fredag 26 april 2019

När man tror att man äntligen har nästippen över vattenytan... Blubb!

Får ni ibland känslan av att hur man än kämpar och kämpar så är det likt förbannat så att varje gång som man trots allt råkar få nästippen ovanför vattenytan så verkar det som om ett slags rikslarm går:


"Varning! Varning! Varning! Här sticker det upp en nästipp över vattenytan!"


varpå någon ordningsam vän av ordning omedelbart reagerar:


"Men så kan vi ju inte ha det. Skicka omedelbart en våg åt det hållet, så att vi blir av med den uppnosigheten!"



Just nu så känns det som om jag befinner mig i skärningspunkten för flera korsande vågor.

Jag är så trött, så innerligt trött.
Jag hinner inte ens andas mellan vågorna.




fredag 19 april 2019

Den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit!

I onsdags så serverades det laxpudding med skirat smör & citron på Restaurang Westman i Westmanska Palatset och jag måste säga att det var den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit. Ren laxpuddingsperfektion!

Påskveckan har över lag varit supergod på Westmanska. I måndags så åt jag friterad chevré med rödbetscarpaccio, ruccola, valnötter, färska fikon samt honung. Lika gott som första gången som jag åt den rätten i början av mars. Det enda som jag egentligen saknade var hallonbalsamicon från förra månadens variant. Den gav rätten en fräschör som honungen inte riktigt förmådde ge. Men riktigt gott ändå.

I tisdags så var det mandelpanerad fisk med kall dillsås, kokt potatis, gröna ärtor & citron. Riktigt gott det med. Och i torsdags så var det köttbullar med potatismos, gräddsås, rårörda lingon & pressgurka - förmodligen de godaste köttbullar som jag har ätit.

Smaklökarna har med andra ord haft en riktigt smaskig vecka.




söndag 14 april 2019

Orfeus - eller Eurydike - i underjorden

Här om veckan, när jag steg av pendeltåget vid den nya stationen Stockholm Odenplan, så överraskades jag av fågelkvitter. I underjorden. Djupt nere under Vasastan.

Och när jag lyfte blicken från trängseln på perrongen, så satt där mycket riktigt en liten fågel uppe på en skylt och kvittrade och sjöng.

Hur i all världen hade den lyckats ta sig så djupt ned i underjorden?

Nog för att jag har sett fåglar som har lyckats ta sig in i stormarknader, inglasade köpcentrum eller stora lagerhallar men den här fågeln måste ha passerat inte mindre än tre olika trappnedgångar/rulltrappsnedgångar och ett par olika dörröppningar för att ta sig ända ned till den underjordiska perrongen. En prestation i sig.

Jag undrar vad som hände med den sedan.
Vad hände med denne lille Orfeus i underjorden?

Eller var fågeln kanske en hona? En liten Eurydike - och kanske sökte i så fall hennes make efter henne i de labyrinter som hon hade förirrat sig ned i?


Har SL en evakueringsplan för fåglar och andra djur som lyckas förirra sig så djupt ned i underjorden och sedan inte veta hur de skall ta sig upp i dagsljuset igen?

Det skulle vara intressant att veta.



lördag 13 april 2019

Läget

Förra helgen åkte jag på en matförgiftning.

Totalt utmattad.
Totalt uttorkad.

Och så jäkla trött!

Just nu så dricker jag vätskeersättning ett par gånger om dagen för att återställa salt- och mineralbalanserna.

Och om ni någonsin öppnar en burk färdig soppa och undrar "Skall det verkligen lukta så här?" eller "Skall det verkligen smaka så här?" när man provsmakar den - så är svaret:

 "NEJ!!!" 


Nej, nej och åter nej.

Släng skiten!

Och vad du än gör, så tro inte det är ditt luktsinne och dina smaklökar som har fel. Att det nog kanske skall lukta och smaka så.

Lita på ditt smakminne av hur en rätt eller produkt skall smaka när den är perfekt. Och om den luktar eller smakar litet "off", så lita då på att det inte är så det skall vara. Det kan komma att bespara dig mycket elände.

Jag misstänker ett soppan i det här fallet precis hade börjat jäsa.


Jag är fortfarande väldigt trött. I natt sov jag, i omgångar, från halv sju till åtta.
Halv sju i går kväll till åtta i morse, alltså.



söndag 7 april 2019

Vemodig minnesdag

Det är två år sedan. Nästan obegripligt hur fort tiden har gått. Jag befann mig inte själv på Drottninggatan den där eftermiddagen för två år sedan, jag var inte ens inne i Stockholm, och jag förlorade inte heller några närstående eller några vänner. Men ändå så förändrades världen. Det finns ett före och ett efter.

All sympati till de som var där. De som drabbades. De som miste anhöriga och vänner. De som lever med minnena.

Stockholm.
Min stad.






lördag 6 april 2019

Jag vill ha normaltid igen!

Det här med omställningen till sommartid blir bara värre och värre, vartefter åren går. Jag är numera urgängad i en eller ett par veckor efter omställning, med rubbad sömn och trötthet som följd. Jag är tvungen att gå till sängs tidigt - eftersom jag håller på att gäspa käken ur led och somna i fåtöljen om kvällarna - och vaknar som en följd därav tidigt och kan inte somna om. Vilket givetvis gör att jag gäspar käken ur led också följande kväll.

Jag vill ha tillbaka normaltid, året runt, som det var när jag var barn.

Och kalla det för katten inte vintertid!

Det, är ett namn som yngre generationer - som inte vet om någonting annat - med åren har börjat kalla den period av året när vi ställer om från den konstlade sommartiden till den tid som har varit gemensam och normal tid här i Sverige sedan vi vid mitten av artonhundratalet fick järnvägar och därmed behövde en gemensam tid, från Stockholm i öster till Göteborg och Malmö i väster för att folk inte skulle bli helt förtvivlade av att försöka hålla reda på tiderna i tidtabellerna med alla små lokal tidsskillnader.

Så, nej, jag vill inte ha vintertid.

Jag vill ha normaltid.

NU.