Det var så jag och min familj fick reda på det. Om mordet på Olof Palme sent på fredagskvällen. Eller natten.
Förmodligen var det på samma sätt som många, många andra svenskar fick reda på det. Det fanns ju inga sociala medier motsvarande dagens på den tiden. På ett extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.
Egentligen så skulle vi äta frukost och titta på ett morgonprogram som sändes på lördagsmornarna. Mamma och jag hade planerat en shoppingtur på förmiddagen, jag mins inte om vi tänkte åka in till stan eller till Farsta Centrum, men shoppa skulle vi.
Men det var inget morgonprogram som mötte oss.
Det var död, mord och blodigt allvar.
Vår statsminister hade blivit mördad under natten på öppen gata.
Det blev en väldig annorlunda morgon.
Det var en väldigt annorlunda värld - en värld som aldrig skulle bli sig lik, som den som vi hade gått till sängs i kvällen innan.
Sverige hade drabbats av ett trauma och allting kändes overkligt.
Det blev ingen shoppingtur den lördagen.
Det blev ingen frukost heller, inte förrän ett par timmar senare.
Vad som följde under dagarna, veckorna och månaderna som följde var en milt sagt tumultartad mordutredning som stundtals - i alla fall så här i efterhand - var närmast farsartad,
Fast ingen av oss skrattade.
Vår värld var plötsligt fylld av frågetecken.
Frågetecken som inte visade några tendenser till att vilja rätas ut.
Trettiofyra år senare så är de lika krokiga som någonsin.
Vad kan jag säga om dagens avslut på Palme-utredningen, med utpekandet av Skandiamannen som mördaren?
Man hade ju kunnat hoppats på mera. Mer teknisk bevisning, mer understödjande fakta, vittnesmål. Mer bevismaterial.
Det här känns inte som ett: "Äntligen... ".
Där man sedan hade kunnat lägga igen boken, lägga den åt sidan och smälta och begrunda trettiofyra års historia och minnas den där lördagsmorgonen i mars 1986 och den iskalla våg som svepte över oss framför tvn när nyheten rullades ut och vår Sverigebild skakades i grunden.
Det här, det var snarare ett: "Jaha, ja"
Med fullt hörbart frågetecken på slutet.
Men det är som det är. Närmare visshet än så här lär vi väl inte komma. Åtminstone inte just nu. Förmodligen aldrig.
Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar