Några tankar om varför pandemin träffat Sverige så hårt

Covid och Corona. Ord - namn - som vi i slutet av 2019 knappt hade hört. Annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal men kraftig influensaepidemi i Kina.

Men bara någon månad senare så började den influensaepidemin likt ringar på vattnet sprida sig långt utanför Kinas gränser. 

Först då började vi inse alvaret, för Kina hade i vanlig ordning varit luddiga och överslätande om hur illa det verkligen var. Hur smittsam och dödlig sjukdomen verkligen var. 

Under månaderna som följde tog sjukdomen plats i media, när den visade sig drabba riskgrupper runt om i världen med förödande kraft och fick sjukvården i många länder att gå på knä, och Corona och Covid blev nära nog hushållsnamn.

Också här i Sverige var sjukvården nära att gå på knäna när vi drabbades kanske oproportionerligt hårt jämfört med många av våra närmaste grannländer.

Varför?

Det är frågan som nog de flesta av oss ställer sig.

Vad är det som gör att vi sticker ut?

Jag har inte fler eller bättre svar än de flesta andra. Bara en handfull funderingar, som jag ska försöka sammanfatta här nedan.

1. Vi måste erkänna att vi har begått ett fundamentalt misstag som lade ned eller skrotade våra beredskapslager efter Sovjetunionens och Östblockets fall.
   
   Vad trodde man?
   
   Att ingenting någonsin mer skulle hota Sverige och svenskarna?
   
   Urbota, blåögda optimister.
   
   Det är dags att inse att säkerhet och framförhållning MÅSTE få kosta.
   
   
   
2. Vi måste erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   I decennium efter decennium har vi uppmanats att gå till jobbet sjuka av myndigheterna (känner ni igen er, Försäkringskassan?) och olika politiska och ekonomiska agendor som har gjort allt för att förhindra att vi verkligen tar hand om oss själva och tillfrisknar samt skyddar andra från smitta. Det har varit karensdagar hit och läkarintyg som måste skaffas fram dit innan man ens hunnit börja tillfriskna. 
   
   Åker ni kollektivt till jobb eller skola?
   
   I så fall har ni nog upplevt det. Hur någon nyser er i nacken medan någon annan hostar er i örat samtidigt som någon framför er sitter och snyter sig.
   
   Välkommen till svensk kollektivtrafik i förkylnings- och influensatider - en kongresshall för virus på grund av att sjukfrånvaron kostade för mycket och skulle åtgärdas.
   
   En stilla undran - är det rätt sätt att skapa en friskar befolkning?
   
   Dags att göra om och göra rätt.
   
   Skippa följande hinder för god och/eller återvunnen hälsa samt förmågan att visa omtanke mot sina medmänniskor och försöka skydda dem från smitta:
   a) Karensdagar
   b) Kravet på ett läkarintyg så tidigt
   c) Utförsäkring
   
   Är någon förresten pantad nog att tro att någon mirakulöst skulle bli frisk genom att bli utförsäkrad?
   
   Vårt sociala skyddsnät har rivits upp och är fullt av hål, som många faller igenom.
   Laga omgående dessa hål, som ni själva avsiktligt och kortsiktigt har förvållat, tack.
   
   
   
3. Och ännu en gång så måste vi erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   Inom sjukvården utgör i hög grad sjuksköterskor och undersköterskor dess ryggrad. Men hur långt tillbaka som helst så har dessa vardagshjältar varit sorgligt undervärderade lönemässigt.
   
   Samtidigt har ansvariga myndigheter fortsatt att i kostnadseffektivitetens namn skära ned kostnaderna inom vården och lägga ned sjukhus, stänga avdelningar och slimma organisationer. 
   
   År efter år så lägger landsting och regioner budgetar med tuffa besparingskrav - rena svältbudgetar - och skyller problemen på personalbrist. Inte en enda gång tycks de inse att det bästa sättet att locka mer personal vore att skapa drägligare arbetsvillkor, med en lättare arbetsbörda och mer mänskligt anpassade och mindre stressfyllda scheman samt självklart också en bättre löneutveckling.  
   
   Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan inte se att besparingskrav och svältbudgetar skulle vara det mest optimala sättet att skapa det slags uthållighet i vården som behövs när vi ställs inför vad som måste vara den värsta pandemin sedan Spanska sjukan.
   
   Det är dags att inse att svensk sjukvård MÅSTE få kosta.
   
   Samt att sjuksköterskor och undersköterskor ska ha de löner som de så väl förtjänar.
   Observera att en klapp på axeln inte på långa vägar är nog.
   Och i Coronatider definitivt inte heller välkommen - håll avståndet, tack!
   
   Samt att alla som jobbar inom vården ska ha tillgång till det slags skyddsutrustning som de behöver - när de behöver den - och att ingen räknenisse som inte tar riskerna i frontlinjen ska undanhålla dem den.
   
   
   
4. Och, ja, än en gång måste vi bita i citronen och erkänna att också när det gäller äldreomsorgen så har vi låtit snålheten bedra visheten.
   
   Det var meningen att våra äldre och sköraste, som utgör den allra främsta riskgruppen för pandemin, skulle skyddas genom att hålla sjukdomen borta från äldreboendena.
   
   Men tack vare att det systematiskt har sparats in på kostnaderna inom äldreomsorgen i decennier så saknades även där - kanske framförallt där - det slags skyddsutrustning som hade behövts för att skydda våra äldre. Smittan fick fotfäste på allt för många äldreboenden - och spred sig som en löpeld.
   
   Vi har under året som gått fått lär oss ett ord som få av oss kände till.
   Ett grymt ord.
   Överdödlighet.
   
   Det är dags att inse att en svensk äldreomsorg värd namnet och som vi kan vara stolta över MÅSTE få kosta.
   
   
5. En högre andel invandrad befolkning som har bristfällig kunskap i svenska har gjort det svårt att nå ut med relevant information till hela befolkningen, speciellt i särskilt utsatta områden.
   
   Detta gäller även information om vaccin och vaccination.
   
   Många människor i dessa områden är också låginkomstagare som jobbar i olika service- eller industriyrken och som därigenom inte har haft möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin. Som låginkomstagare så har de även i hög grad varit hänvisade till kollektivtrafiken för att ta sig till och från sina arbeten.
   
   
6. Dagens svenska bostadsstandard, med utgångspunkt från folkhemsidealen, kontra invandrade familjers storlek och sammansättning har visat sig vara långtifrån optimal. Beståndet av svenska hyreslägenheter har under lång tid, förmodligen sedan miljonprogrammets tid, huvudsakligen bestått av 1:or till 5:or, med en definitiv tyngdpunkt på 2:or till 4:or.
   
   Vilket har fungerat bra för för medelsvenssonfamiljer med ett till två barn.
   
   Invandrade familjer, vare sig det är i första eller andra generationen, har dock ofta större barnkullar. Det blir raskt trångbott, också i de förhållandevis fåtaliga 5:orna i förorterna om familjer på sex, sju personer ska tränga ihop sig på en yta som enligt svenska normer är avsedd för tre till fem personer,
   
   Ofta har man kanske också en äldre mormor eller farmor - eller morfar eller farfar - inneboende i lägenheten. Vilket leder till att man har svårt att skydda sina äldre släktingar från smittan.
   
   Vid trångboddhet får smittan lätt fäste och också möjlighet att sprida sig.
   
   Visst, det finns självklart större lägenheter. Men då oftast i innerstadens äldre hus, dit kötiderna för en hyresrätt kan vara flera decennier lång och där hyrorna många gånger också är höga. 
   
   Låginkomsttagare i utsatta områden har sällan heller möjlighet att välja den lösning som barnrikare men lite mer välbärgade familjer ofta väljer. Att skaffa det största hus de har råd med genom att köpa ett stort men nedgånget renoveringsobjekt så långt ut i kollektivtrafiknätverket som de bedömer att de rimligen kan bosätta sig och rusta upp det. Till och med nedgångna renoveringsobjekt kostar i de flesta fall nämligen mer än vad låginkomsttagare har råd med - och därtill kommer också renoveringskostnaderna.
   
   
7. En övertro från myndigheters sida att alla svenskar har smarta telefoner, egna datorer och bank-ID.
   
   Hallå?
   
   Ja, självklart - många har det.
   
   Men långtifrån alla.
   
   Datorer och smarta telefoner kostar pengar och många utsatta grupper har inte råd att skaffa sig detta. Eller väljer kanske att prioritera mat, kläder och medicin framför dyra teknikprylar som inte är absolut livsnödvändiga.
   
   Sedan går mobiler och datorer förr eller senare sönder, varvid ett bank-ID också försätts ur funktion tills man kanske så småningom får råd att skaffa ersättningsutrustning.
   
   Sedan har vi ett teknologiskt kunskaps- och bekvämlighetsgap som man har valt att blunda för då många äldre saknar kunskap om eller inte känner sig bekväma med datorer, smarta telefoner eller att använda bank-ID.
   
   Och slutligen också att bankerna av säkerhetsskäl kontinuerligt höjer kraven på den tekniska utrustningen för att man ska kunna använda sitt bank-ID. Så förr eller senare så blir den dator eller den smarta mobilen man köpt utdaterad och obsolet.
   
   Så att utgå från att alla ska ha möjlighet att boka tid för vaccinering digitalt är både naivt blåögt, överdrivet optimistiskt och saknar verklighetsförankring.

Det finns långt fler frågor att ställa. Och många, många fler svar - som förmodligen är både klokare och utförligare - som inte ryms här.

Men för att summera tankarna så här långt så kommer det ner till att vi måste vara förberedda på värsta - och att det måste få kosta att var det. 

Att såväl vård som äldreomsorg måste prioriteras upp och att det måste få kosta. 

Att människors hälsa och förmåga att återvinna den samt visa hänsyn mot sina medmänniskor inte får avsiktligt eller oavsiktligt saboteras av svenska kommuner, landsting eller myndigheter och de direktiv dessa får från politiskt håll för att skära ned kostnaderna.

Att vi allesammans måste ta vårt ansvar, var förnuftiga och solidariska samt ha omdöme och tillförsikt. Samt, framförallt, hålla ut.

Vi har förlorat allt för mång.
Vi måste göra bättre i framtiden.

Man brukar prata om den späda vårgrönskan

Och därmed så avser man de späda, skira ljusgröna löven den första tiden efter lövsprickningen.

Men har ni tänkt på att våren löv har en hel rad andra färger i sin palett?

Ja, där är självklart de ljusgröna löven. 

Galet vore väl annat - vårgrönskan skulle inte ha fått sitt namn dem förutan.

Men där finns också blekgrönt med silvrigt grå undersidor. Och mer gulgröna nyanser. Ett slags matt gyllenbeige. Gyllenskimrande aprikostoner och mer mustigt rostiga nyanser.

Jag vet inte vilka träd som har vilka färger.

Men en sak är säker.

Våren, är en sannskyldig explosion av färgskiftningar att njuta av och förundras över under några få dagar.

Problem med torra händer?

Om du också har problem med torra och/eller nariga händer vintertid så har jag några tips att dela med mig av.

Vart och ett av dem har hjälpt mig i olika situationer – torr hud, nariga händer, blödande självsprickor, stelfrusna fingertoppar eller helt enkelt kalla händer.

Tillsammans, så har de uträttat underverk för min hud och mina händer.
 

Maria Åkerbergs Aloe Vera Barbadensis

Maria Åkerbergs ekologiska Aloe Vera Barbadensis är ljuvligt lindrande och effektiv mot torra eller nariga händer.

Aloe Vera Barbadensis verkar svalkande och fuktgivande vid bland annat solsveda, klåda vid insektsbett, förkylningssåriga nästippar och vinternariga händer.

Moonsun Organics Cleansing Oil

Jag kan också rekommendera Moonsun Organics ljuvliga Cleansing Oil. Det är egentligen en ekologisk ansiktsrengöring. Men ibland, när huden bara skriker efter lindring och återfuktning, så har jag även använt den för att under några dagar – när situationen har varit akut – till att tvätta händerna för att ge dem litet lindring.

