Författardrömmar som lades på is

Jag upptäckte redan i de tidiga tonåren att jag aldrig kommer att bli det slags författare som skriver för hand. Jag har inte allting färdigt i huvudet när jag börjar skriva utan behöver kunna bolla runt och arrangera om texten, både när det gäller strukturen som formuleringar, sedan jag har kastat ned grundtankarna för en scen som ett slags idéskiss. 

När jag väl känner att jag har fått med alla grundelement som behövs i den scenen/det textpartiet/den dialogen så är det dags för mig att börja bygga upp scenen/textstycket ordentligt, med struktur och dramaturgi och interagerande mellan medverkande huvud- och bipersoner för att få det just så som jag ville ha det. Ibland så krävde detta ett omfattande bollande med textstycken och meningar – och det, var fullkomligt hopplöst att göra för hand. 

Åtminstone så blev alla omskrivningar för mycket för min del.

Eftersom jag var i de tidiga tonåren under senare halvan av sjuttiotalet, så fanns det inte mycket att göra för att få min skrivprocess att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Datorer var vid denna tid någonting som stod omgivna av kyltorn i stora datorhallar och kostade hundratusentals kronor och ingenting som man kunde ha hemma på bordet i vardagsrummet.

Så mina mina författardrömmar lades på is framemot millennieskiftet, när det dök upp datorer som både storleksmässigt och prismässigt var sådana att man kunde ha hemma i vardagsrummet. 

Det var först då som jag på allvar kunde komma igång att skriva. För att inte tala om att bolla med texten, på det sätt som jag behöver, för att den skall bli just så bra som jag vill ha den.

Det var precis vad jag behövde för att komma igång med mitt skrivande igen. 

Vad jag hade väntat på, ända sedan jag kommit i kontakt med mina första “dumma” terminaler på olika arbetsplatser och sedan – underbara uppenbarelse – en Philips ordbehandlare. 

Senare kom så småningom nästa revolution – PC. 

Olyckligtvis var dock prislappen på de första generationernas PC ungefär den samma för en hyfsat begagnad och fortfarande fullt funktionsduglig bil.

Utom min budget. 

Långt utanför.

Men framåt slutet av 90-talet fick vi dock möjlighet att hyra dator genom jobbet - och vilken fantastisk värld det var som plötsligt öppnade sig!

Plötsligt kunde jag skriva när jag vill, hur jag ville och hur mycket jag ville. 

Och ändra texten hur många gånger som helst, tills jag var helt nöjd med den.

Sedan dess har det blivit en rad skrivarkurser, dels vid en folkhögskola och dels vid Folkuniversitetet, för att lära mig skrivarhantverket i grunden så att jag hade en bra grund att stå på.

Självklart så har det också blivit en otrolig mängd skrivande. 

• Och utforskande
• Och experimenterande

Islossning för författardrömmarna, med andra ord.

Musik som inspirationskälla

Musik, kan på många sätt vara en källa till inspiration när man skriver. Men ibland är det själva musikvideon som utgör den verkliga inspirationskällan.

Den här musikvideon till Enyas "On My Way Home" har ända sedan jag började skriva på mitt huvudskrivprojekt 2012 utgjort en av de stora inspirationskällorna, för såväl en lång tågresa som den kvinnliga huvudpersonen gör (även om årstiden är fel) och den djupa vänskapen mellan henne och hennes yngre kusiner.

Det finns givetvis mer musik och fler musikvideos som inspirerar, det här är bara en av dem - låt vara en av de allra främsta. Den som fångar mycket av det mest väsentliga av känslan - och delvis även handlingen - i texten.

Den som leder mig rätt när jag skriver in mig i hörn och inte för mitt liv vet hur jag skall skriva mig ur dem igen.


Har ni någon favoritmusik som utgör en inspirationskälla?

Använder ni den i så fall i er skrivprocess?

Skrivprocessen - en jämförelse med brödbakning

Skrivande, är som ni kanske har upptäckt, många gånger en fråga om ryck och knyck. Ibland så är det tvärnit över hela linjen, och absolut ingenting händer. Ingenting händer i ens hjärna och ingenting kommer följaktligen ut via ens fingertoppar mot tangentbordet. Sedan så inträffar det ibland en veritabel ketchupeffekt och allt bara väller ut ur en, på en gång, i en enda ostrukturerad röra.

Jag brukar ibland, litet halvt skämtsamt, likna det här med att skriva texter med att baka bröd.

 

Man har litet jäst (en idé), som man smular sönder (benar upp i sina beståndsdelar för att se vad man har att arbeta med) och tillsätter väl tempererat degspad (man skriver och skissar litet för att se om det verkligen går att arbeta med och göra någonting av den här idén – finns det någon nerv här? Har jag verkligen någonting att arbeta med? Någonting som kommer att hålla hela vägen?) och sedan så tillsätter man de torra ingredienserna (struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc som ger textur och substans och form åt ens berättelse) och blandar väl.

 

 

Sedan brukar i regel degen behöva vila och jäsa en timme eller så för att få rätt konsistens och struktur. Detsamma gäller generellt för mina texter. De måste vila och ligga till sig. Jäsa, om man så vill. 

Den enda skillnaden, det är väl att texten behöver jäsa betydligt längre än en deg jäser i bunken under en handduk.

Sedan är det dags att bearbeta degen (bearbeta den text man har fått samman i ett första utkast, var sig det gäller texten i sin helhet eller ett par kapitel som man har skrivit under en period med skrivflow) och knåda den (tillsätta ännu mera struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc – eller rensa ut överflöd därav).

När man bakar så brukar det ofta kännas som om man har mjöl upp till armbågarna och ända upp i pannan, hoptovad deg mellan fingrarna och deg under naglarna. Och man undrar om man aldrig kommer att bli färdig.

Man brukar också undra om man någonsin mer kommer att bli mjöl- och degfri. Och att det kanske vore dags att renovera köket, för jäklar som det ser ut!

Det är ungefär samma sak med texten i den här fasen – och man befinner sig i den fasen länge. Betydligt längre än vid ett brödbak.

Men så småningom kommer den stunden när man får forma bullar eller limpor och lägga dem på plåtar under handdukar för nästa jäsning. Likaledes så behöver ens text efter en omfattande bearbetning och genomarbetning en vilopaus för att ligga till sig och jäsa till sin slutliga form.

Medges, texter kräver fler bearbetningar och knådningar än bröddegar innan de är redo för sin slutliga jäsning, i sin mer eller mindre slutliga form.
 

Avslutningsvis så brukar man pensla brödet med smält smör, uppvispat ägg eller helt enkelt med vatten, skåra det eller strö över litet mjöl och strö socker på bullarna innan man sätter in dem i ugnen.
 

Samma sak gäller den mer eller mindre färdiga texten i den här fasen. Den behöver litet kärleksfull omsorg och ansning och finslipning för att bli den allra bästa versionen av sig själv.
 

Resultat blir i det ena fallet frestande, nygräddade bröd eller bullar, som förhoppningsvis lockar ögat och näsan lika mycket som gommen, och i det andra av ett färdigt bokmanus (som förhoppningsvis är lika frestande och som du förhoppningsvis är lika nöjd med och stolt över).
 

För den som sedan skickar sitt bokmanus till ett förlag så börjar textbakningsprocessen om vid någon av ovan nämnda steg i processen.

Kanske blir det mest en fråga om fler bearbetnings- och knådningsprocesser, följt av ansning och finslipning inför själva gräddningen. Förmodligen är det nog oftast någonting sådant som det är frågan om. Men ibland så måste man kanske tillsätta mera torra ingredienser (struktur, dramaturgi, bakgrundshistoria, etc) för att ge texten bättre texttur och substans. Och kanske måste man ibland backa ännu längre tillbaka och tillsätta mera jäst för att få fart på hela processen.

Och ibland, så behöver också det färdiga brödet bearbetas och dekoreras ytterligare för att nå sin optimala och mest tilltalande och frestande form för att ligga absolut rätt i tiden.

Så kontentan av min liknelse, att skrivande är som att baka bröd, är att mellan varven så behöver degen vila en stund och jäsa om det skall bli saftiga och fina bullar eller limpor. Och det samma gäller för texter.

Åtminstone så gäller det för mina texter.

Hur bakar ni era litterära bröd?

Hur går era tankar, från ax till limpa, när ni arbetar med era texter?

Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat

Det här inlägget inspirerades av en twittertråd skapad av en engelskspråkig författare vid namn Megan Tennant som klagade över sin förvirrande uppsättning av filnamn och svårigheten att veta vilket som egentligen var det aktuella.

Ungefär så här såg det ut:

Writers useful filenames

Draft
Final Draft
Final Draft Version 2
Final Final Draft
ACTUAL Final Draft
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR VERSION 2


Jag förstår förvirringen - och jag avundas henne inte alls!

Megan Tennants twitterinlägg ledde min tanke vidare till hur jag själv har namngivit mina olika skrivprojekt och hanterat olika versionshanteringar.Jag har förmodligen haft något av den totala motsatsen som grund i min metodik.

Jag ger mitt skrivprojekt ett namn, sedan arbetar jag hela tiden i den versionen. Filnamnet består ofta av projektets arbetsnamn eller - om det är för långt eller kanske innehåller tecken som inte gillas i filnamn (t ex å, ä och ö) - av skrivprojektets initialer eller motsvarande, som kan referera till projektets arbetsnamn. T ex Aaf, vilket står för arbetsnamnet "Allt att förlora" (som innehåller ett krångligt Ö), eller MS, som står för Månskugga (som innehåller ett väl så krångligt Å).

Mellan varven, när jag känner att så behövs - t ex om jag överväger att göra en större förändring i texten - så sparar jag en daterad version, oftast i en särskild arkivmapp för detta skrivprojekt.

Filen heter då typ FILNAMN_2018-12-28.doc, FILNAMN_2019-01-01, FILNAMN_2019-01-25, etc, vilket gör att om jag inte blir nöjd med en förändring så kan jag enkelt spara undan texten jag inte är nöjd med under FILNAMN_(dagen_datum) och sedan gå tillbaka till den daterade version som jag är nöjd med och spara den som originalversion igen och arbeta vidare därifrån.

Det har i alla fall fungerat utan några problem hitintills.

Genom arbetets gång, ju längre ett skrivprojekt pågår, så blir svansen med daterade versioner sedan längre och längre. Medan jag alltjämt skriver i min unika originalversion.

Ett undantag är väldigt långa skrivprojekt, där texten har blivit för tung för att jag skall kunna hantera den i ett superlångt och supertungt - och fullständigt ohanterligt - dokument. Där är texten uppdelad på kapiteldokument och versionssparas individuellt daterade. 

Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat. Faktum är att det inte behöver vara mer komplicerat än man själv väljer att göra det. För min del så beror min metod på att jag har ett behov av struktur - och ett behov av att inte krångla till det mer än nödvändigt. Samtidigt som jag behöver ha utrymme för flexibilitet och ha tryggheten i att vid behov kunna gå tillbaka till en version som antingen fungerade bättre eller som jag kanske tyckte bättre om och som hade bättre nerv, även om den kanske inte tekniskt sett var bättre.

Min metod passar kanske inte alla - förmodligen inte - men det har jag heller aldrig hävdat. Var och en måste finna den metod och den struktur som funkar bäst för henne. Eller honom. Hur namnger du dina dokument för att hålla ordning på olika versioner?

Nano... Nä. Tror inte det.

Så är det november, vilket för många skrivande vänner innebär Nanowrimo. Vilket för den oinsatte och inte skrivinsatte innebär att man under november skall skriva 50.000 ord (eller är det tecken?) på en eller flera av sina texter.

Vilket för många kan innebära att de kan bli färdiga med ett första utkast.

Det förutsätter dock att man måste skriva minst 1.500 - 2.000 ord (eller är det tecken?) om dagen för att ha en chans att klara det målet..


