Jag avknoppade några överflödiga scener från femte kapitlet till ett sjätte för ett par dagar sedan och i går kväll påbörjade jag också arbetet med det kapitlet. Det återstår inte mycket av de överflödiga scenerna men jag har återanvänt vissa formuleringar jag var nöjd med i ett par nya scener. Vad jag är särskilt nöjd med är att jag nu får in litet kvinnligt perspektiv i handlingen.
Jag har oroat mig litet över det där. Den kvinnliga huvudpersonen ägde prologen. Det var bara hon, när hon mottar ett kryptiskt telegram (jag skriver historiskt) som väcker en rad frågor och farhågor. Eftersom prologen slutar med att hon undrar vad som hänt där hemma som man inte kan skriva rakt ut backar jag därefter bandet några dagar och skriver om dessa händelser.
Det innebär att de fem första kapitlen är nästan helt mansdominerade. Första kapitlet är inte ens berättat ur den manlige huvudpersonens perspektiv utan ur hans motståndares (nej, jag kallar honom inte skurken, det vore en grov överdrift). I andra och tredje kapitlet bollas perspektiven mellan de båda männen och i fjärde kapitlet för den kvinnliga huvudpersonens far och farbror ordet.
I fjärde kapitlet blir det dock litet kvinnlig medverkan i form av farbroderns dotter och brödernas kusin och fostersyster som båda närmast stjäl scenerna (men det skulle av olika skäl bli berättartekniskt fel i det här skedet att ge dem berättarperspektivet). I femte kapitlet växlar berättarperspektivet mellan alla fyra männen ända till sista scenen, som kusinen och fostersystern fullständigt äger.
Sjätte kapitlet öppnar med en scen med manlige huvudpersonens farmor. Även om jag tidigare skrivit ur båda dessa kvinnors perspektiv längre fram i texten har det varit roligt och lärorikt att så att säga möta dem så här i början. Speciellt kusinen och fostersystern, som kom att spela en större och viktigare roll än jag från början avsett och därför kändes litet diffus när hon (och berättelsens utveckling) plötsligt krävde mer utrymme.
Från den kvinnliga huvudpersonen har vi ännu inte hört så mycket som ett pip, även om hon är omnämnd i samtal och refererad till i texten, eftersom handlingen alltjämt utspelar innan hon får telegrammet i prologen.
Mitt bokmanus är redan uppdelat i fyra delar som grupperar handlingen. Jag har börjat överväga att göra det till fem delar, låta allt som utspelar sig före prologen bli första delen och sedan låta andra delen börja omedelbart efter det att prologen slutat med att den kvinnliga huvudpersonen tar över stafettpinnen.
Det är logiskt. Men den lösningen har sina problem, den också. Jag satte en gång i världen, inspirerad av Simona Ahrnstedts ljuvliga Överenskommelser, ut för att skriva "någonting romantiskt". Det stod dock efter en tid klart att detta sannolikt inte kommer att kunna klassas som romance, åtminstone inte renrasig romance. Jag har förmodligen brutit mot i stort sett varenda regel för genren. För även om det inte blir ett olyckligt slut kommer huvudpersonernas relation, av olika skäl, att utvecklas genom minst tre böcker innan vi landar i ett mer permanent HEA. De kommer också att få dela utrymmet i de båda följande böckerna med två andra pars väg till lyckan.
Det jag skriver är nog snarast ett slags romantisk släktkrönika, som utspelar sig under några få år i början av förra seklet. Förmodligen tre böcker. Plus en till. Med eventuella spinn-offs. Och, ja, det blir romantiskt. Men ibland undrar jag om någon romanceläsare som skulle råka få boken i sina händer - om det nu någonsin blir en bok - någonsin skulle förlåta mig. Eller helst vilja drämma boken i skallen på mig.
Något oroande, med tanke på att detta kommer att bli en tegelsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar