Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat

Det här inlägget inspirerades av en twittertråd skapad av en engelskspråkig författare vid namn Megan Tennant som klagade över sin förvirrande uppsättning av filnamn och svårigheten att veta vilket som egentligen var det aktuella.

Ungefär så här såg det ut:

Writers useful filenames

Draft
Final Draft
Final Draft Version 2
Final Final Draft
ACTUAL Final Draft
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR VERSION 2


Jag förstår förvirringen - och jag avundas henne inte alls!

Megan Tennants twitterinlägg ledde min tanke vidare till hur jag själv har namngivit mina olika skrivprojekt och hanterat olika versionshanteringar.Jag har förmodligen haft något av den totala motsatsen som grund i min metodik.

Jag ger mitt skrivprojekt ett namn, sedan arbetar jag hela tiden i den versionen. Filnamnet består ofta av projektets arbetsnamn eller - om det är för långt eller kanske innehåller tecken som inte gillas i filnamn (t ex å, ä och ö) - av skrivprojektets initialer eller motsvarande, som kan referera till projektets arbetsnamn. T ex Aaf, vilket står för arbetsnamnet "Allt att förlora" (som innehåller ett krångligt Ö), eller MS, som står för Månskugga (som innehåller ett väl så krångligt Å).

Mellan varven, när jag känner att så behövs - t ex om jag överväger att göra en större förändring i texten - så sparar jag en daterad version, oftast i en särskild arkivmapp för detta skrivprojekt.

Filen heter då typ FILNAMN_2018-12-28.doc, FILNAMN_2019-01-01, FILNAMN_2019-01-25, etc, vilket gör att om jag inte blir nöjd med en förändring så kan jag enkelt spara undan texten jag inte är nöjd med under FILNAMN_(dagen_datum) och sedan gå tillbaka till den daterade version som jag är nöjd med och spara den som originalversion igen och arbeta vidare därifrån.

Det har i alla fall fungerat utan några problem hitintills.

Genom arbetets gång, ju längre ett skrivprojekt pågår, så blir svansen med daterade versioner sedan längre och längre. Medan jag alltjämt skriver i min unika originalversion.

Ett undantag är väldigt långa skrivprojekt, där texten har blivit för tung för att jag skall kunna hantera den i ett superlångt och supertungt - och fullständigt ohanterligt - dokument. Där är texten uppdelad på kapiteldokument och versionssparas individuellt daterade. 

Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat. Faktum är att det inte behöver vara mer komplicerat än man själv väljer att göra det. För min del så beror min metod på att jag har ett behov av struktur - och ett behov av att inte krångla till det mer än nödvändigt. Samtidigt som jag behöver ha utrymme för flexibilitet och ha tryggheten i att vid behov kunna gå tillbaka till en version som antingen fungerade bättre eller som jag kanske tyckte bättre om och som hade bättre nerv, även om den kanske inte tekniskt sett var bättre.

Min metod passar kanske inte alla - förmodligen inte - men det har jag heller aldrig hävdat. Var och en måste finna den metod och den struktur som funkar bäst för henne. Eller honom. Hur namnger du dina dokument för att hålla ordning på olika versioner?

Den blanka skärmens förbannelse

Böcker, tunna eller tjocka?

Tidigare i veckan skrev jag om tunna eller tjocka böcker. Jag skulle vilja följa upp det med ännu ett inlägg, och den här gången vill jag analysera frågan ur såväl ett läsande som ett skrivande perspektiv.

Jag skrev i onsdag att jag över lag föredrar böcker som är minst 300 – 400 sidor. Förutsatt, givetvis, att de var bra. D v s intresseväckande, medryckande och välskrivna. Jag skrev också att för min del fick böckerna gärna vara ännu längre, även om jag i det segmentet nog krävde att de i så fall skulle vara riktigt, riktigt bra.

Anledningen till att jag generellt föredrar längre böcker är jag upplever att det ofta märks när en författare får tillräckligt med manöverutrymme för att bygga upp sin historia. Utrymme nog för att låta såväl personerna som berättelsen djupna och mogna fram. För att ge berättelsen det väl avrundade slutet som inte känns jäktat eller rumphugget.

Det är som om det händer någonting närmast magiskt. Som om orden kommer till liv på sidorna och vinkar åt en. Lockar och bjuder en att stiga in i texten och följa med på färden.

Såvida de inte hoppar ut från sidorna och lappar till en ordentligt.


Jag tror att detta har att göra med en väl avvägd världsbyggnad, med omsorgen om detaljerna, karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen.


