Varför en bild på Karlbergs station, undrar ni kanske?

Det finns flera skäl till att fundera lite kring Karlbergs station, faktiskt.

Dels så är Karlberg en gammal, anrik station i Stockholm

Även om den kanske ser rätt så anspråkslös ut i sitt lilla funkishus som balanserar högst uppe på klipporna och högt över själva spår- och plattformsområdet så utgjorde Karlbergs station en viktig nod i Stockholms kollektivtrafik.

Några fakta om Karlbergs station som du kanske inte känner till:

• Den första stationen öppnades 1882. Den låg dock längre norrut än stationsbyggnaden på bilden, och hade istället ingång från Rörstrandsgatans passage under järnvägen.
• Stationen fick sitt namn efter det närbelägna Karlbergs Slott
  (som man till och med kan se från perrongerna).
• Stationsbyggnaden på bilden, med entré från Norrbackagatan, uppfördes 1932.Vilket man tydligt kan se på den strama, rätlinjiga funkisinspirerade utformningen av denna lilla byggnad.
• Karlbergs station stängdes för pendeltågstrafik i juli 2017 och ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel.

Dels låg Karlbergs station avsides och var underdimensionerad för trafikmängden

En av nackdelarna med Karlbergs station var att den inte hade särskilt goda koppling till resten av Stockholms kollektivtrafik. För den som skulle vidare till andra delar av staden med tunnelbana så väntade en promenad på ca 400 – 500 meter till S:t Eriksplans tunnelbanestation. Det fanns visserligen en busshållplats vid stationen, men den var underdimensionerad och framkomligheten längs trånga gator i kvarteren sinkade ofta bussarna. 

Stationen låg helt enkelt lite för avsides för att kunna fungera optimalt som Stockholms tredje stora trafiknav efter Centralen och Stockholms Södra / Södra Station (som inte heller hade ett optimalt läge för smidiga byten till annan kollektivtrafik, men som i alla fall var mer centralt belägen inom sin stadsdel och hade betydligt fler bussförbindelser).

Den lilla stationsbyggnaden vid Karlberg var också sorgligt underdimensionerad för den trafikmängd den hade (över 14 000 personer per dag på 2010-talet). Det var nästan alltid trängsel i det lilla stationshuset, ibland uppstod stockningar i spärrarna (och ibland ville man bara hitta ett tryggt hörn där ingen trampade en på tårna).

 

Dels så är Karlbergs station nu nedlagd

Karlbergs station stängdes, såsom beskrivs här ovan, för pendeltågstrafik i juli 2017. Stationen ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel under stora delar av innerstaden.

Ytligt sett så sover Karlberg nu sin törnrosasömn efter många års flitig användning som ett av naven i Stockholms kollektivtrafik. Den används, enligt obekräftad uppgift, förnärvarande som reservstation för att vända fjärrtåg om det skulle bli trafikstockningar vid Centralen. På sikt är det tänkt att den ska rivas.

Den 14:e november 2017 öppnades stationen kortvarigt för pendeltågstrafik igen, tills ett signalfel som hindrade pendeltågen från att köra på Citybanan hade åtgärdats.

 

Dels också eftersom Karlberg var en station som jag ofta använde

Detta har i sin tur på flera skäl. Det enklaste är att jag under några år jobbade i Hagalunds industriområde och den smidigaste vägen dit var för mig med buss till och från Karlbergs station.

En annan anledning är att jag sedan någonstans 2003, 2004 och vidare fram till 2017 valde denna station för min hemfärd om jag hade varit inne i stan framför Centralen.

Och varför åkte inte från Centralen?

Jo, tack, jag försökte. Och försökte. Och försökte. Men med åren så kom jag att hata trängseln och kampen om sittplatserna på överfulla pendeltåg.

Och gissa vem som alltid blev undanträngd och hamnade längst bak i trängseln för att komma ombord på tåget? Och därför blev utan sittplats?

Rätt gissat.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig så enkel att fösa undan eller tränga sig förbi, men det skedde dagligen i rusningstrafiken. Och ibland annars också. Dessutom lyckades jag sällan pricka in att ställa mig exakt där dörrarna skulle öppnas. Tågen tycktes inte stanna på exakt samma fläck varje gång vilket gjorde att jag ofta  hamnade någonstans mitt emellan dörrparen. Och därmed sist i kön.

Så det blev dags bli smart, slug och lurig om man ville vinna kampen om sittplatserna. Och kanske, i bästa fall, till och med få en fönsterplats.

Så om jag hade varit i de norra stadsdelarna (Östermalm, Vasastan, norra Norrmalm) så tog jag mig till Karlbergs station, istället för till Centralen. Där klev jag ombord på ett knökfullt pendeltåg till min destination och stod vid dörrarna tills vi nådde Centralen.

Vid Centralen vällde någonstans mellan hälften och två tredjedelar av passagerna av tåget. Och medan de vällde ut – och innan passagerna som trängdes på perrongen hade en chans att tränga sig ombord – så hade jag alltid glidit ned på en ledig plats. Och många gånger så var det dessutom en fönsterplats. Ha!

Med tiden så kom jag att tänka på dessa mina taktiska omvägar som ”The Great Game” (Om det nu skulle råka finnas något datorspel eller annat med detta namn, så är det inte detta). Min version av ”The Great Game” handlade om att utmanövrera mina medpassagerare (ni vet, de där ohyfsade typerna som brukade fösa undan mig eller tränga sig förbi) för att tillskansa mig en bra sittplats för den rätt långa hemresan där jag kunde läsa min bok i lugn och ro.

Jag blev med åren mästarinna på ”The Great Game”.
Fönsterplatserna blev allt oftare mina.
Om det var sommar så såg till att jag fick en plats på skuggsidan av tåget för hemfärden för att göra den så dräglig som möjligt.

Det enda som till slut kunde gå galet var om SL plötsligt meddelade att:
”Tåget går endast till Centralen, där ni kommer att få byta tåg”.

Det var - ett svek. Ett oursäktligt svek.
Matchriggning.
Sabotage – hur vågade man?

Suck. Sist i kön igen.
Den här gången dessutom med det dubbla antalet passagerare att trängas med när jag skulle ombord. Och ingen sittplats innan vi var nästan hemma.

 

För och nackdelar med Karlbergs station och Stockholm Odenplan

Karlberg (ovan jord)

Karlbergs station hade sin självklara charm om sommaren, med utsikt över vattnet och mot husen på Kungsholmen. Och på vägen dit så kunde man också slinka in på Stockholms Glasshus och inmundiga någonting kallt och välsmakande medan man väntade på att värsta rusningstiden skulle klinga av.

Om höst- och vårkvällarna kunde utsikten från perrongerna bjuda på spektakulära solnedgångar medan man väntade på sitt tåg.

Men om vintern, medan fjärrtågen dundrade förbi i snögloppet, så var det inte roligt att stå där i mörker, blåst och kyla. Brr!

Vidare så hade Karlbergs station enbart uppåtgående rulltrappor och hissen var lite väl ofta ur funktion. Dessutom kunde de passerande fjärrtågen ibland dundra förbi längs perrongen i alldeles för höga farter.

 

Stockholm Odenplan (under jord)

Den nya stationen, Stockholm Odenplan, är en underjordisk station som saknar utsikt. Den har även glasväggar och glasdörrar mot spåren, vilket gör att man slipper mycket av det buller och de fartvindar som är vanliga på öppna stationer ovan jord. Ytterst sällan dundrar tåg som inte är pendeltåg förbi – och om det någon gång skulle göra det, så befinner de sig i alla falla på andra sidan glasväggen.

Glasdörrarna är tydligt markerade, så man vet exakt var man ska stå och man kan lita på att tågen stannar där de ska vara (såvida det inte är ett kort tåg, då).

Heta sommardagar så är plattformarna relativt svala i jämförelse med temperaturen uppe på gatunivå. Kalla vinterdagar så är temperaturen behagligt varm. Och bäst av allt, perrongerna blir aldrig översnöade.

Det finns många rulltrappor och smidiga förbindelser med tunnelbanestationen Odenplan. En nackdel är dock att rulltrapporna har haft en del barnsjukdomar och har återkommande stopp för reparationer. Hissarna är dessutom underdimensionerade i förhållande till trafikmängden (både för få och för små).

Ytterligare ett problem är själva entrébyggnaden på Odenplan.
Hur tusan tänkte man egentligen?
Passagerare som ska till eller ifrån pendeltågsstationen får samsas med passagerare som ska till eller från tunnelbanestationen i en sorgligt trång och underdimensionerad entrébyggnad som är som skapt för att bli en flaskhals i händelse av en katastrof.

 

Men, trots allt, jag är redo att släppa taget om Karlbergs station och låta den sjunka ned i nostalgins djup. Stockholm Odenplan är framtiden.

Rena natta i kollektivtrafiken

Det var vad som mötte oss som åkte in till Stockholm City med pendeltåget en morgon i veckan.

Stationen var mörklagd, det var i stort sett bara nödbelysningen som fungerade.

Vi var inte helt oförberedda, tågvärden – ni vet, en av dem som man har beslutat att avskaffa eftersom de inte behövs – hade meddelat över högtalarna redan när vi befann oss i tunneln mellan Stockholms Södra och Stockholm City att strömmen hade gått, att stationen var mörklagd och att man höll på att felsöka.

Men ändå.

När man befinner sig ca 40 meter under marken, så vill man inte gärna stiga ut i beckmörkret.

Det ser definitivt mörkt ut för kollektivtrafiken om inte ens belysningen fungerar.

Jag ser också trend bland mina mina senaste blogginlägg.

Rapporter om märkliga upplevelser i kollektivtrafiken.

 

Märklig mörkläggning i pendeltrafiken

I går kväll blev hemresan med pendeln ännu en gång milt sagt ovanlig. När mitt pendeltåg, ett Nynäshamnståg som nu i sommartrafiken stannar även vid min station, rullade in vid Odenplan så var det mörklagt. Fullständigt mörklagt.

Men fyllt med passagerare, som myllrade som skuggor ut ur pendeltåget och plirögt kom ut i ljuset på plattformen. Och ännu fler, som förblev såsom skuggor i vagnarnas kompakta dunkel.

 

Det var också ett kort tåg, vilket jag finner lite märkligt.

Vi är fortfarande i pandemi- och Coronatider och man predikar i högtalarutrop och på skyltar i kollektivtrafiken om att vi ska hålla avstånd i kollektivtrafiken, undvika trängsel och sprida ut oss i tågen.

Och så väljer man allt oftare att köra korta tåg i stället för fullängdståg, vilket tvingar oss att tränga ihop oss och gör det omöjligt att såväl hålla avstånd som sprida ut oss i tågen.

Jag förstår helt enkelt inte logiken.

 

Men åter till gårdagskvällen, Odenplan och det korta – och mörklagda – pendeltåget mot Nynäshamn.

Det fanns ju inte direkt något val – sommartidtabellen gör att Nynäshamnståget ersätter ett av Västerhaningetåget (som för övrigt också, allt för ofta, är korta) och jag iddes inte vänta en kvart på nästa tåg.

Hemresan hade redan varit tillräckligt jobbig, tunnelbanan hade varit inställd och jag hade fått ta bussen istället, vilket är betydligt jobbigare för min del (allt för mycket höga steg och höga plattformar till sätena, vilket är påfrestande för knän och fotleder). Dessutom så var jag hungrig.

Så jag steg in i skumrasket.

Det var en säregen upplevelse att färdas i ett mörklagt tåg, genom hela tunnelsystemet under Stockholm. Det mesta av ljuset kom faktiskt från tunnlarna. Eller från mina medpassagerares mobiltelefoner. Lite mysko. Lite spöklikt.

Så småningom så kom vi i alla fall ut ur tunnelsystemet och ut i solskenet på Södermalm och Årstabron. Och en stund efter det av hade lämnat tunnelsystemet bakom oss – så tände man ljuset i tåget.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte logiken.

 

  

Landade i vattnet – med hissen!

Med en hiss? Ja, det stämmer. En kväll tidigare i veckan, när jag kom hem med pendeltåget, så landade jag i vattnet med hissen.

Jag borde kanske ha blivit varnad när jag hörde ett märkligt, gurglande, porlande ljud som påminde lite om en tvättmaskin när jag tryckte upp hissen. Men jag tillskrev det ett av pendeltågen som just var på väg in till perrongen och ett snabbtåg som just dundrade förbi.

Jag borde kanske ha blivit misstänksam när jag såg hur blött och skitigt golvet i hissen var. Men man tyvärr rätt van vid sunkiga golv i hissarna vid stationerna.

Och det luktade åtminstone inte som om någon hade kissat på det.

Så jag klev in, noga med var jag satte fötterna, och tryckte för nedfärd till gångtunneln under spåren.

PLASK!!!

Där fick det gurglande, porlande ljudet och det blöta, kladdiga och skitiga golvet sin förklaring.

Botten av hisstrumman var vattenfylld.

Inte så mycket att det strömmade in i hissen – inte nu längre, men det hade tydligen gjort det tidigare. Det blöta, soggiga golvet var ett bevis för det.

Men fullt tillräckligt för att botten av hisskorgen skulle landa i vattnet med ett rejält plask.

 

När hissdörrarna öppnades så kunde jag i glipan mellan hisskorgen och golvet i entréhallen se vattnet plaska fram och tillbaka mellan hisstrummans väggar.

Hissen har kablar som hänger i en båge som kommer ned före hissen – man kan se det genom glasdörrarna – och dessa hade nu hamnat i vattnet.

El och vatten är, som alla – speciellt en gammal säkerhetsmänniska – vet, ingen bra kombination.

Jag har inte kommit så snabbt ut ur en hiss sedan jag var barn.

Också stengolvet i entrén till stationens trapphus var blött och geggigt. Det samma gällde asfalten i gångtunneln.

Vid gångtunnelns mynning så kunde jag se varför hisstrumman hade vattenfyllts så till den grad.

Ett omfattande slagregn måste ha dragit fram över min del av Södertörn strax innan jag kom hem. 

Eftersom marknivån kring pendeltågsstationen bara är marginellt lägre än spårnivån så leder en ganska brant backe ned till gångtunneln. Backen är i sin tur omgiven av en brant slänt med en plantering av tallar. Regnvattnet hade svept med sig barr, kottar, jord och grus från planteringen och nedför backen. Där hade allt detta satt igen gallret över en kulvert som ska leda bort regn- och smältvatten – förmodligen var även avloppen från kulverten också igensatta.

Vattnet hade ingen annanstans att ta vägen utan hade fortsatt in i tunneln, in genom dörrarna till stationen och ned i hisstrumman.

El och vatten är, som sagt, ingen bra kombination.

Så. Vad skulle jag göra?

Åka upp till biljetthallen och säga till spärrvakten?

I den hissen?

Nej tack!

Gå uppför och nedför trapporna – med gikt och en shoppingvagn – för att säga till om att hissen nu utgjorde en livsfara för intet ont anandes passagerare?

Tack, men nej tack.

Jag skulle gå hem och ringa SLs kundtjänst.

Sagt och gjort, det var vad jag gjorde.

Jag hade tur, tyckte jag, det var bara åtta samtal före mig. Det här skulle gå fort.

Det var åtta samtal före i närmare en kvart. Sedan var det sju samtal före nästan lika länge. Samtal sex, fem och fyra… 

Tog också sin tid.

Det tog åtminstone någonstans runt fyrtio till femtio minuter att komma fram.

Ingen annan hade itts anmäla faran som hissen utgjorde.

Ingen.

Så det är allt en förbannad tur att jag är en uthållig, ihärdig, tjurskalligt envis gammal säkerhetsmänniska som på grund av gikten har ett stort intresse av en säker och fungerande hiss.

Att landa i vatten med hissen var en upplevelse som jag inte vill vara med om igen. 

El och vatten... 

Brr!!!

Lite svensk telefonihistoria

De allra flesta känner nog till att Sverige och Stockholm sedan länge har haft en ledande roll inom utvecklingen av telekommunikation.

Men visste ni hur länge – eller kanske snarare hur långt tillbaka i tiden – det har varit så?

Så tidigt som 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa. Det vill säga, det fanns alltså fler telefoner - i absoluta tal - i Stockholm än vad det fanns i Europas största huvudstäder såsom t.ex. London, Berlin och Paris.

Bilden av det något frostnupna Telefontornet är från någon gång runt 1890 och visar hur de cirka 4 000 ledningarna spände kors och tvärs över Stockholms hustak.

Telefonstationen var världens största i sitt slag.

Lite tidig telefonihistoria i Stockholm.

 

 

Ibland sträcker jag mig efter fjärrkontrollen

 Sedan kommer jag på att fjärrkontrollen är undanlagd. 

Att tvn, det gamla bojsänket till tjocktv - den analoga antikviteten som ändå höll på att ge upp andan, man som jag hade hoppats skulle hålla ut tills jag fick råd att köpa en ny (eller bättre begagnad) tv - nu är avstängd och står där som en tyst påminnelse om ett av vår tids största mediala svek.

Att vissa bolag inte har något som helst sinne för timing.

Tack för det, Com Hem.

Tack för att ni tog tvn och nyhetsflödet och presskonferenserna om coronapandemin - och också vissa bra program på de två kanaler som min stackars antika, analoga tv fortfarande lyckades få in - ifrån mig.

Dålig timing, Com Hem.

Maximalt dålig timing.

Och maximalt dålig fingertoppskänsla när det gäller att motsvara kundernas behov i kristider.

Men över till den ironiska tvisten.

Hyresvärden har nämligen dragit in fiber från en konkurrent i fastigheten.

Ett alternativ som är betydligt billigare (och den enda anledningen till att jag inte hade bytt var att tvn var en antikvitet och att jag inte ville riskera att få in de få kanaler som jag trots allt ändå fick in).

Men nu togs också de ifrån mig, mitt under en pågående pandemi.

Så ni ska nog inte räkna med att få mig tillbaka, även om jag en dag har möjlighet att skaffa mig en digital tv.

Ni har nog bränt era skepp.

Riktigt rejält.

Man ska nämligen inte överskatta kundlojaliteten heller.

Blir vi förbannade, så drar vi.

Ni kanske borde ha tänkt på det, Com Hem.

Orfeus - eller Eurydike - i underjorden

Här om veckan, när jag steg av pendeltåget vid den nya stationen Stockholm Odenplan, så överraskades jag av fågelkvitter. I underjorden. Djupt nere under Vasastan.

Och när jag lyfte blicken från trängseln på perrongen, så satt där mycket riktigt en liten fågel uppe på en skylt och kvittrade och sjöng.

Hur i all världen hade den lyckats ta sig så djupt ned i underjorden?

Nog för att jag har sett fåglar som har lyckats ta sig in i stormarknader, inglasade köpcentrum eller stora lagerhallar men den här fågeln måste ha passerat inte mindre än tre olika trappnedgångar/rulltrappsnedgångar och ett par olika dörröppningar för att ta sig ända ned till den underjordiska perrongen. En prestation i sig.

Jag undrar vad som hände med den sedan.
Vad hände med denne lille Orfeus i underjorden?

Eller var fågeln kanske en hona? En liten Eurydike - och kanske sökte i så fall hennes make efter henne i de labyrinter som hon hade förirrat sig ned i?


Har SL en evakueringsplan för fåglar och andra djur som lyckas förirra sig så djupt ned i underjorden och sedan inte veta hur de skall ta sig upp i dagsljuset igen?

Det skulle vara intressant att veta.

Vägen hem - när det är pendelkaos

I går eftermiddag och kväll var det pendelkaos på grund av ett signalfel vid Årstaberg som stoppade all pendeltågstrafik. Det märktes överallt i kollektivtrafiken i Stockholm vid rusningstid i går kväll.

För min del så var jag hemma efter en och en halv timmes extra restid. Under mina kringgående manövrar för att ta mig hem, i brist på fungerande pendeltåg, tog jag vägen över Gullmarsplan. Där kan jag byta från tunnelbana till en direktbuss som går till min förort, om än inte till min del av sagda förort.

Där blev jag nästan omkullsprungen av en klumpedunsa på tunnelbaneperrongen och sedan av två klumpedunsar uppe vid Gullmarsplans bussterminal innan jag kom med den tredje direktbussen som gick till min förort. De båda första var inte att tänka på, de var så fullsatta att de bågnade.

Och åtminstone den siste klumpedunsen var med ombord.

Vart den förste knölfödan tog vägen, det vet jag inte. Han puttade nästan omkull mig närmare den andra änden av bussterminalen medan han sprintade bortåt. Kanske skulle han med en helt annan buss och jag struntar i vilket.

Klumpedunsan bad åtminstone om ursäkt, flera gånger.
Det är tydligen under klumpedunsars värdighet.


När vi nådde min förort så fick jag kliva av uppe i villa- och radhusområdena och byta till en av områdets båda lokalbussar som går ned till stationsområdet, där jag bor. Direktbussarna går olyckligtvis inte ända till stationen, utan har sin ändhållplats längst ned i södra delen av förorten och det skulle bli en väldigt lång promenad hem i mörker och duggregn.

Jag vet inte riktigt hur länge jag fick stå och vänta vid busshållplatsen i radhusområdet. I mörker och duggregn. Men eftersom  ytterligare två av direktbussarna hann passera under tiden, så det blev väl i alla fall en kvart.

Det gav i alla fall rejält med tid till att fundera över livet som pendlare i Stockholms kollektivtrafik. Man betalar dyrt, varje månad, för sitt SL-kort. Och vad får man?

Förseningar. Inställda pendeltåg, en jädra massa signalfel och likaledes en jädra massa stillastående rulltrappor.

Skall man vara nöjd med den avkastningen på ens investering? Eller har vi rätt att kräva att vi skall få vad man utlovat oss - en fungerande och pålitlig kollektivtrafik. Det slags kollektivtrafik som kommer att locka fler resenärer att välja kollektivtrafiken framför bilen.


Och hur var det med er i går?
Kom ni hem som ni skulle?

Fredagen den 13:e. Typ.

När man vaknar till ett hysteriskt plongande nerifrån pendeltågsstationen så vet man att någonting är galet. Men så katten om man kunde föreställa sig att två så gott som nya pendeltågsstationer i centrala Stockholm tvingats stänga p g a rulltrappor som utsatts för onormalt slitage.

Alltså, det är inte mer än ett år sedan Stockholm City och Stockholm Odenplan invigdes. Och utrustning i rulltrappor, utrustning som skulle ha hållit rulltrappornas livstid ut, är allaredan utsliten.

Man undrar ju - vad fasen gick fel?


Men, som sagt, Stockholm Citys och Stockholm Odenplans pendeltågsstationer är nu stängda. På obestämd tid.

Vilket är ännu en begränsning i framkomligheten vad kollektivtrafiken beträffar i och omkring Stockholms city. Utöver de som beror på upprustningen av getingmidjan mellan Stockholms Södra och Stockholms Central, arbetena med att rusta upp gröna linjen vid Gullmarsplan och Skärmarbrink och arbetena mellan pendeltågsstationerna Stockholms City och Jakobsberg.

Än en gång undrar man - var det ingen som tänkte till att det kanske blev något spårarbete för mycket i och ikring Stockholm?

För som det nu är, är Stockholms city tämligen effektivt avskuret från åtkomst såväl norrifrån som söder ifrån.

 
Och frågan man inte kan ställa sig nog många gånger är:
Hur tusan kunde en så gott som ny rulltrappa rosta sönder och slitas ned på inte stort mer än ett år?



Så här lyriskt skrev jag om min först upplevelse av pendeltågsstation Stockholms City i augusti förra året. Den gången var allt så skimrande blankt och nytt som på bilden ovan.



För mig, som skulle till praktiken inne i Vasastan, innebar det att jag fick ta pendeln till Stockholms Södra och fyrans buss därifrån till Sankt Eriksplan. Det funkade, även om det blev litet längre att gå än det normalt brukar vara.

Det pendlas ovan jord

I dag kom pendeltågen upp ur underjorden på grund av tekniska problem med skyddsportarna på de nya stationerna i Stockholms pendelnät och än en gång pendlas det därför ovan jord i Stockholm.

Fast jag kom hem den vanliga vägen, förmodligen med ett av de sista pendeltåg som kunnat passera de nya pendeltågsstationerna innan problemen startade. Vi hade inte hunnit längre än till Farsta Strand när jag fick se en informationstext rulla fram på monitorerna på stationen och när jag läste såg jag att pendeltågen inte trafikerade Stockholm City utan istället körde via Stockholms Centralstation och Karlberg.

Felet skall, enligt en prognos, förhoppningsvis vara åtgärdat till i morgon.

Det återstår dock att se...



Uppdatering, onsdag den 15 november 2017, 06:45

Den som levde, fick se. Nu är problemen vid de nya pendeltågsstationerna enligt uppgift åtgärdat och pendeltågen är tillbaka där de numer skall vara. I underjorden.

Elisabet i underjorden - Första intrycket

Det är bara att erkänna, krånglande knän har lagt hinder i vägen för att utforska City banans nya stationer och se hur pendelresor in till stan har förändrats i och med dessa nya stationer.

Jag hann med en tur till Stockholm Odenplan och jag har åkt den nya tunneln i hela dess längd till Sundbyberg två gånger för att få en känsla för hur pass fort och smidigt det går, nu när man inte behöver passera den s k "getingmidjan" där det nästan alltid uppstod förseningar.

Men jag hade aldrig fått tillfälle att stiga av och utforska den mest komplexa av de nya stationerna, Stockholm City, innan knäsmärtorna slog till.

Men i går åkte jag alltså in till Stockholm enkom för att upptäcka hur man navigerar i denna nya infrastrukturmiljö som plötsligt ändrat alla spelregler man vari van vid sedan barnsben.

Som var kommer man upp vid vilken uppgång?

Hur ser det ut? Hur hittar man? Var hamnar man? Hur orienterar man sig? Varifrån går bussarna nu? Vad finns det för butiker och caféer och matställen? Hur tar man sig till ställen man vill ta sig till?


Något av det första som slog mig när jag kom upp på mellanplanet och tittade uppför rulltrapporna var känslan av rymd och ljus och luftighet och höjd. Det var någonting av en arkitektonisk upplevelse, att man kunnat bygga någonting som detta under jord och gjort det så rymligt och luftigt att det många sätt känns mer futuristisk rymdstation än ett tunnelsystem.

Nu var gårdagen klar och solig så ljuset som flödade ned genom den övre, långa rulltrappstunneln var närmast överväldigande. Bilden här ovan kan på intet vis göra upplevelsen rättvisa, ljuset är alldeles för matt. I går blev man bländad av ljusflödet.


Det andra som slog en, där man stod på mellanplanet nedanför rulltrapporna var hur sanslöst djupt under marken man befann sig. Och då hade man ändå kommit upp från själva plattformarna och spårområdet.

Sedan, när man väl kom upp till klassiska "Undergången" - och för er som inte vet vad det är, så är det den klassiska gamla gångtunneln som går från Centralen till T-Centralen (och givetvis vice versa) - återstod det två nivåer av rulltrappor till för att komma upp till de olika gatunivåerna - Vasagatan och Klarabergsgatan.


Detta var min första rekognoseringstur men den här anläggningen är så komplex att jag får bekanta mig med den i omgångar för att inte överanstränga knät så det blev bara den här uppgången den här gången. Det är litet som att lära sig navigera effektivt i en schweizerost - tur att man älskar ost!


På tal om godsaker fann jag att Vete Katten öppnat ett lokalt café på mellanplanet. Blåbärs- och vaniljbullen var fullständigt ljuvlig men lokalen har tyvärr litet ont om sittplatser om man inte klarar av att kava sig upp på en barstol, vilket vänster knä för närvarande betraktar som ett yttrande av yttersta galenskap. Som tur var blev ett mer sittvänligt bord ledigt innan jag hunnit gå igenom urvalsprocessen mellan alla godsaker.


Sedan var det bara att ge sig ned i underjorden och ta pendeln hem igen.


Slutsatsen av detta första intryck är dock odelat positivt. Att nya Stockholm City pendeltågsstation och dess förbindelser med Centralen och T-Centralen och det omkringliggande City är ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk.

Det har varit rörigt. Det har varit stökigt. Det har varit tröttsamma avstängningar och svårframkomligt och bullrigt. Men, jäklar vad bra det blev!

Premiärtur, nostalgitripp och god glass

I dag blev det premiärtur för min del på Citybanan. Åkte den i hela dess längd för "min" pendellinje, d v s ända ut till Sundbyberg för att sedan återvända till Stockholm Odenplan med vändande tåg. Mäktig anläggning, och då såg jag bara delar av den stationen.

Från Odenplan gick färden vidare med buss till Karlberg och Stockholms Glasshus - jag var ju givetvis tvungen att se hur smidigt det skulle att ta sig dit nu när Karlberg upphört som pendeltågsstation. Och det funkade över förväntan. Det enda problemet var varifrån bussen skulle gå (jag hittade rätt busshållplats vid tredje försöket).


Men åter till Karlberg. Jag firade premiärturen med en lyxig trekulors glassbägare och slog mig ned vid uteserveringen. Det rådde en märklig stämning av overklighet i kvarteren, det hade blivit så - tyst. Så stilla.

Som genom ett trollslag hade ett trafiknav - låt vara ett mindre trafiknav - med myllrande, kryllande strömmar av människor och bussar och trafik omvandlats till några sömniga kvarter som är en smula "off" folkvimlet och allfarvägarnas larm och sorl.

Kanske är det bara jag som är nostalgisk, men -
Platsen kändes plötsligt litet öde.

Det kommer förmodligen att gå över. Att så småningom kännas lugnt och rofyllt och avkopplande. Men det kommer förmodligen att krävas en tid av anpassning och omställning innan dess när man i så många år varit van vid liv och rörelse och larm och trafikbrus.

Jag kommer att återvända. Inte bara för glassens skull. Inte bara för traditionernas. Det kommer att bli intressant att se hur kvarteren kring Karlberg nu kommer att utveckla sig. 


Vid återkomsten till Stockholm Odenplan påpekade jag för SLs stationsvärdar att en tavla vid utgången som visade busslägena och vilka bussar som gick varifrån var det enda jag saknade vid vår fina, nya station. Det skulle underlätta för vilsna resenärer och göra det smidigt att utveckla de nya resemönster Citybanan medför. Och kräver.


Ja, det var litet om min dag.
Premiärtur. Nostalgitripp. Och riktigt god glass.

Ja, så vidare märkvärdig var den inte

Så här, den dag när den största spårrelaterade infrastruktursatsningen i Stockholms historia sedan man knöt samman tunnelbanenätet rakt genom Stockholms stadskärna, är det faktiskt inte dagens invigning eller Citybanan som helhet som jag refererar till.

Jag refererar till en byggnad som för länge sedan försvunnit, ur såväl stadsbilden som folkminnet, fast alla vi som åkt pendeltåg och bytt färdmedel på Centralen och alla vi som någon gång anlänt till Stockholm med fjärrtåg påmints om dess existens varje gång vi passerade Centralens stora vänthall. Den är en tillbyggnad - det här är inte första gången man gör stora förändringar vid och kring Stockholms Central.

Den första stora förändringen i Stockholms järnvägsnät var faktiskt Stockholms Central självt och dess bangård och perronger. De fanns inte från början, när utbyggnaden av Sveriges järnvägsnät nådde Stockholm från såväl norr som söder. Då fanns det Södra Station på Södermalm för södergående tåg och och Norra Station vid Norra Bantorget för norrgående tåg (båda uppförda på 1860-talet).

Däremellan låg hela Stockholms stadskärna, Mälarens vatten och Söders höjder. Ingendera var på den tiden hinder lätta att forcera. Men forceras skulle de, man ville nämligen redan på den tiden binda samman järnvägslinjerna genom Stockholm.

Resultatet kom att gå till historien som sammanbindningsbanan, ett namn som för oss förlorat sin betydelse i historiens dunkel men som för den tidens stockholmare måste ha varit en lika stor omställning som Citybanan är för oss. Eller Tunnelbana genom stan, på sin tid.


Sammanbindningsbanan stod klar 1871. Vid Vasagatan uppförde man en pampig och storslagen Centralstation som skulle befästa Stockholms ställning så som varandes en europeisk huvudstad som nu var vederbörligen inkopplad på järnvägsnätet.

Så här såg Stockholms Centralstation ut runt 1890

 
Den del av Stockholms Central som vetter mot Vasagatan är den samma i dag, även om den genomgått en rad ombyggnationer genom sin nästan 150-åriga historia.

Och på baksidan av denna pampiga stationsbyggnad, över delar av spårområdet, byggde man en banhall.

Visserligen kunde jag, när jag först stötte på uppgiften, läsa på Wikipedia att banhallen var en anspråkslös byggnad. Men när man (jag) hör ordet banhall tänker man (nåja, jag, då!) på de pampiga banhallarna över vissa kontinentala centralstationer. Så jag är rädd att fantasin möjligen skenade iväg med mig.

