torsdag 31 december 2020

En nyårshälsning från bloggen


Så återstår bara några få timmar av 2020, ett märkligt och omvälvande år som har bjudit på många överraskningar. 

Jag vill ta tillfället i akt och önska er ett Gott Nytt År och hoppas att 2021 blir ett bättre och mer positivt år.

Läsande vänner och följare önskar jag många härliga nya läsupplevelser och många spännande nya böcker.

Må 2021 bli året när du hittar nya favoritböcker och upptäcker nya favoritförfattare.

Trevlig läsning!


Skrivande vänner och följare önskar jag ett produktivt, kreativt och inspirerande skrivår.

Må 2021 bli året när du blir färdig med ditt första utkast, när du blir klar med ditt första manus och skickar det på förlagsturné, när du får ditt manus antaget, får en förläggare eller en agent, debuterar som författare eller ger ut din femtonde bok.

Kom också ihåg att skrivtid är värdefull - närmas ovärderlig - och ta vara på alla skrivtillfällen som bjuds, om du så måste fånga dem i flykten. 






Var 2020 kanske året då du blev med valp?

I sa fall stundar nu valpen - eller kanske unghundens - första nyårsafton. 

Var förberedd på att det kommer att bli en prövning, för såväl dig som din valp.

Räkna inte med att fira nyår som du är van vid - men det har förmodligen Coronatider och pandemin redan satt stopp för - och kom ihåg att en valp är ett livslångt åtagande.


Här följer några tips från en före detta hundägare som kommer att underlätta nyåret för er.

Se till att kvällens sista promenad/rastning hålls så tidigt som möjligt i kväll. 
  • Helst inte senare än vid niotiden. 
  • Om detta är för tidigt för att din valp ska klara sig genom hela natten så var förberedd på att göra en senare tur på småtimmarna, när det förhoppningsvis har lugnat ned sig med smällandet.
  • Kom ihåg att hålla din valp/unghund kopplad ifall den trots försiktighetsåtgärderna skulle bli skrämd.

Hitta ett utrymme i bostaden som är så ljudisolerat som möjligt.
  • I vårt fall så var det klädkammaren, som låg mitt inne i lägenheten och varken hade fönster eller ytterväggar. Där bäddade vi med Nellies favoritdyna och bekväma dynor för oss själva också och tog under kvällen skift med att sitta där inne och gosa med henne.

Bevara själv lugnet. 
  • Det viktiga är att inte ynka valpen utan att distrahera den och få den att känna sig så trygg och omhuldad som möjligt. 
  • Lite hundgodis, ett tuggben eller någon favoritleksak kan också vara bra att ha till hands.
  • Se till att valpen/unghunden har tillgång till friskt vatten - det är alltid viktigt att en stressad hund har tillgång till vatten.

Och låt oss hoppas på så lite av detta som möjligt


2020 - En dyster summering av ett märkligt år


2020 - ett år likt inget annat.

Fast det kan man väl förmodligen säga om de flesta år.

Men jag undrar nog ändå. Nog sticker väl 2020 ändå ut litet extra?


Kanske är det pretentiöst att skriva vad som i realiteten är en årskrönika, men det har varit en räcka av gråare än gråa dagar och ett på det stora hela miserabelt år och det känns som om det behövs någon form av bokslut. Ett årsbokslut, om man så vill.

Det här är ett litet försök att sammanfatta fragment och minnesbilder, även om det kanske inte blir någon fullständig bild.


Som sagt, fragment. 

Av ett år. 


Om vi börjar inhemskt så har det inte direkt sett för roligt ut.

Skjutningar. Sprängningar. Knivdåd.

Vi håller ju fan på att bli precis som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.


Som om det inte räcker med Corona.

Covid och Corona. Ord - namn - som vi vid den här tiden för ett år sedan knappt hade hört, annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal influensaepidemi i Kina.

Som på bara någon månad visade sig svälla till en pandemi som svepte långt utanför Kinas gränser som ringar på vattnet med en smitta som drabbade de mest utsatta riskgrupperna runt om i världen fruktansvärt hårt och fick sjukvården i många länder att gå på knä.

En hyllning till alla som sliter inom vården.

Och en stilla tanke till alla som kanske inte hade behövt dö, om vi bara hade varit mer förberedda för detta. 


Ett annat namn som få eller inga av oss hade hört vid den här tiden för ett år sedan är Anders Tegnell, som under året nära nog har blivit ett svenskt hushållsnamn.


Men, ut i världen igen. 

Nu ser det ut som om allt är öppet för att EU splittras genom Brexit.

Jag begriper inte hur britterna tänkte och alltjämt tänker.

Jag menar, om de har låtit sig förföras av rosigt nostalgiska drömmar om det brittiska imperiet så är jag ledsen att behöva meddela att det tåget har gått sedan länge.

Och varför har annars några av grundarna av den Europeiska Unionen och dess inre marknad valt att reducera sig själva till en isolerad önation där de inhemska splittringarna nu ofelbart kommer att blossa upp?


Nå, vi fick i alla fall ett avtal .

Om än i sista sekunden.


På den positiva sidan så bestämde sig ju faktiskt också just USA sig för att göra rent hus i sitt mest kända hus och avhysa dess nuvarande gapige och impopuläre innevånare.

Alltid någonting.


På det stora hela så blev det en rätt dyster nyårskrönika. Så här, på årets sista dag, så infinner sig en känsla av att vi nog sällan har sett fram så mycket mot att se det sista av ett år som vi är nu är se det sista av 2020 eller så förhoppningsfulla att 2021 ska bli ett bättre och mer positivt år.



Bokslukaråldern har ingen övre gräns

Nej, faktiskt, jag har aldrig riktigt vuxit ur bokslukaråldern.

Jag vet när jag kom in i den. Sommaren mellan andra och tredje klass i grundskolan. Jag var då åtta år, skulle fylla nio fram på höstkanten, så jag var i ungefär den ålder där bokslukaråldern enligt forskarna inträder.

Boken med stort B - boken som utlöste det hela genom att ge mig min första riktiga läsupplevelse, det vill säga att styrkan i berättelsen svepte mig över och igenom det motstånd som det tekniska i själva läsandet och läsförståelsen kastade i min väg - var den klassiska Heidi av den schweiziska författaren Johanna Spyri.


Som läsupplevelse var boken om Heidi helt fantastisk, just genom att läsningen förflyttade mig genom tid och rum.

Men som debut som bokslukare skulle nog många ifrågasätta det hela, eftersom det trots allt tog mig flera veckor att ta mig igenom boken. 

Men all vår början bliver, såsom ordspråket säger, svår.

Och sedan var det också någonting om att Rom inte byggdes på en dag.


Givetvis kunde jag läsa redan innan. Jag var åtta år, på mitt nionde, och jag hade - låt vara mödosamt - lärt mig att sätta samman bokstäver till ord och ord till meningar. Men det var på många sätt en medveten, mödosam och utmattande process. 

Det var en process som krävde tid, energi, tålamod och ansträngning - närmast som att försöka fösa vatten uppströms. En process som fullständigt saknade flow och inte heller var särskilt njutbar. 

Det var med Heidi som jag på allvar knäckte läsandets kod.

Och jag förmodar att all kodknäckning tar tid, tankemöda och energi samt ofta lämnar kodknäckaren både fysiskt och psykiskt utmattad. På en gång dränerad på energi och övermättad på intryck.


Men jag kan kanske inte helt tillskriva Heidi eller Johanna Spyri hela äran för kodknäckeriet av läsningens koder.

Jag läste också serier, vilket på sjuttiotalet ansågs mycket olämpligt när man skulle lära sig läsa. Det ansågs att serietidningar, seriealbum och serieläsande höll barn som skulle lära sig läsa tillbaka eftersom dessa tittade på vad som hände i bildrutorna och struntade i vad som sades i pratbubblorna och därmed INTE lärde sig läsa.

Men jag upptäckte en sak där och då, som jag inte fullt ut skulle komma att förstå förrän många år senare i vuxen ålder.

Jag tänker i bilder.

För mig var det just kombinationen av bilder och korta pratbubbletexter i serierna som innehöll kodnyckeln till läsandets koder och som hjälpte mig att dechiffrera läsandet och ta mig igenom Heidi den där sommaren.

Så, serier kan kanske hålla vissa tillbaka från att erövra läsandet - eftersom de nöjer sig med att titta på bilderna. 

Men om ni har att göra med ett barn som tänker i bilder och tolkar dem i ord?

Sätt för allt i världen serietidningar eller seriealbum i händerna på henne - eller honom - och hon (eller han) kommer närmast omedvetet att knäcka koden!


Så kommer nästa fina ironi. 

Vid den här tiden så var de allra flesta seriealbum jag hade läst på danska. Detta av den enkla anledningen att jag hade läst dem när vi semestrade hos pappas släktingar i Danmark och jag hade läst större delen av mina äldre kusiners rätt omfattande samlingar med seriealbum.

Så frågan är:

Knäckte jag läsandets koder på svenska - eller på danska?



Jag hade inträtt i bokslukaråldern. Jag hade knäckt koden, slagit in dörrarna och erövrat böckernas värld - och jag hade inga planer på att någonsin lämna den. 

Efter Heidi följde en rad andra böcker. Somliga minns jag, andra inte - och ingenting kunde riktigt jämföras med den där första, alltuppslukande läsupplevelsen den där sommaren mellan andra och tredje klass.

Sedan dess så har jag heller aldrig lämnat böckernas värld.

Jag är fortfarande i bokslukaråldern!

Och den tänker jag aldrig, någonsin lämna.


Låt vara att jag under de senaste åren har befunnit mig i ett budgetmässigt stålbad, med en bokbudget på 0:- kronor. 

Men jag har ett välmatat bibliotek. Och det är alltid roligt och lärorikt att läsa om gamla favoriter som innehåller så många minnen, men som ändå erbjuder ny detaljer och nya passager som man kanske missat eller skummat igenom tidigare.


En bieffekt av att min förta läsupplevelse var just Heidi är nog min förkärlek för historiska berättelser, som nu gör att jag älskar att läsa just historisk romance.


En annan positiv bieffekt är att mitt läsande bidragit till min längtan efter att skriva och skapa egna berättelser. Att spinna, väva och berätta egna historier. Att skapa egna världar och de människor och varelser som bebor dem och berätta om deras öden och äventyr.

Att berätta den där historien som jag hade velat läsa, men som ingen annan tycks ha tänkt på skriva.


Ingenting av detta hade varit möjligt om jag inte, en sommar på sjuttiotalet, hade givit mig den på att jag skulle knäcka läsandets koder och därmed tagit steget in i bokslukaråldern.


Det var lite om min väg till att bli en läsande kvinna (flicka) och erövra böckernas och det skrivna och tryckta ordets värld. 

Och att även ta steget vidare, till att bli en skrivande kvinna.

Förlåt, flicka, jag var inte mer än tolv när jag började skriva på allvar.


Så långt jag, och min väg till att bli läsare, men vilken bok var det som knäckte läsandets koder för dig?

Minns du hur du själv inträdde i bokslukaråldern?



tisdag 29 december 2020

Tillbaka till milt och blaskigt igen


Den korta vinterkänsla som julen trots allt bjöd på, den är över. Vi är tillbaka till milt, grått och regnigt. Vilket har varit den dominerande väderleken sedan i november.

Tillbaka i vardagen överlag.

Fast inte ens vardagen är sig lik.

På samma sätt såsom just ingenting har varit sig likt under större delen av detta coronaår.


Jag håller mig lydigt hemma och undviker shoppingcentrum, undantaget en kort tur till ett närbeläget centrum för att proviantera - julmaten är slut! - och uträtta ett apoteksärende.

Sedan har vi ministrar som titt som tätt rantar runt i julhandeln och mellandagsrean.

Just fina förebilder för oss andra.



fredag 25 december 2020

Titta, det snöar!

Och den här gången så menar snömolnen allvar och snöar ymnigt. 

Juldagen 2020 blev det vinter.

 

 

Mycket mer än så här, det blev det kanske inte...

Men det blev i alla fall lite snö till jul!

I det längsta så såg det ut som om julaftonen 2020 här på Södertörn skulle bli en barmarksjul. När jag i den tidiga decemberskymningen tände fönsterbelysningen samt ett par ljus på fönsterbrädan så trodde jag att det skulle förbli så.

När jag åtskilliga timmar senare släkte lampan i fönstret och kollade att ljusen hade brunnit ut ordentligt så hade marken och taken pudrats  med ett tunt snölager som lyste upp i midvintermörkret. 

Och det utan att jag hade sett en endaste snöflinga falla.

Medges - efter mörkrets inbrottså var jag, med undantag för ett par avbrott för miniatyrjultallrikar med julskinka, gott bröd och ostar så hade jag blicken fäst i datorskärmen och redigerade och skrev om i prologen till mitt huvudskrivprojekt så det kunde ha regnat mindre isberg utan att jag hade märkt någonting.

Hur som helst, det blev kanske inga snömängder och även om den kanske kom sent, så blev det omsider lite julaftonssnö på Södertörn.



torsdag 24 december 2020

En julhälsning från bloggen

Så blev det omsider jul också i år.

Kanske är det en annorlunda jul för många, kanske är det så för dig och de dina så här i coronatider.

För mig är det en jul som vanligt. 

En solojul, alltså. Som det har varit sedan mamma gick bort, så jag är något av en veteran. 

Och därtill en jul med begränsade ekonomiska resurser. Men det finns i alla fall färdigskivad griljerad julskinka, gott bröd, ett par goda ostar, saffransbullar och pepparkakor - och vad mer behöver man egentligen?

Ja, ja, självklart - en Jansson.

Men Janssons Frestelse fick utgå ur menyn redan förra året, på grund av gikten. Ansjovis hör tyvärr till sådant som står på förbjudetlistan. Sådant som jag måste avstå från för att undvika giktattacker.

Sill står också på den listan, även om inlagd sill är struken från menyn sedan länge eftersom matsmältningssystemet inte gillade det lika mycket som vad jag gjorde.


På den positiva sidan så bjuder Julafton 2020 på kyla, frost och strålande solsken här på Södertörn. Även om det kanske inte är snö på marken så ser jag i alla fall en massa frostvita tak!

 

Sedan bjuder julhelgen också på en hel del härlig skrivtid, som jag givetvis tänker ta vara på på bästa.

Och, ja, det finns självfallet choklad!


Hoppas att ni får en så trevlig julhelg som möjligt, även om förutsättningarna kanske är annorlunda i år.

Gör det bästa av den. Tänd ett ljus. Spela din favoritjulmusik. Var rädda om varandra.



Köldens blå flammor

Julaftonsmorgonen bjöd på kyla här över Södertörn och för första gången den här säsongen så har jag nu sett den där särskilda, elektriskt blåa eller turkosblåa köldflamman över pendeltågen när de stannar eller startar nere vid stationen.

En magisk start på julaftonen, ett år likt inget annat.

 

onsdag 23 december 2020

Decembers oidentifierade, lysande himlafenomen

Under dagen dök det upp ett oidentifierat, lysande himlafenomen strax ovanför horisonten i söder. 

Det behövde självklart utredas - omgående och grundligt - så jag pälsade på mig och gav mig ut på en expedition.

Ja, jag får väl erkänna
 - jag passade på att proviantera lite inför julhelgen på samma gång.

Men jag har i alla fall glädjen att kunna meddela att noggrann och grundläggande research bekräftade att solen, som under större delen av november och december enbart lyst med sin frånvaro, fortfarande finns där ovan molnen och att den trots den mörkaste årstiden på året tycks må alldeles strålande.



torsdag 10 december 2020

En väldigt annorlunda Nobeldag

Det är den dagen på året. Fast ändå inte.

Ingenting är som vanligt i år.

Det är ingen högtidlig prisutdelning.

Det är ingen festernas fest, när Sverige står i rampljuset och allas blickar riktas mot ett litet land högt upp i nordens vintermörker för att hylla vetenskapens och litteraturens storheter och livsverk som gjort stora avtryck i världen.

Det blev ingenting av allt detta. 

Det kom någonting i vägen.

En pandemi.


Det är en väldigt, väldigt annorlunda Nobeldag.

Jag tittar på En kväll för Nobel och känner mig halvt nostalgisk, halvt melankolisk samtidigt som jag serveras en intresseväckande historielektion om historiska Nobelfestligheter.



söndag 6 december 2020

En grå andra advent


Jag vet inte hur det är i resten av landet men här på Södertörn så är i alla fall andra advent gråmulen, blöt och regnig. Har som inte blivit någon dager att tala om. Bara en mindre mörk period, som varar från en sen gryning till en tidig skymning.

 

På den positiva sidan:

Det finns pepparkakshjärtan!



torsdag 3 december 2020

En pepprig historia

Med anledning av gårdagens inlägg om peppar som vapen i kampen mot vildsvin som härjar och ödelägger i villaträdgårdar så kändes det relevant att sammanställa en liten historik över peppar och olika pepparsorter.

Låt oss börja med pepparplanta, eller peppar (Piper nigrum).

Pepparplanta är en tropisk klängväxt som tillhör familjen pepparväxter (Piperaceae) som växer naturligt i södra Indien.

Pepparplantans frukter används för att framställa kryddorna svartpeppar, vitpeppar, grönpeppar och rödpeppar.

Bäret är en liten stenfrukt, med en diameter på fem millimeter. När den är fullt utvecklad så är den mörkröd och innehåller ett frö. Dess karakteristiska kryddighet kommer sig av fruktens innehåll av det kemiska ämnet piperin.


En kort och pepprig historik

Peppar har under många tusen år odlats bland annat på Malabarkusten och i Kerala i Indien.

Alexander den stores tid, 300-talet f kr, hittade så pepparn till Europa.

Här blev den snabbt populär för sin smak och sin användbarhet.

Under lång tid kontrollerade araberna handeln med peppar. Kryddan skeppades från Indien och fördes sedan med karavan över den Arabiska halvön. Genom deras handelsmonopol hemlighölls pepparns ursprung länge.

Venedig fick under tidig medeltid ensamrätt att handla med peppar med araberna. Det ledde givetvis till att det redan höga priset på peppar steg ytterligare. Uttryck som t.ex. ”pepprade priser” uppkom under den tiden. Många av dessa uttryck används fortfarande.

När Vasco da Gama, portugisisk upptäcktsresande, 1497 till 1498 upptäckte sjövägen till Indien runt Godahoppsudden så ledde detta till att Portugal övertog handeln med peppar och övriga kryddor från Asien.

Senare skulle först Holland och därefter England ta över handeln.

Långpeppar var under antiken och tidig medeltid en minst lika viktig krydda som vanlig peppar i Europa.

 

Långpeppar – en pepprig historia i sig

Långpeppar var den första pepparsorten som nådde Europa. Under antiken och tidig medeltid var långpeppar en minst lika viktig (och dyrbar) krydda som vanlig peppar i Europa. Senare kom den dock att konkurreras ut av vanlig peppar.

Långpeppar är en tropisk ört inom familjen pepparväxter (Piperaceae). Den kommer från början från nordöstra Indien, där den använts i mer än 4000 år. Den spreds tidigt till Kerala, där den numera även växer vilt. Långpeppar är nära släkt med peppar (Piper nigrum).

På sanskrit heter långpeppar pippali. Det är ursprunget för de europeiska namnen på peppar.

Det är lite oklart när långpepparn först nådde Europa. Annat än att det sannolikt bör ha varit något tidigare än vanlig peppar (som nådde Europa under Alexander den stores tid, 300-talet f kr).

Theofrastos (ca 370 - 285 f kr) beskrev såväl långpeppar som vanlig peppar. Och år 70 e kr skriver Plinius den äldre att långpeppar är dubbelt så dyrt som vitpeppar och fyra gånger så dyrt som svartpeppar.

Mot slutet av 1500-talet sjönk dock priset i Europa. Inte långt därefter så slutade det allmänna användandet av långpeppar till förmån för vanlig peppar. Kanske bidrog också den nya kryddan chili, som var billig och lätt att odla i södra Europa, till långpepparns nedgång.

Idag är långpeppar ovanlig i europeisk matlagning. Den används dock fortfarande i indisk matlagning, t.ex. i curryrätter.

 

Peppar – en kostbar krydda

Det höga priset på peppar föranledde många av renässansens stora upptäcktsresor. Målet var många gånger att trygga egen tillgång till peppar och därmed kringgå de fördyrande handelsmonopolen.

Det höga priset ledde också till att andra kryddor användes som ersättning för peppar. T.ex. användes paradiskorn, myrten, etiopisk peppar och munkpeppar som ersättning.

När man vid olika upptäcktsresor hittade en krydda som liknade peppar (kryddpeppar) eller smakade starkt (chilipeppar och sichuanpeppar), så kallade man helt enkelt kryddan för peppar.

Så fick t.ex. Pepparkusten i Västafrika, varifrån export av meleguetapepparn (paradiskorn) förekom, sitt namn.

 

Litet pepparlexikon

Svartpeppar

Svartpeppar framställs av de halvmogna gröna bären. Dessa samlas ihop i högar och läggs ut i solen för att jäsa och torka.

