vibrerade av kraft och överdådig livsglädje, av livfullhet, dramatik och livskraft.

Men det visade sig snart att penseln och jag inte var de bästa av vänner. Bilderna i huvudet kunde vara hur tydliga och detaljerade som helst, vad som genom arm och hand och pensel kom ut på duk eller papper förblev år efter år – konst- och teckningsklass efter konst- och teckningsklass – var som bäst amatörmässiga skisser och mediokert kludd som inte kom ens ljusår i närheten av mina livfulla visioner.

Förmågan att skriva räckte inte till
Måleri, var uppenbart inte min rätta uttrycksform.

Men bilderna i huvudet bestod. Pockade på uppmärksamhet. På utlopp.

Så om penseln och paletten inte var mitt rätta media, hur skulle jag kunna få bilderna ut ur min hjärna och ned på ett papper?

Jag hade skrivit. Så långt tillbaka som jag kunnat skriva, hade jag också haft ett drivande behov av skriva. Ett behov av att berätta. För bilder var inte det enda jag hade i huvudet – där hade jag också historier. Vilda, överdådiga, dramatiska, romantiska, äventyrliga, fantastiska historier. Historier som jag försökte skriva ned och utforma. Ditintills hade det gått sådär. Historierna i mitt huvud hade vida överstigit min förmåga att skriva.

Skriva för hand?
Eller mitt tålamod.

För en sak är höjd över allt tvivel. Jag är inte – har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli – en författare som skriver för hand.

Jag var inte heller en författare som skrev på maskin. Jag behövde mer flexibilitet, mer förändringsmöjlighet än ett spiralblock eller en skrivmaskins färgband beviljade mig. Jag är det slags författare som behöver kunna vända och vrida på texten, testa olika ord och formuleringar mot varandra, gå i närkamp med språk och intrig och mina personers personliga särdrag. Jag behövde vända och vrida på kalejdoskopet till dess varje ord och varje mening föll på plats.

Jag behövde en dator.

Och det här var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal – så en dator med avancerad och smidig textbehandlingsförmåga kunde en privatperson bara titta i månen efter.

Frustrerad författare
Så under decennium efter decennium låg såväl mitt skrivande som mitt målande i träda. Jag älskade det – nå, jag älskade att skriva i alla fall. Men det gjorde mig så frustrerad att jag höll på att krevera över att inte kunna handskas med texten på det sätt jag skulle behöva för att må riktigt, riktigt bra av mitt skrivande.

På jobbet gick det bättre. Där löpte skrivande som en röd tråd genom mitt jobb på Televerket och senare på Telia, först på ordbehandlare och texthanteringssystem i stordatormiljö. Och jag var bra på det så jag fick fler och fler sådana uppdrag och levererade texter som motsvarade förväntningarna - eller överträffade dem. Och jag hade roligt. Så, i slutet av nittiotalet, kom projektet med hemdator åt folket. Hem-/hyrdator via jobbet.

Dold i underströmmarna fanns en oväntad styrka...
Jag hyrde en sådan pjäs genom Telia. Och när jag väl hade tillgång till tangentbord, bildskärm, hårddisk, arbetsminne och skrivare hemma i mitt eget vardagsrum var det som om dammluckorna slagits upp på vid gavel. Texterna forsade ur mig. De växte i omfång och struktur, i lager på lager, i infallsvinklar och berättarperspektiv, i oväntade kast intrigen. Och någonting nytt hade tillkommit.

Ja, helt nytt var det inte. Det hade förmodligen alltid funnits där, dolt i bakgrunden och underströmmarna. Men nu, när jag hade möjlighet att skriva just som jag ville – som jag alltid hungrat efter att få skriva –  blev jag för första gången medveten om det. När jag äntligen kunde vända och vrida på texten som jag ville, hur många gånger jag ville, när jag kunde fila och slipa på den till dess att prosan skimrade och svävade upptäckte jag att jag kanaliserade bilderna jag hade i huvudet och lät mina vilda historier flöda genom dem.

...när ord och bilder förenades och fick flöda fritt
Det var en helt ny dimension.
Det var berusande.

Jag tänkte i bilder.
Och målade med ord.

söndag 18 maj 2014

Handenkuriosa

Jet d'Eau i Genèvsjön
Jag skulle kunna inleda med en fråga – och jag tror också att jag gör det. Vad är det för likheter mellan Handen på Södertörn och Genève?

Vi har båda en fontän i sjön.

Mitt i Genèvsjön finns sommartid en enorm fontän, Jet d'Eau. Den skickar sjövattnet mer än 100 upp i luften i en grov vattenstråle. Pumpmaskineriet har dimensioner därefter - det går åt flera hundra kW för att nå denna höjd och munstycket slits så hårt av vattnet, kraften och trycket att det måste förnyas varje år.

