Min förort - ett köldhål!

När jag klev av pendeln här om kvällen i min Södertörnsförort så kändes det inte särskilt kallt. Det gjorde det inte heller på hemvägen från stationen. Åtminstone inte innan jag närmade huset där jag bor (ett av flera sjuvåningshus).

Mellan mitt hus och grannfastigheten så pressas vinden genom en trång passage. Även om det inte blåste någonting att tala om så fick det mig ändå att huttra och skynda på stegen för att så snabbt som möjligt komma i lä av huskroppen.

Några få steg till och jag var i lä för vinden - men definitivt inte för kylan.  

Av någon, för mig outgrundlig anledning, så var luften i lä framför mitt hus iskall och trots läläget så gick kylan rakt igenom såväl jacka och regncape som handskar. Och örsnibbar. 

Jag kunde bokstavligen känna hur temperaturen föll. Och vi talar om om ett rejält temperaturfall. Riktigt isigt och obehagligt, jag kunde inte komma in genom porten fort nog och det tog ett par timmar för att tina upp en frusen kropp och själ.

Det är inte bara det att min förort verkar vara något av ett lokalt köldhål - mitt kvarter verkar vara ett extra djupt köldhål i köldhålet.

Superlokalt mikroklimat?

Storstädning bland bloggar och poddar som jag har följt

Jag hade noterat att flera av de bloggar och poddar som jag har följt genom åren inte varit aktiva de senaste åren. Det var med andra ord dags för en grundlig och hänsynslös storstädning. Tumregeln var att om bloggen eller podden inte hade varit aktiv på ett drygt år så var det dags att lossa förtöjningarna och lämna kajen. 

Ett femtontal bloggar (företrädesvis romance- och bokbloggar, men även ett par andra) rök i processen.

Detsamma gällde hela sektionen med poddar (däribland Romancepodden). 

Lite vemodigt, men nödvändigt (och i många fall var bloggarna eller poddarna inte heller tillgängliga längre). Efter rensningen så känns min egen sida både luftigare och mer lättöverskådlig.

Det är dags att börja sluta ta risker

Efter gårdagens idiotiska och totalt onödiga fall så är det är dags att börja sluta att ta onödiga risker. Jag har två smärtande knän, två smärtande handleder, en smärtande fotknöl och en smärtande höft som bör påminna mig om detta de närmaste dygnen. Det blev en hel del skrikande, svärande och jämrande när jag satt på golvet och innan jag hade tagit mig runt och fått båda fötterna åt samma håll och slutligen lyckades hala mig på fötter. Och efteråt också - eftersom det gjorde så jäkla ont.

Men ingenting var i alla fall brutet (bortsett från två naglar) eller stukat eller vrickat. Höger knä fick den värsta smällen och dessutom en mindre vridning. Det har gått åt ett antal Alvedon och flera strykningar med ett kylande balsamstift. Det har gjort stor nytta. Sedan finns det ett antal sträckta muskler, som gör sig smärtsamt påminda.

Att ta sig upp blev också en tålamodsprövande, smärtsam och slitsam procedur som tog en runt en kvart. Jag var först tvungen att krångla mig runt så att jag fick båda fötterna åt samma håll för att sedan försöka hala mig upp på fötterna.

Låt mig bara säga att det blev en kvart fylld av skrikande, ylande, svärande och jämrande under den kvarten.

Det kunde givetvis ha gått mycket värre. Men även så, så är detta en tankeställare.

Ännu mera kaos

Som om det inte räckte med det som redan råder. Jag vågade mig ut i blåsten och kylan för att uträtta fyra nödvändiga ärenden. Och fy tusan så kallt det var! 

Kylan i sig var kanske inte så svår, men så hård vind gjorde den flera gånger kallare än normalt och fick den att gå ända in i märgen. För att inte tala om rätt igenom handskarna - jag behöver verkligen leta fram mina mest älskade tumhandskar för att hålla fingrarna varma.

Och ärendena?

Jag kunde lika gärna ha stannat hemma.
Jag hade kommit iväg för sent på dagen och det första ärendet tog för lång tid (för lång väntetid) så jag fick avbryta för att hinna utföra två andra ärenden på annat håll innan de ställena stängde. En buss som inte gick hela vägen dit den skulle (eller kanske snarare dit jag behövde ta mig) gjorde att jag skulle få gå en lång och kall promenad och ändå inte hinna till båda ställena.

Ny tidtabell, eller?

Det enda ärende som jag verkligen lyckades uträtta var att handla. Det var i och för sig det minst viktiga av ärendena, men det var ju inte helt fel för jag fick i alla fall en varm middag.

Där var kyla, snödrev, hård vind men ingen blå himmel

Sömnlös på Södertörn eller "En Kaosmästarinna ur balans"

Ja, inte helt sömnlös kanske men det har den senaste tiden allt för ofta blivit mindre sömn än vad jag egentligen hade behövt. Anledningarna är många. Mitt liv, liksom världen omkring mig i stort, är kaos. Rent, förbannat kaos.

Jag är i regel bra på att hantera och bemästra kaos. Att analysera, planlägga, strukturera och skapa smarta strategier för att möta, bearbeta och hantera problem och situationer som behöver lösas. Japp, rent ut sagt något av en Kaosmästarinna. En expert på kringgående manövrar, att tänka utanför boxen och flyga under radar för att lösa problem som behöver lösas.

Men när kaos blir personligt och jag har små eller inga möjligheter att påverka situationen så träffar det mig från en vinkel där det får mig ur balans och reagera desto starkare på stress, oro, panik, ångest, etc.

En kaosmästarinna ur balans (det gäller förmodligen kaosmästare också) reagerar ungefär som ett skepp med slagsida eller förskjutning i lasten. Allting som händer, alla problem som uppstår och alla situationer som inträffar, tar mycket mera kraft, energi och beslutsamhet för att parera och hantera än vad det det vanligtvis krävs. Det kommer självfallet med ett pris för en kaosmästarinna ur balans dräneras - dag för dag, timme för timme - på den energi, det fokus, den instinkt och intuition som annars gör henne till en så effektiv problemlösare. 

Till slut så är hjärnan och kroppen i otakt med varandra. Man springer i cirklar, klättrar på väggarna och är som en hyperaktiv ekorre. När kroppen är utmattad och bara vill sova, så är hjärnan alldeles för uppe i varv. Inte de bästa förutsättningarna för en god natts sömn. När hjärnan omsider varvar ned och behöver vila så är kroppen i sin tur så fylld av uppdämd, rastlös energi att sömnen undflyr en av den anledningen.

Jag skulle önska att hjärnan och kroppen vore bättre synkade och höll sig till samma tidtabell när det gäller sömn för ett utvilat sinne och en utvilad kropp ger bättre förutsättningar för hantera en kaotisk situation på ett smart och effektivt sätt.

Det känns för närvarande som om det saknas cirka två timmars god, välbehövlig sömn denna natt.

Ja, det var lite om varför en kaosmästarinna ur balans är sömnlös på Södertörn. 

Nu väntar ännu en dag med ännu mer kaos att hantera. Önska mig gärna lycka till.

2023 - En minimal årskrönika

Vad kan man säga om 2023? Annat än att det började lovande men att de löftena allt för snart mötte Titanics isberg - med samma förödande resultat. Fast i det här fallet med förgubbigade prestigekrig, skenande elpriser, galopperande inflation (för att inte tala om ostpriser) och lågkonjunktur. Lägg därtill skjutningar, sprängningar, knivdåd och pendelstrul. 2023 i ett nötskal.

Dags att stänga 2023 års almanacka, blicka framåt och hoppas att 2024 blir bättre.

OBS!!!
Pendeltåget på bilden var inte involverat i 2023 års pendelstrul.

Årsskifte men inte väderskifte

Vad kan man säga om vädret årets första dag? Annat än att gråvädret från november och december följde med oss över tolvslaget in i januari. 

Funderingar innan årets första dag gryr

Ett nytt år rullar ut sig framför oss och så här, på sin första dag - på sin allra första morgon - så är det inte helt olikt ett oskrivet blad. Eller en blank skärm, om det är den metafor som känns mer relevant för dig.

Låt det nya året bli ett kreativt, inspirerande och produktivt år. Släpp din fantasi och kreativitet lösa och lita på att din text vet vart den är på väg. Ofta vet den - och ditt undermedvetna - det innan du själv blir fullt, medvetet klar över det.