Ja, fantasin. För ända sedan jag för några år sedan snavade över den här uppgiften har jag till min frustration inte kunnat finna några bilder på denna banhall. Men i går lyckades jag äntligen, efter mycket letande och googlande finna några få bilder på denna uppenbart fotoskygga byggnad.  


Och jag kan förstå varför den inte är så väl dokumenterad för sorgligt nog hade Wikipedia fullkomligt rätt. Banhallen vid Stockholms Centralstation förebär inga som helst likheter med de mer praktfullt utformade banhallar man kan se i andra städer som har sina banhallar i behåll.

Banhallen utmärkte sig just inte för några större skönhetsvärden

Tyvärr påminner den mest om en stor, mörk och dragig lada. Utan gavlar. Så jag sörjer inte direkt över att banhallen, när Stockholms Centralstation en bit in på tjugotalet blivit sorgligt underdimensionerad i förhållande till antalet ankommande och avgående tåg och antalet passagerare som dagligen passerade genom den, revs för att ge plats åt dagens stora och luftiga vänthall med sitt tunnvälvda tak. Och jag får väl erkänna att jag, från det att jag först läste om den banhall som existerade vid den tid när de flesta av mina berättelser utspelar sig tills det att jag i går såg bildbevisen, föreställt mig att den skulle ha vissa likheter med den ljusa och luftiga byggnad som efterträdde den. Så mäktig, är nämligen fantasins kraft.

Men lägg till ett tidstypiskt tåg, med ånglok och rökmoln, på väg ut från banhallen - och min fantasi spinner loss på alla cylindrar!

Ångtåg lämnar Stockholms Centralstation, kring sekelskiftet

Ångtåg lämnar Stockholm, början av 1920-talet. Banhallen i bakgrunden.

Jag gör research och ni får en ofrivillig historielektion om infrastrukturprojekt i en svunnen tid den dag vår tids största infrastrukturprojekt invigs här i Stockholm. Historiens vingslag - och något av en nostalgitripp. Hoppas jag inte tråkat ut er.

Nu vet jag hur banhallen såg ut - något av en besvikelse, faktiskt. Jag hade föreställt mig någonting i stil med Centralens stora vänthall fast med spår istället för marmorgolv. Men nu vet jag vad jag har att arbeta med. Loken har ångan uppe, fantasin spinner loss, äventyret - och berättelsen - kan ta sin början.

Invigning av Citybanan

Söndagen den 9:e juli invigs Citybanan med festligheter på de nya stationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan.

Jag är inte säker på om själva invigningsceremonin är öppen för allmänheten men under eftermiddagen är stationerna i alla fall öppna för allmänheten och det kommer också att gå en smygpremiärtur mellan de båda stationerna.


Om några av er är intresserade av att se det största infrastrukturprojektet - och den största samhällsomvandlingen - sedan man drog tunnelbanan tvärs genom stadskärnan på femtiotalet innan alla andra kan åka den nya sträckan måndagen den 10:e juli.

Glassnostalgi i Karlberg

I samband med gårdagens sista sekunden nostalgitripp till Karlberg blev det, eftersom det var jag sista gången jag kunde ta pendeln direkt dit, givetvis också ett besök på Stockholms Glasshus. Det blir litet mer omständligt med alla avstängningar nu och från den 10:e juli får man åka till nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan. Och därifrån ta tunnelbana till S:t Eriksplan.Eller till bussar.

Men det fixar sig nog. Den största omläggningen av spårbunden trafik Stockholm skådat sedan tunnelbanan på femtiotalet drogs tvärs igenom stan skall inte inbilla sig att den kan stå mellan mig och mina sommarglassar!

Sedan satt jag en stund och läste i den lilla parksnutten utan namn med sin fantastiska utsikt över Kungsholmen. Antingen en av Stockholms i särklass minsta parker eller en lokal kvarterstäppa. Oaktat vilket, en alldeles ljuvlig liten plats.

Och en plats som förmodligen kommer att bli betydligt lugnare och mer rofylld när pendeltågsstationen försvinner och de regelbundna folkvandringarna till och från S:t Eriksplan upphör.


Enligt SL ser det ut som om ni som bor norr om stan skall kunna åka till Karlberg med pendeln även denna vecka - kan inte garantera att det verkligen är så, men det såg ut så. Så om ni är sugna på Stockholms godaste glass gäller det att passa på medan det är enkelt att ta sig dit. Passa på att njuta!


För min del blev det en bägare med två generösa kulor glass. Roman Choklad och Salty Caramel. Supergott!


Kan rekommenderas.


Ett varningens ord dock. Salty Caramel är en ganska stark smak med ordentligt genomslag och kan nog inte kombineras med vad som helst. Antingen en ganska neutral smak som låter den dominera. Vaniljglass eller någonting däråt. Eller också en ganska kraftfull smak - men då en smak som harmoniserar med den, som i det här fallet en kraftfull chokladsmak. 

Sista turen till Karlberg?

I går, sedan jag sett på skyltarna på min pendeltågsstation att det skulle bli stora avstängningar i pendeltågstrafiken under de kommande veckorna fram tills Citybanan öppnar för trafik 10 juli, fattade jag ett kvickt beslut att ta pendeln till Karlberg. Eftersom det då förmodligen skulle vara gången jag kunde göra det.

För ni vet väl att Karlbergs station oåterkalleligen försvinner som station i Stockholms pendelnät när Citybanan öppnar?

Litet synd att pendeltågsstationen med Stockholms i särklass vackraste utsikt försvinner, det är det onekligen. Jag har många sommardagar stått och njutit av utsikten över Karlbergsjön, Karlbergs Slott och husen längs Kungsholms Strand. Karlberg är nog en av få stationer i pendelnätet med en viss charm, även om det är en sliten och nedgången charm som helt är beroende av utsikten.

 

Och av vädret. För jag har också stått där många vinterkvällar, i snålblåst och skoningslöst snöglopp, väntan på ett - givetvis - försenat pendeltåg hem medan tårna långsamt och plågsamt styckefrysts i skorna och fingertopparna domnat bort medan man försökt vända och vrida sig för att inte få fartvinden och snöröken från passerande tåg i ansiktet.

Då har det mesta av charmen varit svår att se. Bortsett från den mest uppenbara - alla upplysta fönster i husen längs Kungsholms Strand och kvarteren närmast där bakom.

Men en sommardag som denna med blå himmel, vita molntussar, strålande solsken och varma vindar? Med solglitter över vattnet och småbåtar guppande i marinorna och det sömniga lugn som stundtals, om så bara för någon minut, hinner infinna sig mellan alla passerande tåg? Då finns det nog ingen station i Stockholms pendelnät som gått upp mot Karlberg.