I Rudan vid Handens station finns också en fontän, om än av betydligt blygsammare format. Jag vet inte om den har något namn, men den är ganska läcker att se på medan man väntar på pendeln.

Också i Handen kan vi njuta av en vattenkaskad
Handens pendeltågsstation måste vara en av Stockholms pendelnät vackrast belägna stationer där den ligger intill Rudan (Övre Rudan). Den kallas sedan några åter Handen efter att under nästan tjugo års tid ha gått under namnet Haninge Centrum, vilket – med tanke på att Centrumområdet inte ligger i direkt anslutning till stationsområdet och inte heller var synligt från stationen och bussterminalen behöll namnet Handenterminalen – ledde till en del förvirring.

Najaden - jobbade här i 17 år
Med sina cirka 320 meter är perrongen vid Handens station den längsta i SL:s nät (fjärrtågsspår ej medräknade). Den är så extra lång för att kunna binda samman de två gångbroarna över spårområdet, båda med nedgång till perrongen. Gångbroarnas läge styrs i sin tur av de stora byggnadskomplexen vid sidan av spårområdet, Handenterminalen och Najaden.

Namnet Handen lär komma från ett torp i trakten. Torpet lär i sin tur ha fått namnet efter en vägvisare i ett vägskäl i närheten, där landsvägen delade sig mot Nynäshamn respektive Dalarö. Vägvisaren föreställde en hand som pekade i riktning mot Dalarö.

Haninge kommun har ett osedvanligt pampigt kommunhus. Man skulle kunna tro att det är ett skrytbygge som kostat kommuninnevånarna dyra pengar. Men bakgrunden är en annan. Nämndhuset i Centrum, där kommunen huserat sedan 70-talet var både i trängsta laget och i dåligt skick. Det skulle ha kostat en förmögenhet att restaurera det till dagens standard.

Sedan fanns det ett stort kontorshus som stod tomt sedan Telia avvecklat sina satsningar i Handen. Telia flyttade ut, Haninge kommun flyttade in – och ett område av Handen som börjat kännas ödsligt fick nytt liv.


Teliakontoret som blev kommunhus

Huset kallades tidigare ibland Teliaborgen, kanske just för sin planlösning med fyra flyglar snett ut från ett centraltorn och röda tegelfasader med pampiga valvbågsfönster.

Om vi återvänder till Rudansjön vid stationen så skulle jag också kunna avsluta detta blogginlägg med en fråga. Såväl Rudan i Haninge kommun och Genèvsjön som har sina fontäner – men vad är det för skillnad mellan Rudan och Genèvsjön?

Vi har haft en sak i vår sjö som jag tror att Genèvsjön aldrig haft.

Ett pendeltåg.

lördag 17 maj 2014

Vår sena Södertörnsvår

Vi har ett oväntat kustnära klimat på min del av Södertörn, beroende på att inte långt härifrån vinklar Södertörn ut mot Dalarö och ned mot Nynäshamn, vilket ibland bjuder på en del oväntade väder- och klimatfenomen. Ibland kan dimman dra in som ridåer och svepa in oss i ett vitt töcken på ingen tid alls. Och ibland ligger vi rakt i snökanonernas siktlinje.

Litet senare än Kungsträdgården - men lika vackra

Det gör också att vi i regel får en sen vår. Ofta ligger vi ett par veckor efter Stockholm och inlandet så först nu har vårt japanska körsbärsträd på hörnet börjat blomma.

Hoppas på vackra, vita syrener vid porten i år!
I vår hoppas jag också på syrener, vita syrener vid porten. För ett par år sedan, just när den vuxit till imponerande höjd och ymnighet, råkade kvarterets syrener ut för en beskärning som mest av allt liknade en motorsågsmassaker. Det var bara stubbar kvar.

Det året blev det inga syrener. Och i fjol hade syrenen vid porten blivit massakrerad under en upplogad snövall så de nya, unga skotten låg platt ann mot marken. Inga blommor, då heller. I år ser det mer lovande ut. Hoppas. Hoppas. Jag har saknat mina vackra, vita syrener.

Säkra vårtecken
Ett annat efterlängtat vårtecken är liljekonvaljerna. Jag har ännu inte sett några här nere, men väl i Handen - som har ett mer inlandsbetonat klimat.

I Handen har granarna också börjat skjuta skott och har en läckert vårgrön frans. Har ni någon gång rört vid späda granskott? Om inte, så pröva någon gång, de är förbluffande silkesmjuka. Men vänta inte för länge för i så fall förvandlas den mjukaste frans av späda granskott till stickande barr.

