Ostkris nära förestående

Förra torsdagen så förkunnade jag stolt att det åtminstone inte rådde någon krisstämning i det här hushållet på ostfronten. Jag förkunnade till och med, med stolthet, att jag hade fyra olika sorters ost.

Problemet är att "hade" var nyckelordet.

I slutet av helgen så hade ostarna reducerats till tre stycken. Sedan i tisdags till två. Och sedan i torsdags till bara en - och den var på upphällningen.

Vad kan jag säga?
Jag tillhör ett släkte av hängivna ostomaner!


Och i fredags var det här hushållet definitivt och officiellt i kris. Ostkris.

Efter en tur till ett närbeläget centrum för diverse nödvänding proviantering, så är den krisen nu avvärjd. Visserligen så har jag den här gången bara två ostar. Men en av dem är en stor, rejäl ostbit som kommer att räcka länge.

Förhoppningsvis.

Lämna aldrig en hängiven ostoman ensam med en obevakad ost. Den kan bli förtärd.

Ett matdilemma i Coronatider

Jag är van att äta mina vardagsluncher på restaurang, som hämtmat eller färdigrätter från ICAs sortiment. Det har varit min garanti för att jag så gott som dagligen får i mig en varierad och hyggligt väl balanserad kost.

Så nu, i dessa Coronatider, när vi är hemförlovade och skall arbeta hemifrån så ställdes jag inför ett litet oväntat dilemma. Hur skulle jag nu se till att jag fick i mig erforderliga näringsämnen för att inte försämra min hälsa?

Jag bör kanske nämna att jag inte är särskilt road av matlagning - chansen att ni en dag finge se mig i Sveriges Mästerkock är försumbar. 

Min matlagning sträcker sig ungefär till att slå in en fryst laxbit i ett foliepaket, låta den stå och sköta sig själv i ugnen i så där en och en halv timme och sedan snabbt koka upp litet potatismos och servera med någon färdig sås.

Det funkade medan jag kunde äta mer varierade luncher av god kvalitet. Det funkade inte i längden när jag var hänvisad till min egen matlagning.

Eftersom mars av olika anledningar var en tight månad ekonomiskt sett så hade jag inte heller råd att köpa färdigmat för flera veckor framöver.

Så vad kunde jag göra för att variera min kost och se till att jag åt mer balanserat?

De frysta laxbitarna utgör fortfarande stommen i min matlagning - jag försökte få tag på frysta torskryggar också, men de var slut i butiken. Däremot så fick jag tag på på fryst rödspätta samt ett par ost- och  broccolipajer. 

Detta kompletterade jag sedan med bland annat påssallad (Mâchesallad), ärtskott, smörgåsgurka, soltorkade tomater och olika konserver (bland annat vit sparris och kronärtskockshjärtan på burk) samt frukt och bär. 

Det är kanske inte en perfekt lösning. Men den är bättre än den jag hade tidigare.

Man måste vara lösningsorienterad. Och finurlig.

Jag sitter inte i karantän, jag är kry, men jag vill inte ge mig ut allt för ofta - speciellt inte som jag måste åka med kollektivtrafiken för att komma till min närmaste ICA-butik. 

Det innebär att jag varje gång får köpa så mycket som jag har råd med, som också har förutsättningar att hålla sig fräscht och aptitligt så länge som möjligt.


På en front är läget dock under kontroll. 

Andra går kanske lösa i toapappershyllan. Så länge som jag har åtminstone ett per rullar kvar så gör jag andra prioriteringar och styr kundvagnen mot ostdisken eftersom det är min bestämda uppfattning att ett hushåll utan ost, är ett hushåll i kris..

Jag har fyra olika sorters ost!

En ost som heter Folke?

Jag har testat en ost som var på extrapris på den lilla ICA-butiken om hörnet från praktikplatsen.

Folke, som osten av outgrundlig anledning kallas, är ICAs helt egna ost. Jag vet inte om den finns som ostbit, förpackningen som jag köpte var 150 gram skivad ost.

Osten, som är mellanlagrad, har 31% fetthalt och är gjord på mjölk från svenska gårdar (norrländsk mjölk, tydligen). Den skall enligt omslaget vara en "smakrik ost med fräsch syrlighet och inslag av knäckig sötma".

Om jag skall vara helt uppriktig så blev jag inte speciellt förtjust i Folke som smörgåspålägg betraktat. Den var litet för "torr" i konsistensen och aningen för skarp i smaken för mig.

Det är givetvis möjligt att den här osten hade fallit mig mer i smaken om jag hade haft ett en skiva skinka eller salami, ett par salladsblad och några tomatskivor till mackan. Men det hade jag inte hemma, och enbart osten på mackan funkade inte riktigt för mig.

Däremot så hade jag litet kokt, kall potatis över från ett par middagar i veckan.och när jag i går bestämde mig för att göra en improviserad potatisgratäng i micron till lunch så behövde jag litet ost och lade då några skivor av Folke mellan och över lagren med skivad potatis och micrade.

Resultatet?
Supergott!

På det här sättet kom ostens smak till sin rätt. Den passade perfekt till potatisen och likaledes till de soltorkade tomaterna och basilikan som jag åt till min improviserade potatisgratäng.

Konsten att ge en labrador medicin

Som alla hundägare oroade vi oss för familjens fjärde, fyrfota medlems hälsa och välmående. Och som för alla hundägare kom det tillfällen när vi var tvungna att ge Nellie medicin.

Det var inga som helst problem att ge henne ett piller vid behov. Man tryckte bara in det i en klick leverpastej, rullade en korvskiva om den och förseglade med en skiva ost. Så höll man upp det väldoftande knytet framför nosen på damen och lät henne känna dofterna innan man sade: ”Godis!”

Sedan var det bara att kasta in knytet i ett ivrigt gap. Glufs!
Så var den medicinen svald.

Det var värre när medicinen var flytande. Det var Mission Impossible.

Eller åtminstone ett tremannauppdrag som krävde perfekt koordination och perfekt samarbete. Det lärde vi oss kvickt. Det vill säga första gången veterinären skrev ut medicin i flytande form och Nellie förvandlades till en skottspole som for runt köket.

Det blev rena rama kalabaliken. Men säga vad man vill om oss Nielsens – vi var bra på att samarbeta och fenor på att lösa olösliga problem.

Pappa brukade sätta ned Nellie, ställa sig grensle över henne och hålla henne på plats med händer och knän medan jag öppnade hennes käke. Mamma skötte skeden och flaskan och hällde in medicinen, jag stängde käken och höll den stängd så Nellie inte skulle spotta ut den medan mamma masserade hennes strupe tills hon svalt medicinen.

Efteråt fick vi ägna en stund åt att gulla med henne och berömma henne innan hon blev god på oss igen. Behöver jag verkligen säga att vi alla fyra föredrog pillervarianten?

Fast jäklar vilket team vi var!

En romanceförfattares ultimata ostbricka

 

Ost? Ost hör definitivt hemma i kategorin ”meningen med livet”. Och få saker kan vara mer inbjudande än en riktigt fin ostbricka. Och det är någonting som kan bli riktigt stämningsfyllt och romantiskt, med de yttre tillbehören – levande ljus, kristallglas och ett gott vin.

Så tanken har uppstått – hur skulle den ultimata ostbrickan för en romanceförfattare se ut?

Den skulle givetvis ha två svenska klassiker – Grevéost och Herrgårdsost.

Baronost? Finns den kvar? Jag har inte sett den i butik på åratal. Men om den finns kvar, skall den givetvis med på ostbrickan.

Nyligen upptäckte jag också att Castello har en ost som kallas Marquis (Markis) och med en sådan titel har den givetvis förtjänat sin hedersplats på romanceförfattarens ostbricka. Den är dessutom supergod.

Ah, fast vänta, vänta!
Marquis får nog lov att maka på sig. Det finns nämligen en norsk ost med titeln Hertig.

Vad skulle mer behövas? Slottsost? Finns det slottsost?

En sökning på Google gav vid handen att det finns det visst. Skottorps Slottsost. En valfri ost från det mejeriet skall självfallet ha sin givna plats på en romanceförfattares ostbricka för inspiration och författerliga välbefinnande.

Ännu en sökning på Google gav vid handen att det även finns Kungsgårdsost.

Sedan kan vi givetvis flirta litet med det andliga frälset och lägga till Prästost och Klosterost (Wästgöta, valfri kulör – eller givetvis kulörer).

Det måste bli en ostbricka som kan behaga och inspirera också den mest kräsna romanceförfattare.



Duka därtill upp med de klassiska tillbehören – kex, bland annat ostkex, perfekt lagom saftiga päron och givetvis också druvor. Ekologiska, kärnfria, gröna och röda druvor. Och ett favoritvin.

Vintips?
Vaddå, vintips?
Ni vill inte ha några vintips av mig!

Tro mig, det är det sista ni vill ha. Vänd er för katten till en expert!



Detta skulle givetvis också kunna vara en stämningsostbricka för inbitna romanceläsare när en ny bok av någon favoritförfattare just inköpts och skall premiärläsas. Något som ofta tenderar att bli sträckläsning – och därför kräver att man har litet god och lätt tillgänglig förtäring att styrka sig med.

Det är med ost som med böcker – en riktigt god ost gör livet värt att leva.

Nå. Den sätter åtminstone den där livsnödvändiga guldkanten på tillvaron.

Från hennes bloggar vet jag att  

Simona Ahrnstedt, Sveriges Romancedrottning, 

gillar ost.

Frågan är vad hon skulle säga om den ostbricka jag föreslagit här.

Ost? Vad säger vi om ost?

OST!!!!

Ett släkte av hängivna ostomaner

Jag är uppvuxen i en familj av ostomaner. Om ni frågar er vad det är, är det personer som tar sina ostritualer på djupaste allvar. Inköpandet av, uppackandet av och inmundigandet av en ny ost var näst intill en rituell ceremoni.

Vi införskaffade ofta våra ostar vid någon av ostdiskarna i Hötorgshallen i Stockholm. Speciellt om vi behövde köpa en ny ost en lördag, i så fall gjorde vi en runda in till PUB och Hötorget och slutligen också ned i saluhallen.

schweizisk emmentaler...

Det var inte bara ost som införskaffades under dessa expeditioner. På Hötorget inköptes frukt och grönsaker och mamma hade sina favorithandlare. Det här var på den tiden flertalet av torghandlarna fortfarande var svenskar och kulturen på torget var angenämare. Inget ont om dagens internationella torghandlare, men det är en högljuddare försäljningskultur som känns främmande och nästan påträngande för oss som växt upp med den klassiska torghandeln.

Efter uträttade ärenden på torget gav vi oss via rulltrappan ned i saluhallen svalka för att köpa middagsmat och bröd och ost och något gott till kaffet. Ofta blev det köttfärs, det var ett av ställena där man kunde få den alldeles nymald, men det fanns mycket annat gott att välja på som inte heller var allt för dyrt för vår plånbok – som till exempel fläskkotletter eller fläskfilé.

Men jag tror att det för oss alla var inköpandet av ost som var expeditionens huvudattraktion. Inköpandet inbegrep alltid smakande på en ost eller tre innan vi träffade vårt val. Oftast blev det en schweizisk ost, emmentaler, men pappa hade en svaghet för kryddost så ibland blev det en liten bit sådan ost och om det stundade storhelg eller om mina föräldrar skulle ha gäster kunde det bli en någon ädelost också.

...hör till ostomanernas favoritostar

Vi fick våra smakprov, vi smakade, vi njöt – eller inte. Jag lärde mig aldrig riktigt uppskatta pappas älskade kryddost, den var inte i ett barns smak. Vi debatterade våra respektive favoritostars överlägsna fördelar, vi förhandlade om vilken ost – eller vilka ostar – vi skulle välja. Och slutligen enades vi.

Vid hemkomsten öppnade vi förpackningen så som andra kunde öppna en födelsedagspresent. Vi luktade andaktsfullt på osten. Andades in aromen. Låt oss vara fullständigt ärliga – vi sniffade på den.

Som sagt, vi var hängivna ostomaner av ädlaste märke.

Sedan kom osthyveln fram och det hyvlades en skiva till oss var som rituellt – och med största välbehag – inmundigades och avnjöts på stående fot i köket.

Därefter packades det nyinköpta brödet upp utan vidare ceremonier, bordet dukades och osten placerades på sin hedersplats på ostbrickan. Sedan, festade familjen Nielsen.

Granne med Ostmästaren

En tid i världen hade mina föräldrar en granne vi kallade för Ostmästaren.

Nej, såvitt vi visste jobbade inte killen med att tillverka eller sälja ost. Däremot var vi övertygade att han valt att renovera sin nyinköpta bostadsrätt i schweizeroststil. Med hål. Med många, många hål.

Det borrades nämligen. Morgon, middag och kväll. Vardag som helgdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Japp, det var definitivt en ost på gång där nere. Vi misstänkte att Ostmästaren valt att inreda i den mest avancerade av schweizeroststilarna, i vällagrad ementalerstil.

Jag vet inte om vi hade rätt i vår misstanke, ingen av oss såg lägenheten. Men så snart någon drog igång en borr konstaterade vi i luttrad uppgivenhet att nu, nu är Ostmästaren igång igen!

Och en sak var säker, det borrades många hål där nere. Många, många hål.

På sista tiden har jag börjat undra om inte någon av mina grannar valt att inreda i ementalerstil. Det borras nämligen.