Svartpeppar räknas som "kungen av kryddor". Framför allt gäller detta den svartpeppar som odlas i Tellicherry i Kerala i Indien.

Svartpeppar är den mest använda kryddan i världen.

Svartpeppar:

  • Tål lång koktid
  • Ingår i många kryddblandningar
  • Är mindre stark och mer aromatisk än vitpeppar

Svartpeppar odlas och framställs framför allt i:

  • Kerala i Indien
  • Sri Lanka
  • Indonesien
  • Malaysia
  • Vietnam
  • Brasilien 


Grönpeppar

Grönpeppar framställs av de omogna gröna bären (cirka sex månader efter blomning).

Grönpeppar finns i tre former:

  • Inlagd i saltlag eller vinäger
  • Lufttorkad
  • Frystorkad

Inlagd grönpeppar används ofta i Europa. Färsk grönpeppar används ofta i Sydostasien, bland annat i currypasta. Smaken är syrlig och frisk.

Grönpeppar odlas och framställs framför allt i:

  • Indien
  • Malaysia
  • Madagaskar
  • Brasilien

 

Rödpeppar

Rödpeppar består av färska eller inlagda mogna bär. Rödpeppar används dock sällan och de röda pepparkornen i pepparblandningar är normalt rosépeppar, som trots sitt namn inte är släkt med vanlig peppar.

 

Vitpeppar

Vitpeppar framställs av de rödgula, helt mogna bären. Dessa befrias från fruktköttet (med hjälp av rinnande vatten), skalas och torkas.

Indonesien står för den största produktionen av vitpeppar. Den som kommer från ön Bangka anses vara den allra finaste.

Vitpeppar:

  • Används bland annat i vita såser, såsom t.ex. bechamelsås.
  • Är starkare men mindre aromatisk än svartpeppar

Vitpeppar odlas och framställs framför allt i:

  • Indonesien
  • Kerala i Indien
  • Malaysia
  • Kina
  • Brasilien


onsdag 2 december 2020

Bökar vildsvinen runt i trädgården?

Hör du till dem som har problem med vildsvin som bökar sönder tomten och inte vet hur du ska bli av med dem?

En originell och effektiv lösning presenterades nyligen på nyheterna, när en viltvårdare i Norrtälje berättade att hans hemliga upptäckt skrämmer svinen på flykten

Om länken inte skulle fungera, t.ex. om inslaget med tiden försvinner från SVT, så är hemligheten svartpeppar som strös över gräsmattor och planteringar.

Som viltvårdaren säger i inslaget, så finns det inga garantier för att det fungerar i alla lägen, men ni kan ju själva tänka er hur det skulle vara att sticka ned näsan i svartpeppar.

 

måndag 30 november 2020

Tröstlöshetens telefonkö

Din plats i kön är: 113.

Din plats i kön är: 108.

Din plats i kön är: 103.

När jag började så var det över 250.

Känns som en halv evighet sedan.

Fast det rör ju på sig i alla fall, även om det kryper fram.

Din plats i kön är: 87.

Titta – tvåsiffrigt!

Ironin är att det här är andra gången som jag sitter i den här kön. Förra gången kom jag fram på inte allt för lång tid, men när samtalet sedan skulle kopplas vidare till en annan avdelning så bröts det eftersom avdelningen för tillfället var hårt belastad och inte kunde ta mitt samtal.

Din plats i kön är: 61.

Bara att börja om, alltså.

”Vi uppskattar att du väntar”

Jag önskar att jag kunde säga det samma.

Men jag uppskattar inte väntan överhövan.

Din plats i kön är: 52.

Allt hade kunnat vara över för ungefär en timme sedan, hade samtalet bara inte brutits.

Din plats i kön är: 45.

”Vi hoppas att vi kan besvara ditt samtal snart”

Din plats i kön är: 28.

Din plats i kön är: 18.

Din plats i kön är: 5.

Din plats i kön är: 2.

Det är över.


Lättnad. Frustration. Uppgivenhet.

Ännu en timme eller två av mitt liv, förlorad i en telefonkö.

 

fredag 27 november 2020

Är november i år värre än vanligt?

Eller är det en effekt av Covid-19 och Coronatider?


Ökad smittspridning.

Antal personer i intensivvård.

Antal dödsfall.


Oro för smittspridningen när man är tvungen att ge sig ut.

Särskilt som man är omgiven, t.ex. i kollektivtrafiken, av ärthjärnor som inte håller avstånd.

Oro för att bli smittad.

Oro för att släkt och vänner skulle smittas.


Oro för ekonomin.

Vad måste man välja bort eller skjuta upp denna månad för att klara räkningarna vid månadsskiftet?

Vad måste jag välja bort nästa månad?


Hur som helst, november 2020 känns onekligen monumentalt tröstlös.

Torftig. Grå. Med få, om inga ljusglimtar.

Man får ta vara på de få ljusglimtar som finns.

Som de allra sista kvarvarande löven på träden.

Som de allra sista löven med lite kvardröjande färg på marken.


Som tur är, så är november snart till ända.



tisdag 17 november 2020

Ett före och ett efter – livet i Coronatider

Här om dagen så var jag tvungen att ändra två besök på min vårdcentral (årliga hälsocheckar, inget annat), som hade bokats in lite väl tidig och skulle ha inneburit att jag skulle vara tvungen att åka buss i rusningstid. 

Bussturer som SL varnar för att många reser med i sin reseplanerare med en orange varningsikon.

Ingen bra idé om man vill hålla sig Coronafri och frisk.


Så jag ringde vårdcentralen för att ändra tiderna och när jag pratade med undersköterskan så hörde jag plötsligt mig själv säga:


”Jag tänkte som före Corona”.


För de här tiderna, de hade varit perfekta för mig – före Coronatider och pandemier.

De låg på morgonen, eller den tidiga förmiddagen, och hade inte splittrat upp dagen ohjälpligt med tanke på att jag är tvungen att ta bussen till vårdcentralen.


Men det är uppenbart att jag måste börja vakta på min hjärna, för det finns ett före och efter Corona. 

Hur man agerar. Hur man planerar. 

Hur man får tillvaron att fungera så friktionsfritt och säkert som möjligt.


Hur är det med er?

Har er hjärna greppat alla aspekter av att leva mitt i stormens öga?

Eller kanske snare mitt under en pandemi.

Med ett före Corona-tänk och hur man nu måste tänka, planera och agera.

Eller upptäcker ni plötsligt att ni gjort en logisk tankevurpa och tänker så som ni skulle ha gjort innan Corona och pandemin?


måndag 16 november 2020

Gråsynt i gråvädret

Trött. Hängig. Orkeslös.

Nej. Jag misstänker inte corona.

Jag känner igen symptomen.

Det inträffar vid den här tiden på året, så gott som vartenda år.

Novembersjuka.

Novemberdepp.

Gräväderssjuka.

Det är kanske inte så underligt, det här gråvädret är rena bojsänket för sinnet. Ibland misstänker jag att det måste finnas en björngen någonstans uppåt stamträdet. Allrahelst skulle jag nämligen vilja gå i ide nu och sova mig genom vintern.

Hm. Vore kanske rätt praktiskt om man kunde göra det, ur ett corona perspektiv.

Jag är i desperat behov av väderlek som inte är grå, grå, grå.

Och blöt. Regnig. Fuktmättad. Fuktdrypande.

Och där det verkligen känns som om det finns syre i luften.

För närvarande känns luften som en luftsoppa där kockarna råkat glömma att tillsätta syre.

Ge mig en solig dag, en enda.

Med blå himmel, strålande solsken och krispig luft.

Gärna frost.

Vad som helst.

Bara inte grått, grått, grått.

Nämnde jag GRÅTT?

Och sedan har vi naturligtvis galopperande corona i Sverige igen.

Man kan bli novemberdeppig för mindre.

Finns bara en sak att göra.

Bita ihop. Hålla ut. Härda ut.

Hm. Skulle vi inte kunna rockad mellan februari och november?

För om det finns en månad som skulle behöva bli kortare, så är det november.


måndag 26 oktober 2020

Författardrömmar som lades på is

Jag upptäckte redan i de tidiga tonåren att jag aldrig kommer att bli det slags författare som skriver för hand. Jag har inte allting färdigt i huvudet när jag börjar skriva utan behöver kunna bolla runt och arrangera om texten, både när det gäller strukturen som formuleringar, sedan jag har kastat ned grundtankarna för en scen som ett slags idéskiss. 

När jag väl känner att jag har fått med alla grundelement som behövs i den scenen/det textpartiet/den dialogen så är det dags för mig att börja bygga upp scenen/textstycket ordentligt, med struktur och dramaturgi och interagerande mellan medverkande huvud- och bipersoner för att få det just så som jag ville ha det. Ibland så krävde detta ett omfattande bollande med textstycken och meningar – och det, var fullkomligt hopplöst att göra för hand. 

Åtminstone så blev alla omskrivningar för mycket för min del.


Eftersom jag var i de tidiga tonåren under senare halvan av sjuttiotalet, så fanns det inte mycket att göra för att få min skrivprocess att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Datorer var vid denna tid någonting som stod omgivna av kyltorn i stora datorhallar och kostade hundratusentals kronor och ingenting som man kunde ha hemma på bordet i vardagsrummet.

Så mina mina författardrömmar lades på is framemot millennieskiftet, när det dök upp datorer som både storleksmässigt och prismässigt var sådana att man kunde ha hemma i vardagsrummet. 

Det var först då som jag på allvar kunde komma igång att skriva. För att inte tala om att bolla med texten, på det sätt som jag behöver, för att den skall bli just så bra som jag vill ha den.


Det var precis vad jag behövde för att komma igång med mitt skrivande igen. 

Vad jag hade väntat på, ända sedan jag kommit i kontakt med mina första “dumma” terminaler på olika arbetsplatser och sedan – underbara uppenbarelse – en Philips ordbehandlare. 

Senare kom så småningom nästa revolution – PC. 

Olyckligtvis var dock prislappen på de första generationernas PC ungefär den samma för en hyfsat begagnad och fortfarande fullt funktionsduglig bil.

Utom min budget. 
Långt utanför.


Men framåt slutet av 90-talet fick vi dock möjlighet att hyra dator genom jobbet - och vilken fantastisk värld det var som plötsligt öppnade sig!

Plötsligt kunde jag skriva när jag vill, hur jag ville och hur mycket jag ville. 

Och ändra texten hur många gånger som helst, tills jag var helt nöjd med den.

Sedan dess har det blivit en rad skrivarkurser, dels vid en folkhögskola och dels vid Folkuniversitetet, för att lära mig skrivarhantverket i grunden så att jag hade en bra grund att stå på.

Självklart så har det också blivit en otrolig mängd skrivande. 
  • Och utforskande
  • Och experimenterande

Islossning för författardrömmarna, med andra ord.



söndag 25 oktober 2020

Höstlov

Det prasslar i asparnas gulnande kronor

Från lindar och lönnar sveper brisen löven

Hösten har märkt vår värld i lövens färger

Löv från matt gyllenbeige till koppar

Från honung till umbra

Från brandgult till lackrött

Det regnar guld från björkarnas grenar

Det brusar i popplarna när de sjunger höstens lov



söndag 13 september 2020

RWA i kris - ett starkt försenat inlägg


Det här inlägget har, av en rad olika skäl, blivit starkt försenat och hur aktuellt - eller inaktuellt - det är idag, det vet jag inte.

Hur som helst, här är det i alla fall.

Under de sista veckosluten i januari så hade jag möjlighet att titta igenom och lägga upp YouTube-klipp från de senaste årens RWA-konferenser. 

Det har under de senaste åren inte funkat med min antika dator, som gått:

"YOUTUBE? Är du rent rasande GALEN?!!"

Alldeles för ansträngande.

Med hjälp av en lånad dator så gick det betydligt bättre och här är nu de nya sidorna med video-klippen från de senaste årens konferenser: 

Det har varit vemodigt att titta igenom dem, för att inte säga hjärtslitande. 

Det fanns så mycket hopp, så mycket glädje. 

Så mycket energi.

Men bara någon månad efter 2019 års konferens så gick Romance Writers of America, RWA, in i en störtbrant nedåtgående spiral och in i sin kanske värsta kris sedan organisationen grundades 1980 och håller mer eller mindre på att implodera.

Eller slita sig självt i stycken.

Även om det kanske inte finns någon annan likhet mellan organisationerna än att de båda - var och en på sitt sätt - sysslar med litteratur så skulle jag vilja påstå att Romance Writers of America är ungefär lika skickliga på krishantering som vad Svenska Akademien var på sin tid, när de imploderade och slet sig själva i stycken. 
  • Om de kan hitta ett sätt att göra en omöjlig situation ännu värre, så nog tusan lyckas de hitta det

Nu undrar ni kanske vad som har hänt?

Liksom många andra organisationer i USA så har RWA kämpat med mångfald och inkludering. 

Det är någonting som inte har underlättats av att ca 80% av medlemmarna (författare, förläggare, etc) fortfarande var vita.
  • Under slutet av december, i januari och början av februari så trendade trådarna om RWA och krisen och de olika turerna kring detta på Twitter

  • Sedan började valet i USA, valkampanjer, coronakrisen och pandemi (och såväl hanteringen som effekterna av dessa) att trenda medan RWA-trådarna sjönk undan

Så exakt vad som har hänt i turerna kring RWA (Romance Writers of America) sedan någon gång i vårvintras, det vet jag faktiskt inte.



lördag 12 september 2020

Ibland sträcker jag mig efter fjärrkontrollen

 Sedan kommer jag på att fjärrkontrollen är undanlagd. 


Att tvn, det gamla bojsänket till tjocktv - den analoga antikviteten som ändå höll på att ge upp andan, man som jag hade hoppats skulle hålla ut tills jag fick råd att köpa en ny (eller bättre begagnad) tv - nu är avstängd och står där som en tyst påminnelse om ett av vår tids största mediala svek.

Att vissa bolag inte har något som helst sinne för timing.

Tack för det, Com Hem.

Tack för att ni tog tvn och nyhetsflödet och presskonferenserna om coronapandemin - och också vissa bra program på de två kanaler som min stackars antika, analoga tv fortfarande lyckades få in - ifrån mig.