Moonsun Organics Cleansing Oil och Maria Åkerbergs Aloe Vera Barbadensis använda tillsammans kommer definitivt att ge lindring för torra och nariga händer.

Några andra tips för att undvika torra och nariga händer i kylan är:

• Torka alltid händerna väl om du har tvättat dem alldeles innan du måste ge dig ut.
• Använd alltid handskar/vantar när du ger dig ut i kylan – vare sig det är tjugo minusgrader eller nollgradigt. Eller till och med när det är plusgrader men luften är fuktig och det känns rått och kyligt eller det blåser kraftigt.

Handskar kan skapa problem

Följande har jag lärt mig av en kvinna som jobbade som handskgrossist och verkligen kunde allt om handskar.

Använder du ullvantar eller handskar med yllefoder?

Ull är ett ljuvligt naturmaterial, men när det gäller just händer så har ullvantar eller yllefodrade handskar en avigsida. De har en tendens att dra åt sig fukt ifrån huden.

Den förmågan utgör kanske inte något större problem för de flesta – som säkert uppskattar känslan av att vara varm om händerna.

Men för den som har känslig hud eller extra känsliga händer så kan det bli för mycket. Ullen drar då helt enkelt för mycket fukt från huden, varvid huden blir för torr och du lätt också kan få nariga händer. Samt i värsta fall även blödande självsprickor.

Andra handproblem som kan bidra till problemet

Ett annat problem man kan få med händer är extra frusna händer, t.ex. om man har dålig blodgenomströmning i händer och fötter eller andra motsvarande problem.

I det läget så behöver du mer än ett par handskar eftersom du med ganska stor sannolikhet behöver varmare handskar, än vad de flesta som har normal blodgenomströmning behöver, vintern igenom.

Förmodligen så behöver du också tunna vårhandskar, som du använder när andra redan har börjat gå barhänta på våren eller innan andra tar till handskar på höstkanten.

En trestegs- eller fyrstegsraket av handskar är lösningen

Så för att klara en normal svensk vinter så behöver du en trestegsraket – eller till och med en fyrstegsraket – av handskar.
 

Steg 1

Tunna vårhandskar, i tunt skinn, med antingen silkes-, viskos- eller syntetfoder.

(Personligen så föredrar jag silkes- eller viskosfoder)

• Dessa handskar använder jag under inledningen av hösten och sedan på vårkanten. 
• De passar bra i intervallet 5° – 7° C till 0° C.

Steg 2

Fleecefodrade skinnhandskar i ordinarie tjocklek.

• Dessa handskar tar jag till när hösten börjar på att få nattfrost och morgontemperaturen ligger runt 0° C eller en eller ett par minusgrader och dagstemperaturen inte blir mer än ett par, tre plusgrader. 
• Sedan följer de med in i vintern och fungerar utmärkt ned mot 8 – 10 minusgrader.

Sedan så börjar det bli dags för steg tre i handskraketen.
 

Steg 3

En fleecefodrad tumhandske i skinn

• Det här är en speciell sorts handske. Utvändigt så ser den ut som en klassisk tumhandske i skinn, men invändigt så är den fodrad med en fingerhandske i mjuk fleece. 
• Det ger dig det bästa av två världar – den överlägsna värmen från en tumhandske, där fyra fingrar gemensamt är omslutna av det yttre skinnet och bara tummen måste värma sig själv, samt ändå den individuella känslan av en fingerhandske.
• Dessa handskar fungerar utmärkt från någonstans runt 8 – 10 minusgrader ned mot en 15 – 20 minusgrader.

Steg 4

Steg fyra är det riktigt tunga artilleriet när man talar om handskar: Pälsfodrade tumhandskar i skinn.

• Pälsfodrade tumhandskar i skinn är riktiga tumhandskar. Det vill säga här finns inget individuellt fingerfoder, alla fyra fingrar samsas om det gemensamma utrymmet.
•  Dessa handskar är i regel fodrade med lammskinnsfoder, fårskinnsfoder eller kaninpäls
  (På min önskelista står ett par tumhandskar med lammskinnsfoder)

Det är inte varje vinter som du behöver den här sortens handskar. Men när du behöver dem, så behöver du dem verkligen!

• De här handskarna fungerar utmärkt från någonstans runt en 15 – 20 minusgrader och ned under åtminstone 30 minus.

Om du har problem med torra eller nariga händer så hoppas jag att du har kunnat hitta några bra, användbara tips här.

Jag hoppas att du får en drägligare vinter, fri från problem med händer och hud!

Värt att komma ihåg

Vad är det som gör att man väljer en bok?

Ja, vad är det egentligen som gör att ens intresse fångas av en viss bok? Och varför blir det just den boken?


Är det ett snyggt och lockande omslaget som gör att du väljer en bok?

För min del så kan nog ett tilltalande omslag fånga min blick...


Eller är det baksidestexten som fångar dig?

...men det är framför allt intresseväckande, fängslande och fantasieggande baksidestexter som väcker mitt intresse.


Är det bokens litterär kvalitet som fäller avgörandet för din del?

Litterär kvalitet är givetvis alltid en fördel, men för min del så är det ännu viktigare att boken förmår att engagera mig. Livet är, i alla fall för mig, för kort för att jag skulle vilja lägga tid på att  kämpa mig genom böcker som lämnar mig likgiltig, oberörd eller frustrerad.


Är det omfattande och intensiv reklam som väcker ditt intresse?

Allt går visserligen att sälja med mördande reklam. Men när det gäller bokreklam och reklamkampanjer så kan det göra mig medveten om att boken ens existerar, vilket jag annars inte direkt håller koll på.

Såvida den inte boken är skriven av någon favoritförfattare, för då har jag ofta nära nog bevakat författarens hemsida i veckor i väntan på boken och haft stenkoll på utgivningsdatum.

Men ingen reklam i världen kan göra mig intresserad av att köpa en bok som jag inte på något annat sätt känner mig attraherad av.


Är lysande recensioner en avgörande faktor för din del?

När det gäller recensioner så är jag nog mest osäker. Kommer jag att dela recensentens åsikt om boken? Har vi samma litterära smak? Har jag uppskattat andra böcker som recensenten i fråga rekommenderat eller tokhyllat?

Jag minns hur mamma förlitade sig på recensioner när hon köpte böcker, och hur förväntansfull hon var innan hon började läsa. När jag sedan frågade henne om den nya boken var bra så brukade hon allt för ofta skaka på huvudet och säga: "Nu har jag allt kastat pengarna i sjön igen!"

Hennes uppfattning överensstämde inte med den lyriske recensentens. Dessvärre drog hon inte så ofta som hon kanske borde ha gjort lärdom av sina misslyckade bokköp efter entusiastiska recensioner, utan lät sig ofta övertygas av recensioner från samma recensent.

Så, mina läsande vänner, över till er!

Hur väljer du egentligen de böcker som du väljer?

Och vad är din uppfattning om vilka faktorer som gör en bok framgångsrik?

Och ligger det några spännande, bokformade paket med ditt namn på under din julgran?

Beträffande det manliga geniet

Beträffande kulturmän som beter sig och domderar

Härdsmälta eller hårddiskkrasch?

Japp, det är frågan jag måste ställa mig om onsdagen. Råkade min hjärna ut för hjärnors motsvarighet till en härdsmälta eller en hårddiskkrasch?

Den gick i alla fall tilt, over load, error - varefter normal verksamhet upphörde och världen tappade kontakten med logiken.

Det är kanske inte så underligt, jag tillbringade tisdagen och onsdagen med att försöka skriva texter om juridik. Vet jag någonting om juridik? Nope.

Såvida man inte räknar med Datalagens 10 §, som jag jobbade med under 80- och 90-talet på Televerket. Och om ni inte vet vad tusan det är, är det inte så förvånande för datalagen ersattes för många år sedan av personuppgiftslagen. Men det var i alla fall privatpersoners rätt att begära ut utdrag om sig själva för att se vad t ex myndigheter hade för uppgifter om dem.

Behöver jag säga att jag vid här laget inte minns många formuleringar, om ens några?


Men, skrivas texter om juridiska begrepp skulle det göras.

Så gjordes också, under såväl tisdagen som onsdagen. Research, textmixning, textredigering, textbearbetning, etc tills det fanns en begriplig text. Om den sedan var juridisk korrekt?

Det ligger bortom min horisont.
Låååångt bortom den.

Som tur var, var det i alla fall inte juridiska dokument jag skrev. Bara texter om juridiska dokument.


I onsdags kväll fick dock min hjärna nog och gick - som ovan nämnts - tilt, error p g a akut over load. I rasande takt passerade min hjärna stadierna "varning för ångkokt blomkål", "här var det potatismos", "maneter, uppspolade på en strand" samt uppenbarligen även "fullständigt cocko och inga hästar hemma". Ungefär som om någon, med plattan i botten, kör igenom en rad avspärrningar och vägbommar och rakt ut över kajkanten.


Det slutade med att min dumma, tröga, värdelösa hjärna var totalt handlingsförlamad. Oförmögen att avgöra vilket dokuments text jag skulle kopiera in i nästa dokument jag skulle konstruera.

Jag kom farligt nära att börja uppdatera i ett dokument som redan var klart.

Och där, klappade jag ihop.
Citronen hade pressats till sista droppen.


Men huruvida det var en hjärnmässig härdsmälta eller hårddiskkrasch, det vet jag inte. Allt jag vet är att jag hade nära nog skallklyvande huvudvärk från onsdag eftermiddag till torsdag mitt på dagen, trots flera Alvedon. Och, givetvis, att tankeverksamheten avstannade.


Inte heller blev det bättre av att det samma kväll var strul i megaformat i kollektivtrafiken. Hemresan från jobbet, en resa som normalt tar ca 50 minuter till 1 timme, tog denna kväll - givetvis just denna kväll - 2½ timme. Men det, är en historia i sig så det skall jag inte gå in på här.


Jag har fortfarande huvudvärk, men nu är den mer normaliserad och svarar bra och omgående på Alvedon.


Vad som främst gäller nu, är att fundera ut en bättre struktur för den här typen av högprioriterade jobb. För en del av problemet, var just bristen på struktur. Under tisdagen ödslade vi bort en hel del tid på att göra flera sidor som inte hade högsta prioritet.


Stress.
Går att hantera.
I alla fall till en viss nivå.
Bara arbetet är väl strukturerat och prioriteringen otvetydig.

Problemet med platta, tråkiga skurkar

Jag har ett eskalerande problem med att tolerera platta, endimensionella skurkar i romancetexter. Eller i litterära texter överhuvudtaget. Ni vet. Helgjutet ondskefull. Enkelspårigt eller utstuderat elak. Fullständigt självcentrerad. Gärna girig och hänsynslös därtill.

Det blir helt enkelt platt, tråkigt och monotont.

Om man prompt skall ha en skurk, gör åtminstone någonting av henne eller honom!


Ge henne en mörk, syrlig humor och en oöverträffad förmåga att slänga käft - en förmåga hon lever högt på men som dock kan försätta henne i trubbel - samtidigt som hon gör allt för att se till att hennes dementa mormor skall ha bästa tänkbara liv.

Eller gör honom till en ohjälplig vinnarskalle med alltuppslukande tävlingsinstinkt, som inte kan motstå en utmaning och är beredd att om nödvändigt gå över lik för att vinna, samtidigt som han försöker rädda ett stycke vildmark med stor biologisk mångfald undan exploatering.


Ge din skurk/dina skurkar egna planer och ambitioner, som helst går på kollisionskurs med dina huvudpersoners planer. Eller konkurrerar med deras planer.

Ge dem lyckliga familjeliv. Ge dem karaktärsbrister och karaktärsfel och fixa idéer. Eller galna, storvulna idéer.

Låt dem handla impulsivt. Oöverlagt. Tanklöst och vårdslöst. Låt dem bli lättprovocerade - eller lätt provocerande. Vad som helst.

Men låt dem få djup. Ge dem personliga, begripliga drivkrafter. Gör dem begripliga. Gör dem logiska. Och, framförallt:

 Gör dem trovärdiga!

Annars blir det snabbt platt, tråkigt och - gäsp! - monotont. 

Jag får väl erkänna att jag är långtifrån felfri själv på den här punkten.

Mitt huvudskrivprojekt gick på grund just på grund av de här skälen när jag kommit ungefär halvvägs in i berättelsen. Min eminente skurk framstod allt mer som en karikatyr. Och det, i sin tur, hotade att torpedera hela historien. Hela projektet.

Och jag begick givetvis misstaget att inte, i den situationen, välja att börja om och göra det rätt från allra första början. Istället försökte jag lappa och lag och anpassa min historia till den nya förutsättningarna när jag skrivit om min skurk och givit honom mer pondus och mer djup och karaktär.

Det är därför jag än i dag kämpar med att räta ut min historia från det virrvarr som utgör knytpunkten mellan dess första och andra halva.

Det gäller att inte välja latmanslösningar när man stöter på patrull och måste ändra förutsättningarna i skrivandet. Gå tillbaka till början och gör det rätt. Alltid.

På plussidan har jag dock nu en begriplig, logisk och trovärdig skurk med vissa sympatiska drag och en fullt förståelig vrede mot min manlige huvudperson. Och en - ytterst motvillig - svaghet för min kvinnliga huvudperson.

Och berättelsen i sig har fått mer djup. Ett slags resonansbotten, som ger den mer liv när allt inte är så förtvivlat svart och vitt längre.

Så mitt skrivtips - och det är inte ett aprilskämt - är att inte slösa bort en bra skurk på att enbart var gement elak, lömsk och allmänt avskyvärd. Använd honom - eller, för den delen, henne - väl. Din berättelse kommer definitivt att vinna på det.


Här är ett par intressanta bloggposter att läsa om ni har funderingar kring era skurkar.

• Good Villains, Writing Craft and Mute
• Villainous Love

Har ni några funderingar kring skurkar i era texter? Har ni någon skurk ni kämpar med att få till så han - eller hon - fungerar i berättelsen? Hur tänker ni lösa problemen?

Problem med torra, nariga händer vintertid?

Det kan bero på vilka handskar du använder. Är de yllefodrade?

Fundera i så fall på att byta till ett par med fleece- eller pälsfoder.

Ylle är ett underbart naturmaterial och något som jag definitivt skulle rekommendera i andra sammanhang. Men det har en tendens att dra åt sig fukt - i det här fallet fukten i dina händer. Och medan det kan vara skönt att vara torr om händerna och värmd av ett varmt och behagligt naturmaterial, kan det i vissa fall - om man har känslig hud och naturliga tendenser att bli torr om händerna - dra åt sig för mycket fukt från händerna.

Det här lärde jag mig när jag en kort period jobbade på ett företag som tillverkade och importerade väskor, resväskor och handskar. Jag blev torr och narig om händerna och var tvungen att smörja dem hela tiden med handkrämer, aloe vera och oljor för att hålla problemen under kontroll.

Men vare sig handkrämer, aloe vera eller mjukgörande oljor var direkt lämpligt att behöva använda stup i ett när man skulle handskas med exklusiva skinnprodukter där det riskerade att lämna fläckar på ömtåliga material. Det var som bäddat för katastrof.

Jag fick då det för mig något överraskande rådet att byta till handskar med fleecefoder.

Vilket jag också gjorde. Med personalrabatt!



Jag skall inte säga att problemen försvann över en natt. Men efter en vecka hade situationen förbättrats radikalt. Jag kunde smörja händerna på morgonen, innan jag for hemifrån, och sedan - om så behövdes - just före lunch och precis innan jag gick för dagen och skulle ut i kylan igen (det var en kall vinter). Samt vid sänggående hemma. Det räckte.

Jag köpte dessutom, när vintern blev ännu kallare, ett par tumhandskar med fingerfoder i fleece. Då fick jag det bästa av båda världar: Tumhandskarnas gemensamhetsvärme för alla fyra fingrarna medan varje enskilt finger var omslutet av mjuk, värmande fleece.

Än i dag håller de handskarna mina fingrar varma och just lagom torra och behagliga under vinterns isdygn. De är investeringar jag aldrig ångrat.


Däremot ligger mina sista par handskar med yllefoder för det mesta kvar i byrålådan. De blir ytterst sällan använda - även om jag älskade mina kaxigt röda mockahandskar!
 

Så, mina vänner, därför kan jag varmt rekommendera att byta till fleecefodrade handskar om ni har problem med torra, nariga händer vintertid och i dagsläget bär yllefodrade handskar.


Längre fram på säsongen, när det blir litet varmare men fortfarande kan vara litet svalt mornar och kvällar och i skuggiga områden eller när vår- eller för den delen höstvindarna blåser snålt, kan jag också rekommendera vårhandskar fodrade med silke eller viskos. Skönt och skonsamt för händerna.

Du är din egen scripta

När man skriver finns det en sak man är tvungen att inse, ju förr desto bättre. Och acceptera. Och hålla i minnet.

Man måste alltid - i varje scen man skriver, och rakt igenom texten som helhet - vara sin egen scripta och se till att alla detaljer blir rätt och att allt sker i rätt tågordning.

Ingen annan kommer att göra det åt dig. Du kan inte förlita dig på att en lektör eller förläggare kommer att uppmärksamma alla små skenbart obetydliga detaljer i ett omfångsrikt manus. Och det kommer att bli jäkligt pinsamt om någonting allt för uppenbart slinker genom nålsögat och uppmärksammas av dina förhoppningsvis framtida läsare.


Varför jag skriver det här?

Jag kämpade under gårdagskvällen med att förstå varför en serie korta, integrerade scener i ett kapitel, som jag annars var väldigt nöjd med, ändå kärvade och spjärnade emot. Jag insåg efter flera genomläsningar att det berodde att en person upprepade gånger drog av sig handskarna - utan att däremellan sätta dem på sig igen.

Nu håller jag på och blåmarkerar (blått är den textfärg jag använder för text som måste kontrolleras, konsekvensanalyseras och eventuellt bearbetas/korrigeras) alla ställen där han tar på sig och tar av sig handskarna eller där hans händer är bara. När det är klart kan jag läsa igenom kapitlet med fokus på handsk- och barhäntkonsekvensen och säkerställa den.


Du är din egen scripta.

Du måste kunna lita på att DU gör ett bra jobb.
För det finns ingen som kan göra det bättre än du.

Vad fel färg kan göra

För några veckor sedan tog jag inför en utflykt tillsammans med Kerstin fram en kär gammal sjal som tyvärr blivit ytterst sparsamt använd eftersom jag köpte någon gång runt millennieskiftet - just innan jag gick på en färganlys.

Sjalen fanns i tre varianter - silver, brons och guld. De var ljuvligt mjuka och följsamma färgerna var alla lika tilltalande och jag visste att jag skulle ha en av dem. Frågan var bara vilken?

Det blev guld. Den hade ett slags guldig bärnstens-/honungsgul guldig ton som bara var fullständigt oemotståndlig. Och jag har alltid haft en passion för bärnsten, så - ja, ja, jag erkänner, jag föll. 


Kort efteråt gick jag på färganalys. I sig en omvälvande upplevelse, jag hade gjort en hel del genomgående fel när det gällde färger. Det visade sig att sjalen låg långt utanför min färgskala. Faktiskt ljusår utanför den.

Jag skulle ha kyliga färger.
Och jag skulle definitivt ha köpt silversjalen istället.


Så sjalen har fått tillbringa mycket av sin existens i en byrålåda. Men när vi nu skulle sitta vid vattnettänkte jag att en litet tjockare sjal än min blå- eller grå- och rosamönstrade (båda lika tunna) kanske skulle vara skön om det blåste. Jag tog fram sjalen, och tog ut den i badrummet och höll upp den mot ansiktet i bästa belysning framför spegeln för att se hur illa det egentligen kunde vara - och skrek rakt ut!


När jag var yngre och mitt hår hade en nyans rätt nära den ständigt våta delen av en sandstrand - eller senare, när jag färgade håret i olika kyligt rödbruna nyanser - gjorde fel färg kanske inte så mycket. Då kunde jag kanske ha kommit undan med att använda den, under förutsättning att jag kombinerade den med någon av mina rätta färger.

Men nu, när det är så mycket grått i håret - Uck!!!

Allt det grå blev plötsligt tio gånger så tydligt - och jag såg ut att vara fem, om inte tio år äldre ut.

Huga.


Så skratta inte åt färganlyser. De är inte fåniga, de kan faktiskt vara en värdefull investering. En som hindrar er från att investera, dyrköpt och känslomässigt, i kläder och accessoarer med helt fel färger. 

Jag hade en av mina tunnare sjalar på mig när Kerstin och jag åkte iväg på vår utflykt till Gustavsberg och den förslog gott och väl, så mycket blåste det inte.


Och guldsjalen?

Den fick min fina kompis Kerstin. Hon har i alla fall färgerna för att bära upp den.

Problemet med klimatförnekare

Problemet med klimatförnekare är egentligen inte så mycket att de har fel utan att de är:

• Extremt resurs- och kapitalstarka
• Högljudda och påstridiga när det gäller att hävda sin åsikt
• Så kortsiktigt giriga som situationen tillåter

Och att de:

• Ifrågasätter, nonchalerar och undergräver tilltron till forskning, kunskap och fakta 
• Avsiktligt förvränger forskning, kunskap och fakta
• Förfalskar forskning, kunskap och fakta 
• Sprider desinformation och skapar förvirring 
• Offrar ekologin och goda livsvillkor för människor (och djur) till förmån för profiten
• Utgör icke låsningsfria bromsklossar för seriöst arbete med miljöns-, ekologins- och mänsklighetens framtid

Jag har nog glömt någonting, det har jag säkert. Men det är i alla fall en början till en sammanfattning av problemet med klimatförnekare.

Och, jo, om ni vill veta min personliga åsikt så har de dessutom fel.

Min första icke positiva romancerecension

I förrgår skrev jag min första icke positiva romancerecension och det känns så där. Lika roligt som det varit att skriva halv lyriska recensioner om böcker man gillat - eller rent ut älskat - lika motigt är det att mer eller mindre såga en bok någon lagt ned eoner av sin tid, hela sitt engagemang och förmodligen en liten bit av sin själ i att skriva.

Kanske borde jag ha avstått från att skriva en recension för den här boken. Förbigått den med tystnad, så som jag tidigare förbigått böcker som kanske inte helt varit i min smak. För dessvärre var inte den här boken i min smak och något gott omdöme eller något bra betyg kunde jag inte ge den. Och förmodligen - förhoppningsvis - finns det romanceläsare där ute som kommer att tycka att jag har så fel man bara kan ha.


Men jag har kommit till ett vägval. Är mitt syfte med Romanceportalen att enbart skriva om de böcker som faller mig i smaken och nonchalera de som inte gör det? Eller vill jag göra ett försök att seriöst och förhoppningsvis professionellt recensera romance och ge så ärliga och uppriktiga omdömen som möjligt om de böcker jag läser?


I det valet har jag, även om det kanske tar emot, nu valt den senare vägen. Och, nej, det är inte roligt att behöva dela ut betyg från betygsskalans lägre delar. Eller behöva konstatera att "Nej, det här gillade jag inte."


Ännu tristare är det att boken jag just mer eller mindre sågat är en svensk romance av en av de författare som debuterade i Simona Ahrnstedts kölvatten under romancevågen 2016. Det gör nästan ont i hjärtat - jag är ju princip förprogrammerad att gilla det här. Men inte den här gången.


Men ändå.
Det är inte utan att jag känner sig som riktig bitch.

Kanske är det nödvändigt att det gör ont i recensenten om det skall bli helt ärligt och en "bra" dålig recension?

Jag famlar efter stöd

Efter armstöden på skrivbordsstolen, närmare bestämt. Och jag famlar efter dem av den enkla anledningen att de inte finns längre.

En längre tid (läs de senaste åren - åtminstone det senaste året) har jag med deprimerande regelbundenhet fått regelbundet formade små sår på armarna. Små, blodiga skråmor. Nästan bara bloddroppar, där huden blivit perforerad, men  långa och ytliga och parallella skråmor.

Och, nej, det var inte någon form av självskadebeteende.

Jag må vara en kreativ knäppgök på andra sätt, men sånt håller jag inte på med. Det var länge ett mysterium, även för mig, hur dessa skråmor uppstod. För det märkliga var att det inte gjorde ont när de uppstod.

Men en dag såg jag det ske. Jag satte mig i min vid det här laget mycket gamla skrivbordsstol (den är vid det här laget runt tjugo år)och lade armarna på de krackelerande armstöag såg efter den och kände att det repade till. När jag lyfte armen såg jag färska bloddroppar sippra fram genom huden i en lång, grund skråma där huden perforerats.

Stolen var, som jag skrev, gammal även om den var fullt funktionsduglig i sits och ryggstöd och underrede. Men armstöden var av plast - och plast åldras inte med värdighet efter en viss gräns.

Det fanns ett mellanrum mellan armstödets ovansida och undersida och vartefter åren gick hade ovansidan börjat krackelera och spricka och, så småningom, också falla i bitar. Med tiden blev det en vass kant, just där jag brukade stödja underarmen när jag brukade skifta ställning i stolen.

Mysteriet var löst, problemet kvarstod.

Lösningen var givetvis att ta bort armstöden men det var inte så enkelt att monter bort dem. De var monterade på en skena i stolens underrede och jag visste inte hur jag skulle få loss dem utan att kompromettera stolens stabilitet.

När vigare och händigare person kom på besök för någon månad sedan vände vi patienten upp och ned över min pilatesboll/fotpall och försökte med stjärnskruvmejsel i ett försök att på säkert sätt separera stolen i dess beståndsdelar.

Tror någon att patienten ville ha en stjärnskruvmejsel?

 Näpp.


Så enkelt är det aldrig.


Men den senaste skråman var kanske litet djupare än de tidigare och blev väl kanske något infekterad så den har inte läkt helt spårlöst. Det var dags att göra någonting radikalt och när min bekant kom i eftermiddag var jag förberedd med hela min samling av skruvnycklar från IKEA i olika storlekar.

Patienten - och där kan man tala om ett jädrans tungt åhälle - draperades över pilatesbollen som blivit fotpall med nackstödet och toppen av ryggstödet uppe i läsfåtöljen och opererades utan bedövning.

Vid fjärde försöket fann vi en IKEA-nyckel i rätt storlek och sedan vi funderat ut att fästena var spegelvänt iskruvade på ömse sidor pelaren som bar upp sitsen från hjulunderredet lyckades vi lösgöra armstöden och dra loss dem från skenan under sitsen.


Kirurgiskt ingrepp på stol, utfört enligt konstens alla regler och helt efter regelboken. Jag kan även rapportera att patienten överlevt operationen och återhämtat sig på ett föredömligt sätt.

Det är så ljuvligt att inte längre repa sönder huden på armarna och få sår som kanske inte känns när de kommer men väl kliar och stramar när de läks.

Men vanans makt är stor. I cirka tjugo år har jag gripit tag om eller stöttat mig med underarmarna mot armstöden när jag behövt skifta ställning i stolen. Och så är de plötsligt - borta.

Är det då så konstigt om man famlar efter stöd?

Läxor man lär sig medan man skriver

Den 19 oktober 2012 skrev jag följande på Facebook:

"Text är som ett levande väsen, den har sin egen vilja och sina egna åsikter. Jag skulle just sätta igång med den sista delen - den färgstarka slutklämmen - på åttonde kapitlet när åttonde kapitlet informerade mig om att det minsann var färdigt och det jag tänkte börja skriva var inledningen till nionde kapitlet, så kunde jag vara så vänlig och sluta envisas. Min text talar till mig."


Det går inte en dag av skrivande utan att man lär sig någonting nytt. När man skrivit tillräckligt länge och tillräckligt mycket börjar texten kommunicera med en. Är man uppmärksam nog uppmärksam - och lyhörd - vet man att lyssna.

När texten har någonting att säga en, vill den oftast säga att man är fel ute. Eller att man inte tar ut svängarna tillräckligt. Eller att en av ens personer aldrig skulle säga den där lysande repliken (som man just håller på att knacka ned på tangentbordet). Eller göra det man ägnat hela dagen åt att fundera ut, eftersom det är helt okaraktäristiskt för dem..

Eller att man håller på att begå våld mot textens struktur. Eller logik.


Mitt råd är - lyssna till din text.
Ibland vet den mer än du gör.

Denna dagen, 2001

För femton år sedan satt jag i Telias kontorslandskap med radion på medan jag jobbade, jag tror det var så vi först fick höra om attackerna mot World Trade Center i New York. Så snart det kom ny information från New York eller Washington vred jag upp volymen på radion och kollegorna flockades runt mitt skrivbord.


Jag kommer inte att gå in på händelserna den gången och försöka analysera dem - så många andra kommer att göra det så mycket bättre. Istället skall jag fokusera på min egen reaktion, som förbryllade mig även om jag var rätt nöjd med det just då.

Det var som om jag splittade. Skiftade i olika lager. Som om jag hade tagit "panikungen" i kragen, slängt in henne i hissen och tryckt ned henne till källarvåningen där hon kunde springa i cirklar och vrida händer bäst hon gitte utan att vara i vägen för någon. Det som var kvar av mig?

Ah, jag minns att jag var kall och klar och logisk på ett sätt jag aldrig upplevt medan jag systematiskt genomsökte internet på jakt efter information. Under ytan kokade och sjöd det kanske, men ytan bestod - och "panikungen" stannade lydigt i källaren. Jag var praktisk, målinriktad och pragmatisk. Informationen jag ville ha tag i fanns på nätet - och den informationen skulle jag ha tag på.


Jag gjorde inte mitt jobb. Det här var inte min arbetsuppgift, ingenting jag var ålagd att göra. Det var en överväldigande, oemotsägbar drift att söka information - mer information än radiosändningarna försåg oss med, verifierad information från olika källor för att få en djupare och vidare förståelse för vad som skedde - och jag skulle ha tag på den.

Det var som ett slags researchbärsärkagång på over drive - och ett överbelastat internet skulle inte inbilla sig att det skulle kunna stå i min väg. Så, jag förmodar att jag bidrog till att sänka internet den där septemberdagen. Mea Culpa.


Jag vet inte riktigt vem den kvinnan var. Jag hade inte mött henne tidigare - även om hon måste ha funnits inom mig hela tiden - och jag kände inte igen henne som mig själv. Hon har ytterst sällan visat sig efter det. Och aldrig i denna skala.

Utom möjligen, stundtals, i CV-coachandet. Och i skrivandet.
Och när jag var tvungen att arrangera mammas begravning.


Och jäklar vilken researcher hon var!
Jag var.


Det var en märklig upplevelse, detta att se en sida av mig själv som jag inte kände till. Som jag aldrig anat. Som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag var förbryllad, men också exalterad. Jag vet inte om hon var den kvinna jag kunde ha varit. Eller om hon var en reservkraft, ett slags urkraft som bara framträdde i krislägen. Eller möjligen också i utpräglat kreativa situationer, fast då som ett slags skaparkraft.


På kvällen den 11:e september 2001, när jag omsider kommit hem, hämtade jag upp "panikungen" från källaren och återförenades med henne. Då kom känslorna. Och tårarna.

Svala fläktar i sommarvärmen

Ett tips i sommarvärmen för er som gärna skulle ha en fläkt igång men som inte tål drag på nacke och axlar. Ställ fläkten på golvet och rikta den mot benen.

Man slipper draget, man slipper fladdrande papper på skrivbordet, man slipper att får håret i ögonen (eller i munnen, om man äter) man riskerar inte att salladen blåser av tallriken - och det svalkar bättre än man kanske skulle kunna tro. Svala ben svalkar resten av kroppen.

Som alltid, de senaste åren...

...är det givetvis mer klöver i gräsmattan än i plånboken.

Texten ligger på operationsbordet

Text, kan stundtals vara något av det allra mest följsamma man kan jobba med. Andra dagar är texten det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja – som definitivt inte sammanfaller med ens egen.

Det har med tiden blivit allt mer uppenbart att inledningen på texten kanske inte hade den styrka den behöver. Prologen, som jag i och för sig var rätt nöjd med, var nog trots allt inte stark nog att fånga och dra in en läsare. Jag beskrev det för litet drygt en vecka sedan här. Och här.

Det var inget fel på prologen, jag gillar den verkligen. Men medan dess öppningsfras var hyfsat intressant fick den en inte att haja till på samma sätt som första meningen i första kapitlet.

Prologens styrka – eller avsaknad därav – är inte enda skälet till den här manövern. Ursprungligen hade jag tänkt låta läsarna sväva i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson. Men med tiden hade jag börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel.

Speciellt inte när jag lika gärna kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta en del av bakgrunden – vad som satt igång händelsekedjan, dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten – medan hon själv inte har en susning under hemresan.

Jag frågade mig själv hur jag själv skulle känna det, som läsare, om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll mig en skälig förklaring?

Ovisshet kan visserligen, väl hanterad, var spänningshöjande och intrigförtätande. Men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en vettig förklaring.

Så för någon vecka sedan gjorde jag ett experiment. Jag kopierade inledningen av min text, prolog och de båda första kapitlen och klistrade in i två dokument så jag hade två fullständiga versioner av inledningen. Sedan klippte och klistrade jag stora textpartier i det ena dokumentet och stuvade om det så som jag skulle vilja arrangera texten.

När jag var klar hade jag två vitt skilda versioner, en som såg ut exakt som inledningen av mitt manus och en som jag hade stuvat om rejält.

Jag har klippt ut den första scenen ur första kapitlet och klistrat in den som ny prolog, skiftat plats med dagens prolog som blir nytt första kapitel. Sedan skall jag skriva ett eller två kapitel efter det, innan jag återknyter med resten av dagens första kapitel (som måste bearbetas en hel del) som flyttats motsvarande steg framåt och blir tredje eller fjärde kapitel.

Det kändes som om texten blev skarpare i den senare versionen.


En nackdel är givetvis att jag bryter det kronologiska flöde genom texten jag hitintills hållit fast vid eftersom dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta det kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.

Det kändes bra. Som om situationen imploderade, långsamt men obevekligt – och man förstår varför – och desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs. Som om texten hade fått bättre flow.

Ja, det kändes som om det skulle kunna funka.

Men vid det laget var jag inte så säker på vare sig mig själv eller på texten som jag hade önskat – man blir lätt som blind för sin egen text när man kämpar som ihärdigast med den. Så jag skickade båda versionerna till min kompis Kerstin för genomläsning med fräscha ögon för att höra vilken inledning hon trodde på.


När jag hörde av Kerstin igen efter några dagar hade hon, liksom jag själv, fastnat för den nya versionen. Så efter noggrant övervägande, och en hel del förhalande och tvekan och velande, har jag beslutat mig för att lägga patienten – förlåt, texten – på operationsbordet och genomföra ett komplicerat ingrepp.

Operationen inleddes i går kväll, när jag klistrade in texten ur version två, parti för parti, på aktuella ställen i inledningen och färgade de kvarvarande partierna av den gamla texten (för den ligger kvar tills jag sett på det med utvilade ögon och är säker på att jag fått det rätt) i avvikande färger.

Nu återstår bara att göra en ny säkerhetskopia innan jag går vidare med nästa steg. Reduktion av den gamla texten.

Är patienten vederbörligen bedövad? Skalpell, tack!