En oktobermorgons kolorit

Gårdagsmorgonen, tisdagsmorgonen den 27 oktober, bjöd på en märklig – om än kortlivad – kolorit som gick långt utöver det vanliga här på Södertörn. När jag gick till pendeln – och också när jag stod på pendeltågsstationen och väntade på mitt pendeltåg – så slog det mig med häpnad.

Himlen i öster var aprikosfärgad – med inslag av aprikosrosa, svavelgult och lätt rostfärgat – och överdragen av lätta, förbiilande moln i gråviolett eller rent violett.

I väster så dominerade ett gråviolett molntäcke, som i sin tur hade lättare, tunnare moln som var märkbart aprikostonade under sig.

Under färden mot Stockholm så blev färgerna först allt mer märkbara och intensiva, framförallt i öster. Det vill säga tills vi kom till Farsta Strand. Sedan började vi sakta men säkert att lämna den extraordinära färgprakten bakom oss medan molntäcket tätnade och grånade allt mer.

Nästa gång som jag verkligen kunde se den östra horisonten var när vi körde över Årstabron. Då hade gryningens färgprakt blekts ned till en strimma av blekt gulbeige i randen av klar himmel under kanten på ett molntäcke som inte riktigt sträckte sig ända till horisonten.

 

Det är den strimman av klar himmel i öster som utgör förklaringen till den oväntade, intensiva färgprakten och de förbluffande färgkombinationerna. 

I soluppgången så träffade solstrålarna undersidan av den mer kompakta molnbanken – samt även en del lättare och lägre moln i väster - och färgade dem i en markant aprikos ton samt förstärkte de ej upplysta molnytornas naturliga gråskala mot en mer dominant gråviolett till rent violett ton.

Och när solen hade stigit högre på himlen – eller när jorden snarare hade snurrat så pass mycket att den inte längre sken in under kanten på molntäcket – så bleknade de spektakulära färgerna bort.

Oktobermorgon.

På Södertörn.

 

 

Skrivdagbok, 16 oktober 2021

Det är märkligt med skrivande. Efter en vårvinter, en vår och en sommar när i stort sett ingen av karaktärerna – i något enda av mina olika skrivprojekt – har velat prata med mig, så har nu en hel hop av dem börjat snacka. 

Samtidigt.

I munnen på varandra. 

Och, självklart, helt utan sammanhang – jag sade väl att det rörde sig om flera olika skrivprojekt?

Givetvis också vid en tidpunkt när jag vare sig har mycket tid, ork eller energi att lägga fullt fokus på dem.

Så de får fortsätta att babbla på, medan spännande trådar tvinnas och spinns och intrikata scener formar sig, så får jag se hur det hela utkristalliserar sig.

 

Fast, det är klart, helt har jag inte lämnat dem åt sitt öde. Jag gör anteckningar här, skissar på en scen där. Redigerar ett kapitel någonstans. Eller skriver om ett stycke någon annanstans.

Skriver kanske till och med ett nytt stycke.
Eller en ny mening.

Småfix, ni vet.