tisdag 30 oktober 2012

Granne med Ostmästaren

En tid i världen hade mina föräldrar en granne vi kallade för Ostmästaren.

Nej, såvitt vi visste jobbade inte killen med att tillverka eller sälja ost. Däremot var vi övertygade att han valt att renovera sin nyinköpta bostadsrätt i schweizeroststil. Med hål. Med många, många hål.

Det borrades nämligen. Morgon, middag och kväll. Vardag som helgdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Japp, det var definitivt en ost på gång där nere. Vi misstänkte att Ostmästaren valt att inreda i den mest avancerade av schweizeroststilarna, i vällagrad ementalerstil.

Jag vet inte om vi hade rätt i vår misstanke, ingen av oss såg lägenheten. Men så snart någon drog igång en borr konstaterade vi i luttrad uppgivenhet att nu, nu är Ostmästaren igång igen!

Och en sak var säker, det borrades många hål där nere. Många, många hål.

På sista tiden har jag börjat undra om inte någon av mina grannar valt att inreda i ementalerstil. Det borras nämligen.

måndag 29 oktober 2012

Kvinnor i vinden, kvinnor i ölandstoken

När det blåser som det gör i dag, när vindbyarna sveper mellan höghusen och orkidéerna i exil tumlar omkring ute på balkongen, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen mamma hamnade i ölandstoken. Och hur hamnar då en medelålders, lätt överviktig kvinna som inte mäter fullt en och sextio i planteringen i ett bostadsområde?

Hon bär en lång kappa en dag när det blåser som bara den och kastbyarna pressar sig mellan höghusen och ansätter en från alla möjliga håll från ett ögonblick till nästa.

Vi var på väg hem från Centrum. Själv gick jag litet före mamma och drog shoppingvagnen. Kanske drog jag på litet extra, när vi kom in i nästa kvarter skulle vi få mer lä för vinden – och den var kall. Vi småpratade men vinden slet nästan orden ifrån oss och ven stundtals så vi inte hörde varandra. Jag hade frågat någonting, jag minns inte vad, och märkte plötsligt att jag inte fick något svar.

När jag vände mig om var mamma försvunnen. Vägen bakom oss låg öde. Så fick jag syn på ett par fötter sprattla ut ur den gulblommande ölandstoken. När jag sprungit tillbaka och hjälpt henne upp undrade jag hur tusan hon hamnat i planteringen framför ett av höghusen.

”Jag blåste omkull” löd det ilskna svaret.

När jag undrade hur vinden hade lyckats få henne på fall – hon var som jag, mamma, hade en tendens att lägga på sig – förklarade hon dystert att kappan blivit ett sådant vindfång för en kastby som vräkte in mellan höghusen att den formligen knuffat omkull henne. Hade hon inte landat i den närbelägna ölandstoken hade hon åkt rakt i asfalten.

Sålunda hamnade min mor i ölandstoken. Några år senare var det min tur. Jag lyckades inte sänka farten tillräckligt i en kurva, brakade med cykel rätt in i planteringen längs vägen och landade i ölandstoken.

Ännu några år senare stod jag i en snöstorm, uppflugen på toppen av en snöplogvall i parken. Vinden kom dånande upp mellan husen och snön virvlade förblindande omkring mig. Mamma stod en bit bort på vägen och Nellie – vår labrador – hade försvunnit någonstans ute i de inbjudande drivorna med lössnö som täckte gräsmattorna. Jag stod där jag stod för att försöka få syn på henne och försöka kalla in henne.

Så stod jag plötsligt inte längre där jag stod. Istället föll jag okontrollerat, sedan en kastby från ett oväntat håll fått fatt i min kappa och vräkt mig från mitt något ostadiga fotfäste. Jag landade på rygg i kanske trettio centimeter snö. Och Nellie kom skumpande genom snön och tyckte att det var en härlig lek jag hittat på.

Ja, ungefär så blev mamma och jag kvinnorna i vinden och kvinnorna i ölandstoken.

Nu sitter jag bakom ett par skallrande fönsterrutor och mamma - och Nellie med - är sedan länge borta med vinden.