Jag hann med en tur till Stockholm Odenplan och jag har åkt den nya tunneln i hela dess längd till Sundbyberg två gånger för att få en känsla för hur pass fort och smidigt det går, nu när man inte behöver passera den s k "getingmidjan" där det nästan alltid uppstod förseningar.
Men jag hade aldrig fått tillfälle att stiga av och utforska den mest komplexa av de nya stationerna, Stockholm City, innan knäsmärtorna slog till.
Men i går åkte jag alltså in till Stockholm enkom för att upptäcka hur man navigerar i denna nya infrastrukturmiljö som plötsligt ändrat alla spelregler man vari van vid sedan barnsben.
Som var kommer man upp vid vilken uppgång?
Hur ser det ut? Hur hittar man? Var hamnar man? Hur orienterar man sig? Varifrån går bussarna nu? Vad finns det för butiker och caféer och matställen? Hur tar man sig till ställen man vill ta sig till?
Något av det första som slog mig när jag kom upp på mellanplanet och tittade uppför rulltrapporna var känslan av rymd och ljus och luftighet och höjd. Det var någonting av en arkitektonisk upplevelse, att man kunnat bygga någonting som detta under jord och gjort det så rymligt och luftigt att det många sätt känns mer futuristisk rymdstation än ett tunnelsystem.
Nu var gårdagen klar och solig så ljuset som flödade ned genom den övre, långa rulltrappstunneln var närmast överväldigande. Bilden här ovan kan på intet vis göra upplevelsen rättvisa, ljuset är alldeles för matt. I går blev man bländad av ljusflödet.
Det andra som slog en, där man stod på mellanplanet nedanför rulltrapporna var hur sanslöst djupt under marken man befann sig. Och då hade man ändå kommit upp från själva plattformarna och spårområdet.
Sedan, när man väl kom upp till klassiska "Undergången" - och för er som inte vet vad det är, så är det den klassiska gamla gångtunneln som går från Centralen till T-Centralen (och givetvis vice versa) - återstod det två nivåer av rulltrappor till för att komma upp till de olika gatunivåerna - Vasagatan och Klarabergsgatan.
Detta var min första rekognoseringstur men den här anläggningen är så komplex att jag får bekanta mig med den i omgångar för att inte överanstränga knät så det blev bara den här uppgången den här gången. Det är litet som att lära sig navigera effektivt i en schweizerost - tur att man älskar ost!
På tal om godsaker fann jag att Vete Katten öppnat ett lokalt café på mellanplanet. Blåbärs- och vaniljbullen var fullständigt ljuvlig men lokalen har tyvärr litet ont om sittplatser om man inte klarar av att kava sig upp på en barstol, vilket vänster knä för närvarande betraktar som ett yttrande av yttersta galenskap. Som tur var blev ett mer sittvänligt bord ledigt innan jag hunnit gå igenom urvalsprocessen mellan alla godsaker.
Sedan var det bara att ge sig ned i underjorden och ta pendeln hem igen.
Slutsatsen av detta första intryck är dock odelat positivt. Att nya Stockholm City pendeltågsstation och dess förbindelser med Centralen och T-Centralen och det omkringliggande City är ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk.
Det har varit rörigt. Det har varit stökigt. Det har varit tröttsamma avstängningar och svårframkomligt och bullrigt. Men, jäklar vad bra det blev!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar