Hålla upp dörren – en studie i psykologi

Som barn brukade jag följa med mamma till centrum och handla på Konsum i Skogås Centrum. Själva handlandet var rätt kul – ofta brukade man lyckas lirka sig till någonting gott, om inte annat nybakat bröd från bröddisken eller en ny ost (min familj var ostomaner av första graden). Det träliga var att stå i kö vid kassan.

Skogås Centrum - i en modernare tappning

Speciellt medan man fortfarande var så liten att man med knapp nöd nådde upp att se över kanten på kassan. Träligt, är bara förnamnet. Alternativt efternamnet. Jag brukade förkorta pinan genom att smita förbi kassan och krypa upp på packbänken vid foten av kassan och se varorna komma glidande emot mig.

Fast det gällde givetvis att vänta till dess att det var mammas tur vid kassan och det var våra varor som kom glidande. Andra vuxna kunde bli irriterade om någons unge var i vägen när de skulle packa sina varor.

Det fanns en dörr att öppna...

Ironin i det hela är givetvis att jag numera förstår den känslan till fullo.

Men än oftare gick jag till dörrarna och höll upp någon av dem för alla som lämnade butiken.

Det här var under Skogås Centrums första skede och skepnad, årtionden innan det glasades in och blev mer av en minigalleria runt ett marmortorg. Det var ett ganska typiskt, tämligen blåsigt 60-talsförortscentrum. Det hade dubbla dörrar och vindfång till skydd mot väder och vind. Jag öppnade ofta en av dörrarna – den yttre eller inre, beroende på väderlek – i vindfånget, parkerade mig med ryggen mot dörren och såg ut över folkvimlet på torget. Och väntade. På mamma. Men inte enbart på henne.

Jag väntade på mina studieobjekt.

För det som börjat som en förströelse för mig, i väntan på att våra varor skulle passera kassan och packas, utvecklades efterhand till en service för Konsums kunder. Och till en för mina unga år osedvanligt sofistikerad och djuplodande studie i den mänskliga naturen.

...och en värld att iaktta

Jag stod således i vindfånget och höll upp en av dörrarna vid utgången, i väntan på att mamma skulle bli klar vid kassan. I väntan på att vi skulle kunna gå hem. Men medan jag väntade på henne brukade en handfull andra kunder, tyngda av fullastade matkassar, passera och efterhand hade jag ett fascinerande forskningsprojekt på gång.

Kunderna som lämnade butiken kunde indelas i en rad kategorier och underkategorier.

Där var de som log och sade tack, ofta följt av andra vänliga saker – som ”det var snällt av dig” eller ”vad duktig du är”. Dem gillade jag.

Där var de som nöjde sig med att säga tack. Dem gillade jag också.

Där var de som log eller nickade men inte sade någonting alls. Dem kunde jag också leva med, de kanske hade tappat rösten eller också var de kanske lika blyga som jag. De hade i alla fall uppmärksammat mig och med en hövlig gest erkänt att de noterat mig och var tacksamma för min hjälp.

Där var de som bara nickade. Dem hade jag inte heller någonting emot. De hade noterat min existens, noterat den tjänst jag – låt vara oavsiktligt gjorde dem. De kanske bara inte kände för att le. Eller prata. Det gjorde inte jag heller alla gånger.

det stod ett barn i dörren

Sedan var det de som bara svepte förbi mig, utan att på minsta sätt uppmärksamma att jag stod där. Nonchalerade att jag höll upp dörren så de kunde passera utan problem. Nonchalerade att det stod ett barn i dörren, ett barn som gjorde dem en tjänst. Nonchalerade min existens.

Dem, gillade jag inget vidare.

Men det kanske säger sig självt.
Vem skulle tycka om att bli nonchalerad?

Det var en intressant och fascinerande studie i människors natur. I människors psyke.

Och kanske också i mitt eget.