Ett sprudlande vårtecken
Ett annat säkert vårtecken är att fontänen i Rudan, just vid Handens station, nu är i gång igen för säsongen.

torsdag 15 maj 2014

Hålla upp dörren – en studie i psykologi

Som barn brukade jag följa med mamma till centrum och handla på Konsum i Skogås Centrum. Själva handlandet var rätt kul – ofta brukade man lyckas lirka sig till någonting gott, om inte annat nybakat bröd från bröddisken eller en ny ost (min familj var ostomaner av första graden). Det träliga var att stå i kö vid kassan.

Skogås Centrum - i en modernare tappning
Speciellt medan man fortfarande var så liten att man med knapp nöd nådde upp att se över kanten på kassan. Träligt, är bara förnamnet. Alternativt efternamnet. Jag brukade förkorta pinan genom att smita förbi kassan och krypa upp på packbänken vid foten av kassan och se varorna komma glidande emot mig.

Fast det gällde givetvis att vänta till dess att det var mammas tur vid kassan och det var våra varor som kom glidande. Andra vuxna kunde bli irriterade om någons unge var i vägen när de skulle packa sina varor.

Det fanns en dörr att öppna...
Ironin i det hela är givetvis att jag numera förstår den känslan till fullo.

Men än oftare gick jag till dörrarna och höll upp någon av dem för alla som lämnade butiken.

Det här var under Skogås Centrums första skede och skepnad, årtionden innan det glasades in och blev mer av en minigalleria runt ett marmortorg. Det var ett ganska typiskt, tämligen blåsigt 60-talsförortscentrum. Det hade dubbla dörrar och vindfång till skydd mot väder och vind. Jag öppnade ofta en av dörrarna – den yttre eller inre, beroende på väderlek – i vindfånget, parkerade mig med ryggen mot dörren och såg ut över folkvimlet på torget. Och väntade. På mamma. Men inte enbart på henne.

Jag väntade på mina studieobjekt.

För det som börjat som en förströelse för mig, i väntan på att våra varor skulle passera kassan och packas, utvecklades efterhand till en service för Konsums kunder. Och till en för mina unga år osedvanligt sofistikerad och djuplodande studie i den mänskliga naturen.

...och en värld att iaktta
Jag stod således i vindfånget och höll upp en av dörrarna vid utgången, i väntan på att mamma skulle bli klar vid kassan. I väntan på att vi skulle kunna gå hem. Men medan jag väntade på henne brukade en handfull andra kunder, tyngda av fullastade matkassar, passera och efterhand hade jag ett fascinerande forskningsprojekt på gång.

Kunderna som lämnade butiken kunde indelas i en rad kategorier och underkategorier.

Där var de som log och sade tack, ofta följt av andra vänliga saker – som ”det var snällt av dig” eller ”vad duktig du är”. Dem gillade jag.

Där var de som nöjde sig med att säga tack. Dem gillade jag också.

Där var de som log eller nickade men inte sade någonting alls. Dem kunde jag också leva med, de kanske hade tappat rösten eller också var de kanske lika blyga som jag. De hade i alla fall uppmärksammat mig och med en hövlig gest erkänt att de noterat mig och var tacksamma för min hjälp.

Där var de som bara nickade. Dem hade jag inte heller någonting emot. De hade noterat min existens, noterat den tjänst jag – låt vara oavsiktligt gjorde dem. De kanske bara inte kände för att le. Eller prata. Det gjorde inte jag heller alla gånger.

det stod ett barn i dörren
Sedan var det de som bara svepte förbi mig, utan att på minsta sätt uppmärksamma att jag stod där. Nonchalerade att jag höll upp dörren så de kunde passera utan problem. Nonchalerade att det stod ett barn i dörren, ett barn som gjorde dem en tjänst. Nonchalerade min existens.

Dem, gillade jag inget vidare.

Men det kanske säger sig självt.
Vem skulle tycka om att bli nonchalerad?

Det var en intressant och fascinerande studie i människors natur. I människors psyke.

Och kanske också i mitt eget.

tisdag 6 maj 2014

De bortglömda orden

De bortglömda orden är mina,
jag bär dem gömda,
bakom hjärtat,
det är därför det vacklar ibland.

Orden är skyddade,
dolda av mina hjärtslag,
mina för livet,
trygga för alltid.


De orden ingen hör,
förborgade, förvaltade,
mina,
till dess jag väljer att tala,
mina,
till dess jag skriver dem ned.

Och om det sedan,
blir trångt för hjärtat må så vara,
för orden är hjärtats,
lika mycket som tankens.