Fast det kan man väl förmodligen säga om de flesta år.
Men jag undrar nog ändå. Nog sticker väl 2020 ändå ut litet extra?
Kanske är det pretentiöst att skriva vad som i realiteten är en årskrönika, men det har varit en räcka av gråare än gråa dagar och ett på det stora hela miserabelt år och det känns som om det behövs någon form av bokslut. Ett årsbokslut, om man så vill.
Det här är ett litet försök att sammanfatta fragment och minnesbilder, även om det kanske inte blir någon fullständig bild.
Som sagt, fragment.
Av ett år.
Om vi börjar inhemskt så har det inte direkt sett för roligt ut.
Skjutningar. Sprängningar. Knivdåd.
Vi håller ju fan på att bli precis som USA.
Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.
Som om det inte räcker med Corona.
Covid och Corona. Ord - namn - som vi vid den här tiden för ett år sedan knappt hade hört, annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal influensaepidemi i Kina.
Som på bara någon månad visade sig svälla till en pandemi som svepte långt utanför Kinas gränser som ringar på vattnet med en smitta som drabbade de mest utsatta riskgrupperna runt om i världen fruktansvärt hårt och fick sjukvården i många länder att gå på knä.
En hyllning till alla som sliter inom vården.
Och en stilla tanke till alla som kanske inte hade behövt dö, om vi bara hade varit mer förberedda för detta.
Ett annat namn som få eller inga av oss hade hört vid den här tiden för ett år sedan är Anders Tegnell, som under året nära nog har blivit ett svenskt hushållsnamn.
Men, ut i världen igen.
Nu ser det ut som om allt är öppet för att EU splittras genom Brexit.
Jag begriper inte hur britterna tänkte och alltjämt tänker.
Jag menar, om de har låtit sig förföras av rosigt nostalgiska drömmar om det brittiska imperiet så är jag ledsen att behöva meddela att det tåget har gått sedan länge.
Och varför har annars några av grundarna av den Europeiska Unionen och dess inre marknad valt att reducera sig själva till en isolerad önation där de inhemska splittringarna nu ofelbart kommer att blossa upp?
Nå, vi fick i alla fall ett avtal .
Om än i sista sekunden.
På den positiva sidan så bestämde sig ju faktiskt också just USA sig för att göra rent hus i sitt mest kända hus och avhysa dess nuvarande gapige och impopuläre innevånare.
Alltid någonting.
På det stora hela så blev det en rätt dyster nyårskrönika. Så här, på årets sista dag, så infinner sig en känsla av att vi nog sällan har sett fram så mycket mot att se det sista av ett år som vi är nu är se det sista av 2020 eller så förhoppningsfulla att 2021 ska bli ett bättre och mer positivt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar