Jag vet när jag kom in i den. Sommaren mellan andra och tredje klass i grundskolan. Jag var då åtta år, skulle fylla nio fram på höstkanten, så jag var i ungefär den ålder där bokslukaråldern enligt forskarna inträder.
Boken med stort B - boken som utlöste det hela genom att ge mig min första riktiga läsupplevelse, det vill säga att styrkan i berättelsen svepte mig över och igenom det motstånd som det tekniska i själva läsandet och läsförståelsen kastade i min väg - var den klassiska Heidi av den schweiziska författaren Johanna Spyri.
Som läsupplevelse var boken om Heidi helt fantastisk, just genom att läsningen förflyttade mig genom tid och rum.
Men som debut som bokslukare skulle nog många ifrågasätta det hela, eftersom det trots allt tog mig flera veckor att ta mig igenom boken.
Men all vår början bliver, såsom ordspråket säger, svår.
Och sedan var det också någonting om att Rom inte byggdes på en dag.
Det var en process som krävde tid, energi, tålamod och ansträngning - närmast som att försöka fösa vatten uppströms. En process som fullständigt saknade flow och inte heller var särskilt njutbar.
Det var med Heidi som jag på allvar knäckte läsandets kod.
Och jag förmodar att all kodknäckning tar tid, tankemöda och energi samt ofta lämnar kodknäckaren både fysiskt och psykiskt utmattad. På en gång dränerad på energi och övermättad på intryck.
Jag läste också serier, vilket på sjuttiotalet ansågs mycket olämpligt när man skulle lära sig läsa. Det ansågs att serietidningar, seriealbum och serieläsande höll barn som skulle lära sig läsa tillbaka eftersom dessa tittade på vad som hände i bildrutorna och struntade i vad som sades i pratbubblorna och därmed INTE lärde sig läsa.
Men jag upptäckte en sak där och då, som jag inte fullt ut skulle komma att förstå förrän många år senare i vuxen ålder.
Jag tänker i bilder.
För mig var det just kombinationen av bilder och korta pratbubbletexter i serierna som innehöll kodnyckeln till läsandets koder och som hjälpte mig att dechiffrera läsandet och ta mig igenom Heidi den där sommaren.
Så, serier kan kanske hålla vissa tillbaka från att erövra läsandet - eftersom de nöjer sig med att titta på bilderna.
Men om ni har att göra med ett barn som tänker i bilder och tolkar dem i ord?
Sätt för allt i världen serietidningar eller seriealbum i händerna på henne - eller honom - och hon (eller han) kommer närmast omedvetet att knäcka koden!
Vid den här tiden så var de allra flesta seriealbum jag hade läst på danska. Detta av den enkla anledningen att jag hade läst dem när vi semestrade hos pappas släktingar i Danmark och jag hade läst större delen av mina äldre kusiners rätt omfattande samlingar med seriealbum.
Så frågan är:
Knäckte jag läsandets koder på svenska - eller på danska?
Jag hade inträtt i bokslukaråldern. Jag hade knäckt koden, slagit in dörrarna och erövrat böckernas värld - och jag hade inga planer på att någonsin lämna den.
Efter Heidi följde en rad andra böcker. Somliga minns jag, andra inte - och ingenting kunde riktigt jämföras med den där första, alltuppslukande läsupplevelsen den där sommaren mellan andra och tredje klass.
Sedan dess så har jag heller aldrig lämnat böckernas värld.
Jag är fortfarande i bokslukaråldern!
Och den tänker jag aldrig, någonsin lämna.
Men jag har ett välmatat bibliotek. Och det är alltid roligt och lärorikt att läsa om gamla favoriter som innehåller så många minnen, men som ändå erbjuder ny detaljer och nya passager som man kanske missat eller skummat igenom tidigare.
En bieffekt av att min förta läsupplevelse var just Heidi är nog min förkärlek för historiska berättelser, som nu gör att jag älskar att läsa just historisk romance.
En annan positiv bieffekt är att mitt läsande bidragit till min längtan efter att skriva och skapa egna berättelser. Att spinna, väva och berätta egna historier. Att skapa egna världar och de människor och varelser som bebor dem och berätta om deras öden och äventyr.
Att berätta den där historien som jag hade velat läsa, men som ingen annan tycks ha tänkt på skriva.
Ingenting av detta hade varit möjligt om jag inte, en sommar på sjuttiotalet, hade givit mig den på att jag skulle knäcka läsandets koder och därmed tagit steget in i bokslukaråldern.
Det var lite om min väg till att bli en läsande kvinna (flicka) och erövra böckernas och det skrivna och tryckta ordets värld.
Och att även ta steget vidare, till att bli en skrivande kvinna.
Förlåt, flicka, jag var inte mer än tolv när jag började skriva på allvar.
Så långt jag, och min väg till att bli läsare, men vilken bok var det som knäckte läsandets koder för dig?
Minns du hur du själv inträdde i bokslukaråldern?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar