torsdag 29 november 2018

Mer fästa vid mig, än jag vid dem

Har ni undrat varför det har varit så tyst här på bloggen på sistone? Det beror på att min tillvaro har kretsat runt en annan aspekt av mitt liv och och att bloggen har fått stå tillbaka, i brist på tid och ork och engagemang medan jag kämpat med att få livet att fungera som det skall och så som jag vill att det skall fungera.

Det började i alla fall rätt oskyldigt, i mitten av november, med att en gammal lagning poppade ur en tand. Jag gjorde inte ens någonting krävande den gången, inget hårt knäckebröd eller tunnbröd eller någonting sånt. Jag åt en alldeles normal frukost, med en råglimpeskiva med en skiva seranoskinka, när jag plötsligt hade någonting hårt i munnen.

Låt vara, jag var inne på ett litet segare parti av seranoskinkan där det krävdes litet mer tuggande och bisslande än vanligt men det fanns inga hårda korn i brödet eller någonting sådant. Och hur som helst det borde inte ha gjort någon så omfattande skada, skulle man kunna tycka.

Hela sidan av tanden var öppen, det kunde jag känna med tungan, men utöver litet ilande i tanden så gjorde det inte särskilt ont. Så jag inväntade en sedan länge bokad tandläkartid ett par dagar senare, en tandläkartid som egentligen skulle ha handlat om en annan tand.


Nästa kapitel i berättelsen om tanduslingen går ut på att tandläkaren bekräftade mina misstankar om att det inte var särskilt troligt att en ny lagning skulle få ordentligt fäste med tanke på den utpoppade lagningens storlek och omfattningen på skadan. Tanden skulle behövas dra ut.

Kostsamt och smärtsamt, för såväl mig som plånboken.

Jag såg för mig hur även 2019 års bokbudget blev torpederad av tandläkarräkningar.

Det fanns dock olika nivåer på smärtan (för plånbokens del, i alla fall). Steg ett var om tanden snällt behagade poppa ut med hjälp av vickande och dragande. Det hade varit hanterbart. För min plånbok, alltså. Själ hade jag vackert fått härda ut.

Tror ni tanduslingen var samarbetsvillig?

Hell, no!


Det slutade med att tanden sprack och att tandläkaren fick ut kronan, medan rötterna satt där de satt. Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Uppåt.

För steg två innebar att tandläkaren måste dela rötterna och försöka dra ut dem en åt gången, separat. Tyvärr hade krona och rötter separerat så djupt ned att hon inte fick ordentligt grepp med tanke på hur förbålt hårt de satt.

Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Återigen uppåt. Steg tre innebar att tandläkaren skulle behöva öppna en del av käkbenet, under sterila former, för att få bättre utrymme för att kunna lossa dem. En tid bokades in till den tjugoåttonde november och under mellantiden såg jag till att ordna med finansieringen.

Men den här tanduslingen är som en följetong, med sina dramatiska höjdpunkter. Är ni redo för nästa?

Redo eller ej, här kommer det:

Jag fick bedövning nog för att sänka en elefant. Tandläkaren kämpade hårt med rötterna, eller snarare den ena roten, men rötterna visade sig vara långt mer fästa vid mig än vad jag  var vid dem. Jag var vid det här laget mest benägen att vinka farväl åt dem. Men de visade sig lida av svårartad separationsångest och klamrade sig fast för allt vad de var värda.

Efter drygt en och en halv timmes hårt gruvarbete så hade tandläkaren bara fått ut ett par bitar av den ena roten. Resten satt som hälleberget. Vid det laget var det bara att inse att här krävdes det mer än en vanlig tandläkare kunde åstadkomma.

Fortsättning följer. Typ.


Jag är nu hopsydd i käken, med ca en och halv motspänstig tandrot i behåll. Jag har ont, jag är rejält svullen (jag ser nästan ut som dement hamster, som bara har fyllt den ena kindpåsen). Jag har blödande skavsår i mungipan och på underläppen (de går upp när jag rör läpparna - försök själva äta eller dricka någonting utan att röra på läpparna, det går inte) och ca 37,7 i temp.

Jag har också, när alvedonen börjar mista sin verkan men innan jag kan ta nästa dos, ett fokusspann på ca 10 – 15 minuter åt gången innan jag börjar driva omkring i lägenheten som en osalig ande.

Så jag har, kanske föga förvånande, sjukanmält mig i dag.

Hoppas att ni har det bättre.


Ja, nu vet ni varför det har varit rätt så tyst här på bloggen på sista tiden. Fokus har funnits någon annanstans, där det bättre behövdes, och det lilla som blev över räckte som inte till att formulera tankarna till några vettiga blogginlägg.


Den här klassiska bilden får illustrera hur jag känner mig.




lördag 10 november 2018

Vägen hem - när det är pendelkaos

I går eftermiddag och kväll var det pendelkaos på grund av ett signalfel vid Årstaberg som stoppade all pendeltågstrafik. Det märktes överallt i kollektivtrafiken i Stockholm vid rusningstid i går kväll.

För min del så var jag hemma efter en och en halv timmes extra restid. Under mina kringgående manövrar för att ta mig hem, i brist på fungerande pendeltåg, tog jag vägen över Gullmarsplan. Där kan jag byta från tunnelbana till en direktbuss som går till min förort, om än inte till min del av sagda förort.