Dålig timing, Com Hem.

Maximalt dålig timing.

Och maximalt dålig fingertoppskänsla när det gäller att motsvara kundernas behov i kristider.


Men över till den ironiska tvisten.

Hyresvärden har nämligen dragit in fiber från en konkurrent i fastigheten.

Ett alternativ som är betydligt billigare (och den enda anledningen till att jag inte hade bytt var att tvn var en antikvitet och att jag inte ville riskera att få in de få kanaler som jag trots allt ändå fick in).

Men nu togs också de ifrån mig, mitt under en pågående pandemi.

Så ni ska nog inte räkna med att få mig tillbaka, även om jag en dag har möjlighet att skaffa mig en digital tv.


Ni har nog bränt era skepp.

Riktigt rejält.


Man ska nämligen inte överskatta kundlojaliteten heller.

Blir vi förbannade, så drar vi.

Ni kanske borde ha tänkt på det, Com Hem.


fredag 31 juli 2020

Bara regn hos mig...


I går kväll överraskades jag av regnet på väg hem från en provianteringstur till ICA i en närbelägen förort och blev stående i runt tjugo minuter under Pressbyråns utfällda markis och försökte hålla mig undan droppet på ömse sidor medan regndropparna hamrade i asfalten och skapade fontänstrålar.

När regnet omsider lugnade sig - det upphörde inte helt, om nu någon optimist trodde det - och åtminstone inte längre skapade små miniatyrfontäner så återupptog jag hemfärden.

Men också stillsammare regn tränger snabbt genom klädlagren och väter håret tills det dryper av väta.

Japp, jag kom hem halvdränkt.

Verkligen.

Jag hade regnvatten i ögonen.

Inte för det att jag hade gått omkring och blickat upp mot regntunga skyar, utan för att det hade drypt droppar från mitt sjöblöta hår ned över pannan och runnit in i ögonen.

Jag gick den sista sträckan nästintill i blindo - det går inte att stryka vatten ur ögonen när man har a) en käpp, b) en fullastad shoppingvagn och c) en skrymmande om än inte särskilt tung matkasse i händerna - och trevade mig fram till porten.

Hemma kunde jag konstatera att koftan var sjöblöt - speciellt över rygg, axlar och ärmar - när jag huttrande skalade av mig lager efter lager av blöta plagg.

Klänningen var genomvåt över rygg och axlar.
Till och med behå-banden var genomblöta.

Och sandalerna ska vi inte tala om.


Ombytt kurade jag ihop mig i fåtöljen, med sjal över mig och klapprade tänder innan jag återfick lite värme med en tallrik med pannkakor och hallon.

Bara regn hos mig...



onsdag 29 juli 2020

Här i kvarteret gick det livat till i natt

Milt sagt. Jag satt i läsfåtöljen och läste i går kväll och någon gång efter halv elva så slets jag ur 1800-talets engelska landsbygd och landade i min egen tid, i min problemtyngda förort av en smäll som fick fönsterrutorna att skallra.

Med tanke på att den senaste gången jag hörde en så kraftig smäll var här om året, när blixten slog ned nere vid stationsområdet (jag såg den, den var definitivt hitom stationen) och slog ut skyltsystemen, så var det kanske logiskt att det första jag gjorde sedan jag lyckats kämpa mig upp ur den ganska låga fåtöljen var att kasta mig över datorn och dra ur alla sladdar och stängde av strömtillförseln.

Speciellt med tanke på att vädret hade varit rätt oroligt under kvällen, med mörka moln och flera häftiga regnväder. Åska, var alltså inte helt otänkbart.

Först efter det att jag hade tryggat datorn tittade jag ut genom fönstret, men jag kunde inte se någonting. Vare sig något åskväder, eller någonting annat.

Så jag återvände till min fåtölj och min bok och lät mig uppslukas av en härlig och romantisk historia.


Lite senare, när jag läst ut kapitlet, höll på att gäspa käken ur led och började tycka att det nog var tid att gå och lägga mig så skulle jag först bara stänga fönstret. Då blev jag något förvånad över att finna att området kryllade av poliser och ambulanser - jag tror att det var minst en brandbil också, den var skymd av träd, men det var någonting stort - både nere vid bussterminalen och på vändplanen i kvarteret.

Området kring ett hus i grannkvarteret var dessutom avspärrat med polisband runt om.

Någonting hade uppenbarligen hänt, men i mörkret så kunde jag inte se någonting.
Och fokus verkade ligga på andra sidan om huset, i alla fall om jag skulle utgå ifrån var de flesta utryckningsfordon var placerade.

Jag höll mig vaken ännu ett tag, även om jag regelbundet gäspade käken halvt ur led. Något hade hänt - och jag hade ingen aning om vad mer som eventuellt kunde hända. Men slutligen vann sömnen. Jag knöt mig.


När jag vaknade i morse var avspärrningarna kvar. Liksom en polisbil på vändplanen.

När jag hade varit i badrummet och också gjort i ordning min frukostmacka (frukost 1.0) så stod det två polisbilar nere på vändplanen och avspärrningarna hade tagits bort.

Jag kunde fortfarande inte se någonting - fast vad det än var som hade hänt, så kunde det ju för all del ha hänt på andra sidan om fastigheten.

Jag kollade nyheterna och fann att någonting hade sprängts, eller exploderat, på en av balkongerna i området.

Enligt SVT Nyheter så sade presstalespersonen vid Polisregion Stockholm:
"När vi kom dit kunde vi se att det fanns skador på en balkong, i första hand på balkongräcket".

Vad som orsakade explosionen var oklart, men ingen människa hade tydligen skadats.


Så går det alltså till i vår allt annat än lugna, tysta och fridfulla förort på Södertörn.

När jag öppnar fönstret och lutar mig en aning ut så ser jag balkongen ifråga. Det är ingen vacker syn.

Den ligger också mindre än hundra meter bort så nu förstår jag verkligen varför smällen var så kraftig.


Nu är det snart dags för frukost 2.0.



Uppdatering, 08.25
Nu är två polisbilar på plats igen. Liksom nya, men mindre avspärrningar.


lördag 25 juli 2020

Hjälp! Hjärnan är stressad!

Den här veckan så blev det arbetssemester. Det vill säga, jag hade egentligen semester men på praktikplatsen var det kris med att få allting färdigt för en splitter ny kundsajt så det var närmast en "all-hands-on-deck"-situation där alla fick rycka in och bidra för få allt på rätt köl.

Det var först på fredagen som jag kunde slita mig ett tag och verkligen ha semester på semestern. Jag skulle äta lunch - eller fika - med bästa Kerstin.

Vi hade bollat en hel rad scenarion på hur vi skulle göra det Corona-säkert, varav ett av alternativen skulle vara att hon skulle hämta mig med sin bil och jag skulle sitta i baksätet (diagonalt från henne, för att skapa största möjliga avstånd).

Ett annat var att hon skulle ta sin bil och jag skulle ta pendeltåget och så skulle vi träffas på plats (en pendeltågsstation bort) och fika eller äta lunch på ett favoritfik med god mat och gott fikabröd. Vi hade gjort den varianten en gång tidigare i sommar, när vi åt lunch.

Jag jobbade in i det sista med att få ordning på mina texter till kundsajten, sedan gick jag ned och väntade på att Kerstin skulle komma och hämta mig.

Men hon kom inte.

Just som jag hade bestämt mig för att ringa Kerstin och fråga om någonting hade hänt, så ringde hon och undrade var jag var.

Hon satt nämligen på konditoriet i Västerhaninge - vilket tydligen var vad vi hade kommit överens om (jag tror till och med att det hade varit mitt förslag) - och väntade.

Så det var bara att knata till station och ta första pendeltåg till Västerhaninge och anlända till konditoriet - lite drygt en halvtimma försenad.


Ja, ja. Det är bara att konstatera - hjärnan var stressad.

Det var rena rama teflonen i hjärnan. Det var så fullkomligt självklart att jag skulle stå utanför porten och vänta på att Kerstin skulle komma och hämta mig. Västerhaninge och pendeltåg var helt borta ur medvetandet.

Men trevligt att träffa Kerstin igen, det var det i alla fall.
Och bullen med choklad och jordgubbar var jättegod.


Nu ska hjärnan få vila lite i alla fall.



tisdag 21 juli 2020

Uppriktigt sagt...

Så - nu tänker jag svära i kyrkan - men jag är faktiskt tacksam mot alla länder som har stängt sina gränser mot svenska turister och besökare på grund av vårt förhållningssätt under pandemin med våra mjukare restriktioner, vår höga andel coronasmittade och insjuknade samt de höga dödstalen jämfört med våra grannländer.

Nu ylar förmodligen ett par miljoner reslystna svenskar - för att inte tala om ärkenationalister som anser att vi svenskar minsann är störst, bäst och vackrast och självklart skall kunna resa vart helst vi behagar.

Men restriktionerna i en rad länder, både i Europa och resten av världen, mot att ta emot reslystna svenskar kan faktiskt komma att bli vår räddning under sommaren och hösten.

Och det på mer än ett sätt.

För det första så innebär det att en stor mängd svenskar i stället turistar i Sverige och upplever svensk natur, svensk kultur och nya, spännande miljöer samtidigt som de därmed bidrar till att stötta vår hårt ansatta inhemska turistnäring.

Och det är väl positivt om något?

För det andra så innebär det att en mängd reslystna svenskar inte kan resa till en rad länder - varav många själva har haft hög andel smittade, sjuka och döda - och komma hem igen medförande lokal smitta som har flammat upp igen när tusentals turister från stora delar av världen sammanstrålat som vanligt, fast situationen inte alls är som vanligt.

Ibland vet jag inte hur extremt reslystna svenskar tänker.
Har de ingen självbevarelsedrift?
Gör de ingen riskanalys?

Så jag vill därför rikta ett stort och djupt känt tack till de länder som inte välkomnar svenskar för närvarande.

Keep up the good work!
Thank you!



måndag 29 juni 2020

Väckt av blixt och tordönsdunder

Vem behöver en väckarklocka när man blir väckt av en blixt- och dundershow före fyra på morgonen?

I natt fick den senaste tidens värmebölja ge sig.
Fast det skedde inte helt utan strid.

Någon gång mellan halv fyra och fyra så väcktes jag av ett alldeles magnifikt åskoväder rätt över min del av Södertörn. Blixtarna ljungade över himlavalvet som en lasershow, ackompanjerade av tordönsdunder och åskknallar och regnet smattrade mot balkongräcke och fönsterrutor.


Och vilken härlig, behaglig temperatur vi har fått!

Ljuvligt.
Absolut ljuvligt.



söndag 28 juni 2020

Bottennapp för tredje dygnet i rad

Just nu är de absolut bottennapp i glastermometern med flöten här i vardagsrummet. Det vill säga, alla flöten i det vätskefyllda glasröret har sjunkit till botten av röret och ligger där nere och trängs.

Och de tre senaste dagarna så har det översta flötet inte längre stigit upp till ytan över natten.

Det innebär att temperaturen i vardagsrummet, dygnet runt, nu är över tjugosex grader - också när solen inte ligger på.

I sovrummet, där jag har en mer konventionell termometer, är det tjugoåtta grader.

Jag vaknade före fem i morse för att det var för varmt. Jag har druckit tre stor glas kylt vatten nu på morgonen, jag har ett extremt sug efter salt och i skrivande stund så har jag inte mindre än två fläktar riktade mot mig. Det hjälper just inte.

Redan strax efter åtta på morgonen så känns hjärnan som ångkokt blomkål.


Det är det här som jag har emot extremvärme, ryssvärme, medelhavsvärme, afrikavärme, långvariga värmeböljor och vad man än väljer att kalla den här sortens långvariga värme,


Brandrisken är extrem också.
Hoppas verkligen att vi inte får en sommar som den 2018.



onsdag 10 juni 2020

Vid åttatiden, en väldigt annorlunda lördagsmorgon

Det var så jag och min familj fick reda på det. Om mordet på Olof Palme sent på fredagskvällen. Eller natten.

Förmodligen var det på samma sätt som många, många andra svenskar fick reda på det. Det fanns ju inga sociala medier motsvarande dagens på den tiden. På ett extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Egentligen så skulle vi äta frukost och titta på ett morgonprogram som sändes på lördagsmornarna. Mamma och jag hade planerat en shoppingtur på förmiddagen, jag mins inte om vi tänkte åka in till stan eller till Farsta Centrum, men shoppa skulle vi.

Men det var inget morgonprogram som mötte oss.
Det var död, mord och blodigt allvar.

Vår statsminister hade blivit mördad under natten på öppen gata.


Det blev en väldig annorlunda morgon.

Det var en väldigt annorlunda värld - en värld som aldrig skulle bli sig lik, som den som vi hade gått till sängs i kvällen innan.

Sverige hade drabbats av ett trauma och allting kändes overkligt.


Det blev ingen shoppingtur den lördagen.
Det blev ingen frukost heller, inte förrän ett par timmar senare.


Vad som följde under dagarna, veckorna och månaderna som följde var en milt sagt tumultartad mordutredning som stundtals - i alla fall så här i efterhand - var närmast farsartad,

Fast ingen av oss skrattade.
Vår värld var plötsligt fylld av frågetecken.

Frågetecken som inte visade några tendenser till att vilja rätas ut.


Trettiofyra år senare så är de lika krokiga som någonsin.


Vad kan jag säga om dagens avslut på Palme-utredningen, med utpekandet av Skandiamannen som mördaren?

Man hade ju kunnat hoppats på mera. Mer teknisk bevisning, mer understödjande fakta, vittnesmål. Mer bevismaterial.

Det här känns inte som ett: "Äntligen... ".

Där man sedan hade kunnat lägga igen boken, lägga den åt sidan och smälta och begrunda trettiofyra års historia och minnas den där lördagsmorgonen i mars 1986 och den iskalla våg som svepte över oss framför tvn när nyheten rullades ut och vår Sverigebild skakades i grunden.


Det här, det var snarare ett: "Jaha, ja"

Med fullt hörbart frågetecken på slutet.


Men det är som det är. Närmare visshet än så här lär vi väl inte komma. Åtminstone inte just nu. Förmodligen aldrig.

Suck.




lördag 6 juni 2020

Önskar vänner och följare en trevlig Nationaldag

Jag vill härmed passa på att önska vänner och följare på bloggen en riktigt trevlig nationaldag.

  • Även om den kanske blir betydligt stillsammare, så här i coronatider, än vad den har varit på många år.
  • Även om ni kanske inte kan samlas på de vanliga ställena och fira tillsammans så som har blivit er tradition.
  • Även om ni kanske inte kan fira den med nära och kära.



Fira med omtanke och hänsyn och var rädda om er och om varandra.


På den positiva sidan så är sommaren här, syrenerna blommar, tornsvalorna - förlåt, tornseglarna - har anlänt och när det gäller corona så tycks vi vara på väg utför puckeln. Man får ta vara på de små glädjeämnena.



söndag 24 maj 2020

Dansk skit och dubbelmoral

Den här syrligheten, och kängan som följer med den, den är riktad mot Danmark och ett jäkligt puckat besluts som har fattats där.

Orenat avloppsvatten skulle släppas rakt ut i Öresund

På grund av förarbeten för att bygga nya bostäder i Nordhavn i Köpenhamn så planerar man att släppa ut 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten i Öresund under den tid (fem dygn) som det ordinarie avfallsröret är otillgängligt.

Läs mera om den här "skiten" på SVT Nyheter.

  • 290 000 kubikmeter motsvarar förövrigt uppemot 200 fyllda simbassänger.
     
  • Beslutet kan också utgöra ett brott mot Esbokonventionen, då man från dansk sida inte hade meddelat svenska myndigheter om det planerade utsläppet i god tid.

Kritik mot utsläpp av orenat avloppsvatten, från ömse sidor sundet

Planerna att släppa ut orenat kloakvatten i Öresund har väckt vrede på ömse sidor om sundet - hos såväl danska som svenska politiker, myndigheter, organisationer och experter. 

Utöver den allmänna äckligheten och otrevligheter som att avföring kan spolas upp vid badstränder så har bland annat den Danmarks naturskyddsförening också varnat för ökad algblomning.

Det har också riktats kritik mot att svenska myndigheter inte hade meddelats i tid.

Kritik har också riktats mot valet av tidpunkt. Just så här års så ökar ett sådant här utsläpp både risken för kraftigare algblomning som den för att badande på såväl danska som svenska stränder riskerar att utsätts för orenat kloakvatten.

Risken med coronavirus i avloppsvatten

Men speciellt upprörande är det att man i dessa Coronatider har uppmätt spår av coronavirus i orenat avloppsvatten i flera olika reningsverk - förmodligen även i danska reningsverk.

Och nu vill danskarna  dumpa sin skit (inklusive coronavirus) i Öresund.


Frågan om dansk skit och dubbelmoral är något av en vattendelare vid Öresund.
  • Först så är ni på danskt håll kritiska till våra svenska rutiner kring coronavirus och smittspridning under den pågående pandemin och rädda för hur det skall påverka er.
     
  • Och sedan så vill ni dumpa 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten, som kan innehålla coronavirus, rakt ut i Öresund?

Hm...

Ibland, alltså...

Kära Danmark - kära danskar - ni har möjligtvis inte huvudet under armen och bär omkring på det?


Ni kan, oavsett vad ni tror, inte både äta kakan och ha den kvar.
Och om ni äter kakan, så kommer den så småningom ut i avloppsvattnet.



söndag 10 maj 2020

När glasögonen försvann i mörkret

En natt tidigare i veckan så inträffade ett mysterium, just före dagbräckningen. Jag vaknade fram på småtimmarna, det var fortfarande mörkt ute även om himlen hade börjat på att anta en ton som gick mer i djupblått än nattsvart, och behövde uppsöka damernas. Ganska skyndsamt.

Jag började med den klassiska manövern. Sträcka mig efter glasögonfodralet uppe på byrån (byrån är väl ca 25 cm högre än sängen) och hala över det till sängen för att ta på mig glasögonen.

Så långt gick allt som planerat, men när jag sedan öppnade fodralet så fumlade jag och höll på att tappa det. Det var som tur var ingen risk för att glasögonen skulle falla på golvet - sängen är bred - och jag fick grepp om fodralet innan tappade det.

Det enda problemet var att glasögonfodralet var - tomt?

Uppenbarligen så hade glasögonen fallit ur glasögonfodralet medan jag fumlade med det. Men jag hade varken hört eller känt att glasögonen landa intill mig på madrassen - och jag hade definitivt inte hört dem krascha på golvet bredvid sängen.

I mörkret så kunde jag inte heller se dem där de borde ha landat, på madrassen intill kudden.

Det var, som sagt, inte ens gryning.
Det var bara den där allra första ljusningen på himlen.

Och det var bråttom.

Så jag reste mig - försiktigt - från sängen och tassade runt med fötterna i luften strax över golvet (för den händelse att glasögonen hade landat på golvet, utan att krascha i det och givit något hörbart ljud), innan jag - jäkligt försiktigt - stoppade ned dem i tofflorna.

Så följde försiktiga, försiktiga fotsteg över sovrumsgolvet för att inte trampa på glasögonen om de trots allt hade landat på golvet medan jag tog med fram med ledsyn.


Efter avslutat badrumsärende så återvände jag till sovrummet och tände upp tillräckligt med lampor för att jag skulle se någonting.

Glasögonen låg på madrassen, intill kudden. Ungefär just där de borde ha landat. Men jag hade uppenbarligen lyckats missa dem när jag trevade över madrassen, på jakt efter dem.

Tilläggas bör kanske att lakanet ifråga var ganska mörkt - mörkblått - och att glasögonbågarna går i plommonlila och guld, så de var ganska väl kamouflerade i dunklet i sovrummet vid denna tidiga timme.


Och om ni undrar varför jag inte helt enkelt tände lampan från början?

Eluttagens placering och lampsladdens längd gör att jag inte når kontakten från sängen, jag måste resa mig för att gör det. Eftersom det också sipprar in så mycket ljus från gatlyktorna i området att jag - med glasögon på nosen - utan problem kan navigera mig till och från badrummet, så har det aldrig utgjort något problem för mig.

Och när jag väl hade tryggt rest mig, så var jag skyndsamt på väg åt andra hållet - mot sovrumsdörren, hallen och badrummet.


Hur som helst, mina glasögon och jag var lyckligt återförenade och jag kunde så småningom somna om och sova ytterligare några timmar innan jag nästa gång behövde dem.



fredag 8 maj 2020

Torsdagen som gick åt helvete

Gårdagen skulle man, i sin helhet, kunna arkivera i runda arkivet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men jag orkar inte.

Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:

  • Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.

    Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).

    "Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
    Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.

    Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.

    Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.

    Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.

    Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...

    "Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"

    (Otacksamma fotjävel!)

    Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.

    Då...

    "Det är rätt kallt här nere!"

    Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.

    Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.

     
  • Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.

    Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).

    Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.

    Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.

     
  • Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.

    Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
    Som om jag var fel person, på fel plats.
    Vid fel tidpunkt.

    Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.

    Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
    Och helt fel.

    Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.

    Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.

     
  • Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.

Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.

Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?



Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre. 

För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.