Flammande höstfärger – glädje, inspiration och vemod

Min relation till hösten är kluven – och under årens lopp så har den också pendlat en hel del fram och tillbaka mellan glädje, upprymdhet, inspiration, vemod, desperation. Etcetera. Och ibland mycket av olika känslor.

Färgprakten och färgskiftningarna har alltid fascinerat mig. Fångat mig. Fängslat mig. 

Och jag tänker inte bara på träd och buskars färgprakt när löv och blad skiftar från limegrönt till gult till guld till rost till scharlakansrött.

Den blåare än blåaste himlen

Det glödande gyllene solljuset som tycktes förstärka alla färger och skapa rent magiskt färgsprakande soluppgångar och solnedgångar.

Kylan, som väckte min energi och kreativitet ur sommardästheten.

Krispigheten i den sakta men säkert allt kallare luften, som plötsligt tycktes innehålla mycket mera liv- och energigivande syre.

Magin som uppstår när kylig morgonluft möter värmereserverna i sjöar och andra vattendrag och skapar helt enastående sjörök.

Höststormarna, som får mitt blod att sjunga.

Den första frosten, som driver hem att
”nu är hösten här på fullaste allvar”

Och längre fram, sedan löven har fallit och träd och buskar är kala så lyser mossorna på stockar, stenar och berghällar.

 

Men – och det finns alltid ett ”men” – hösten innebär också att dagarna blir allt kortare och nätterna längre och längre. Och längre.

Och det tilltagande mörkret knäcker mig.

Suger musten och energin och kreativiteten, som höstens färgflammande prakt väckt till liv, ur mig tills jag likt löven faller till marken.

Någonstans under senhösten – när träden är kala och mörkret på väg mot sitt kulmen – så brukar jag undra om jag kanske inte har en björngen i mitt DNA.
Eftersom jag då gärna skulle vilja gå i ide och sova tills ljuset börjar återvända fram på vårkanten.

Så, ur vissa perspektiv är jag nog en höstmänniska.
Ur andra - oh, definitivt en björn!

En byggprocess genom tre årstider

Det senaste halvåret så har jag varit instängd bakom byggställningar på grund av en fasad- och takrenovering samt fönsterbyten. Det har inte precis varit störningsfritt och tyst under den här tiden. Jag har levt stora delar av våren, sommaren och hösten bakom helt - eller till största delen - nedfällda persienner. Detta eftersom det klampar runt byggjobbare på byggställningarna mellan sju till sjutton och då vill man helst inte leva som en fisk i en guldfisskål.

Som tur är så är vi inte insvepta i vit, ogenomskinlig byggplast. Sedan traditionell byggplast hade blåst ned flera gånger från grannhuset under vinterstormarna - och vid åtminstone ett tillfälle nära nog slitit med sig delar av byggställningen - så insåg man väll att husen inte har ett optimalt läge för detta slags vindfång. Istället har våra byggställningar klätts med ett blått byggnät. Det blåser visserligen i det också men eftersom vinden kan passera genom maskorna i nätet så utgör det ett betydligt mindre vindfång.

Däremot så försågs huset med en "nattmössa" av byggplast över taket, då det där var betydligt viktigare att det platta taket hölls så skyddat från vatten som möjligt medan det byggdes över med ett lätt sluttande tak. Nattmössan hängde visserligen ned över vindsöverbyggnaden men nådde i alla fall inte så långt ned så att det skymde min utsikt.

I en tidig höststorm så blåste dock nattmössan av under spektakulära former.

Men om jag hade trott att jag skulle kunna fortsätta att njuta av utsikten under  icke byggjobbararbetstid så - 

Bedrog jag mig.

När fönsterbytena var klara så täcktes fönstren över med ett slags tunn, halvtransparent plastfilm för att skydda dem när man satte igång med den delen av fasadrenoveringen där man sprutade det nya fasadmaterialet över isolering och armeringsnät.

Det var som att försöka att se ut genom frostade glasrutor för att försöka se om det regnade eller var uppehåll. Att se någon utsikt, det kunde man bara drömma om. Det stadiet varade i kanske tre till fyra veckor - och det var en lättnad när jag kom hem en kväll och fann att man under dagen hade dragit ned plastfilmen. Utsikt!

Genom byggställning och byggnät, i och för sig.
Men utsikt, det var det i alla fall.

Ändå är jag glad att de nya fönstren täcktes över så noggrant. För när fasadmaterialet sprutades på fasaden så blev det en hel del stänk som annars hade träffat mina nya fönster.

En del arbete återstår fortfarande. Jag är till exempel fortfarande inlåst från balkongen medan arbetet pågår. Men de mest slamriga, bullriga, skitiga och dammiga momenten verkar vara klara.

Och sade jag att jag åter har utsikt?
Jag kan med andra ord njuta av höstfärgerna medan de varar. Det finns björkar i guldgult nere vid stationen och någonting annat - jag vet inte riktig vad - i orangerött samt några blodlönnar i rent spektakulärt scharlakansrött längre bort i området. 

Hösthälsningar från sjunde våningen! 

 

Tyst på bloggen länge nu

Under allt för lång tid så har det varit tyst på bloggen. Ända sedan vårvintern.

Det beror på en rad olika saker. Såsom trasslig hälsa och brist på ork och energi. Ett såväl omfattande som långvarigt datorstrul med datorkrascher och ersättningsdatorer hit och dit som inte har varit helt hundra uppe på banan. 

Samt en allmän ohågsenhet att skriva.
Eller för övrigt lägga tid och ork som inte fanns på bloggen.

Kreativiteten har helt enkelt inte varit på topp.
I princip så har den nätt och jämnt haft nosen över vattenytan.

Jag kan inte påstå att situationen är så mycket ljusare och muntrare idag - man behöver bara kolla på nyheterna för att vilja gå i ide och vakna någon gång fram på vårkanten.

Men jag skriver i alla fall lite smått igen.

Och jag har äntligen lyckats uppbåda tillräckligt med energi för att göra ett inlägg på bloggen, det första på många månader. 

Det är i alla fall en början.

Vi får se vart det leder.