Ja, jag vet. Utvecklingen går framåt och Stockholm behöver verkligen Citybanan för att utvecklas infrastrukturmässigt. Och Karlberg ingår i den så kallade Getingmidjan, som begränsar antalet tåg som kan passera Stockholms Central.  Sedan kommer också bytet från pendeltåg till tunnelbana kommer att ske så mycket smidigare vid den nya stationen vid Odenplan än det ändlösa traskandet mellan Karlberg och S:t Eriksplans tunnelbanestion man hitintills varit hänvisad till i ur och skur. Men logik hindrar inte att ett visst vemod smög sig in denna avskedstur.

För det blir nämligen nya station Stockholm Odenplan som ersätter Karlberg när Citybanan invigs den 10: juli. Stockholm Odenplan har smidiga förbindelser med tunnelbanans gröna linje vid klassiska Odenplans tunnelbanestation (där det också finns planer på en ny tunnelbanelinje Odenplan - Arenastaden, så där skall man kanske inte räkna med att byggnationen är permanent avslutad även om sådan utbyggnad i så fall ligger åtskilliga år in i framtiden).

Från Stockholm Odenplan fortsätter sedan pendeltågen direkt mot Solna respektive Sundbyberg.


Även dagens pendeltågsplattformar vid Stockholms Central försvinner och ersätts av den nya stationen Stockholms City, som också den får nära förbindelser med T-centralen. Så Stockholm står inför en trafikomläggning av en dignitet som inte skådats sedan tunnelbanan på femtiotalet knöts samman tvärs igenom staden och bildade stommen i dagens tunnelbanenät. 

Ja, sedan var det väl förmodligen också sista gången man såg den magnifika utsikten från infarten på järnvägsbroarna mot Stockholms Central. Med mindre än att man åker fjärrtåg.

Så det här, var på mer än ett sätt en nostalgitripp.

Slussen - en plats i tiden

Det är så mycket rabalder om och kring Slussen i Stockholm de senaste åren. Vi har en kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning. Jag säger inte att de nödvändigtvis har fel. Lösningen är smart och genomtänkt och överlevde omläggningen till högertrafik utan större problem. Jag säger inte heller att den nya slussenlösningen är optimal - för det har jag svårt att se att den skulle vara. Men jag tror att denna protesterande kulturelit i sin bevarelseiver missat en sak.

För ungefär fyra år sedan, inspirerad av allt detta rabalder som pågått i åratal och av allt att döma kommer att pågå ännu i många år, gjorde jag en liten tidsresa kring Slussen – och lade upp resultatet på Tumblr, som ett led i mitt experiment med olika sociala medier. Mycket litet har hänt sedan dess, vare sig på när det gäller min sida på Tumblr eller när det gäller mina åsikter om Slussen.

Om ni har följt med på min lilla tidsresa har ni sett hur Slussenområdet sett ut genom seklerna, hur det utvecklats och hur trafiklösningarna mellan vägar och vatten sett ut – och hur de förändrats.

Men eftersom relativt få svenskar använder Tumblr tvivlar jag på att ni sett den. Därför kommer här en uppdaterad och utökad version, på en plattform fler följer, om varför jag inte sällar mig till skaran som ropar ”Rädda Slussen!”

Jag tror tvärt om att den kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning missat en sak - en grundläggande sak. Ända från början har Slussen varit en plats i ständig förvandling. Inte bara för att den behöver vara det. Utan för att den måste vara det.



Av hävd har vattenvägarna varit viktigare än landsvägar i Sverige, då tyngre transporter lättare transporterades ombord på en båt än i en skranglig kärra på vägar som sällan var mer än uppkörda hjulspår. Lättare, lokal transporter inom Stadsholmen (Gamla Stan) och dess omgivande öar skedde med sagda skrangliga kärra (i mån av förbindande broar) eller med mindre båtar (oftast roddbåtar).

Roddarmadamerna, de kvinnor som skötte färjetrafik på Stockholms vatten, genom att i småbåtar transportera människor och gods mot betalning är kända från 1400-talet. Dessa rodderskor utgjorde en talrik yrkesgrupp fram till mitten av 1800-talet, för att därefter konkurreras ut först av vevsluparna och sedermera också av ångbåtar.

Stockholms roddarmadammer var ett stridbart släkte.

Därför koncentrerar jag åtminstone inledningsvis den här historiken om och kring Slussen till själva slussarna.



Var tid har haft sin lösning, anpassad till sin tids behov. Och när den inte längre uppfyller sin tids behov, har den uppdaterats. Utvecklats. Moderniserats. Förnyats.

Det fanns en tid före allt vad slussar heter. En tid när passagen - Söderström - var farbar utan större problem och fartyg kunde passera fritt mellan Åsön (Södermalm) och Gamla Stan. I takt med landhöjningen i Stockholmstrakten och den ökande nivåskillnaden mellan Mälaren och Saltsjön blev dock passagen allt mer svårforcerad,  speciellt i samband med vårfloderna.

Med tiden blev det så besvärligt att båtar fick halas eller stakas uppströms vilket i längden blev såväl dyrt som opraktiskt och många fartyg gick på grund i det allt grundare vattnet.

Renässansens Stockholm, Söderström och stadsportarnas torn.

.

Så här såg Drottning Kristinas sluss ut på 1600-talet.

Och så här såg Polhems sluss ut på 1700-talet.

I slutet av 1800-talet såg Slussen i Nils Ericsons tappning ut så här.

På tjugotalet såg det ut så här kring Slussen. I mitt tycke en betydligt vackrare lösning än dagens motorvägskaruesell. Vyn upp mot husen på Södermalm är magnifik!

På trettiotalet, före tillkomsten av dagens fyrklöverlösning, såg trafiklösningen vid Slussen ut så här. Ganska brötigt och föga inspirerande. En stadsdel i omdaning, till följd av en alltmer ökande biltrafik och ett ökande behov av transporter när staden sprängde sina traditionella gränser och växte ohämmat åt alla håll, som ännu inte hittat sin nya form.

Så var då tiden inne att lösa stadens trafikproblem. Invigningsdagen blev en veritabel folkfest. Och det var en smart lösning, jag säger inget annat. Den överlevde till och med omläggningen till högertrafik utan större problem!

Slussen, invigningen, 1935

Så jag säger inte att dagens trafiklösning vid Slussen saknar genialitet eller effektivitet. Men jag har vid flera tillfällen sett den från ovan (gångbron ut till Katarinahissen) och jag har litet svårt att förstå den närmast religiösa vurmen för dess påstådda skönhetsvärden. Den är trots allt ett schabrak av betong och asfalt som ber ut sig över stora delar av vattenytan och sedd från ovan, finns det få saker som skiljer den från vilken motorvägskarusell som helst med alla dessa ramper och påfarter och avfarter.

