Nio timmar efter andra sprutan...

så känns hjärnan som en bulldeg. Inte för att det är något fel på en bulldeg, de är fulla av liv och energi och slutresultatet brukar bli gott. 

Men en hjärna bör ha mer skärpa och fokus.

Jag jäser och mognar

Trött.

Ofokuserad.

Någon timme efter att jag fått sprutan (dos två), så var det som om någon slog av strömbrytaren för tillförseln av energi. 

Hjärnan är helt enkelt inte med på banan.

Och när jag försöker få den på banan så är den mest "varför då, då?"

Den är väl nöjd med att, likt en deg, jäsa och mogna och vill inte bli störd med andra ansträngande aktiviteter som bryter dess invanda rytm.

Hantera mig varsamt, tack!

Inga andra direkta symtom, peppar, peppar.

Förmodligen så blir det en tidig kväll. 

Fast med tanke på årstiden och lägenhetens (för att inte tala om sovrummets) västläge så dröjer det nog någon timme innan ljusförhållandena blir mer inbjudande för sömn.

Några tankar om varför pandemin träffat Sverige så hårt

Covid och Corona. Ord - namn - som vi i slutet av 2019 knappt hade hört. Annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal men kraftig influensaepidemi i Kina.

Men bara någon månad senare så började den influensaepidemin likt ringar på vattnet sprida sig långt utanför Kinas gränser. 

Först då började vi inse alvaret, för Kina hade i vanlig ordning varit luddiga och överslätande om hur illa det verkligen var. Hur smittsam och dödlig sjukdomen verkligen var. 

Under månaderna som följde tog sjukdomen plats i media, när den visade sig drabba riskgrupper runt om i världen med förödande kraft och fick sjukvården i många länder att gå på knä, och Corona och Covid blev nära nog hushållsnamn.

Också här i Sverige var sjukvården nära att gå på knäna när vi drabbades kanske oproportionerligt hårt jämfört med många av våra närmaste grannländer.

Varför?

Det är frågan som nog de flesta av oss ställer sig.

Vad är det som gör att vi sticker ut?

Jag har inte fler eller bättre svar än de flesta andra. Bara en handfull funderingar, som jag ska försöka sammanfatta här nedan.

1. Vi måste erkänna att vi har begått ett fundamentalt misstag som lade ned eller skrotade våra beredskapslager efter Sovjetunionens och Östblockets fall.
   
   Vad trodde man?
   
   Att ingenting någonsin mer skulle hota Sverige och svenskarna?
   
   Urbota, blåögda optimister.
   
   Det är dags att inse att säkerhet och framförhållning MÅSTE få kosta.
   
   
   
2. Vi måste erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   I decennium efter decennium har vi uppmanats att gå till jobbet sjuka av myndigheterna (känner ni igen er, Försäkringskassan?) och olika politiska och ekonomiska agendor som har gjort allt för att förhindra att vi verkligen tar hand om oss själva och tillfrisknar samt skyddar andra från smitta. Det har varit karensdagar hit och läkarintyg som måste skaffas fram dit innan man ens hunnit börja tillfriskna. 
   
   Åker ni kollektivt till jobb eller skola?
   
   I så fall har ni nog upplevt det. Hur någon nyser er i nacken medan någon annan hostar er i örat samtidigt som någon framför er sitter och snyter sig.
   
   Välkommen till svensk kollektivtrafik i förkylnings- och influensatider - en kongresshall för virus på grund av att sjukfrånvaron kostade för mycket och skulle åtgärdas.
   
   En stilla undran - är det rätt sätt att skapa en friskar befolkning?
   
   Dags att göra om och göra rätt.
   
   Skippa följande hinder för god och/eller återvunnen hälsa samt förmågan att visa omtanke mot sina medmänniskor och försöka skydda dem från smitta:
   a) Karensdagar
   b) Kravet på ett läkarintyg så tidigt
   c) Utförsäkring
   
   Är någon förresten pantad nog att tro att någon mirakulöst skulle bli frisk genom att bli utförsäkrad?
   
   Vårt sociala skyddsnät har rivits upp och är fullt av hål, som många faller igenom.
   Laga omgående dessa hål, som ni själva avsiktligt och kortsiktigt har förvållat, tack.
   
   
   
3. Och ännu en gång så måste vi erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   Inom sjukvården utgör i hög grad sjuksköterskor och undersköterskor dess ryggrad. Men hur långt tillbaka som helst så har dessa vardagshjältar varit sorgligt undervärderade lönemässigt.
   
   Samtidigt har ansvariga myndigheter fortsatt att i kostnadseffektivitetens namn skära ned kostnaderna inom vården och lägga ned sjukhus, stänga avdelningar och slimma organisationer. 
   
   År efter år så lägger landsting och regioner budgetar med tuffa besparingskrav - rena svältbudgetar - och skyller problemen på personalbrist. Inte en enda gång tycks de inse att det bästa sättet att locka mer personal vore att skapa drägligare arbetsvillkor, med en lättare arbetsbörda och mer mänskligt anpassade och mindre stressfyllda scheman samt självklart också en bättre löneutveckling.  
   
   Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan inte se att besparingskrav och svältbudgetar skulle vara det mest optimala sättet att skapa det slags uthållighet i vården som behövs när vi ställs inför vad som måste vara den värsta pandemin sedan Spanska sjukan.
   
   Det är dags att inse att svensk sjukvård MÅSTE få kosta.
   
   Samt att sjuksköterskor och undersköterskor ska ha de löner som de så väl förtjänar.
   Observera att en klapp på axeln inte på långa vägar är nog.
   Och i Coronatider definitivt inte heller välkommen - håll avståndet, tack!
   
   Samt att alla som jobbar inom vården ska ha tillgång till det slags skyddsutrustning som de behöver - när de behöver den - och att ingen räknenisse som inte tar riskerna i frontlinjen ska undanhålla dem den.
   
   
   
4. Och, ja, än en gång måste vi bita i citronen och erkänna att också när det gäller äldreomsorgen så har vi låtit snålheten bedra visheten.
   
   Det var meningen att våra äldre och sköraste, som utgör den allra främsta riskgruppen för pandemin, skulle skyddas genom att hålla sjukdomen borta från äldreboendena.
   
   Men tack vare att det systematiskt har sparats in på kostnaderna inom äldreomsorgen i decennier så saknades även där - kanske framförallt där - det slags skyddsutrustning som hade behövts för att skydda våra äldre. Smittan fick fotfäste på allt för många äldreboenden - och spred sig som en löpeld.
   
   Vi har under året som gått fått lär oss ett ord som få av oss kände till.
   Ett grymt ord.
   Överdödlighet.
   
   Det är dags att inse att en svensk äldreomsorg värd namnet och som vi kan vara stolta över MÅSTE få kosta.
   
   
5. En högre andel invandrad befolkning som har bristfällig kunskap i svenska har gjort det svårt att nå ut med relevant information till hela befolkningen, speciellt i särskilt utsatta områden.
   
   Detta gäller även information om vaccin och vaccination.
   
   Många människor i dessa områden är också låginkomstagare som jobbar i olika service- eller industriyrken och som därigenom inte har haft möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin. Som låginkomstagare så har de även i hög grad varit hänvisade till kollektivtrafiken för att ta sig till och från sina arbeten.
   
   
6. Dagens svenska bostadsstandard, med utgångspunkt från folkhemsidealen, kontra invandrade familjers storlek och sammansättning har visat sig vara långtifrån optimal. Beståndet av svenska hyreslägenheter har under lång tid, förmodligen sedan miljonprogrammets tid, huvudsakligen bestått av 1:or till 5:or, med en definitiv tyngdpunkt på 2:or till 4:or.
   
   Vilket har fungerat bra för för medelsvenssonfamiljer med ett till två barn.
   
   Invandrade familjer, vare sig det är i första eller andra generationen, har dock ofta större barnkullar. Det blir raskt trångbott, också i de förhållandevis fåtaliga 5:orna i förorterna om familjer på sex, sju personer ska tränga ihop sig på en yta som enligt svenska normer är avsedd för tre till fem personer,
   
   Ofta har man kanske också en äldre mormor eller farmor - eller morfar eller farfar - inneboende i lägenheten. Vilket leder till att man har svårt att skydda sina äldre släktingar från smittan.
   
   Vid trångboddhet får smittan lätt fäste och också möjlighet att sprida sig.
   
   Visst, det finns självklart större lägenheter. Men då oftast i innerstadens äldre hus, dit kötiderna för en hyresrätt kan vara flera decennier lång och där hyrorna många gånger också är höga. 
   
   Låginkomsttagare i utsatta områden har sällan heller möjlighet att välja den lösning som barnrikare men lite mer välbärgade familjer ofta väljer. Att skaffa det största hus de har råd med genom att köpa ett stort men nedgånget renoveringsobjekt så långt ut i kollektivtrafiknätverket som de bedömer att de rimligen kan bosätta sig och rusta upp det. Till och med nedgångna renoveringsobjekt kostar i de flesta fall nämligen mer än vad låginkomsttagare har råd med - och därtill kommer också renoveringskostnaderna.
   
   
7. En övertro från myndigheters sida att alla svenskar har smarta telefoner, egna datorer och bank-ID.
   
   Hallå?
   
   Ja, självklart - många har det.
   
   Men långtifrån alla.
   
   Datorer och smarta telefoner kostar pengar och många utsatta grupper har inte råd att skaffa sig detta. Eller väljer kanske att prioritera mat, kläder och medicin framför dyra teknikprylar som inte är absolut livsnödvändiga.
   
   Sedan går mobiler och datorer förr eller senare sönder, varvid ett bank-ID också försätts ur funktion tills man kanske så småningom får råd att skaffa ersättningsutrustning.
   
   Sedan har vi ett teknologiskt kunskaps- och bekvämlighetsgap som man har valt att blunda för då många äldre saknar kunskap om eller inte känner sig bekväma med datorer, smarta telefoner eller att använda bank-ID.
   
   Och slutligen också att bankerna av säkerhetsskäl kontinuerligt höjer kraven på den tekniska utrustningen för att man ska kunna använda sitt bank-ID. Så förr eller senare så blir den dator eller den smarta mobilen man köpt utdaterad och obsolet.
   
   Så att utgå från att alla ska ha möjlighet att boka tid för vaccinering digitalt är både naivt blåögt, överdrivet optimistiskt och saknar verklighetsförankring.

Det finns långt fler frågor att ställa. Och många, många fler svar - som förmodligen är både klokare och utförligare - som inte ryms här.

Men för att summera tankarna så här långt så kommer det ner till att vi måste vara förberedda på värsta - och att det måste få kosta att var det. 

Att såväl vård som äldreomsorg måste prioriteras upp och att det måste få kosta. 

Att människors hälsa och förmåga att återvinna den samt visa hänsyn mot sina medmänniskor inte får avsiktligt eller oavsiktligt saboteras av svenska kommuner, landsting eller myndigheter och de direktiv dessa får från politiskt håll för att skära ned kostnaderna.

Att vi allesammans måste ta vårt ansvar, var förnuftiga och solidariska samt ha omdöme och tillförsikt. Samt, framförallt, hålla ut.

Vi har förlorat allt för mång.
Vi måste göra bättre i framtiden.

Vaccinering och giktsmärtor

I onsdags fick jag min första dos av Pfizer-BioNTech COVID-19 vaccin. 

Ett litet steg åt rätt håll. 

Nästa dos blir i början av juni.

Jag fick inga allvarligare biverkningar. Blev allmänt trött och hängig och ville gärna ta en tupplur ungefär varannan timme. Vet inte med säkerhet om jag hade feber, hade vare sig energi eller ork att leta fram febertermometern och ta tempen men känslan i sig sade att det nog var sådär trettiosju komma någonting. Kanske trettiosju komma fem, eller däromkring. Inte mycket att tala om, med andra ord. 

På torsdagen fick jag ont i vänster överarm, där jag hade fått sprutan. Det gjorde inte ont när armen hölls stilla eller när jag satt vid datorn eller så. Men om jag böjde armen bakåt, när jag skulle trä armen i en koftärm eller jackärm t.ex. så blev det vilda protester (som ackompanjerades med några märgfulla fraser som åberopade potentaterna på det hetare stället).

Under fredagen började smärtorna i överarmen att ge med sig och det gjorde så småningom också feberkänslan och tröttheten.

Men smärtorna i vänster arm var ingenting mot de i höger hand och handled.

Jag bör kanske påpeka att den smärtan hade absolut ingenting med vaccineringen att göra, den berodde på den omedicinerade giktattacken som jag skrev om i en bloggpost förra helgen. 

Att attacken är omedicinerad beror annars på att medicinen är restnoterad hos apoteket - samtliga apotek, inte bara hos en enstaka apotekskedja - och ingen riktigt kan säga när den kommer att finnas i lager igen. 

Jag har utan någon större framgång kämpat de senaste veckorna med att få en ersättningsmedicin (som jag tål) utskriven. Det är en historia för sig, som jag inte kommer att ta upp här, men när undersköterskorna och sjuksköterskorna på vårdcentralen fick se min svullna och deformerade högerhand när jag var där för vaccineringen så menade de att så där kunde jag inte ha det och gick på krigsstigen och skakade fram en akut läkartid åt mig.

Jag fick en esättningsmedicin utskriven i fredags och nu, två dagar senare, så börjar den ge effekt. Höger hand börjar sakta kännas mer som en hand och mindre som en värkande, smärtande, svullen och oduglig klump.

Det är dock lång väg kvar tills jag får tillbaka full funktionalitet i höger hand.

Men varje litet framsteg är självklart värt att glädjas över.

Och ett stort, stort tack till underbara undersköterskor och sjuksköterskor som inte ger sig när de ser någon som har ont!

2020 - En dyster summering av ett märkligt år

2020 - ett år likt inget annat.

Fast det kan man väl förmodligen säga om de flesta år.

Men jag undrar nog ändå. Nog sticker väl 2020 ändå ut litet extra?

Kanske är det pretentiöst att skriva vad som i realiteten är en årskrönika, men det har varit en räcka av gråare än gråa dagar och ett på det stora hela miserabelt år och det känns som om det behövs någon form av bokslut. Ett årsbokslut, om man så vill.

Det här är ett litet försök att sammanfatta fragment och minnesbilder, även om det kanske inte blir någon fullständig bild.

Som sagt, fragment. 

Av ett år. 

Om vi börjar inhemskt så har det inte direkt sett för roligt ut.

Skjutningar. Sprängningar. Knivdåd.

Vi håller ju fan på att bli precis som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Som om det inte räcker med Corona.

Covid och Corona. Ord - namn - som vi vid den här tiden för ett år sedan knappt hade hört, annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal influensaepidemi i Kina.

Som på bara någon månad visade sig svälla till en pandemi som svepte långt utanför Kinas gränser som ringar på vattnet med en smitta som drabbade de mest utsatta riskgrupperna runt om i världen fruktansvärt hårt och fick sjukvården i många länder att gå på knä.

En hyllning till alla som sliter inom vården.

Och en stilla tanke till alla som kanske inte hade behövt dö, om vi bara hade varit mer förberedda för detta. 

Ett annat namn som få eller inga av oss hade hört vid den här tiden för ett år sedan är Anders Tegnell, som under året nära nog har blivit ett svenskt hushållsnamn.

Men, ut i världen igen. 

Nu ser det ut som om allt är öppet för att EU splittras genom Brexit.

Jag begriper inte hur britterna tänkte och alltjämt tänker.

Jag menar, om de har låtit sig förföras av rosigt nostalgiska drömmar om det brittiska imperiet så är jag ledsen att behöva meddela att det tåget har gått sedan länge.

Och varför har annars några av grundarna av den Europeiska Unionen och dess inre marknad valt att reducera sig själva till en isolerad önation där de inhemska splittringarna nu ofelbart kommer att blossa upp?

Nå, vi fick i alla fall ett avtal .

Om än i sista sekunden.

På den positiva sidan så bestämde sig ju faktiskt också just USA sig för att göra rent hus i sitt mest kända hus och avhysa dess nuvarande gapige och impopuläre innevånare.

Alltid någonting.

På det stora hela så blev det en rätt dyster nyårskrönika. Så här, på årets sista dag, så infinner sig en känsla av att vi nog sällan har sett fram så mycket mot att se det sista av ett år som vi är nu är se det sista av 2020 eller så förhoppningsfulla att 2021 ska bli ett bättre och mer positivt år.

Tillbaka till milt och blaskigt igen

Den korta vinterkänsla som julen trots allt bjöd på, den är över. Vi är tillbaka till milt, grått och regnigt. Vilket har varit den dominerande väderleken sedan i november.

Tillbaka i vardagen överlag.

Fast inte ens vardagen är sig lik.

På samma sätt såsom just ingenting har varit sig likt under större delen av detta coronaår.

Jag håller mig lydigt hemma och undviker shoppingcentrum, undantaget en kort tur till ett närbeläget centrum för att proviantera - julmaten är slut! - och uträtta ett apoteksärende.

Sedan har vi ministrar som titt som tätt rantar runt i julhandeln och mellandagsrean.

Just fina förebilder för oss andra.

En julhälsning från bloggen

Så blev det omsider jul också i år.

Kanske är det en annorlunda jul för många, kanske är det så för dig och de dina så här i coronatider.

För mig är det en jul som vanligt. 

En solojul, alltså. Som det har varit sedan mamma gick bort, så jag är något av en veteran. 

Och därtill en jul med begränsade ekonomiska resurser. Men det finns i alla fall färdigskivad griljerad julskinka, gott bröd, ett par goda ostar, saffransbullar och pepparkakor - och vad mer behöver man egentligen?

Ja, ja, självklart - en Jansson.

Men Janssons Frestelse fick utgå ur menyn redan förra året, på grund av gikten. Ansjovis hör tyvärr till sådant som står på förbjudetlistan. Sådant som jag måste avstå från för att undvika giktattacker.

Sill står också på den listan, även om inlagd sill är struken från menyn sedan länge eftersom matsmältningssystemet inte gillade det lika mycket som vad jag gjorde.

På den positiva sidan så bjuder Julafton 2020 på kyla, frost och strålande solsken här på Södertörn. Även om det kanske inte är snö på marken så ser jag i alla fall en massa frostvita tak!

 

Sedan bjuder julhelgen också på en hel del härlig skrivtid, som jag givetvis tänker ta vara på på bästa.

Och, ja, det finns självfallet choklad!

Hoppas att ni får en så trevlig julhelg som möjligt, även om förutsättningarna kanske är annorlunda i år.

Gör det bästa av den. Tänd ett ljus. Spela din favoritjulmusik. Var rädda om varandra.

Ett före och ett efter – livet i Coronatider

Här om dagen så var jag tvungen att ändra två besök på min vårdcentral (årliga hälsocheckar, inget annat), som hade bokats in lite väl tidig och skulle ha inneburit att jag skulle vara tvungen att åka buss i rusningstid. 

Bussturer som SL varnar för att många reser med i sin reseplanerare med en orange varningsikon.

Ingen bra idé om man vill hålla sig Coronafri och frisk.

Så jag ringde vårdcentralen för att ändra tiderna och när jag pratade med undersköterskan så hörde jag plötsligt mig själv säga:

”Jag tänkte som före Corona”.

För de här tiderna, de hade varit perfekta för mig – före Coronatider och pandemier.

De låg på morgonen, eller den tidiga förmiddagen, och hade inte splittrat upp dagen ohjälpligt med tanke på att jag är tvungen att ta bussen till vårdcentralen.

Men det är uppenbart att jag måste börja vakta på min hjärna, för det finns ett före och efter Corona. 

Hur man agerar. Hur man planerar. 

Hur man får tillvaron att fungera så friktionsfritt och säkert som möjligt.

Hur är det med er?

Har er hjärna greppat alla aspekter av att leva mitt i stormens öga?

Eller kanske snare mitt under en pandemi.

Med ett före Corona-tänk och hur man nu måste tänka, planera och agera.

Eller upptäcker ni plötsligt att ni gjort en logisk tankevurpa och tänker så som ni skulle ha gjort innan Corona och pandemin?

Ibland sträcker jag mig efter fjärrkontrollen

 Sedan kommer jag på att fjärrkontrollen är undanlagd. 

Att tvn, det gamla bojsänket till tjocktv - den analoga antikviteten som ändå höll på att ge upp andan, man som jag hade hoppats skulle hålla ut tills jag fick råd att köpa en ny (eller bättre begagnad) tv - nu är avstängd och står där som en tyst påminnelse om ett av vår tids största mediala svek.

Att vissa bolag inte har något som helst sinne för timing.

Tack för det, Com Hem.

Tack för att ni tog tvn och nyhetsflödet och presskonferenserna om coronapandemin - och också vissa bra program på de två kanaler som min stackars antika, analoga tv fortfarande lyckades få in - ifrån mig.

Dålig timing, Com Hem.

Maximalt dålig timing.

Och maximalt dålig fingertoppskänsla när det gäller att motsvara kundernas behov i kristider.

Men över till den ironiska tvisten.

Hyresvärden har nämligen dragit in fiber från en konkurrent i fastigheten.

Ett alternativ som är betydligt billigare (och den enda anledningen till att jag inte hade bytt var att tvn var en antikvitet och att jag inte ville riskera att få in de få kanaler som jag trots allt ändå fick in).

Men nu togs också de ifrån mig, mitt under en pågående pandemi.

Så ni ska nog inte räkna med att få mig tillbaka, även om jag en dag har möjlighet att skaffa mig en digital tv.

Ni har nog bränt era skepp.

Riktigt rejält.

Man ska nämligen inte överskatta kundlojaliteten heller.

Blir vi förbannade, så drar vi.

Ni kanske borde ha tänkt på det, Com Hem.

Önskar vänner och följare en trevlig Nationaldag

Jag vill härmed passa på att önska vänner och följare på bloggen en riktigt trevlig nationaldag.

• Även om den kanske blir betydligt stillsammare, så här i coronatider, än vad den har varit på många år.
• Även om ni kanske inte kan samlas på de vanliga ställena och fira tillsammans så som har blivit er tradition.
• Även om ni kanske inte kan fira den med nära och kära.

Fira med omtanke och hänsyn och var rädda om er och om varandra.

På den positiva sidan så är sommaren här, syrenerna blommar, tornsvalorna - förlåt, tornseglarna - har anlänt och när det gäller corona så tycks vi vara på väg utför puckeln. Man får ta vara på de små glädjeämnena.

Dansk skit och dubbelmoral

Den här syrligheten, och kängan som följer med den, den är riktad mot Danmark och ett jäkligt puckat besluts som har fattats där.

Orenat avloppsvatten skulle släppas rakt ut i Öresund

På grund av förarbeten för att bygga nya bostäder i Nordhavn i Köpenhamn så planerar man att släppa ut 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten i Öresund under den tid (fem dygn) som det ordinarie avfallsröret är otillgängligt.

Läs mera om den här "skiten" på SVT Nyheter.

• 290 000 kubikmeter motsvarar förövrigt uppemot 200 fyllda simbassänger.
   
• Beslutet kan också utgöra ett brott mot Esbokonventionen, då man från dansk sida inte hade meddelat svenska myndigheter om det planerade utsläppet i god tid.

Kritik mot utsläpp av orenat avloppsvatten, från ömse sidor sundet

Planerna att släppa ut orenat kloakvatten i Öresund har väckt vrede på ömse sidor om sundet - hos såväl danska som svenska politiker, myndigheter, organisationer och experter. 

Utöver den allmänna äckligheten och otrevligheter som att avföring kan spolas upp vid badstränder så har bland annat den Danmarks naturskyddsförening också varnat för ökad algblomning.

Det har också riktats kritik mot att svenska myndigheter inte hade meddelats i tid.

Kritik har också riktats mot valet av tidpunkt. Just så här års så ökar ett sådant här utsläpp både risken för kraftigare algblomning som den för att badande på såväl danska som svenska stränder riskerar att utsätts för orenat kloakvatten.

Risken med coronavirus i avloppsvatten

Men speciellt upprörande är det att man i dessa Coronatider har uppmätt spår av coronavirus i orenat avloppsvatten i flera olika reningsverk - förmodligen även i danska reningsverk.

Och nu vill danskarna  dumpa sin skit (inklusive coronavirus) i Öresund.


Frågan om dansk skit och dubbelmoral är något av en vattendelare vid Öresund.

• Först så är ni på danskt håll kritiska till våra svenska rutiner kring coronavirus och smittspridning under den pågående pandemin och rädda för hur det skall påverka er.
   
• Och sedan så vill ni dumpa 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten, som kan innehålla coronavirus, rakt ut i Öresund?

Hm...

Ibland, alltså...

Kära Danmark - kära danskar - ni har möjligtvis inte huvudet under armen och bär omkring på det?


Ni kan, oavsett vad ni tror, inte både äta kakan och ha den kvar.
Och om ni äter kakan, så kommer den så småningom ut i avloppsvattnet.

Torsdagen som gick åt helvete

Gårdagen skulle man, i sin helhet, kunna arkivera i runda arkivet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men jag orkar inte.

Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:

• Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.
  
  Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).
  
  "Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
  Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.
  
  Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.
  
  Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.
  
  Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.
  
  Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...
  
  "Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"
  
  (Otacksamma fotjävel!)
  
  Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.
  
  Då...
  
  "Det är rätt kallt här nere!"
  
  Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.
  
  Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.
  
   
• Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.
  
  Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).
  
  Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.
  
  Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.
  
   
• Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.
  
  Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
  Som om jag var fel person, på fel plats.
  Vid fel tidpunkt.
  
  Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.
  
  Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
  Och helt fel.
  
  Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.
  
  Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.
  
   
• Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.

Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.

Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?

Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre. 

För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.

Halvt skrämmande, halvt fascinerande statistik

Det är alltså siffrorna och statistiken kring Coronapandemin och lågkonjunkturen och alla de varsel som har följt i dess spår, som jag avser.

Se statistiken rörande varsel i corona­virusets spår på SVT Nyheter.

Till och med för mig, som har upplevt flera av kriserna, och personligen drabbades av IT-bubblan vid millennieskiftet, så är detta både fascinerande och lite skrämmande siffror.

Ännu en syrlighet i Coronatider

Japp. Det är dags för ännu en syrlighet i Coronatider.

Också denna gång så riktar jag kängan västerut. Och tar sikte på ett riksärkepucko i den absoluta internationella världsklassen som aldrig upphör att förvåna omvärlden med sina bisarra, besynnerliga utspel av dåligt omdöme, dålig smak och ren hårresande idioti.

Ni vet redan vem jag talar om?

Ah, det förvånar mig inte.

Karln som lider av ett enormt uppblåst ego, obotlig faktaresistens och som älskar att höra sin egen röst – oavsett vilka intelligensbefriade floskler han nu än häver ur sig.


Det senaste utspelet under veckan var att han ansåg att man borde injicera eller spruta in handsprit i sjuka personers lungor för att bekämpa coronaviruset, allt enligt tesen om att om handsprit tar kål på virus på händerna så borde det även ta kål på det i lungvävnaderna.

Att det med mycket stor sannolikhet även skulle ta kål på patienten, det verkade han just inte fråga efter.

Karlns faktaresistens är häpnadsväckande, hårresande och skrämmande farlig. Eventuellt, i värsta fall, livsfarlig.


Varför skriver jag så?

I kristider så är folk oroliga och ängsliga och mer benägna att lyssna på nationens ledare.

Vi gör det också, här i Sverige. Men vi har åtminstone Stefan Löfven som är sansad, saklig och statsmannamässig och håller sig till fakta och förnuftiga rekommendationer. Och som dessutom lyssnar på experterna.

Arma USA har dock haft extrem otur. Inte bara har pandemin slagit extremt hårt mot dem. De har sitt milt sagt egenartade sjukvårdssystem där det är plånboken som styr. Dessutom så har de fått den där faktaresistenta gaphalsen som, i sedvanliga utbrott av ”jag vet bäst” uppblåst ego, kan häva ur sig vilka idiotiska utspel som helst på halsen.


I spåren av det senaste urbota korkade utspelet, som han nu försöker backa ifrån med hänvisning till att han var sarkastisk, så var tillverkarna av handsprit i USA tvungna att gå ut med varningar om att man inte skulle dricka eller injicera eller spruta in handsprit för att skydda befolkningen från att skadas eller skada sig själva.

Faktaresistens, kan vara dödlig.

Det skulle rentav av kunna anses som en pandemi i sig självt.

Och då alldeles speciellt om den drabbar en nations ledare och en ängslig och orolig befolkning, som även de i vissa fall lider av mer eller mindre allvarligt utbredd faktaresistens, lyssnar på vad han har att säga.


Även om det kanske inte är min sak, så skulle jag ändå vilja råda amerikanarna att lyssna på vad karln än häver ur sig med en sund och rejäl dos av skepsis och självbevarelsedrift.

Tillämpa även god mental hygien i form av källkritisk faktagranskning, i förebyggande syfte, innan ni sväljer några råd som han häver ur sig.



Avslutningsvis så är min kommentar om karlns idé om att injicera eller spruta in handsprit i lungorna för att bekämpa coronaviruset följande:

”After you, Mr President!”

* Jag är givetvis sarkastisk.

Eller kanske inte.

Nya syrligheter i Coronatider

Strax före Påsk, under en pressträff i Vita Huset, fick Donald Trump - som har fått oerhört mycket kritik för sitt agerande i början av coronakrisen, då han arrogant och systematiskt tonade ner allvaret med viruset och risken för en pandemi - en fråga om vad han (just rätt person att fråga) skulle ge för råd till länder som är emot social distansering och tog då upp Sverige som ett exempel.

”De är inte så många” svarade han. ”Nästan alla som utövat det stänger nu ner. Storbritannien till exempel. Det pratas om Sverige, men Sverige lider väldigt svårt”.


Hm. Gör vi det?

Vi har det kanske kämpigt och sjukvårdpersonalen gör heroiska insatser i en väldigt tuff situation och skall ha en stor eloge. Och alla vi andra, som har möjlighet att göra det, jobbar hemifrån efter bästa förmåga och undviker att ge oss ut om det inte är för att proviantera eller köpa medicin.

Och det verkar faktiskt funka riktigt bra.

Det stora problemet är väl att det saknas tillräckligt med skyddsutrustning för vårdpersonalen. Samt givetvis att smittan, trots ansträngningarna att skydda just de äldre, nu tyvärr har tagit sig in på många äldreboenden (möjligtvis, förmodligen ganska säkert, eftersom vårdpersonalen inte har fått tillgång till adekvat skyddsutrustning alternativt instruktioner från arbetsgivare eller myndigheter att inte använda dem) och slår hårt där.

Jag vet inte – vad har Trump egentligen har emot Sverige?

Av outgrundlig anledning så tycks han älska att hålla upp oss som ett avskräckande exempel när han behöver undvika inhemsk, amerikansk kritik.


Nå, tillbaka till Trumps utalanden.


”Alla tittar på alla andra och hittills gör nästan alla länder samma sak som vi gör” sade Trump vidare vid pressträffen i Vita Huset.


Hm. Nej. Som tur är.

Det har framkommit att Trump redan i november, genom amerikansks signalspaning, hade blivit informerad om ett farligt virusutbrott i centrala Kina. Men med sin sedvanliga strutsmentalitet så nonchalerade han det och stoppade huvudet i sanden.

Sedan fortsatte Trump – månad efter månad – att envist att tona ned allvaret med virusutbrottet. Han förnekade systematiskt och envist hur svår sjukdomen verkligen var och viftade bort riskerna för en pandemi. På sitt sedvanliga vis, i sina karaktäristiska koleriska utbrott så fortsatte han att kalla det för fake news, överdrifter och hysteri.

Under december, januari, februari och även första halvan av mars fortsatte Trump att undervärdera situationens allvar och förringa riskerna.

Idag betalar hundratusentals amerikaner priset för hans tillkortakommanden.

Allt för många med sina liv.

Andra med förlusten av sina anhöriga.

Under de senaste veckorna har Trump dock tvingats inse situationens allvar och har försökt ta tag i den. 


”Om vi inte gjort det hade hundratusentals fler människor dött” fortsatte Trump.


Det skall inte förnekas att Trump-administrationen faktiskt har vidtagit en rad åtgärder och lanserat ett av världen kanske mest omfattande ekonomiska stödpaket.

Men hur mycket Trump-administrationen än satsar, så kommer den satsningen för sent för hundratusentals amerikaner som redan har smittats på grund av Trumps långvariga nonchalans inför situationens allvar.

Jag är inte så insatt i hur detta stödpaket ser ut men efter vad jag förstått så har det en ganska omfattande tyngdpunkt på att kanske snarare rädda ekonomin, än att rädda liv.

Så jag förstår att Trump försöker finna syndabockar, det är ju självklart enklare och bekvämare än att axla sitt eget ansvar. Hundratusentals fler människor kommer att dö på grund av hans klumpiga och kortsiktiga sätt att hantera situationen, och det är kanske svårt att acceptera för en 100%-igt självcentrerad gammal man som tror att han alltid vet bäst. 

Och han börjar väl också känna av att det kryper allt närmare nu, sedan Boris Johnson visat att inte ens statschefer går säkra. 

Trump tillhör minst en, förmodligen flera, riskrupper. Han är 70+, han är överviktig eller på gränsen till överviktig (ytterligare en riskfaktor) och han har ett koleriskt och explosivt temperament vilket hos överviktiga män i hans ålder kan indikera högt blodtryck (ännu en riskfaktor). Ett sådant temperament och utåtagerande sätt kan för en man i hans ålder och med hans vikt också vara påfrestande för hjärtat.

Men varför just Sverige?


Ah, möjligen eftersom Bernie Sanders framhåller oss som ett föregångsland - med andra ord som att vifta med ett rött skynke framför nosen på en självcentrerad ärkekapitalist som Trump.


Vi måste verkligen vara en törntag i tassen på karln.


Sedan dess så har det fortsatt med det ena efter det andra märkliga utspelet från Trumps sida, där han försöker vältra över skulden och ansvaret på någon annan - från Sverige till Kina till WHO.

Inkonsekvent, som alltid, har Trump givetvis också varit. Nu ivrar han istället för att öppna upp USA igen, oavsett riskerna för medborgarnas hälsa eller i värsta fall liv. Bland hans utspel har det med närmast förbluffande cynisk tydlighet framgtått att Trumps åtgärder överlag snare är inriktade på att rädda den amerikanska ekonomin - och tillfredställa hans kärnväljare - än att rädda människors liv och hälsa.

Allt under det att tusentals amerikaner dagligen insjuknar och dör i pandemin.


Man skulle nog med fog kunna påstå att Trump-administrationens hantering av Coronakrisen har varit ett skolexempel på krishantering med en åsna vid rodret.

Om det har funnits ett fundamentalt fel att begå, så nog fasen har karln lyckats hitt det. 

Och det alltid vid absolut värsta tänkbara tillfälle att begå det.


Det är inte utan att också någon som är nära nog ateist är frestad att säga: "God save America".

För någon annan lär inte göra det.

Speciellt inte Trump.

Det tog tid, men nu är den min!

Har ni också haft svårt att få tag på handsprit under Coronakrisen?

Det har i alla fall jag. Så före Påsk tingade jag en flaska handsprit på Apoteket i Skogås - och i går hade den kommit.

Hitintills hade jag fått använda Alsolsprit för att desinficera händerna.

Och säga vad man vill om Alsolsprit, men det är litet för starkt för att använda på .på daglig basis. Min händer är konstant nariga och spruckna, trots flitigt användande av handkräm. Och det är nog inte heller så nyttigt.

För att skona händerna så hade jag börjat sprita dem enbart när jag hade varit ute - och det är väl inte heller direkt lyckat.

Men nu har jag till syvende och sist äntligen fått riktig handsprit och hoppas på en förbättring av situationen.

Önskar vänner och bloggföljare en trevlig Påsk!

Det är litet annorlunda i år för de de flesta. Vissa kan inte träffa sina nära och kära, andra kan inte resa till landet eller till fjällen och åter andra har förlorat sina jobb eller riskerar att förlora dem.

Vissa vågar inte ge sig ut, andra har blivit avrådda från att göra det.

Så också Påsken kom att bli litet annorlunda i år.

Jag önskar er alla en trevlig Påsk. Hoppas att ni har det bra, var ni än befinner er och vad ni än gör.

Var rädda om er.

Reflektioner i Coronatider

En sak som dessa Coronatider har medfört är att man i under dagar av isolering i social distansering, frivillig karantän och hemförlovning/hemarbete onekligen får mer tid än vanligt över för reflektion och kontemplation.

En sak som t.ex. slog mig under gårdagen, långfredagen, var hur mycket vår tillvaro just nu påminner om min barndoms långfredagar under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.

På den tiden var allting nedstängt under långfredagarna och allting som var roligt, underhållande och nöjsamt var antingen förbjudet eller ansågs som olämpligt.

Man höll sig hemma, i lugn och stillhet, kanske blev det en promenad eftersom det ansågs hälsosamt och passande (men också dessa skulle hållas i relativ stillhet) och sedan blev det en bit mat.

Känns det igen?

Ungefär som i dessa Coronatider.

Fast på den tiden så var allt, till och med livsmedelsbutikerna, nedstängda.

Hur upplever ni den rådande situationen och isoleringen under social distansering, frivillig karantän och/eller hemförlovning och hemarbete?

Vad gör ni för att hålla er sysselsatta? För att hålla er aktiva?

För att hålla humöret upp?

Jakten på handsprit i Coronatider och andra nödlösningar

Min fåfänga jakt på handsprit har varit milt sagt frustrerande. I vartenda apotek, oavsett vilken apotekskedja de tillhör, så har hyllorna med handsprit gapat tomma i mer än en månad.

Jo, visst, de får in handsprit.

Små lager, som går åt som glass i solsken.

Sporadiskt och inte särskilt ofta.

Och aldrig de ytterst få gånger som jag ger mig ut ur tryggheten i min lägenhet för att proviantera mat och andra nödvändiga förnödenheter (t.ex. toalettpapper, som nu faktiskt börjar finnas i butikshyllorna).

Så i går var jag in på apoteket och tingade en flaska handsprit ur nästa leverans. De skall ringa när den kommer in, så får jag åka och hämta den.

Hoppas att det funkar, för hitintills så har jag fått desinficera händerna med gammal Alsolsprit (flaskan som jag hittade i kylskåpet gick ut 2017).


Nu frågar ni er kanske varför jag hade Alsolspriten i kylen?

För några år sedan så hade jag ett slags eksem med vätskande blåsor på smalbenen. De skulle göras rent dagligen med Alsolsprit för att hålla det så sterilt som möjligt, men det sved så jäkligt att jag var tvungen att kyla Alsolspriten för att härda ut.

Sedan blev flaskan helt enkelt bortglömd där, längst in i kylen,


För att sammanfatta det hela, så var det tur i oturen att jag hade den bortglömda flaskan i kylen. För det är det enda som jag har haft att desinficera händerna med.

Enda problemet är att Alsolsprit nog är lite för starkt. Trots att jag smörjer händerna så gott som hela tiden med handkräm så är händerna nariga och jag har självsprickor på knogarna.

Det har varit en lösning, men den lösningen håller inte i längden.

Hoppas, hoppas att jag får den där flaskan med handsprit.

Syrligheter i Coronatider

Här om veckan så rapporterades det på SVT om ryska desinformationskampanjer om Coronakrisen och Coronaviruset mot väst. Någonting som ryska representanter menade var rent nys, vilket är deras standardreaktion beträffande den typen av avslöjanden.

Som den gamla säkerhetsmänniska som jag är, så tar jag dock det påståendet med en nypa salt. Av hävd förnekar ryska myndigheter – och, under min tid på säkerhetsidan, sovjetiska myndigheter – med det bestämdaste att de har fingrarna i kakburken. Också när de ertappas med kaksmulor under naglarna och spår av halvsmält chokladkräm på fingertopparna.

Definitivt desinformationskampanj.

Jag ställer mig dock rätt frågande till klokskapen i att i dessa tider bedriva desinformationskampanjer om Coronakrisen och Coronaviruset.

Vore det inte betydligt bättre att bättre att bedriva desinfektionskampanj? Eller tror de ryska myndigheterna att Coronaviruset skall stanna vid den ryska gränsen och respektera den?

Nej, mina kära ryssgubbar, en desinfektionskampanj ligger i ert bästa intresse. Tvätta händerna enligt trettiominutersregeln…

Oops!

Där höll det på att bli en desinformationskampanj av min lilla desinfektionskampanj!

Trettiosekundersregeln, skall det givetvis vara.

Använd tvål och varmt vatten och tvätta händerna i trettio minuter…

Oops, igen!

Trettio sekunder, skall det givetvis vara.

Alltså, använd tvål och varmt vatten och tvätta händerna i trettio sekunder – översida av händerna, undersidan av dem och mellan fingrarna. Glöm inte tumgreppet, undersidan av tummarna och handlovarna.

Avsluta med handsprit.

Det håller era händer rena och säkra och smittfria. 

Visst är det trettio väl investerade minuter?

Ah, OK, sekunder.

Fast det är klart, kära ryssgubbar, om ni tvättar händerna i trettio minuter så får ni mindre tid över att ställa till ofog för andra i kristider.

Det skulle också undanröja spåren av att ni har haft fingrarna i kakburken, inklusive kaksmulorna under naglarna och spåren av halvsmält choklad på fingrarna.

• Försök att en gång för alla fatta att vi är i den här krisen tillsammans.
• Försök vara rädda om varandra, istället för att försöka fördärva för andra.
• Bedriv bara desinfektionskampanjer, om ni nu prompt måste bedriva kampanjer.

Det, var dagens Syrligheter i Coronatider.

Ett matdilemma i Coronatider

Jag är van att äta mina vardagsluncher på restaurang, som hämtmat eller färdigrätter från ICAs sortiment. Det har varit min garanti för att jag så gott som dagligen får i mig en varierad och hyggligt väl balanserad kost.

Så nu, i dessa Coronatider, när vi är hemförlovade och skall arbeta hemifrån så ställdes jag inför ett litet oväntat dilemma. Hur skulle jag nu se till att jag fick i mig erforderliga näringsämnen för att inte försämra min hälsa?

Jag bör kanske nämna att jag inte är särskilt road av matlagning - chansen att ni en dag finge se mig i Sveriges Mästerkock är försumbar. 

Min matlagning sträcker sig ungefär till att slå in en fryst laxbit i ett foliepaket, låta den stå och sköta sig själv i ugnen i så där en och en halv timme och sedan snabbt koka upp litet potatismos och servera med någon färdig sås.

Det funkade medan jag kunde äta mer varierade luncher av god kvalitet. Det funkade inte i längden när jag var hänvisad till min egen matlagning.

Eftersom mars av olika anledningar var en tight månad ekonomiskt sett så hade jag inte heller råd att köpa färdigmat för flera veckor framöver.

Så vad kunde jag göra för att variera min kost och se till att jag åt mer balanserat?

De frysta laxbitarna utgör fortfarande stommen i min matlagning - jag försökte få tag på frysta torskryggar också, men de var slut i butiken. Däremot så fick jag tag på på fryst rödspätta samt ett par ost- och  broccolipajer. 

Detta kompletterade jag sedan med bland annat påssallad (Mâchesallad), ärtskott, smörgåsgurka, soltorkade tomater och olika konserver (bland annat vit sparris och kronärtskockshjärtan på burk) samt frukt och bär. 

Det är kanske inte en perfekt lösning. Men den är bättre än den jag hade tidigare.

Man måste vara lösningsorienterad. Och finurlig.

Jag sitter inte i karantän, jag är kry, men jag vill inte ge mig ut allt för ofta - speciellt inte som jag måste åka med kollektivtrafiken för att komma till min närmaste ICA-butik. 

Det innebär att jag varje gång får köpa så mycket som jag har råd med, som också har förutsättningar att hålla sig fräscht och aptitligt så länge som möjligt.


På en front är läget dock under kontroll. 

Andra går kanske lösa i toapappershyllan. Så länge som jag har åtminstone ett per rullar kvar så gör jag andra prioriteringar och styr kundvagnen mot ostdisken eftersom det är min bestämda uppfattning att ett hushåll utan ost, är ett hushåll i kris..

Jag har fyra olika sorters ost!