söndag 18 augusti 2019

Romancenytt: Bridgerton x 2 (x 3)

Det var länge sedan jag skrev ett Romancenytt här på bloggen, men här kommer omsider ett riktigt maffigt ett.
  • Gillar ni historisk romance?
  • Gillar ni Regency?
  • Gillar ni Julia Quinn?
  • Har ni läst hennes Bridgerton-serie?
I så fall så är det här en karamell som ni kommer att gilla. En hel skål full av dem, faktiskt, och såväl internationella som svenska.


Men låt oss börja med den stora internationella nyheten:

Nu gör Netflix kostymdrama av Julia Quinns Bridgerton-serie

Familjen Bridgerton blir Netflix bya kostymdrama.

Läs mer om Bridgerton-serien på Julia Quinns hemsida

Och läs också mer om projektet på Julia Quinns instagram.


Och så vidare till den svenska nyheten:

Så här långt så har vi kunnat läsa Bridgerton-serien på engelska (och på en rad andra språk) men inte på svenska. Nu kommer det att bli ändring på det eftersom Loveread by Forum, med start nu i augusti börja ge ut Bridgertons på svenska.


Den 15 augusti utkom den första boken i serien,
En annorlunda allians



följd av En oväntad förälskelse den 25 september



samt En förtrollande hemlighet den 4 november



Alla tre böckerna står högt upp på min att-köpa-lista - så snart som jag äntligen är ute ur Bokbudget 0:- 2019. Ett syndrom, som till min frustration har härskat större delen av också det här året.



onsdag 31 juli 2019

Sjunkande temperaturerer, stigande flöten

Natten till i går så slog vädret äntligen om från en olidlig värmebölja till mer normalt, svenskt sommarväder. Som en följd av väderomslaget så stiger nu glasflötena i min glastermometer sakta men säkert.

Under förmiddagen igår så steg 26-gradersflötet upp till ytan. Sedan så sjönk det igen under eftermiddagen (mitt vardagsrum har västläge, vilket gör eftermiddagarna märkbart varmare inomhus om solen skiner även om man har persiennerna nedfällda och omvridna maximalt). Men när jag vaknade i morse så hade det i alla fall stigit till ytan under natten - och efter ett par timmar med fönstret öppet så steg även 24-gradersflötet till ytan.

Och i natt så gick det äntligen riktigt bra att sova!




måndag 29 juli 2019

Ett sommarhus - i svalkan

Låt oss slå fast en sak - jag är ingen soldyrkare och har heller aldrig varit det. Så efter den här helgen så har drömmarna om ett sommarhus på Svalbard, där man kan njuta av svalkan i värmeböljorna, av förklarliga skäl vaknat på nytt också denna sommar.

Fast det är klart, strandade isbjörnar kan nog vara rätt stökiga grannar.


Behöver jag säga att efter att ha försökt sova i ett nästan trettiogradigt sovrum i natt så ser jag verkligen fram mot det stundande väderomslaget?




lördag 27 juli 2019

Bottennapp i värmen

De senaste dygnen så har ett kluster av glasflöten samlats i botten av min glastermometer.

Inte ens under nätterna har det svalnat av tillräckligt för att 26-gradersflötet skulle ha stigit upp till ytan på morgonen. Utan fläktarna så skulle tillvaron vara outhärdlig.





fredag 26 juli 2019

Eh... Urk?

Brukar ni ibland titta på bokstavsdelen av registreringsskyltar för att se om de bildar ord?

När jag tidigare i veckan besökte sjukhuset så fick jag syn på en bil som först fick mig att haja till, och sedan gapskratta för att slutligen skaka medlidsamt på huvudet och konstatera att den där registreringsskylten, den skulle då jag inte vilja ha.

Eller vad säger ni, skulle ni vilja ha en registreringsskylt vars bokstavsdel är URK?


Det låter inte direkt som någonting som man vill att ens bil skall förknippas med.

Tilläggas bör väl också att bilen i fråga inte var någon skraltig, rostig rishög. Den var tvärt om röd och nytvättad och fräsch och såg på intet vis ut som någonting fyrhjuligt som man skulle kunna frestas att säga urk om.




torsdag 25 juli 2019

Litet bakom flötet i värmen

Jag har en sådan där glastermometer med glasflöten som stiger och sjunker beroende på temperaturen i rummet och där man utläser temperaturen efter det nedre flötet som fortfarande flyter i toppen av röret. När det blir varmare än vad den lilla metallplattan under det glasflötet visar så sjunker flötet till botten.

Just nu så är det trängsel i botten av röret i min glastermometer eftersom nästan alla flöten har sjunkit dit ned.

Det översta flötet i min glastermometer är markerat med 26 grader Celsius. Det glasflötet är nu i färd med att sakta, sakta sjunka mot botten av röret. För närvarande så svävar det ungefär mitt i röret, vilket innebär att det just nu är åtminstone 26 + grader här i vardagsrummet.

Som tur är, så har jag också ett par fläktar.

Varma, soliga hälsningar från ett soligt Södertörn!




lördag 29 juni 2019

Mina sandaler = Mitt territorium!

Häromkvällen, i spärren vid Sankt Eriksplan, så blev det plötsligt tvärnit sedan jag hade passerat genom dörrarna i spärren. Jag kom inte ur fläcken. Mina sandaler (sportsandaler, med ganska rejäla sulor) var som rotade i golvet.

Tvärstoppet gjorde att jag var nära att förlora balansen. Som en del av er vet, så går jag sedan några med käpp. Så ni förstår nog att det var en ganska obehaglig och omskakande upplevelse att utan någon som helst förvarning inte kunna förflytta sig.

Tvärstoppet berodde på att ärthjärnan som trängde sig efter mig genom spärren, medan hon ägnade mobilen all sin uppmärksamhet, hade trampat upp på bakkanten av sulorna till mina sandaler.

Hon var skitsur för att jag hade stannat och hindrade henne från att komma igenom spärren.

Men vad hade Madam Gnällfia med blicken i mobilen väntat sig?

När man utan förvarning får ca sjuttio kilo extra tjej på hälarna på sandalerna så kommer man helt enkelt inte ur fläcken.

Nå, jag kanske överdriver tjejens vikt något. Förmodligen en hel del - jag lade till några kilos marginal med hänsyn till att hon uppenbarligen led av extra tjockt skallben.

Bad Madam Gnällfia om ursäkt?
Nej. 

Undrade Madam Gnällfia om jag hade klarat mig oskadd?
(Hon såg mycket väl att jag gick med käpp)

Det hade jag visserligen, även om hon så när hade slagit omkull mig. Drullputtan.
Men, nej, inte det heller.

Hennes föräldrar hade uppenbarligen inte lyckats överhövan med hennes uppfostran. Man hade behövt börja om från grunden - efter att först ha gjort klart för henne att hon tyvärr inte var universums medelpunkt.


Jag kom i sammanhanget osökt att tänka på en av Magnus Ugglas låtar - IQ, tror jag - där han sjöng om någon som inte gå och tugga tuggummi samtidigt.

Dessvärre så led Madam Gnällfia med blicken i mobilen av en motsvarande åkomma - hon var av allt att döma inte kapabel att passera en tunnelbanespärr och kolla i mobilen samtidigt.


Om du plötsligt befinner dig uppe på någon annans hälar, så är det uteslutande din egen brist på uppmärksamhet som det beror på.

Så, lyft gärna blicken ur mobilen.
Innan du mejar ned någon medtrafikant.


Jag begär inte så mycket här i världen, men följande är faktiskt inte förhandlingsbart:

Mina sandaler = Mitt territorium!

Kränk det på egen risk.
Jag har ett mycket giftigt tangentbord.



tisdag 25 juni 2019

Flygskam? Nej - men inte heller någon flygning.

Med tanke på att jag bara har flugit tre gånger i mitt liv - och bara en gång detta årtusende - så känner jag mig helt enkelt inte särskilt skyldig till något överdrivet utsläpp. Speciellt som ingen av dessa resor översteg två timmars flygtid.

Två av dessa resor gjordes dessutom i tjänsten, medan jag arbetade för Televerket/Telia. Jag har med andra ord inte gjort en massa nöjesresor kors och tvärs runt jorden för mitt eget höga nöjes skull.

Att jag aldrig har gjort det beror en rad olika saker, men ingen av dem har någonting att göra med skam.

  1. Att resa någonstans med flyg fanns inte i min familjs resemönster när jag var barnVi hade helt enkelt inte råd att resa på charterresor utomlands. Vi reste för att hälsa på släktingar, i Sörmland, på västkusten eller i Danmark Eller till någon stuga som vi hade hyrt någonstans i Sverige - på det viset så var vi under min uppväxt i Blekinges skärgård, i Värmland och i Jämtland.

    Sedan jag var tre år så reste vi alltid med tåg och båt. Innan dess hade pappa bil, men av de resorna minns jag inte så mycket.
     
  2. När man inte har ett särskilt resemönster med sig från barnsben, så känns det inte så viktigt att lägga sig till med ett själv eftersom det kostar mer än det smakar

    Visst, jag har kanske sett reseprogram och tänkt att "Wow! Så läckert! Dit skulle jag vilja åka!"
     

    Sedan har man tittat i plånboken och konstaterat att det skulle kosta mer än det skulle smaka - samtidigt som man har undrat hur sjutton en massa andra människor hade råd att resa, kanske flera gånger om året.

    Men det var väl en prioriteringsfråga.
     
  3. Jag trivs inte när det är varmare än 25 grader

    Faktum är att min favorittemperatur för en riktigt perfekt svensk sommardag ligger på härliga, ljuvliga, njutbara 18 - 24 grader. Så det där med att "resa till solen och värmen" är helt enkelt inte riktigt min melodi.
     
  4. Jag får redigt ont i huvudet av att flyga

    När jag flyger så poppar trumhinnorna åt alla upptänkliga olika håll så det slår lock för öronen och det känns som om huvudet är bortkopplat från såväl mig som från verkligheten. Och det kunde i värsta fall höll i sig upp till flera dygn efter flygturen. Det kunde göra rejält ont också, så det var helt enkelt inte värt besväret.
     
  5. Jag kom på den perfekta lösningen på problemet- sedan torpederades lösningen

    Klassiska lösningar som att växla mellan tuggummi och halstabletter funkade aldrig mer än än en halvtimme. Problemet var att saliven tog slut fullständigt efter det och sedan var jag utlämnad åt tryckväxlingarna på nåd och onåd (mest onåd). Under min sista flygtur så kom jag dock på en lösning som fungerade för mig. Jag bad om att få en Festis med sugrör och upptäckte att om jag tog en klunk av den och sedan omväxlande smuttade på den eller blåste ned luft genom sugröret så kunde jag äntligen enkelt och smidigt reglera trycket i öronen.

    Det var en för min del revolutionerande upptäckt som också öppnade möjligheten att överleva längre flygturer och kanske få se de där platserna som jag drömde om att få se. Som Madeira, Toscana, Venedig för att bara nämna några platser. Världen hade öppnat sig, också för mig.

    Problemet var dock att en Festis innehåll hade en räckvidd på att parera lufttrycksväxlingar under ungefär en timmes flygtid (sedan hade jag smuttat den i mig). Och jag kunde inte förutsätta att ett flygplan skulle ha tio, femton Festisar ombord som de kunde öronmärka för en enstaka passagerares behov under en lång flygning.

    Däremot så fanns det ju ingenting som hindrade mig från att köpa ett gäng trepack Festisar som jag kunde dosera mig själv med.vid behov under resan.

    Häpp! Problemet var löst!
    Nu var plötsligt till och med platser som t ex Sydney eller New York eller Island inom räckhåll!

    Inte långt därefter - innan jag hade hunnit testa mina nyupptäckta flygmöjligheter i verkligheten - så inföll dock ett datum som fortfarande ger eko i världen och förändrade förutsättningarna för flygsäkerhet i grunden. Elfte september.

    Så småningom så infördes av säkerhetsskäl förbud mot att ta med sig egen mat och dryck på flygplan. Och där föll också mina flygplaner samman som ett korthus.

    Markbunden. Igen.

Jag har, av förklarliga skäl, inte flugit sedan dess. Bättre för mina öron och för mitt huvud. Bättre för min plånbok, dessutom. Men inte någon direkt förbättring av mina upplevelser av världen.


Så, nej, jag känner ingen flygskam

Och jag vägrar blankt att låta någon tyckare pådyvla mig någon känsla av skam för de flygningar som jag har gjort i det förflutna - eller för någon enstaka resa som jag - högst motvilligt - kan komma att göra i framtiden.


Så om DU skäms över din flygtid, över dina flygresor och de utsläpp som du och de har förorsakat - så är det din sak. Kompensera för det - överkompensera gärna för dina utsläpp, om det är vad du känner att du behöver göra för ditt själsliga välbefinnande - men skambelägg inte andra för att du skall må bättre.

Uppmuntra gärna dina vänner att inte resa på flygsemestrar, att inte flyga kortare resor inrikes om de inte behöver och kan ta sig dit de skall med tåg, eller ta nattåget till och från konferenser. Peppa och stötta och uppmuntra dem.

Men skambelägg dem inte när de väljer att ta flyget. Den där resan är kanske deras enda glädjeämne under året, kanske någonting som de har sett fram emot hela livet.

DU har ingen rätt att skambelägga någon.

DU är nämligen inte perfekt, bara för att DU väljer att inte flyga.

Bara mänsklig.




fredag 21 juni 2019

Önskar alla en riktigt trevlig midsommar!



Själv tänker jag fira litet stillsamt genom att skämma bort fossigarna, som inte har farit särskilt väl i sommarvärmen. På dagens program står bland annat att lägga upp dem framför fläkten och låta dem svalkas av riktigt ordentligt. Längre fram så skall de få ett dopp i en balja med riktigt kallt vatten - följt av ett härligt varmt fotbad med mängder med fluffigt skum och sedan upp framför fläkten igen.

På menyn står potatissallad med soltorkade tomater och rökt skinka till lunch. Och lax i folieknyte till middagen. Dessvärre ingen sill och inte heller någon rökt eller gravad lax - mitt matsmältningssystem kräver att alla fiskrätter skalla vara väl kokta, stekta, ugnsbakade eller grillade. Så har det varit sedan nittiotalet, när mängder av favoriträtter fick strykas från menyn.

Det blir inga jordgubbar heller, jag hittade inga som såg riktigt fräscha och inbjudande ut samtidigt som de kändes prisvärda. Det fick bli hallon istället, och det är ju inte så tokigt det heller.

Hoppas att ni får en riktigt härlig midsommar!



söndag 2 juni 2019

söndag 26 maj 2019

En medborgerlig plikt avklarad

Japp. Jag har med andra ord röstat i EU-valet.

Ja, ja, jag vet att jag väl borde säga att jag har utnyttjat min medborgerlig rättighet. Men som jag inte direkt brinner för någon speciell sakfråga eller har en ideologisk övertygelse utan mer en känsla av att "ungefär den här ritningen bör vi nog hålla rent generellt" så får jag nog snarast  se det som att jag gjort min plikt och röstat.

Jag undkom också ett rejält regnväder med mindre än tio minuters marginal.

Vackert så.

Val i Europa.



lördag 25 maj 2019

Har inte riktigt orkat med bloggandet under våren

Det har under vårvintern och våren blivit ganska långt mellan blogginläggen eftersom jag inte riktigt vare sig har orkat med bloggandet eller haft riktigt med tid för det under de senaste månaderna.


Våren har på många sätt som bara blixtrat förbi.


Nyss såg man de första vitsipporna.
Nu prunkar liljekonvaljer och syrener.

Blev det ens någon tid mellan hägg och syren i år?


På många andra sätt så har den här våren varit såväl lång som krävande, turbulent, oförutsägbar och instabil. För att inte tala om stressig. Det är det som har tagit all min kraft och all tid i anspråk. Vi får se hur det blir framöver.



lördag 18 maj 2019

Skrivdagbok, 18 maj 2019

Förra helgen så genomförde jag ett omfattande kirurgiskt ingrepp i texten och skapade tre kapitel av två existerande kapitel. De båda kapitlen hade dels blivit litet för långa i redigeringen, när jag hade fått fylla ut vissa partier som behövdes men som inte var tillräckligt intressanta och lämnade en känsla av "transportsträcka".

Båda kapitlen spretade dessutom.
Drog åt litet för många olika håll.

Det kändes litet som att vada genom knädjupt vatten, på en väldigt långgrund strand. Man gick och gick, utan att komma ur fläcken. 

Det känns generellt mycket bättre efter förra helgens kapiteloperation. De respektive kapitlen har fått en bättre struktur såväl som en bättre och tydligare framåtrörelse.

Eftersom de här kapitlen - femte och sjätte kapitlet, som nu har blivit femte och sjätte samt sjunde kapitlet - låg inbäddade ungefär mitt i den nya början som jag håller på att kämpa med till mitt huvudskrivprojekt så blev resultatet att alla följande kapitel har skjutits ett steg framåt. Det befintliga sjunde kapitlet blev i ett slag det åttonde,; det åttonde kapitlet blev det nionde - och så vidare.

Den nya början är nu elva kapitel lång, istället som tidigare tio.

Nu måste jag dock göra om redigeringsrundan av femte, sjätte och sjunde kapitlet igen eftersom mina anteckningar från redigeringsrundorna är baserade på hur kapitlen såg ut före omstruktureringen.


När jag skriver att kapitlen hade blivit för långa så har jag en tumregel om att mina kapitel bör vara mellan femton och tjugo arbetssidor för att ge en någorlunda behaglig och jämn läsrytm för en läsare.

Det är kanske inte kapitellängd eller en läsrytm som passar för alla men det är det slags dynamik i läsningen som jag trivs med när jag läser själv. Så så får det bli.

Hur gör ni när det gäller kapitellängd?
Har ni några tumregler?


Hur som helst, det ena av de ursprungliga kapitlen var tjugosex sidor långt och också det andra var med god marginal över tjugo - och inget av dem fungerade till 100% så som det var.

Manusoperationen var med andra ord oundviklig. Och, som tur är, så var den också framgångsrik. Såväl patienten som jag överlevde den, även om det var litet svettigt där ett tag.



fredag 26 april 2019

När man tror att man äntligen har nästippen över vattenytan... Blubb!

Får ni ibland känslan av att hur man än kämpar och kämpar så är det likt förbannat så att varje gång som man trots allt råkar få nästippen ovanför vattenytan så verkar det som om ett slags rikslarm går:


"Varning! Varning! Varning! Här sticker det upp en nästipp över vattenytan!"


varpå någon ordningsam vän av ordning omedelbart reagerar:


"Men så kan vi ju inte ha det. Skicka omedelbart en våg åt det hållet, så att vi blir av med den uppnosigheten!"



Just nu så känns det som om jag befinner mig i skärningspunkten för flera korsande vågor.

Jag är så trött, så innerligt trött.
Jag hinner inte ens andas mellan vågorna.




fredag 19 april 2019

Den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit!

I onsdags så serverades det laxpudding med skirat smör & citron på Restaurang Westman i Westmanska Palatset och jag måste säga att det var den i särklass bästa laxpudding som jag någonsin har ätit. Ren laxpuddingsperfektion!

Påskveckan har över lag varit supergod på Westmanska. I måndags så åt jag friterad chevré med rödbetscarpaccio, ruccola, valnötter, färska fikon samt honung. Lika gott som första gången som jag åt den rätten i början av mars. Det enda som jag egentligen saknade var hallonbalsamicon från förra månadens variant. Den gav rätten en fräschör som honungen inte riktigt förmådde ge. Men riktigt gott ändå.

I tisdags så var det mandelpanerad fisk med kall dillsås, kokt potatis, gröna ärtor & citron. Riktigt gott det med. Och i torsdags så var det köttbullar med potatismos, gräddsås, rårörda lingon & pressgurka - förmodligen de godaste köttbullar som jag har ätit.

Smaklökarna har med andra ord haft en riktigt smaskig vecka.




söndag 14 april 2019

Orfeus - eller Eurydike - i underjorden

Här om veckan, när jag steg av pendeltåget vid den nya stationen Stockholm Odenplan, så överraskades jag av fågelkvitter. I underjorden. Djupt nere under Vasastan.

Och när jag lyfte blicken från trängseln på perrongen, så satt där mycket riktigt en liten fågel uppe på en skylt och kvittrade och sjöng.

Hur i all världen hade den lyckats ta sig så djupt ned i underjorden?

Nog för att jag har sett fåglar som har lyckats ta sig in i stormarknader, inglasade köpcentrum eller stora lagerhallar men den här fågeln måste ha passerat inte mindre än tre olika trappnedgångar/rulltrappsnedgångar och ett par olika dörröppningar för att ta sig ända ned till den underjordiska perrongen. En prestation i sig.

Jag undrar vad som hände med den sedan.
Vad hände med denne lille Orfeus i underjorden?

Eller var fågeln kanske en hona? En liten Eurydike - och kanske sökte i så fall hennes make efter henne i de labyrinter som hon hade förirrat sig ned i?


Har SL en evakueringsplan för fåglar och andra djur som lyckas förirra sig så djupt ned i underjorden och sedan inte veta hur de skall ta sig upp i dagsljuset igen?

Det skulle vara intressant att veta.



lördag 13 april 2019

Läget

Förra helgen åkte jag på en matförgiftning.

Totalt utmattad.
Totalt uttorkad.

Och så jäkla trött!

Just nu så dricker jag vätskeersättning ett par gånger om dagen för att återställa salt- och mineralbalanserna.

Och om ni någonsin öppnar en burk färdig soppa och undrar "Skall det verkligen lukta så här?" eller "Skall det verkligen smaka så här?" när man provsmakar den - så är svaret:

 "NEJ!!!" 


Nej, nej och åter nej.

Släng skiten!

Och vad du än gör, så tro inte det är ditt luktsinne och dina smaklökar som har fel. Att det nog kanske skall lukta och smaka så.

Lita på ditt smakminne av hur en rätt eller produkt skall smaka när den är perfekt. Och om den luktar eller smakar litet "off", så lita då på att det inte är så det skall vara. Det kan komma att bespara dig mycket elände.

Jag misstänker ett soppan i det här fallet precis hade börjat jäsa.


Jag är fortfarande väldigt trött. I natt sov jag, i omgångar, från halv sju till åtta.
Halv sju i går kväll till åtta i morse, alltså.



söndag 7 april 2019

Vemodig minnesdag

Det är två år sedan. Nästan obegripligt hur fort tiden har gått. Jag befann mig inte själv på Drottninggatan den där eftermiddagen för två år sedan, jag var inte ens inne i Stockholm, och jag förlorade inte heller några närstående eller några vänner. Men ändå så förändrades världen. Det finns ett före och ett efter.

All sympati till de som var där. De som drabbades. De som miste anhöriga och vänner. De som lever med minnena.

Stockholm.
Min stad.






lördag 6 april 2019

Jag vill ha normaltid igen!

Det här med omställningen till sommartid blir bara värre och värre, vartefter åren går. Jag är numera urgängad i en eller ett par veckor efter omställning, med rubbad sömn och trötthet som följd. Jag är tvungen att gå till sängs tidigt - eftersom jag håller på att gäspa käken ur led och somna i fåtöljen om kvällarna - och vaknar som en följd därav tidigt och kan inte somna om. Vilket givetvis gör att jag gäspar käken ur led också följande kväll.

Jag vill ha tillbaka normaltid, året runt, som det var när jag var barn.

Och kalla det för katten inte vintertid!

Det, är ett namn som yngre generationer - som inte vet om någonting annat - med åren har börjat kalla den period av året när vi ställer om från den konstlade sommartiden till den tid som har varit gemensam och normal tid här i Sverige sedan vi vid mitten av artonhundratalet fick järnvägar och därmed behövde en gemensam tid, från Stockholm i öster till Göteborg och Malmö i väster för att folk inte skulle bli helt förtvivlade av att försöka hålla reda på tiderna i tidtabellerna med alla små lokal tidsskillnader.

Så, nej, jag vill inte ha vintertid.

Jag vill ha normaltid.

NU.



lördag 16 mars 2019

Reflexbyte med förhinder

Jag hade tänkt att jag skulle försöka byta ut reflexen som jag har på min väska, en reflex som visserligen fortfarande ger effekt men vars slitna reklamtryck just inte gör någon glad. Speciellt inte med tanke på ironin i hur slitaget reflekterar det blåsväder som verksamheten bakom reklamtrycket har hamnat i nu i vinter.

Visserligen så kan finare ironier locka till leenden men jag hade ändå tänkt, att nu när utrymme i budgeten äntligen fanns, ersätta den med en neutral vit reflex utan vare sig reklamtryck eller någon annan form av tryck eftersom det uppenbarligen slits rätt fort. Min 1177-reflex hade bara hängt med i runt ett år, ändå så ser den så här bedrövlig ut.

Problemet var bara att de reflexer jag hade haft i tanke var slutsålda för säsongen. Jag gör väl ett nytt försök till hösten, till dess får den här hänga med.



tisdag 12 mars 2019

Man tittar nästan automatiskt på busstaken

Märkte ni det i går? Eller var det kanske bara jag?

Hur som helst, under måndagen så märkte jag i alla fall gång efter annan att jag lyfte blicken varje gång jag såg en buss köra förbi för att se hur det såg ut på taken. Och, jösses, så många av dem som hade en gastank på taket.

Det var ingenting som man egentligen hade tänkt på före bussolyckan vid infarten till Klaratunneln, där gastanken på taket exploderade när bussen körde in i en balk. Vare sig huruvida bussarna hade en en gastank på taket eller inte, eller hur stora riskerna med det kunde vara.

För närvarande så är i alla fall den gamla säkerhetsmänniskan inom mig tacksam över att jag för närvarande bara ytterst sällan behöver åka buss i innerstan. Fast nu kommer jag väl, om jag jag känner mig själv rätt, att börja skärskåda taken på mina lokala förortsbussar.




söndag 10 mars 2019

Skrivprocessen - en jämförelse med brödbakning

Skrivande, är som ni kanske har upptäckt, många gånger en fråga om ryck och knyck. Ibland så är det tvärnit över hela linjen, och absolut ingenting händer. Ingenting händer i ens hjärna och ingenting kommer följaktligen ut via ens fingertoppar mot tangentbordet. Sedan så inträffar det ibland en veritabel ketchupeffekt och allt bara väller ut ur en, på en gång, i en enda ostrukturerad röra.

Jag brukar ibland, litet halvt skämtsamt, likna det här med att skriva texter med att baka bröd.


Man har litet jäst (en idé), som man smular sönder (benar upp i sina beståndsdelar för att se vad man har att arbeta med) och tillsätter väl tempererat degspad (man skriver och skissar litet för att se om det verkligen går att arbeta med och göra någonting av den här idén – finns det någon nerv här? Har jag verkligen någonting att arbeta med? Någonting som kommer att hålla hela vägen?) och sedan så tillsätter man de torra ingredienserna (struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc som ger textur och substans och form åt ens berättelse) och blandar väl.



Sedan brukar i regel degen behöva vila och jäsa en timme eller så för att få rätt konsistens och struktur. Detsamma gäller generellt för mina texter. De måste vila och ligga till sig. Jäsa, om man så vill. 

Den enda skillnaden, det är väl att texten behöver jäsa betydligt längre än en deg jäser i bunken under en handduk.

Sedan är det dags att bearbeta degen (bearbeta den text man har fått samman i ett första utkast, var sig det gäller texten i sin helhet eller ett par kapitel som man har skrivit under en period med skrivflow) och knåda den (tillsätta ännu mera struktur, dramaturgi, galleri av bipersoner, bakgrundshistoria, karaktärernas personliga bakgrundshistoria, etc – eller rensa ut överflöd därav).


När man bakar så brukar det ofta kännas som om man har mjöl upp till armbågarna och ända upp i pannan, hoptovad deg mellan fingrarna och deg under naglarna. Och man undrar om man aldrig kommer att bli färdig.

Man brukar också undra om man någonsin mer kommer att bli mjöl- och degfri. Och att det kanske vore dags att renovera köket, för jäklar som det ser ut!

Det är ungefär samma sak med texten i den här fasen – och man befinner sig i den fasen länge. Betydligt längre än vid ett brödbak.


Men så småningom kommer den stunden när man får forma bullar eller limpor och lägga dem på plåtar under handdukar för nästa jäsning. Likaledes så behöver ens text efter en omfattande bearbetning och genomarbetning en vilopaus för att ligga till sig och jäsa till sin slutliga form.


Medges, texter kräver fler bearbetningar och knådningar än bröddegar innan de är redo för sin slutliga jäsning, i sin mer eller mindre slutliga form.
 

Avslutningsvis så brukar man pensla brödet med smält smör, uppvispat ägg eller helt enkelt med vatten, skåra det eller strö över litet mjöl och strö socker på bullarna innan man sätter in dem i ugnen.
 

Samma sak gäller den mer eller mindre färdiga texten i den här fasen. Den behöver litet kärleksfull omsorg och ansning och finslipning för att bli den allra bästa versionen av sig själv.
 

Resultat blir i det ena fallet frestande, nygräddade bröd eller bullar, som förhoppningsvis lockar ögat och näsan lika mycket som gommen, och i det andra av ett färdigt bokmanus (som förhoppningsvis är lika frestande och som du förhoppningsvis är lika nöjd med och stolt över).
 

För den som sedan skickar sitt bokmanus till ett förlag så börjar textbakningsprocessen om vid någon av ovan nämnda steg i processen.

Kanske blir det mest en fråga om fler bearbetnings- och knådningsprocesser, följt av ansning och finslipning inför själva gräddningen. Förmodligen är det nog oftast någonting sådant som det är frågan om. Men ibland så måste man kanske tillsätta mera torra ingredienser (struktur, dramaturgi, bakgrundshistoria, etc) för att ge texten bättre texttur och substans. Och kanske måste man ibland backa ännu längre tillbaka och tillsätta mera jäst för att få fart på hela processen.

Och ibland, så behöver också det färdiga brödet bearbetas och dekoreras ytterligare för att nå sin optimala och mest tilltalande och frestande form för att ligga absolut rätt i tiden.


Så kontentan av min liknelse, att skrivande är som att baka bröd, är att mellan varven så behöver degen vila en stund och jäsa om det skall bli saftiga och fina bullar eller limpor. Och det samma gäller för texter.

Åtminstone så gäller det för mina texter.


Hur bakar ni era litterära bröd?
Hur går era tankar, från ax till limpa, när ni arbetar med era texter?




torsdag 7 mars 2019

Hur mår du egentligen, 1177?

Du ser inte direkt ut att må så värst strålande och ryktena är i svang om hur det egentligen står till.

Frågan som man måste ställa sig är väl om man vågar ringa dig?

Eller är det säkrast att låta bli?


Är det bara jag som oroar mig över den flagranta nonchalans för allt vad datasäkerhet heter som myndigheter och organisationer som borde veta fan så mycket bättre under de senaste åren har visat prov när det gäller att skydda våra personuppgifter och annat slags känslig, sekretessbelagd och säkerhetsklassad information som lejts ut på leverantörer som åsidosätter alla säkerhetsföreskrifter?

Som gammal säkerhetsmänniska så kan jag inte annat än häpna över denna aningslöshet och enfald, för att inte tala om denna totala nonchalans för också det mest elementära säkerhetstänkande.


Jag är förbluffad.

Jag är oroad.

Jag är förbannad.


Jag började min bana på Televerket 1985, direkt efter högskolan, på en av dess datasäkerhetsavdelningar, under slutskedet av kalla kriget. Och jag kan bara säga en sak. Den här idiotin hade aldrig tolererats på den tiden.


Min 1177 reflex har kanske något år i bruk på nacken och dess något flagnade tillstånd efter att ha hängt med i ur och skur får symbolisera dagens skriande okunskap och likgiltighet om och kring vikten av datasäkerhet och säker lagring av känsliga uppgifter, däribland personuppgifter.





onsdag 6 mars 2019

En fantastisk, friterad getost med rödbetscarpaccio

I dag blev det lunch på fantastiska Restaurang Westman i Westmanska Palatset med Mats och Tess. Det blev friterad getost med rödbetscarpaccio, fikon, valnötter & ruccola samt hallonbalsamico Bara fullständigt himmelskt gott!

Har definitivt hittat ännu en favoriträtt bland Westmans utbud av lunchrätter.




söndag 24 februari 2019

Plagiat skakar romancevärlden – #CopyPasteCris

Har ni koll på den här plagiathärvan som just nu skakar romancevärlden? Jag skrev om det i gårdagens andra inlägg här på bloggen, men för den händelse ni ännu inte har hört det så kokar Twitter och sociala medier över av inlägg med taggen #CopyPasteCris.

Jag snavade över den här tråden i fredags kväll, på Twitter. I korthet så handlar det om att en författare i Brasilien tydligen har kopierat stor stycken ur en rad välkända romanceförfattares verk, mixat samman dem och publicerats dem (vet inte om det bara är e-böcker eller om de finns som tryckta böcker också ) som sina egna böcker via Amazon och Kindle Unlimited.

Bland de författare som har utsatts för plagiat så finns såväl Nora Roberts som Courtney Milan och Tessa Dare, men också många flera har drabbats.

Såväl Nora Roberts som Courtney Milan har skrivit omfattande blogginlägg om det hela och också följt upp det med nya inlägg.

Jag försökte sammanfatta händelseflödet, så långt som jag har förstått det i alla fall (inklusive länkar till de respektive författarnas blogginlägg i ärendet), i mitt förra inlägg här på bloggen.




lördag 23 februari 2019

En svårartad härva av plagiering

Allt är inte väl i romancevärlden. En härva av plagiering av flera kända, amerikanska romanceförfattare verk har under den senaste veckan uppdagats.

Jag känner inte till hela historien men det har flashat förbi många referenser till det här på Twitter de senaste dagarna. Nu vet jag att sociala medier som Twitter och bloggar svämmar över och är på krigsstigen.

Bland de drabbade författarna så finns såväl Nora Roberts som Courtney Milan och Tessa Dare.

Både Nora Roberts och Courtney Milan har skrivit blogginlägg där de inte direkt skräder på orden.

Nora Roberts  


Courtney Milan

Det finns också en omfattande tråd på Twitter, under #CopyPasteCris

De är inte heller de enda författarna som har utsatts för plagiering. Några av de andra författare som har utsatts är bl a Kresley Cole, Gena Showalter, Loretta Chase och Victoria Alexander - en rad välkända romanceförfattare.


En extra alarmerande omständighet är att Amazon tycks vara tämligen ointresserade av att göra någonting åt den här härvan. Deras system tycks tvärt om belöna de som producerar många böcker snabbt, oavsett kvalitet - eller bristen därpå.

Om jag har förstått saken rätt så har många av de plagierade böckerna lagts upp på Amazon, som inte har lyckats upptäcka plagiaten. Om de nu ens har brytt sig om att jämföra innehållet. Man använder sig också av Kindle Unlimited för en del av dem.

Courtney Milan har (bl a) därför skrivit ytterligare ett blogginläg i ärendet, där hon tar upp vad man kan göra om man har drabbats, What to do about #CopyPasteCris.

Också Nora Roberts har följt upp med ytterligare blogginlägg: Not a Rant, but a promise.


Slutligen hoppas jag att inga svenska romanceförfattare som finns på Amazon har drabbats.



Romancenytt

I mitt senaste blogginlägg så skrev jag om hur glad jag var att romance äntligen började behandlas med respekt i medierna.

I går kväll så kom ytterligare ett fint exempel på detta, i Efter Fem på TV4, i intervjun med romanceförfattarna Simona Ahrnstedt och Heléne Holmström.


Lysande!

Grät nästan en skvätt när jag såg inslaget.
 
Simona Ahrnstedt:
”Jag har baxat in romance i Sverige”


Om ni missade den intervjun så kan ni förhoppningsvis se den här.

(Jag skriver förhoppningsvis, för min antika dator var inte så värst samarbetsvillig när det gällde att spela upp klippet - alldeles för ansträngande, vad begärde jag egentligen av en gammal dator?)


Bra jobbat, Tilde de Paula.


Och, för övrigt...

Tack för att du fortsatte att baxa, Simona, också när backarna var stupbranta och tillsynes ändlösa. Tack för att du inte lät dig nedslås av den sunkiga, förlegade kvinnosyn som ligger bakom den nedlåtande synen på romancegenren.



lördag 16 februari 2019

Äntligen så skrivs det seriöst om romance

Det skrivs inte bara romance som aldrig förr här i Sverige numera. Nu så skrivs det också seriöst om romance i svenska medier.

Kan man säga någonting annat än ett klassiskt: "Äntligen!"

Här kan ni läsa en artikel i StockholmDirekt om den svenska romancerevolutionen i allmänhet och romanceförfattaren Heléne Holmström, som just har kommit ut med sin första bok i tryck:

Romance-trenden växer snabbt i Sverige





lördag 9 februari 2019

Från snö till tö

Förra helgen så såg träden här utanför ut som en snötyngd sagoskog. Men snötyngda sagoskogar är, i alla fall här på Södertörn, till sin natur ytterst förgängliga.

Nu är alla sagoreferenser som min utsikt under några dagar bjöd på ingenting annat än ett minne. Vi har gått från snö till tö.

Vilket på våra breddgrader också innebär att vi har gått från pulsdjup snö till is, blöt snösörja och vatten. Vi har alla former av is: Isknaggel, tilltrampad is, issörja - för att inte tala om sådan is som faller från taken. Vi har blöt snösörja ungefär överallt - och skitig är den oftast också. Och vi har veritabla vårfloder av vatten, som förvandlar såväl förortsgångvägar som stadstrottoarer till forsande bäckar.

Behöver jag ens nämna kombinationen vatten på is?

Däremot kan det kanske vara på sin plats att nämna vatten under snö.

När det regnar på djup snö när det är plusgrader så sipprar vattnet ned genom snön och ansamlas under den så att man får en (o)trevlig överraskning när man intet ont anandes trampar igenom snön - och får ett ofrivilligt fotbad.

Det hände dock inte mig när jag skulle ta mig hem i går. Jag går så pass långsamt att jag hann se vattnet som hade ansamlats i botten av andras fotspår längs gångvägen. Jag valde istället att, trots de svårigheter som det erbjöd, att spåra mig en egen väg högre upp på grässlänten längs gångvägen och kom hem någorlunda torrskodd.
  


Man kan inte direkt påstå att de som ansvarar för snöröjningen i området är några ljushuvuden. I alla fall inte när det gäller framkomligheten för fotgängare på trottoarer och gångvägar.

Av outgrundlig anledning prioriteras dock cykelbanor.



tisdag 5 februari 2019

Veklagan över snöröjningen

Jag är fortfarande tämligen insnöad här i min Södertörnsförort. Nu så har man visserligen plogat en del här, men då företrädesvis för bilar. Att fotgängare kanske också skulle vilja ta sig ut ur och in i området utan problem tycks ännu inte ha gått upp för begåvningsreserven i snösvängen. Man har till och med vräkt upp plogvallar över gångvägarna och jag kan se från mina fönster vilka problem som t o m personer som inte verkar ha några direkta svårigheter att gå har när de skall ta sig fram.

Ni förstår kanske varför jag, föga smickrande, refererar till dem som begåvningsreserven i snösvängen? Ah, de är förmodligen trevliga personer, men denna prioritering av bilister i alla lägen är fruktansvärt frustrerande. Om man lade litet mera krut på trottoarer och gångvägar så skulle många onödiga fallolyckor kunna undvikas. 

Nattens och morgonens blidare väder har gjort att en hel del snö har rasat ned från träden, så de senaste dagarnas sagoskogseffekt håller så sakteliga på att avta. Så nu är det lilla tålamod och överseende jag möjligtvis har kunnat uppbåda för de som kämpar med snöröjningen förbrukat. Nu finns det inte längre några förmildrande omständigheter för att inte röja gångvägar och trottoarer ordentligt!



måndag 4 februari 2019

Insnöad på Södertörn

Under helgen så har det formligen vräkt ned snö över Södertörn. Och det har inte ens varit någon snökanon att tala om den här gången - det har bara snöat, snöat och fortsatt att snöa. Ibland har det till och med sett ut nästan som julkortssnö.

Under morgonen så har de snötyngda träden i området närmast sett ut som en snötyngd sagoskog. Man fick en distinkt känsla av att man knappast befann sig några få mil söder om Stockholm längre, utan snarare någonstans i närheten av polcirkeln. I alla fall under den del av morgonen när himlen var klarblå och solen sken. Nu har det mulnat på rejält den senaste timmen och det ser inte längre fullt så fantastiskt ut.

Snöröjning ligger sorgligt efter. I morse var bara stora vägen plogad, att man kanske borde röja trottoarer och gångvägar så att också fotgängare kunde ta sig fram hade tydligen inte gått upp för dem. Hoppas att polletten trillar ned. Snart.

Jag stannar nog inne i dag och skriver litet texter. Säkrast så, när snöröjningen är undermålig och man går med käpp och inte är så där värst stadig på fötterna. Vill så långt möjligt undvika risken för fallolyckor.



lördag 26 januari 2019

Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat

Det här inlägget inspirerades av en twittertråd skapad av en engelskspråkig författare vid namn Megan Tennant som klagade över sin förvirrande uppsättning av filnamn och svårigheten att veta vilket som egentligen var det aktuella.

Ungefär så här såg det ut:

Writers useful filenames

Draft
Final Draft
Final Draft Version 2
Final Final Draft
ACTUAL Final Draft
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR
ACTUAL FINAL DRAFT I SWEAR VERSION 2


Jag förstår förvirringen - och jag avundas henne inte alls!



Megan Tennants twitterinlägg ledde min tanke vidare till hur jag själv har namngivit mina olika skrivprojekt och hanterat olika versionshanteringar.Jag har förmodligen haft något av den totala motsatsen som grund i min metodik.

Jag ger mitt skrivprojekt ett namn, sedan arbetar jag hela tiden i den versionen. Filnamnet består ofta av projektets arbetsnamn eller - om det är för långt eller kanske innehåller tecken som inte gillas i filnamn (t ex å, ä och ö) - av skrivprojektets initialer eller motsvarande, som kan referera till projektets arbetsnamn. T ex Aaf, vilket står för arbetsnamnet "Allt att förlora" (som innehåller ett krångligt Ö), eller MS, som står för Månskugga (som innehåller ett väl så krångligt Å).


Mellan varven, när jag känner att så behövs - t ex om jag överväger att göra en större förändring i texten - så sparar jag en daterad version, oftast i en särskild arkivmapp för detta skrivprojekt.

Filen heter då typ FILNAMN_2018-12-28.doc, FILNAMN_2019-01-01, FILNAMN_2019-01-25, etc, vilket gör att om jag inte blir nöjd med en förändring så kan jag enkelt spara undan texten jag inte är nöjd med under FILNAMN_(dagen_datum) och sedan gå tillbaka till den daterade version som jag är nöjd med och spara den som originalversion igen och arbeta vidare därifrån.

Det har i alla fall fungerat utan några problem hitintills.


Genom arbetets gång, ju längre ett skrivprojekt pågår, så blir svansen med daterade versioner sedan längre och längre. Medan jag alltjämt skriver i min unika originalversion.

Ett undantag är väldigt långa skrivprojekt, där texten har blivit för tung för att jag skall kunna hantera den i ett superlångt och supertungt - och fullständigt ohanterligt - dokument. Där är texten uppdelad på kapiteldokument och versionssparas individuellt daterade. 


Det där med filnamn behöver inte vara så komplicerat. Faktum är att det inte behöver vara mer komplicerat än man själv väljer att göra det. För min del så beror min metod på att jag har ett behov av struktur - och ett behov av att inte krångla till det mer än nödvändigt. Samtidigt som jag behöver ha utrymme för flexibilitet och ha tryggheten i att vid behov kunna gå tillbaka till en version som antingen fungerade bättre eller som jag kanske tyckte bättre om och som hade bättre nerv, även om den kanske inte tekniskt sett var bättre.


Min metod passar kanske inte alla - förmodligen inte - men det har jag heller aldrig hävdat. Var och en måste finna den metod och den struktur som funkar bäst för henne. Eller honom. Hur namnger du dina dokument för att hålla ordning på olika versioner?



fredag 25 januari 2019

Jag är tydligen en kämpe!

I alla fall enligt tandläkaren.

Som ni kanske har läst er till i bloggen så fick jag i november förra året stora problem med en tand, som lidit av svårartad separationsångest och varit mer fästa vid mig än vad jag var med dem.och som trots omfattande ansträngningar från tandläkarens sida inte ville släppa greppet om tandbenet.

Nu hade ärendet överlämnats till en specialisttandläkare, som kunde utföra ett mer omfattande ingrepp.

Resultatet av dagens operation är hur som helst att mina motspänstiga tandrötter nu har tvingats släppa taget om mitt tandben. Vi har med andra ord separerat. Och under separationsakten har jag tydligen visat prov på anmärkningsvärd kämpaegenskaper.

Nu återstår att se hur tuff den här kämpen är, när nu bedövningen börjar släppa.




Lunch på Westman

Igår så blev det en riktigt god lunch på Restaurang Westman i Westmanska Palatset tillsammans med kollegorna på praktikplatsen när vi firade att några fina kontrakt hade landat. För min del så blev det fiskgratäng med hummersås, och som alltid så blev en lunch på Westman en angenäm upplevelse. Och smaklökarna blev riktigt, riktigt lyckliga!


Har ni någon gång ätit på Restaurang Westman?
Om inte, så har ni missat någonting!



tisdag 22 januari 2019

Jag sätter inga käppar i hjulen

Oh, nej, inte då. Däremot så satte jag käppen - en del av er vet nog att jag sedan år har en käpp i metall som stöd här i livet - i kläm i chefens skrivbord så till den grad att det nästan kantrade.

Hur lyckas man med det, undrar ni kanske?

Sedan vi före jul flyttade in i samma rum allesammans så har jag haft vissa problem med att finna en bra plats att placera min käpp på där den inte hela tiden ramlade omkull. Jag hittade den perfekta platsen, lutad mot benpelaren i underredet till chefens höj- och sänkbara skrivbord så stod den tryggt och säkert och var ur vägen för alla.

Det vill säga där stod den tryggt, säkert och ur vägen för alla tills igår. Då fick chefen - som ALLTID står vid skrivbordet - plötsligt för sig att han skulle sitta ned. Så han satte sig ned och började sänka sitt skrivbord. Vilket gick smidigt ända tills skrivbordsskivans baksida tvärnitade medan dess framsida lydigt fortsatte nedåt - varvid den började få slagsida.

Det var då vi upptäckte problemet.

Skrivbordsskivan hade på sin väg ned mot lagom sitthöjd stött på heavy metal. D v s min käpp, som stod lutad mot pelaren under bordet och som nu var fastkilad under bordsskivans bakre kant och gjorde att den mer och mer fick slagsida.

Behöver jag säga att vi höll på att skratta ihjäl oss?


Så, nej, jag sätter inga käppar i hjulen.

Men jag kan definitivt få skrivbord att kapsejsa.



 

söndag 20 januari 2019

Romancenytt

Det är ett tag sedan jag senast hade ork och energi och tid över för att engagera mig ordentligt i vad som händer och sker på romancefronten. Inte ens efter den ljuvliga romancesammankomsten som Lovereads höll i november så lyckades jag få ur mig en bloggpost (jag påbörjade visserligen en, men kom mig aldrig för att slutföra den).

Men nu i vinter så har det hänt en del när det gäller nyskriven, svensk romance som ju bara måste rapporteras om.

Först ut:

I december så kom Sofia Fritzson ut med den avslutande delen i trilogin om systrarna Storm, När framtiden ljusnar.


Jennifer Storm lämnade Falkenberg som tonåring och har aldrig sett tillbaka. Men när ett okänt foto av hennes försvunna mamma dyker upp tvingas hon återvända. Väl där hoppas hon på en nystart, men relationen till systrarna Melinda och Fanny är ansträngd och dessutom väcks gamla minnen till liv när hon återser sin ungdomskärlek Sebastian Seger.

Sebastian har lagt känslorna för Jennifer bakom sig och är fullt upptagen med att skriva en bok, men attraktionen mellan dem går inte att förneka.

När frågorna börjar hopa sig kring systrarnas mamma och hennes försvinnande, ställs allt på sin spets för Jennifer. Kan hon återförenas med sina systrar och vågar hon möta framtiden tillsammans med Sebastian? När framtiden ljusnar är tredje och sista boken i serien Systrarna & kärleken, en romanceserie om kärlek, systerskap och familjehemligheter.




Och nu i januari:

Nu i dagarna så kom Heléne Holmström ut med sin nya bok, Falla fritt.


Ett omaka par, en attraktion omöjlig att motstå, förbjuden kärlek. Denna laddade debutroman bjuder på passion i kittlande miljöer.

Charlotta Kvist är advokat på en av Stockholms mest framstående byråer och kämpar för delägarskap och revansch. Ignacio Vargas sitter i ledningsgruppen på ett stort klädföretag och brinner för hållbarhetsfrågor. När de möts på en bar blir de genast attraherade av varandra. Vad de inte vet är att de står på motsatta sidor i en stor rättstvist som båda är fast beslutna att vinna.

De går emot alla regler genom att ens träffas, att inleda en relation får absolut inte hända. Ändå kan de inte stå emot varandra. Men är de verkligen beredda att riskera allt de kämpat för?



Falla fritt är Helénes första tryckta bok.



Ja, det var väl allt från mig för den här gången.

Önskar er en riktigt härlig romanceläsningsvinter. För en bekväm fåtölj - eller ett soffhörn, om man föredrar det - en mjuk och skön pläd och balja te, kaffe eller varm choklad efter tycke och smak och en riktigt bra romance är nog det allra bästa sättet att övervintra.