Dessutom är delar av konstruktionen ofullständigt underbyggd (när det gäller broar och dess fundament är stenhård fundamentalism en positiv sak) med för klen pålning i instabilt underlag och har genom decennierna satt sig ganska så rejält.



Några år innan jag sammanställde inlägget på Tumblr hade jag, en solig försommardag när jag stod och såg på båtar som slussades mellan Mälaren och Saltsjön – och vice versa – träffat en äldre man som under många år arbetat i en lokal under Slussen. Det blev ett intressant samtal där han berättade om en rad incidenter som inträffat kring den lokalen under hans tid där.

En morgon, jag tror det var efter en längre helg eller möjligen en semesterstängning, kunde man inte öppna dörren (som öppnades utåt) eftersom stenläggningen utanför rest sig så pass att den blockerade dörren. Arbetsplatsen förblev stängd tills man kunnat bryta upp stenläggningen, gräva och borra upp därunder och lägga tillbaka stenläggning så den hamnade där den borde vara – några centimeter nedanför tröskeln istället för någon centimeter ovanför den.

En annan gång, en måndagsmorgon, låg en betongklump, stor som en mans knytnäve, som lossnat från bron ovanför och lämnat ett stort hål efter sig snett utanför dörren. En plats där såväl mannen själv som hans arbetskamrater passerade dagligen på väg till eller ifrån arbetsplatsen. Och några år tidigare (eller om det var senare, det minns jag inte) hade bron ovanför satt sig så pass att dörren till lokalen var fastklämd i dörrkarmen och inte gick att rubba.



Det råder knappast någon tvekan om att dagens Slusslösning är i dåligt skick, möjligen bortom rimlig räddning, och skälen därtill är många. Negligerat och bristfälligt underhåll samt sättningar till följd av något klen underbyggnad, åldrande material och tyngre och tätare trafik än trafikkarusellen är dimensionerat för är några av huvudskälen.

Politisk ambivalens att ta tag i situationen – att röra om i getingboet och riva upp känslorna kring hårdhänt stadsomvandling – har varit ännu en bidragande orsak. Rivningen av Klarakvarteren är alltjämt ett öppet sår i såväl den stockholmska folksjälen som i stadsbilden. Ingen politiker har under decennier velat ta i frågan ens med tång.



Men lika tveklöst är Slussen nu i akut behov av en uppdatering, en uppdatering som står för dörren och som kommer att förvandla området till Stockholms största byggarbetsplats under många framöver. Som kommer att omdana området för lång tid framöver.

Jag säger inte att planerna för en ny slussenlösning är optimala, de har i mitt tycke vissa brister. Ett av problem är att man vill bygga litet väl tätt med nya hus på Södrmalmssidan. Det är nog den planerade lösningens akilleshäl men försäljningen av byggrätterna bidrar givetvis till projektets finansiering.

Jag hoppas att man gjort en väl avvägd mellan byggnation och tilltalande vyer och gör Stockholm inbjudande, för såväl stockholmare som turister.

Om Stockholm skall leva upp till namnen Staden på vattnet och Nordens Venedig och bli den stad turisterna vill se krävs att man dels öppnar upp stadens vattenytor så mycket som möjligt och också öppnar upp vyerna mot vattnet. Och dels att man ger människor access till vattnet i form av sittplatser, promenadstråk, uteserveringar vid vattnet (och också ett antal åretruntserveringar med utsikt över vattnet). Vi är ett vattenälskande folk och vattenvidderna och vyerna mot dem är en av våra stora tillgångar turistmässigt sett.




Den tredje viktiga hörnstenen i det pussel Slussenprojektet utgör är att garantera en säker vattenreglering mellan Mälaren och Saltsjön så att Mälarens sötvatten bevaras som vattentäkt för regionen men samtidigt ger möjlighet att släppa ut Mälarens vatten under extrema vårflöden och liknande.

Den fjärde hörnstenen, den som kanske mer än någonting annat - åtminstone direkt - kommer att påverka vardagen för stora delar av Stockholms och länets befolkning, är smidiga och väl fungerande lösningar för kollektivtrafiken. Låt oss nöja oss med att konstatera att dagens lösningar kan må bra av en uppdatering. En tämligen rejäl sådan.

Men en sak kvarstår, hur man än för tillfället väljer att lösa det – Slussen är och förblir till sin natur ett område i ständig utveckling.

Citybanan och Stockholm City

Mitt i centrala Stockholm växer ett ingenjörs- och byggnadstekniskt mästerverk fram under våra fötter.

Infrastrukturmässigt är nog Citybanan endast jämförbart med när tunnelbanan drogs genom centrala Stockholm. Det har pågått i åratal och det kommer att pågå ännu något år, först någon gång sommaren 2017 räknar man med att det skall vara klart och tas i drift.

Så här kommer den nya centralstationen för pendlare, Stockholm City att fungera och knyta an till befintliga tunnelbanestationer vid T-Centralen och i relation till Centralen, som 2017 blir en renodlad fjärrtågsstation.

Den andra nya stationen i Citybanan är Stockholm Odenplan, också den en knutpunkt för tunnelbanans gröna linje. Däremot kommer Karlbergs station att försvinna  eftersom den ligger inom det som kallas Getingmidjan. Tågtunneln kommer istället att fortsätta rakt mot förgreningen mot Solna respektive Sundbyberg.

Vad jag kommer att sakna den dag pendeltågen 2017 går under jord är infarten till/utfarten från Stockholms Central med utsikt över glittrande, reflekterande vattenspeglar. Speciellt i gryning och skymning är det otroligt läckert.

Och jag kommer att sakna Karlbergs station, det är den station i hela innerstadsregionen som med sin utsikt över Kungsholmen, Klara sjö och Karlbergs Slott har läckrast utsikt.

Däremot kommer jag inte att sakna att stå i vinterkylan på Karlbergs station och vänta på försenade tåg - för märkligt nog var de alltid försenade vid just Karlberg. Förhoppningsvis kommer resorna in till stan att flyta smidigare från och med 2017.

Det kommer också att bli intressant hur folks rörelsemönster i centrala delar av Stockholm kommer att förändras. På vissa ställen kommer folkvimlet att förtätas (kanske speciellt vid Odenplan) - och givetvis runt den nya pendeltågscentralen Stockholm City och T-centralen. Medan Stockholms Central förmodligen får ett ryckigare rörelsemönster med stora folkvandringar i samband med ankommande fjärrtåg men annars ett lugnare, mer reseorienterat folkvimmel.

Området mellan St Eriksplan och Karlberg kommer förmodligen att bli betydligt lugnare och mer avslappnat än i dag.

Eller vad tror ni?