Där blev jag nästan omkullsprungen av en klumpedunsa på tunnelbaneperrongen och sedan av två klumpedunsar uppe vid Gullmarsplans bussterminal innan jag kom med den tredje direktbussen som gick till min förort. De båda första var inte att tänka på, de var så fullsatta att de bågnade.

Och åtminstone den siste klumpedunsen var med ombord.

Vart den förste knölfödan tog vägen, det vet jag inte. Han puttade nästan omkull mig närmare den andra änden av bussterminalen medan han sprintade bortåt. Kanske skulle han med en helt annan buss och jag struntar i vilket.

Klumpedunsan bad åtminstone om ursäkt, flera gånger.
Det är tydligen under klumpedunsars värdighet.


När vi nådde min förort så fick jag kliva av uppe i villa- och radhusområdena och byta till en av områdets båda lokalbussar som går ned till stationsområdet, där jag bor. Direktbussarna går olyckligtvis inte ända till stationen, utan har sin ändhållplats längst ned i södra delen av förorten och det skulle bli en väldigt lång promenad hem i mörker och duggregn.

Jag vet inte riktigt hur länge jag fick stå och vänta vid busshållplatsen i radhusområdet. I mörker och duggregn. Men eftersom  ytterligare två av direktbussarna hann passera under tiden, så det blev väl i alla fall en kvart.

Det gav i alla fall rejält med tid till att fundera över livet som pendlare i Stockholms kollektivtrafik. Man betalar dyrt, varje månad, för sitt SL-kort. Och vad får man?

Förseningar. Inställda pendeltåg, en jädra massa signalfel och likaledes en jädra massa stillastående rulltrappor.

Skall man vara nöjd med den avkastningen på ens investering? Eller har vi rätt att kräva att vi skall få vad man utlovat oss - en fungerande och pålitlig kollektivtrafik. Det slags kollektivtrafik som kommer att locka fler resenärer att välja kollektivtrafiken framför bilen.


Och hur var det med er i går?
Kom ni hem som ni skulle?


tisdag 6 november 2018

Det finns en romancerecension på gång

Det har gått trögt med romancerecenserandet i år, faktum är att det har bildats en lång kö, men orken och energin har som inte räckt till alla gånger. För ett par år sedan gjorde jag det mycket mer komplicerat att skriva recensionerna, med ett nytt format och en betygsskala. Det är ingenting jag ångrar, men det drog ned tempot för hur många recensioner jag kan skriva och hur ofta jag kan producera några.

Jag har litet dåligt samvete över allt som jag inte hunnit eller orkat ta tag i. Hoppas att jag skall ha ork och energi nog för att producera ytterligare några recensioner i år.

Hur som helst, nu finns det faktiskt en ny romancerecension på gång (och sedan flera andra på kö). Jag kan dock inte säga när den kan vara klar, det återstår ett par av de mer komplicerade partierna att skriva.

Det är i alla fall den här gamla godingen som står närmast på tur.

Mitt exemplar har visserligen ett annat omslag, men som jag inte hittar någon riktigt bra bild på det så får det här duga.






söndag 4 november 2018

Här om veckan - björklöv, solsken och vind

En solig, blåsig dag här om veckan så tog jag en promenad i kvarteret där min praktikplats ligger för att gå ned lunchen. Ett kvarter från dörren ungefär så fick jag motorstopp för jag fick syn på någonting som var så magiskt vackert.

En björk.

I solsken.

Mot en sådan där höstklar, klarblå himmel. Med vindbyarna svepande i grenarna.


Jag blev stående där och bara glodde på den. Men ni vet hur det är med mig, jag tänker i bilder och målar i ord. Det dröjde inte alls många minuter innan orden hoppade på mig och bet mig.

Det blev en dikt.

Om man nu kan kalla det det.

Ett naturmåleri i ord som försöker göra en ögonblicksbild rättvisa, om man skall prata klarspråk. Jag skall försöka lägga upp den här längre fram i veckan.




Nano... Nä. Tror inte det.


Så är det november, vilket för många skrivande vänner innebär Nanowrimo. Vilket för den oinsatte och inte skrivinsatte innebär att man under november skall skriva 50.000 ord (eller är det tecken?) på en eller flera av sina texter.

Vilket för många kan innebära att de kan bli färdiga med ett första utkast.

Det förutsätter dock att man måste skriva minst 1.500 - 2.000 ord (eller är det tecken?) om dagen för att ha en chans att klara det målet..


Det kanske funkar för de som har valt att delta i Nanowrimo, men jag tror inte att det skulle funka för mig.

Min skrivhastighet är alldeles för ojämn. Det har hänt att jag har skrivit 10 sidor under ett intensivt skrivardygn när jag varit i ett skrivflow utan motstycke. Men de gångerna har varit få.

Det har också hänt att jag suttit en hel dag och stirrat på en blank skärm.

Vid närmare eftertanke har det varit alldeles för många sådana dagar.

Så, Nanowrimo?
Nej, inte för mig.


Å andra sidan så skrev jag ca 1.300 ord i går. Dels ca 900 ord i ett faktadokument, ett researchdokument om Blekinge län, och sedan ca 400 ord i min allt mer expanderande historiska romantiska julnovell. Som hotar att snarare bli det första kapitlet i en historisk romantisk julroman(ce).

Så helt omöjligt, det vore det kanske inte. Men då tillbringade jag också större delen av dagen vid datorn.

Hur är det, är det någonting för dig?
Kanske är du en av de som deltar?

I så fall - lycka till!