Tröstlöshetens telefonkö

Din plats i kön är: 113.

Din plats i kön är: 108.

Din plats i kön är: 103.

När jag började så var det över 250.

Känns som en halv evighet sedan.

Fast det rör ju på sig i alla fall, även om det kryper fram.

Din plats i kön är: 87.

Titta – tvåsiffrigt!

Ironin är att det här är andra gången som jag sitter i den här kön. Förra gången kom jag fram på inte allt för lång tid, men när samtalet sedan skulle kopplas vidare till en annan avdelning så bröts det eftersom avdelningen för tillfället var hårt belastad och inte kunde ta mitt samtal.

Din plats i kön är: 61.

Bara att börja om, alltså.

”Vi uppskattar att du väntar”

Jag önskar att jag kunde säga det samma.

Men jag uppskattar inte väntan överhövan.

Din plats i kön är: 52.

Allt hade kunnat vara över för ungefär en timme sedan, hade samtalet bara inte brutits.

Din plats i kön är: 45.

”Vi hoppas att vi kan besvara ditt samtal snart”

Din plats i kön är: 28.

Din plats i kön är: 18.

Din plats i kön är: 5.

Din plats i kön är: 2.

Det är över.

Lättnad. Frustration. Uppgivenhet.

Ännu en timme eller två av mitt liv, förlorad i en telefonkö.

 

Är november i år värre än vanligt?

Eller är det en effekt av Covid-19 och Coronatider?

Ökad smittspridning.

Antal personer i intensivvård.

Antal dödsfall.

Oro för smittspridningen när man är tvungen att ge sig ut.

Särskilt som man är omgiven, t.ex. i kollektivtrafiken, av ärthjärnor som inte håller avstånd.

Oro för att bli smittad.

Oro för att släkt och vänner skulle smittas.

Oro för ekonomin.

Vad måste man välja bort eller skjuta upp denna månad för att klara räkningarna vid månadsskiftet?

Vad måste jag välja bort nästa månad?

Hur som helst, november 2020 känns onekligen monumentalt tröstlös.

Torftig. Grå. Med få, om inga ljusglimtar.

Man får ta vara på de få ljusglimtar som finns.

Som de allra sista kvarvarande löven på träden.

Som de allra sista löven med lite kvardröjande färg på marken.

Som tur är, så är november snart till ända.

Ett före och ett efter – livet i Coronatider

Här om dagen så var jag tvungen att ändra två besök på min vårdcentral (årliga hälsocheckar, inget annat), som hade bokats in lite väl tidig och skulle ha inneburit att jag skulle vara tvungen att åka buss i rusningstid. 

Bussturer som SL varnar för att många reser med i sin reseplanerare med en orange varningsikon.

Ingen bra idé om man vill hålla sig Coronafri och frisk.

Så jag ringde vårdcentralen för att ändra tiderna och när jag pratade med undersköterskan så hörde jag plötsligt mig själv säga:

”Jag tänkte som före Corona”.

För de här tiderna, de hade varit perfekta för mig – före Coronatider och pandemier.

De låg på morgonen, eller den tidiga förmiddagen, och hade inte splittrat upp dagen ohjälpligt med tanke på att jag är tvungen att ta bussen till vårdcentralen.

Men det är uppenbart att jag måste börja vakta på min hjärna, för det finns ett före och efter Corona. 

Hur man agerar. Hur man planerar. 

Hur man får tillvaron att fungera så friktionsfritt och säkert som möjligt.

Hur är det med er?

Har er hjärna greppat alla aspekter av att leva mitt i stormens öga?

Eller kanske snare mitt under en pandemi.

Med ett före Corona-tänk och hur man nu måste tänka, planera och agera.

Eller upptäcker ni plötsligt att ni gjort en logisk tankevurpa och tänker så som ni skulle ha gjort innan Corona och pandemin?

Gråsynt i gråvädret

Trött. Hängig. Orkeslös.

Nej. Jag misstänker inte corona.

Jag känner igen symptomen.

Det inträffar vid den här tiden på året, så gott som vartenda år.

Novembersjuka.

Novemberdepp.

Gräväderssjuka.

Det är kanske inte så underligt, det här gråvädret är rena bojsänket för sinnet. Ibland misstänker jag att det måste finnas en björngen någonstans uppåt stamträdet. Allrahelst skulle jag nämligen vilja gå i ide nu och sova mig genom vintern.

Hm. Vore kanske rätt praktiskt om man kunde göra det, ur ett corona perspektiv.

Jag är i desperat behov av väderlek som inte är grå, grå, grå.

Och blöt. Regnig. Fuktmättad. Fuktdrypande.

Och där det verkligen känns som om det finns syre i luften.

För närvarande känns luften som en luftsoppa där kockarna råkat glömma att tillsätta syre.

Ge mig en solig dag, en enda.

Med blå himmel, strålande solsken och krispig luft.

Gärna frost.

Vad som helst.

Bara inte grått, grått, grått.

Nämnde jag GRÅTT?

Och sedan har vi naturligtvis galopperande corona i Sverige igen.

Man kan bli novemberdeppig för mindre.

Finns bara en sak att göra.

Bita ihop. Hålla ut. Härda ut.

Hm. Skulle vi inte kunna rockad mellan februari och november?

För om det finns en månad som skulle behöva bli kortare, så är det november.