Världsbyggnad

• Världsbyggnad är inte bara någonting som hör hemma i fantasy och science fiction eller paranormalt. Som författare behöver du bygga upp din värld trovärdigt. Alldeles oavsett om du skapar en fiktiv villagata i en förort, en hel förort, ett kvarter i Stockholm, en norrländsk by eller en semesteranläggning på Maldiverna.
   
• Vad du än skapar så behöver du göra det trovärdigt, logiskt och begripligt. Och därtill attraktivt och lättillgängligt för läsaren.

Omsorg om detaljerna

• Det är de unika detaljerna som skapar berättelsens atmosfär. Det är de som bygger upp känslan av rumslighet och miljö. Ju större omsorg du lägger ned på detaljerna, desto tydligare blir det för läsaren.
   
• Därmed inte sagt att du skall gödsla med detaljer, stapla dem på varandra eller skriva långrandiga och detaljerade utläggningar som bara får läsaren att gäspa käken ur led.

Karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen

• Ju närmare vi tillåts komma såväl textens huvud- som bipersoner, desto bättre. Utan pekpinneförklaringar, vill säga. Vi lär känna dem. Vi börjar förstå dem – och deras agerande. Och om du gör det bra, så börjar vi sympatisera med dem. Ta dem till oss. Investerar intresse och känslor och vår lästid i dem medan deras problem ställer till det för dem och deras hemligheter avslöjas för oss.
  
  
• Och det är väl det du, som författare, vill?
   
• Sedan måste alla (i alla fall de flesta), såväl huvudpersoner som bipersoner, utvecklas. Ingen (i alla fall få) av oss brinner för att läsa om personer som stagnerat. Som står och stampar på samma fläck berättelsen igenom. Speciellt huvudpersonerna kan inte vara de samma, som de var på första sidan, när man når den sista sidan.
   
• Intellektuellt hungrar och törstar vi efter att få följa med i en utveckling. På en resa. Låt dem göra den resan – och bjud in oss att följa med.

Jag skrev också i det förra inlägget om tunna eller tjocka böcker att jag tyvärr ganska ofta upplevde kortare böcker som litet för slimmade för min smak. Men att det stundtals dyker upp en och annan författare som faktiskt behärskar konsten att skriva kort och bra.

Och, jäklar, så bra det kan bli då!

Sofia Ymén om romance

I dag tänkte jag tipsa om en bloggpost på Sofia Yméns blogg. Hon skriver om romance, framförallt svensk romance. Såväl om att läsa genren som att skriva romance.

Sofia delar bland annat med sig av tips till dig som kanske är sugen på att testa att skriva romance.

Väl värt att läsa!

Du är din egen scripta

När man skriver finns det en sak man är tvungen att inse, ju förr desto bättre. Och acceptera. Och hålla i minnet.

Man måste alltid - i varje scen man skriver, och rakt igenom texten som helhet - vara sin egen scripta och se till att alla detaljer blir rätt och att allt sker i rätt tågordning.

Ingen annan kommer att göra det åt dig. Du kan inte förlita dig på att en lektör eller förläggare kommer att uppmärksamma alla små skenbart obetydliga detaljer i ett omfångsrikt manus. Och det kommer att bli jäkligt pinsamt om någonting allt för uppenbart slinker genom nålsögat och uppmärksammas av dina förhoppningsvis framtida läsare.


Varför jag skriver det här?

Jag kämpade under gårdagskvällen med att förstå varför en serie korta, integrerade scener i ett kapitel, som jag annars var väldigt nöjd med, ändå kärvade och spjärnade emot. Jag insåg efter flera genomläsningar att det berodde att en person upprepade gånger drog av sig handskarna - utan att däremellan sätta dem på sig igen.

Nu håller jag på och blåmarkerar (blått är den textfärg jag använder för text som måste kontrolleras, konsekvensanalyseras och eventuellt bearbetas/korrigeras) alla ställen där han tar på sig och tar av sig handskarna eller där hans händer är bara. När det är klart kan jag läsa igenom kapitlet med fokus på handsk- och barhäntkonsekvensen och säkerställa den.


Du är din egen scripta.

Du måste kunna lita på att DU gör ett bra jobb.
För det finns ingen som kan göra det bättre än du.

Skrivtips till skrivande vänner

Det där med den första kyssen

Christina Schiller tipsade om en bra artikel om att skriva scenen med den första kyssen i sitt romancemanus, en artikel jag nu i min tur vill tipsa om. Klart läsvärd och mycket informativ.

How to Write A Heart-Stopping Kissing Scene


Och jag inser att jag nog får gå igenom de olika första-kyssen-scenerna i mina olika manus. Det är möjligt att kanske inte alla håller måttet. Jennies och Carl Johans kanske gör det. Men jag är inte lika säker på Wilhelms och Katarinas, möjligen är den för pratig - och för reflekterande.

Skriva om större och starkare historier

Jag har just läst en intressant artikel i tidningen Skriva om hur man kan skriva sina historier bättre och starkare genom att arbeta mer med äkthet och trovärdighet. Riktigt bra, faktiskt, med klar och tydlig uppställning av olika problemområden och hur man kan lösa dem så att berättelsen vinner på lösningen.

Här är sju nycklar till att skriva större historier


Artikeln bjöd på ett par aha-upplevelser - mest sådant jag inte riktigt kunnat sätta fingret på - och det är värt att ta sig tid att läsa den.

Någonting om fakta

Det här inlägget bygger på en kommentar jag lämnade för någon tid sedan hos någon bloggare som skriver - möjligen hos Kristina Westling. Det handlade om användningen av fakta och går tillbaka till en text jag läste för länge sedan (och kanske inte minns så väl och detaljerat som jag kanske tror mig göra) så jag reserverar mig också för om jag inte minns exakt.

Det handlar i alla fall om fakta, om hur man kan använda fakta i sin text. Och, nej, jag mins varken var jag läste texten eller vad den hade för titel (om den hade någon alls) eller vem som skrivit den så jag kan inte referera till den. Men kontentan var ungefär följande:
 
Man skulle börja med att identifiera de fakta man behövde för sin text.

Sedan skulle man analysera dem. Vilka var bärande för ens text? Vilka var avgörande för ens personers motivation och drivkraft? Vilka påverkade handlingen? Vilka kunde ha ett slags hävsstångseffekt för handlingen och/eller personerna?

Därefter grupperade man och rankade fakta efter vilken vikt/inflytande de hade på texten och gjorde en lista. Från den skulle man sedan gallra bort (utan att förstöra listan, så jag förmodar att man gjorde en kopia av den först) gallra bort alla som inte var absolut nödvändiga för handlingen tills man hade två (tror jag) fakta kvar som man kunde placera ut i texten på lämpliga ställen (helst om de kunde vara varandras kontrapunkter eller kontrasterande teman). Litet som monument med fasadbelysning.

Och man fick vara sträng i urvalet, det skulle vara två centrala fakta. Alternativt ett centralt fakta och ett skenfakta, någonting som skenbart såg ut att vara väsentligt för texten men vars syfte var att dölja/överskugga ett underliggande tema som sakta växer fram.

Sedan skulle man vaska fram ytterligare två till fyra (möjligen fem) fakta man ville ha med från ovan nämnda lista. Dessa skulle man diskret vävas eller flätas in i texten, helst så ”osynligt” som möjligt.

Alltså inte några upprabblande, sida efter sida utan kanske först litet i förbigående (där det föll sig naturligt) i en konversation, antytt i en miljöbeskrivning några kapitel senare, kanske ett minne eller någonting någon ser i en gammal tidning, kanske ännu en gång nämnt i förbigående. Typ inpillat litet här och var, där det i det stora hela gav ett sammanhang även om man som läsare inte såg det (eller insåg det) innan man hade alla kort på bordet.


Ett eller möjligen två av dessa insmugna fakta kunde ha en central betydelse, t ex någonting som initialt dolts av ovan nämnda skenfakta.

Om jag minns rätt var exemplet om initialt skenfakta som användes de ekonomiska och byggnadstekniska svårigheter (möjligen också byggnadslovs- och kulturminnesmässiga svårigheter, jag minns inte riktigt) vid renovering/omläggning/ombyggnad av taket på ett äldre hus.

Detta skenfakta dolde dock berättelsen verkliga fakta som visade sig vara kyrksilvret från en gammal kyrkstöld som hittades i ett okänt och oanvändbart litet utrymme som av byggnadstekniska skäl hamnat i kläm mellan murstocken, trappan och snedtaket som täckte det.

Sedan var det kyrkstölden och omständigheterna kring den - som sammanföll med den ursprungliga takläggningen - som visade sig vara berättelsens centrala fakta och rörde upp många gamla oförrätter i trakten.

Och, än en gång nej - jag vet inte om detta var ett konstruerat exempel eller om det hämtats som ett exempel från en verklig, existerande text.


Jag vet inte, det känns som om det jag försöker säga undflyr mig.
Har jag fått det att låta logiskt?
Eller förvirrar jag er bara?

Jag önskar jag mindes mera av texten, för det lilla jag minns känns såväl frustrerande ofullständigt som någonting som jag skulle vilja läsa igen.

Hur gör författare egentligen?

Ja, det kan man ibland fråga sig.

Är du det slags författare som planerar allt in i minsta detalj och har stenkoll på absolut allt innan dina fingrar tillåts snudda vid tangentbordet - i annat syfte än att göra planer, scheman eller research, alltså?

Eller slår du dig ned vid datorn och släpper tankarna fria medan fingrarna dansar över tangentbordet på jakt efter att fånga alla hugskott som flyger genom din hjärna?

Medan planeringsdokumenten, som aldrig lämnat ritbordet, blir alltmer hopplöst akterseglade.


Här är en intressant artikel om planering:
"Here's How Some Authors Plan Their Novels"

Om att skriva slutet i förtid

Jag säger inte att man skall göra det - man skall givetvis göra så som det känns rätt för en själv att göra. Men när jag skrev slutet på min huvudhistoria (utan att ännu ha nått riktigt ända dit)uppnådde jag ett slags tydlighet - en klarhet, om man så vill - om exakt vart jag var på väg att så mycket annat föll på plats av sig självt att jag bara kan rekommendera ett försök.

Det var litet som att se ett lok växla in på rätt spår efter att ha irrat runt på en rangerbangård med oräkneliga spår - och än fler växlar. När rätt växel väl låg öppen, följde alla vagnarna (alla tidigare kapitel, alltså, i den här liknelsen) efter loket och plötsligt börjar vad som mest liknat (och stundtals också känts som) ett slamrande, krängande, svajande totalkaos rulla ut sig och komma ut på stambanan och få upp fart. Känslan, i den stunden - wow! 

När jag skrev slutet på min huvudhistoria (utan att, som sagt, ännu ha nått dit) började jag med vad jag trodde skulle bli första scenen i sista kapitlet. Som texten utvecklade sig under mina fingertoppar (det hände en del saker jag ursprungligen inte räknat med skulle hända) visade det sig dock snart att det jag skrev var första scenen i näst sista kapitlet.

Bland annat stormade en ny person in på scenen och krävde att få spela en liten men spektakulär roll - och eftersom hon passar som hand i handske för komplikationer som kommer att komma i det längre perspektivet, jag skriver trots allt redan en serie - så lät jag hennes hållas. Och njöt av att se hur texten utvecklade sig och fick en närmast otrolig dynamik.

Sedan fortsatte jag, scen för scen, passage för passage, tills jag  nådde slutet. Efter det skrev jag epilogen, som inte är skriven ur någon av huvudpersonernas perspektiv och som, även om den rundar av vissa saker i den första boken, på andra plan breddar den historia jag berättar genom att glänta på spännande dörrar till motsättningar i det förflutna som ditintills varit antydda men tämligen okända.

Att skriva slutet innan jag egentligen var där än, var för min del ett vinnande koncept som framför allt skänkte tydlighet och klarhet över vart jag var på väg (och vart jag måste få hela min text att peka).

Med tanke på att texten inte längre tar den riktning jag först tänkte mig när jag för fyra år sedan började skriva den här historian (den idé visade sig, halvvägs genom texten, inte hålla måttet utan fick revideras så kraftfullt att jag inte längre skriver samma bok jag en gång började skriva) var enbart det en ovärderlig insikt.

Att sedan skriva epilogen så som jag skrev den, var en ganska hisnande upplevelse. Så många spännande, oväntade möjligheter öppnade sig. Så många inte helt okomplicerade relationer blev tydligare. Fick kanske också, i viss mån, sin förklaring.

Nu, är jag verkligen sugen på att få börja skriva den andra boken i serien!


Skulle jag rekommendera att DU försöker skriva slutet i förtid?

Du skall givetvis göra vad som känns rätt för dig men om du kör fast någonstans i din text, om du känner att du tappat kontrollen över texten och det känns som om du förlorat styrfarten och riktningen (och inte vet hur du skall återfå den), är svaret tveklöst ja.

I bästa fall kan du få svar på alla frågor du brottas med. Eller i alla fall se vad svaren borde vara. Vilket kan visa sig väl så ovärderligt, för kanske är det så att det är frågorna du måste modifiera om du vill att texten skall skina och skimra och flyta motståndslöst mot slutet.

I värsta fall har du fått ned dina idéer om slutet på papper.
Eller åtminstone på hårddisken.

Och, fritt översatt från engelska:  

"Du kan alltid redigera en dålig sida"
(eller en OK eller någorlunda hyfsad sida)
"men du kan inte redigera en tom sida".

Läxor man lär sig medan man skriver

Den 19 oktober 2012 skrev jag följande på Facebook:

"Text är som ett levande väsen, den har sin egen vilja och sina egna åsikter. Jag skulle just sätta igång med den sista delen - den färgstarka slutklämmen - på åttonde kapitlet när åttonde kapitlet informerade mig om att det minsann var färdigt och det jag tänkte börja skriva var inledningen till nionde kapitlet, så kunde jag vara så vänlig och sluta envisas. Min text talar till mig."


Det går inte en dag av skrivande utan att man lär sig någonting nytt. När man skrivit tillräckligt länge och tillräckligt mycket börjar texten kommunicera med en. Är man uppmärksam nog uppmärksam - och lyhörd - vet man att lyssna.

När texten har någonting att säga en, vill den oftast säga att man är fel ute. Eller att man inte tar ut svängarna tillräckligt. Eller att en av ens personer aldrig skulle säga den där lysande repliken (som man just håller på att knacka ned på tangentbordet). Eller göra det man ägnat hela dagen åt att fundera ut, eftersom det är helt okaraktäristiskt för dem..

Eller att man håller på att begå våld mot textens struktur. Eller logik.


Mitt råd är - lyssna till din text.
Ibland vet den mer än du gör.

Novellen som exploderade

Eller expanderade.

Det började som en romancenovell, till en novelltävling i Hemmets Veckotidning. Jag hade hittat ett lovande uppslag, ett uppslag som jag verkligen trodde på. Som jag var övertygad om att jag skulle kunna åstadkomma en bra novell av.

Men eftersom novellen skulle vara på 12 000 tecken och jag snabbt som attan landade på 13 000 tecken (utan att huvudpersonerna ens träffats) var det bara att inse (och acceptera) ett fakta som jag egentligen vetat om länge. Noveller, är inte mitt format.

Så är det med den saken. Skall man skriva en novell måste man vara otroligt disciplinerad. Man får aldrig, under några som helst omständigheter, tillåta att en Big Bang inträffar i bakgrundshistorien. Då flyger ens nogsamt planerade novelluppslag ut genom fönstret och förvandlas till upptakten till en roman.

Det händer dessvärre mig, med deprimerande regelbundenhet. ”Det känns som om det vore början på någonting större”, är någonting jag ofta fått höra när jag försökt mig på konststycket att skriva noveller.

Så också den här gången. Bakgrundshistorien råkade bara exploderade och bitar och brottstycken svällde ut som från ingenstans och fyllde upp ett betydligt större format än en veckotidningsnovell. Så det blir nog ingen novell, åtminstone inte av detta uppslag. Suck.

Samtidigt var det som föddes i explosionen, även om jag hade velat hålla fast vid min ursprungliga plan, allt för spännande och lovande för att slaktas ned till veckotidningsnovellformat.

Om det expanderande novellkonceptet sedan håller i romanformatet? Det får framtiden utvisa.

Research by writing?

Tidigare i maj skrev Simona Ahrnstedt, som svar på en fråga hon fått på bloggen, ett jättebra inlägg om karaktärer. Hur man skapar dem, hur man utvecklar dem och gör dem psykologiskt trovärdiga.

Simona skriver i sitt inlägg:

”Man får göra som man vill, man SKA göra som man vill, men så här gör jag: Jag lägger ner mycket tid och skriv på mina karaktärer. Jag är trots allt psykolog, och för mig är karaktärerna i en roman ändå det viktigaste. Jag vill att de ska vara BÅDE psykologiskt trovärdiga OCH lite mer än vardagliga personer.”

Simona går mycket metodiskt och noggrant till väga och researchar sina karaktärer ned på minsta detaljnivå för att få dem psykologiskt trovärdiga:

”Jag går väldigt metodiskt och noggrant till väga, följer i stort sett alla mallar och frågeformulär som finns, fyller i sida efter sida med egenskaper och karaktärsdrag.”

Det fick mig att fundera litet över hur jag arbetar med mina egna karaktärer och själv funkar jag nog litet tvärt om. Jag börjar med en bild i huvudet och en mer eller mindre vag idé om vem den och den personen är. Sedan måste jag dyka ned i texten och lära känna personerna vartefter nya, överraskande fakta dyker upp medan jag arbetar såväl med dem som med handlingen.

Och det är inte litet som flyter upp till ytan när jag arbetar med textens olika vändningar och vridningar. Så har jag t ex upptäckt ett stråk av hett temperament som de flesta i familjen (som på ytan inledningsvis förefallit så godmodig och civiliserad) delar och som de med varierande framgång kämpar med att kontrollera.

Jag har också funnit en skörhet jag inte räknat med hos min självständiga, viljestarka kvinnliga huvudperson.

Vad jag därtill upptäckt är hur starkt bandet mellan henne och den manlige huvudpersonen är och hur djupt det går. Och att det är ett av skälen, väl så tungt vägande som de övriga, till att hon inte rakt av ber honom flyga och fara och fixa sina egna problem när dessa försätter henne i en vansklig situation.

Först när jag lärt känna mina karaktärer genom att arbeta med dem, och gång på gång blivit överraskad och överrumplad, kan jag börja kartlägga dem. Jag funderar på om man kanske kan kalla det research by writing?


Jag gjorde mina första kartläggningar av ett par bipersoner som förekommer i de första kapitlen förra året – just eftersom de var ganska enkla att beskriva och spelade en begränsad roll under en begränsad tid och jag vid det laget var i princip färdig med dem. Däremot refererar min kvinnliga huvudperson vid ett par tillfällen längre fram i boken om sina samtal med den ena kvinnan, och då gällde det att ha koll på alla detaljer så jag återgav dem rätt.

Sedan dess har jag gjort ytterligare ett par kartläggningar. Jag har börjat med personer som är ”aktiva” bara i ett fåtal kapitel även om de kan spela en ”passiv” roll också på andra håll i boken genom referenser, omnämnanden eller genom att deras agerande påverkat (eller rent av genomsyrat) berättelsen.

Jag kommer att gå vidare och kartlägga dessa mer perifera karaktärer tills jag vet exakt hur jag vill ha mina referensdokument arrangerade och därefter arbeta mig in mot mer betydelsefulla personer innan jag ger mig i kast med mastodontarbetet med huvudpersonerna.


En annan sak Simona skrev i sitt inlägg var:

”I Natalias fall så gjorde jag ett släktträd flera hundra år tillbaka, jag har alltid koll på minst far- och morföräldrarna.”

Och i det fallet har jag följt hennes exempel, inte bara för mina huvudpersoner (de är släktingar) och deras familjer utan också för deras motståndare.

Ett genomarbetat släktträd ger en uppfattning om vilken miljö och vilka förutsättningar den här släkten kommer ifrån, under vilken tid den vuxit fram och hur det påverkat deras värderingar och traditioner, hur dynamiken inom släkten fungerar och vad slags individer respektive släkt har förutsättningar att producera vid olika tidpunkter. Älskar släktträd!


Simona skriver också:

”Att skapa karaktärer och deras bakgrund är ju så fruktansvärt kul, och ur detta växer ofta en massa handling fram.”


För mig är kartläggningen snarare någonting som föds ur texten och sållas fram, detalj för detalj, när jag lär känna mina karaktärer. Det är i texten och genom handlingen jag "ser" dem.

Det är där, när handlingen tvingar fram reaktioner och tankar och känslor, jag upptäcker deras styrkor och svagheter och egenheter. Om det känns äkta och naturligt och trovärdigt låter jag dem hållas - varför försöka fixa någonting som fungerar utmärkt som det är?

Känns det däremot forcerat och konstruerat får jag ingripa i textflödet och korrigera dess underliggande struktur. Vilket i det här fallet i regel innebär att fösa personerna i en något annorlunda riktning än jag ursprungligen tänkt mig, om den riktningen inte längre är den optimala för vare sig karaktärerna eller handlingen. Eller modifiera förutsättningarna tills tonen känns äkta igen och personerna är trovärdiga i sina tankar, sina känslor och sina handlingar.

Kartläggningen blir i mitt fall mer ett hjälpmedel som sammanställs ur texten för att lyckas knyta ihop texten på ett bra sätt och för att ha alla detaljer spikade och korrekta inför redigeringsfasen.


Simona Ahrnstedt har skrivit ett väldigt bra inlägg (läs det gärna i sin helhet) och jag tror jag kommer att återvända till det och vrida och vända på olika aspekter av det eftersom det ger mig perspektiv på mitt eget sätt att arbeta med mina karaktärer.

Kanske behöver jag omvärdera mina metoder, kanske behöver jag utveckla dem. Eller också passar kanske det jag kallar research by writing mig och mitt sätt att arbeta perfekt.

Skrivprocessen - Det allra mest grundläggande

Den enda grundregel man egentligen behöver följa om man vill skriva en bok.

Allt annat faller på plats efter det.

Eller åtminstone efter ändlöst filande och putsande och polerande.

Och en och annan ombyggnad.

Och kanske någon enstaka helrenovering.

Men utan ett fullbordat First drafts blir det aldrig en bok.

Så enkelt är det.

Skrivprocessen - Karaktärer, hur skapar man dem?

Simona Ahrnstedt, Sveriges egen Romancedrottning och bästsäljande romanceförfattare, har skrivit ett verkligt intressant inlägg på sin blogg om hur hon skapar sina karaktärer.

Simona har ofta starka, engagerande och trovärdiga personer som huvud- och bipersoner i sina böcker. Det gäller i synnerhet i hennes senaste bok, En enda natt. Så det var intressant att läsa om hur hon skapar dem och låter dem växa fram. Hon gör mycket research, samlar mycket bakgrundsinformation, skissar starka och tydliga karaktärsteckningar och – skulle jag vilja påstå – arbetar mycket med psykologisk trovärdighet.

Jag får nog erkänna att jag, åtminstone på vissa punkter, fungerar en smula tvärt om. För min del börjar det med att jag får en eller ett par bilder i huvudet - kanske en scen, en situation, en händelse, en person, ett möte - och undrar: "Hm! Jag undrar vem det här är?" eller: "Hur kommer hon att reagera på det här?" eller: "Jag undrar vad som händer härnäst?"

I boken jag skriver var det tre starka bilder som framträdde tydligare än annat. Den första bilden var en ung, blåklädd kvinna som promenerar på däcket på ett ångfartyg på väg över södra Östersjön mot Sverige. Hon är på väg hem. Det väckte i sin tur frågan varför hon är på väg hem - och var hon varit.

Den andra bilden besvarade den frågan. Där stod kvinnan lutad mot räcket till en fransk balkong och såg ut i den blånande vårskymningen och känner dofterna från restaurangen på hörnet. Hon har just fått ett telegram som kallar henne hem. Den franska balkongen, vårskymningen och restaurangen - som visade sig vara ett creperi - andades Paris. Vad gör hon där? Ah, hon studerar givetvis vid Sorbonne!

I den tredje bilden var jag tillbaka ombord på ångbåten. Nu satt den unga kvinnan som kallats hem från Paris i en damsalong ombord på ångbåten, omgiven av två små flickor och läste ur en sagobok. Det var uppenbart att hon inte var relaterad till flickorna, så varför läste min Jennie - hon hade låtit mig veta hennes namn - för dem? Ångbåten och Östersjöns dyningar gav mig svaret. Flickornas mor var förtvivlat sjösjuk och tillbringade större delen av överfarten hängande över relingen.

Jag visste också någonting Jennie ännu inte visste.
Anledningen till att hon kallats hem.

När jag har mina bilder klara kan jag börja skriv och se vad som händer, vart texten för mig och hur mina personer utvecklas och interagerar. Jag måste skriva en tre, fyra, fem kapitel och låta mina personer jäsa fram och mogna i/ur textens sammanhang innan de träder fram tillräckligt klart för att jag skall få ett grepp om dem – "ah, det är så ni funkar!"

Sedan kan jag börja skissa upp dem med bakgrund, fullständiga familjerelationer, upplevelser, trauman, karaktärsstyrkor och svagheter, värderingar, egenheter, livssyn och tankar om framtiden.

Och de där första kapitlen?

Ibland fungerar de i stort sett som de är, ibland räcker det med en del justeringar och redigeringar, ibland måste de arbetas om och revideras till oigenkännlighet. Eller skrotas och skrivas om från början. För ofta inser jag längre fram i texten att jag inte alls är på väg åt det håll jag trodde när jag började. Jo, i stort sett, givetvis. Men inte på det sätt jag trodde. Och inte längs de vägar jag planerade att ta heller.

Jag börjar känna igen tecknen nu, den där dolda trafikskylten med texten:

Observera att den här vägen leder till ”Måla in dig i ett hörn och kämpa en månad eller två med att ta dig ur den här fällan”.

Som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister – man bör rent av framställa dem med alla sina fel och brister! Man kan ogilla dem, man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym.

Men en sak måste man ha klart för sig – man måste se dem som de personer de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är. Annars kommer man att finna att man har ett karaktärsuppror på halsen. Man kan lirka med sina personer, man kan övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra, men försök tvinga dem att gå emot sin natur? Sorry, glöm det.

Jag har nämligen målat in mig i det hörnet också. En av mina personer sparkade bakut och gjorde palatsrevolution på det mest spektakulärt obstinata och omedgörliga sätt man kan tänka sig. Jag skrev om det vintern 2014, i inlägget ”Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!”

När man låter sina personer växa fram ur texten medan man skriver händer det att man stöter på gåtor som plötsligt förklaras för en. Så hade jag till exempel ingen aning om varför Carl Johan hade en sådan motvilja mot att raka sig, även om handen alltid var stadigare än sinnet. Svaret på det var en chock också för mig.