Det kanske funkar för de som har valt att delta i Nanowrimo, men jag tror inte att det skulle funka för mig.

Min skrivhastighet är alldeles för ojämn. Det har hänt att jag har skrivit 10 sidor under ett intensivt skrivardygn när jag varit i ett skrivflow utan motstycke. Men de gångerna har varit få.

Det har också hänt att jag suttit en hel dag och stirrat på en blank skärm.

Vid närmare eftertanke har det varit alldeles för många sådana dagar.

Så, Nanowrimo?
Nej, inte för mig.

Å andra sidan så skrev jag ca 1.300 ord i går. Dels ca 900 ord i ett faktadokument, ett researchdokument om Blekinge län, och sedan ca 400 ord i min allt mer expanderande historiska romantiska julnovell. Som hotar att snarare bli det första kapitlet i en historisk romantisk julroman(ce).

Så helt omöjligt, det vore det kanske inte. Men då tillbringade jag också större delen av dagen vid datorn.

Hur är det, är det någonting för dig?
Kanske är du en av de som deltar?

I så fall - lycka till!

Fler bilder från min inspiraton board

Här kommer ytterligare några av bilderna jag har samlat till min inspiraton board för mitt huvudskrivprojek.

 

Först, givetvis, litet mer vitsippor.

(Vitsippor spelar nämligen en viss roll i berättelsen)

 

En blomsteruppsättning som denna skulle kunna stå
någonstans i den kvinnliga huvudpersonens barndomshem. 

Där skulle givetvis de höga, vackra fönstren också passa väl in.

Den senare delen av boken utspelar sig i maj och då
har vi kommit in i fruktblomningen, även om det är
först i de sista kapitlen som den slår ut i all sin prakt.

Också häggen blommar med slösande rikedom.

Då är frågan, har den här idén att bygga upp ett slags inspiraton board för att boosta kreativiteten fungerat?

Ja, så tillvida att en hel massa tankar kring skrivprojektet och texten har kommit igång. Nej, så tillvida att jag ännu inte kommit igång att skriva där jag skulle behöva skriva. Men förhoppningsvis kommer det också så småningom och under tiden fortsätter jag att bygga upp min inspiraton board.

Skrivdagbok, 21 oktober

På skrivarfronten råder för närvarande något av skrivarstiltje. Jag sitter fast i tionde kapitlet och där har jag suttit fast i vad som börjar kännas som evigheter.

Situationen är följande: Jag har skrivit färdigt en del av en scen ur en persons perspektiv och det är dags för någon annan att stiga fram och ta över stafettpinnen och agera berättarröst/berättarperspektiv.

Problemet är bara det att ingen av de närvarande personerna i rummet som scenen utspelar sig i verkar vara hågade att ta över ordet. Så därför står tionde kapitlet för närvarande står och stampar utan att röra sig ur fläcken.

 
För att boosta kreativiteten har jag börjat bygga upp en mapp med inspirationsbilder. Ja, bilderna har redan funnits men då har de varit utspridda på e rad olika mappar med olika teman. Som Vitsippor eller Fruktblomning eller Blåsippor eller kanske olika konstnärers namn.

Skillnaden är att jag nu samlar dem på ett ställe, som ett slags inspiraton board. Jag kommer framöver att presentera några av bilderna som inspirerar mig och jag börjar här med några bilder som representerar årstiden när min berättelse utspelar sig (april till maj) och också i viss mån landskapet kring den huvudsakliga platsen (en mindre herrgård inte långt från Uppsala i Uppland) där den utspelar sig.

 

Skulle kunna vara en bild från åskrönet.

Skulle kunna vara en bild från sjöns bortre strand.

Skulle kunna vara en bild från promenadstigarna längs bäckarna.

Det är ju också blåsippstid...

Och inte att förglömma scillatid...

Eftersom berättelsen tar sin början vid påsk, så är det också påskliljetid.

Men framförallt är det vitsippstid.  

Faktum är att vitsipporna vid ett tillfälle spelar en stor roll.

Fler inspirationsbilder kommer att presenteras efter hand.

I dag väntar ett ännu ett mastodontarbete

Jag skall nämligen genomföra ännu ett namnbyte. Den här gången skall en Gunilla bli en Emelie.

Det var inget fel på namnet Gunilla. Det passade helt enkelt inte personen i fråga. Det gjorde henne blygare och skyggare och mer anonym än önskvärt. Jag fick som inget grepp om henne - och jag såg inte heller någon utvecklingsmöjlighet.

Namnet var också valt litet på måfå. När Gunilla namngavs var tanken att hon skulle vara en biperson, närmast en statist, i en dramatisk sekvens. Hon behövde ett namn, det var klart, men allt hennes namn egentligen behövde vara var:

• Acceptabelt tidstypiskt
• Trovärdigt i sitt sammanhang
• Fungera acceptabelt tillsammans med såväl hennes efternamn som hennes lillasysters namn

Den gången jag namngav Gunilla hade jag inte förutsett att hennes mor skulle komma att spela en betydligt större roll längre fram, såväl i den aktuella texten som i senare böcker. Och att Gunilla och hennes lillasyster därigenom skulle förekomma flitigare än jag ursprungligen tänkt, såväl i den aktuella texten som i senare böcker.

Man lär sig mycket längs vägen. Och ibland överraskar personerna man spunnit av ord och fantasi en ordentligt genom att ha egna idéer om sin framtid.

Så efter det senast genomförda namnbytet av Sylvia här om veckan, som medförde flera positiva konsekvenser, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med Gunilla. För att se om jag på det sättet kunde locka en ganska anonym flicka ut ur hennes skal.

Den här gången gjorde jag det dock inte lika improviserat som vid namnbytet av Sylvia/Diana, där jag först rabblade hennes systrars och hennes namn och sedan hennes systrars namn avslutat med olika namnförslag. För att sedan skriva alla fyra systrarnas namn med olika slutnamn. Den metoden ledde till att Diana utföll som vinnande förslag.

Men som Gunilla var en så anonym person, som givit mig få tecken på personlighet så här långt - utöver att hon är blyg och skygg och ansvarstagande mot sin lillasyster - fungerade inte den metoden. Jag fick göra en analys med olika mer eller mindre tänkbara namnförslag. Samt hennes nuvarande namn, Gunilla..

I en första grovsållning föll två av de ursprungliga namnförslagen bort. Den sållningen visade också vad jag känt, att Gunilla inte var ett optimalt namn för flickan. Ett namnbyte var att rekommendera, så jag gick vidare till nästa steg, en utvärdering av de starkaste namnförslagen.

Gunilla hade i det läget kunnat bli antingen Irmelin, Emelie eller Dorotea.

Jag gillade verkligen namnet Irmelin. Problemet är att det enligt namnlexikonet Förnamn i Sverige så är det belagt att det använts som ett svenskt förnamn 1902. Min historia utspelar sig 1901 och flickan i fråga är då i sex- sjuårsåldern. Eftersom namnet stammar från Tyskland hade det möjligtvis kunnat förklaras med förklaras om någon av hennes föräldrar eller far- eller morföräldrar har tysk börd. Men jag hade nu inte planerat det så. Så det namnet blev jag alltmer tveksam till.

Namnet Dorotea var det som kändes mest avigt. Redan innan analysen var klar visste jag att det definitivt låg på tredje plats.

Emelie framstod dock, för varje steg i analysen, allt tydligare som det bästa alternativet. Jag tror att hon med detta namn kommer att framstå som en betydligt tryggare och robustare liten flicka när hon väl hämtat sig efter dramatiken hon och hennes syster var med om ombord på ångfartyget under överfarten.

Så jag hade slutligen ett namn. Vilket innebär att jag nu än en gång måste arbeta mig igenom 1000+ sidor med text och bakgrundsmaterial och söka och ersätta Gunilla mot Emelie. Och jag kan inte göra sök/ersätt alla - jag måste se varje namn, varje gång - så att jag är säker på att det blir rätt.


Heja mig, har jag inte arbete så skapar jag mig det.

Enda trösten är väl att Gunilla/Emelie inte förekommer lika flitigt i texten som Sylvia/Diana gjorde.


Så, mina skrivande vänner, hur upplever ni detta med namnbyten?

• Är det ett stort problem? 
• Brukar det gå smidigt om ni måste göra ett namnbyte? 
• Och förändrar det personen i fråga, i högre grad än några få ändrade stavelser kanske skenbart borde göra?

PS:
Analysen blev, med alla steg och alla jämförelser med olika familjemedlemmar och släktingar, hela sex sidor lång. Snacka om att vara nitisk och metodisk. Men om jag någonsin måste göra ännu ett namnbyte, är det definitivt så här jag kommer att göra det. Vilken överblick!

Omedvetna studier - skriv- och berättartekniska stilgrepp

Ibland när jag läser brukar jag, oftast omedvetet, studera skriv- och berättartekniken. Det gäller speciellt när jag läser böcker mina favoritförfattare inom mina respektive favoritgenrer och se vilka skriv- och berättartekniska lösningar de använder sig av för att lösa komplicerade situationer.i sin text. Vilka speciella stilgrepp de tar till för att lösa problemet.

Det har många gånger landat i verkliga ah-uppleveleser: 

”Ah, det är alltså så man kan lösa problemet!”

Ibland sitter man bara där och häpnar.

Det har ofta hjälpt mig att finna nya, innovativa lösningar till svårlösta situationer i mina egna texter. Eftersom situationerna inte är de samma (eller ens ytterst sällan snarlika), blir givetvis inte heller lösningarna på problemen de samma.

Det är mer en fråga om att ah-uppleveleserna utlöser inspirationen att finna nya, trovärdiga och övertygande lösningar och upplösningar på komplexa situationer. Och, framförallt, till att våga testa nya stil- och berättartekniskagrepp.

Men inspirationen (och ah-upplevelsen) är odiskutabel.

Ibland behöver det inte ens handla om en favoritförfattare och ens en relaterad favoritgenre. 

Så har t ex en medioker spionthriller från sextiotalet om en flykt med dansk fiskebåt från en träskmark vid Östtysklands Östersjökust inspirerat till en scen i en fantasyhistoria jag kämpade med. I mitt fall handlade det om fiskare i en liten rodd och seglad fiskebåt vid en grund och förrädisk kust som under en storm skulle runda en sandrevel och ta sig in i den tryggare bukten därinnanför. 

Inspirationen hämtades från en rad scener i spionthrillern och kombinerades tillsammans efter förutsättningarna i min berättelse. Vilket innebar att en motordriven fiskebåts uppförande i grov sjö i bland förrädiska grund och sandrevlar fick översättas till hård rodd och fysisk ansträngning. 

Vad jag var speciellt intresserad av att studera var sjögång, strömvirvlar, brottsjöar och hur sjögång och grov sjö dolde förrädiska grund och undervattensrevlar vid en långgrund kust och utplånade skillnaderna mellan säkra farleder och riskabla vatten. Och också hur en liten båt reagerade under dessa förhållanden.

I spionberättelsen hade man försökt ta sig ut på öppet vatten för att kunna fly från en totalitär stat. I mitt fall var situationen den omvända. Här ville fiskarna ta sig in i den relativa tryggheten innanför sandreveln med dagens fångst i behåll. 

Jag fick, scen för scen, kombinera de hopplockade lämpliga bitarna information och spegelvända dem. För att inte tala om översätta och anpassa dem från en tekniskt motoriserad nivå till en helt annan och betydligt lägre.

Och eftersom det var fantasy, var givetvis fiskarna i fråga i grund och botten inte alls fiskare. Vilket gav en särskild tvist, som de också var tvungna att också rädda skeppsbrutna från ett skeppsbrott och bland annat stötte på en skeppsbruten gammal fiende. 

Hur är det för er, mina skrivande vänner? Brukar ni studera era favoritförfattares skriv- och berättartekniska stilgrepp och se om ni kan finna inspiration till lösningar på egna textproblem?