Jag visste redan från början att Jennies mor dött tidigt, däremot visste jag inte att hennes kusiner förlorat sin mor i samma späda ålder. Det framkom ur texten, sedan hon mottagit sin fars knapphändiga telegram. Och det förklarade en hel del.

Jag visste från början att Carl Johan varit den ende som lyckats stötta och trösta Jennie i sorgen efter modern och att detta skapat ett band dem emellan som överbryggade deras konflikter. Visste att han var medveten om hennes känslor stundtals var så starka och uppslitande att hon inte fann ord för dem. Men jag visste inte om det inneburit att det funnits någonting hon hade behövt berätta men inte kunnat eftersom hon varit bortom ord.

Nu får man hålla i minnet att Simona Ahrnstedt är en rutinerad, bästsäljande författare inom genren som skrivit och publicerat fyra (snart fem) böcker och att hennes böcker bara blir bättre och bättre och hon skriver på en nivå jag bara kan drömma om medan jag ännu inte ens har en bok färdig att skicka ut på förlagsturné (även om det så smått börjar närmar sig). Jag säger inte att mitt sätt skulle vara bättre, absolut inte.

Jag säger inte att det är sämre heller. Det här funkar för mig. Och kanske kan det, för aspirerande skribenter som inte riktigt känner igen sig i Simonas sätt att arbeta, utgöra ett inspirerande alternativ.

Kanske är det ett ineffektivt sätt att arbeta, men jag finner ett slags kontinuitet jag behöver när mina personer växer fram ur texten. Det är vad som funkar bäst för mig. Och de där första kapitlen, de fungerar ungefär som en surdeg. De sätter igång jäsningsprocessen.

En romanceförfattares ultimata ostbricka

 

Ost? Ost hör definitivt hemma i kategorin ”meningen med livet”. Och få saker kan vara mer inbjudande än en riktigt fin ostbricka. Och det är någonting som kan bli riktigt stämningsfyllt och romantiskt, med de yttre tillbehören – levande ljus, kristallglas och ett gott vin.

Så tanken har uppstått – hur skulle den ultimata ostbrickan för en romanceförfattare se ut?

Den skulle givetvis ha två svenska klassiker – Grevéost och Herrgårdsost.

Baronost? Finns den kvar? Jag har inte sett den i butik på åratal. Men om den finns kvar, skall den givetvis med på ostbrickan.

Nyligen upptäckte jag också att Castello har en ost som kallas Marquis (Markis) och med en sådan titel har den givetvis förtjänat sin hedersplats på romanceförfattarens ostbricka. Den är dessutom supergod.

Ah, fast vänta, vänta!
Marquis får nog lov att maka på sig. Det finns nämligen en norsk ost med titeln Hertig.

Vad skulle mer behövas? Slottsost? Finns det slottsost?

En sökning på Google gav vid handen att det finns det visst. Skottorps Slottsost. En valfri ost från det mejeriet skall självfallet ha sin givna plats på en romanceförfattares ostbricka för inspiration och författerliga välbefinnande.

Ännu en sökning på Google gav vid handen att det även finns Kungsgårdsost.

Sedan kan vi givetvis flirta litet med det andliga frälset och lägga till Prästost och Klosterost (Wästgöta, valfri kulör – eller givetvis kulörer).

Det måste bli en ostbricka som kan behaga och inspirera också den mest kräsna romanceförfattare.



Duka därtill upp med de klassiska tillbehören – kex, bland annat ostkex, perfekt lagom saftiga päron och givetvis också druvor. Ekologiska, kärnfria, gröna och röda druvor. Och ett favoritvin.

Vintips?
Vaddå, vintips?
Ni vill inte ha några vintips av mig!

Tro mig, det är det sista ni vill ha. Vänd er för katten till en expert!



Detta skulle givetvis också kunna vara en stämningsostbricka för inbitna romanceläsare när en ny bok av någon favoritförfattare just inköpts och skall premiärläsas. Något som ofta tenderar att bli sträckläsning – och därför kräver att man har litet god och lätt tillgänglig förtäring att styrka sig med.

Det är med ost som med böcker – en riktigt god ost gör livet värt att leva.

Nå. Den sätter åtminstone den där livsnödvändiga guldkanten på tillvaron.

Från hennes bloggar vet jag att  

Simona Ahrnstedt, Sveriges Romancedrottning, 

gillar ost.

Frågan är vad hon skulle säga om den ostbricka jag föreslagit här.

Ost? Vad säger vi om ost?

OST!!!!