Flammande höstfärger – glädje, inspiration och vemod

Min relation till hösten är kluven – och under årens lopp så har den också pendlat en hel del fram och tillbaka mellan glädje, upprymdhet, inspiration, vemod, desperation. Etcetera. Och ibland mycket av olika känslor.

Färgprakten och färgskiftningarna har alltid fascinerat mig. Fångat mig. Fängslat mig. 

Och jag tänker inte bara på träd och buskars färgprakt när löv och blad skiftar från limegrönt till gult till guld till rost till scharlakansrött.

Den blåare än blåaste himlen

Det glödande gyllene solljuset som tycktes förstärka alla färger och skapa rent magiskt färgsprakande soluppgångar och solnedgångar.

Kylan, som väckte min energi och kreativitet ur sommardästheten.

Krispigheten i den sakta men säkert allt kallare luften, som plötsligt tycktes innehålla mycket mera liv- och energigivande syre.

Magin som uppstår när kylig morgonluft möter värmereserverna i sjöar och andra vattendrag och skapar helt enastående sjörök.

Höststormarna, som får mitt blod att sjunga.

Den första frosten, som driver hem att
”nu är hösten här på fullaste allvar”

Och längre fram, sedan löven har fallit och träd och buskar är kala så lyser mossorna på stockar, stenar och berghällar.

 

Men – och det finns alltid ett ”men” – hösten innebär också att dagarna blir allt kortare och nätterna längre och längre. Och längre.

Och det tilltagande mörkret knäcker mig.

Suger musten och energin och kreativiteten, som höstens färgflammande prakt väckt till liv, ur mig tills jag likt löven faller till marken.

Någonstans under senhösten – när träden är kala och mörkret på väg mot sitt kulmen – så brukar jag undra om jag kanske inte har en björngen i mitt DNA.
Eftersom jag då gärna skulle vilja gå i ide och sova tills ljuset börjar återvända fram på vårkanten.

Så, ur vissa perspektiv är jag nog en höstmänniska.
Ur andra - oh, definitivt en björn!

Reflektioner och historiska perspektiv

Jag är gammal nog att minnas när Sovjetunionen 1979, på höjden av sin makt och mitt under kalla kriget, invaderade Afghanistan. Trots en enorm teknisk överlägsenhet – och trots att Afghanistan var ett av Asiens fattigaste länder – så gick det inte så värst bra. För Sovjetunionen.

Kränkt vit mormor med barnvagn

I går så tog jag bussen till ICA i en grannförort – vi har inte längre någon ICA-butik i mitt lokala centrum och ICA-kortet utgör lejonparten av min hushållsbudget.

Det började som rofylld resa i ett nysnötyngt vinterlandskap en tidig lördagsförmiddag. Men stillheten bröts när vi kom upp i de mer välbärgade radhusområdena och en mormor med minst två barnbarn och en barnvagn steg på.

Hon var den högljudda sorten, som älskar att påpeka att allting är någon annans fel och att hon minsann alltid har rätt och att hon aldrig gör någonting fel. Vilket hela bussen blev upplyst om under de följande tio minuterna.

Jag satt med ryggen till, längre fram i bussen, men om jag förstod det rätt så fanns det redan en barnvagn på bussen (det finns ordentlig plats för minst två barnvagnar) och hon var sur för att föräldrarna inte flyttade sin vagn så att hon fick platsen mitt för bussens mittdörr. Detta eftersom hon inte var van att köra barnvagn och det krävdes lite manövrerande för att få in vagnen smidigt på den andra platsen – vilket den perfekta mormodern, som minsann aldrig gjorde någonting fel, uppenbarligen hade vissa problem med.

Föräldrarna till barnet i den första barnvagnen var tydligen invandrare – och allt var självklart, enligt kränkt vit mormor med gäll stämma – deras fel. Det blev en massa upprört grumsande om att ”i SVERIGE talar vi SVENSKA!!!” när de inte ville flytta på sin vagn på hennes order – och varför skulle de det?

Det fanns, som sagt, gott om plats för två barnvagnar på barnvagnsplatsen.

Såvida man inte var lat och bekväm och vill ha allting serverat på silverbricka.

Mormors upprörda och högljudda grumsande fick hennes yngsta barnbarn att börja gråta.

Det var uppenbart inte alls hennes fel – oh, nej, då!

Hur kunde någon ovänlig själ tro någonting sådant?

(Hm – att kränkt vit mormor hade en hög och gäll röst som kunde ha väckt slumrande barn också utanför bussen, skulle kanske kunna vara till någon ledtråd).

Det där med ”i Sverige talar vi svenska” blev ett återkommande tema som ältades till leda för alla i bussen som gitte lyssna. Och, eftersom kränkt vit mormor hade en hög och gäll stämma så var alla som inte gitte lyssna på henne tvungna att göra det också.

Grumsandet och ältandet fortsatte även sedan föräldrarna med barnvagn nummer ett steg av. Högt, gällt, indignerat. Tills en kvinna som satt bakom mig uppenbarligen fick nog och sade åt henne att vara tyst. Som svenska så fick hon skämmas för henne.

Kränkta mormor blev verkligen kränkt och tyckte att det var ingenting som angick henne (kvinnan bakom mig).

Som svarade någonting i stil med att om hon försökte göre det till allas angelägenhet så fick hon finna sig i att en del tyckte att hon hade fel. Och till slut fick nog av hennes uppförande.

Sedan blev det tyst på kränkt vit mormor, som också strax därpå gick av med både barnvagn och barnbarn.

Jag kunde initialt kanske ha en viss sympati för en kvinna som uppenbarligen inte var särskilt van att hantera en barnvagn i kollektivtrafiken och hamnade i en situation som krävde lite manövrerande. 

Men jag har aldrig haft vare sig sympati för eller tålamod med människor som högt och påstridigt prompt ska pådyvla andra sina åsikter.

Så, bra rutet, okända kvinna bakom mig! 

Drunknar i det ekonomiska träsket

Helgerna är över. Oxveckorna har börjat och rullar ut framför oss "...och varar in till påska". 

Eller hur det nu är det sjungs i julvisorna. 

Hur som helst. Oxveckorna har börjat. Det är svårt att finna någon inspiration eller kreativitet. Eller uppbåda någon erforderlig energi. Åtminstone inte i de mängder som skulle behövas, med tanke på de texter som jag borde skriva.

Texter om ekonomi. Olyckligtvis så blir hjärnan totalt blank bara jag stirrar på termerna jag borde skriva om. 

Drunknar, oinspirerad och oengagerad, i det ekonomiska träsket.

(Framgår det att ekonomi inte är mitt favoritämne?) 

Onsdag den 6 januari 2021

Onsdag den 6 januari 2021 var en milt sagt märklig dag. 

En vattendelare för demokratin. 

Och kanske också för Republikanerna.

Uppeldade av DT stormade Trumpikanerna Capitolium. 

Om DT hoppats på ett gott eftermäle så sabbade han det och är nu utnämnd till den värsta presidenten någonsin.

Kanske hör jag till det fåtal som inte är förvånad. DT är inte en genuin, erfaren och etablerad politiker – tvärt om, och det var en av anledningarna till att han valdes av väljare som var trötta på etablissemanget och misstrogna mot rutinerade politiker.

DT är en amatör. En chauvinistisk, självcentrerad demagog som ser till sina egna intressen och vars agenda är att i varje läge stärka sin egen position i relation till sin egen förvrängda världsbild.

Det innebär att man inte kan förvänta sig att han ska agera som en etablerad politiker skulle göra i en sådan situation. I ett trängt läge – han håller på att förlora den makt och prestige som han åstundat, brukat (och missbrukat) – så reagerar och agerar han som den amatör han är och fördjupar därigenom omdömeslöst och avsiktligt sprickorna inom befolkningen i USA. 

Han förtjänar därmed mer än väl epitetet ”den värsta presidenten någonsin”.

Eller är det en mörkare bild än så som vi ser?

Är detta en överlagd, planerad agenda att kullkasta demokratin för att behålla makten och kunna fortsätta utöva makt i enlighet med sin egen världsbild?

I så fall så förtjänar han ovanstående epitet i ännu högre grad.

Oavsett vilket, så bär DT det yttersta ansvaret för gårdagens händelser.

Lite svensk telefonihistoria

De allra flesta känner nog till att Sverige och Stockholm sedan länge har haft en ledande roll inom utvecklingen av telekommunikation.

Men visste ni hur länge – eller kanske snarare hur långt tillbaka i tiden – det har varit så?

Så tidigt som 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa. Det vill säga, det fanns alltså fler telefoner - i absoluta tal - i Stockholm än vad det fanns i Europas största huvudstäder såsom t.ex. London, Berlin och Paris.

Bilden av det något frostnupna Telefontornet är från någon gång runt 1890 och visar hur de cirka 4 000 ledningarna spände kors och tvärs över Stockholms hustak.

Telefonstationen var världens största i sitt slag.

Lite tidig telefonihistoria i Stockholm.

 

 

Jodå, om nu någon undrade...

Så brändes det kring midnatt ungefär lika mycket pengar på fyrverkerier över den här delen av Södertörn som det brukar..

Visst, det kan vara vackert, det ska jag inte förneka. 

Men här i området så dras nyårsfirande och raketuppskjutningar med två problem. Avstånd.

 

Ah, sade vän av ordning att avstånd är en sak. Inte två.

Då har vän av ordning inte tänkt tillräckligt långt.

Avstånd kan nämligen vara både lite för långa och lite för korta.

 

 

Mitt hus ligger visserligen vid pendeltågsstationen, så det borde ju vara rätt centralt. I alla fall i teorin. Men eftersom ett av Södertörns större industriområden ligger på andra sidan spåren, och hela Hanveden tar vid efter det, så befinner sig huset i den yttersta utkanten av själva bostadsområdet.

De fyrverkerier man ser härifrån är antingen på ganska stort avstånd - från angränsande förorter eller från mindre villasamhällen utspridda i Hanvedens ytterkanter. Eller alldeles, alldeles för nära.

Typ: "Skjut för helsike inte rakt uppför fasaden!"

 

Men vad kan man förvänta sig med explosiviteter som fyrverkeripjäser i händerna på förortens mer eller mindre nyktra, och därtill självutnämnda amatörpyrotekniker - mitt inne i bostadsområden? 

För, nej, då - förortens amatörpyrotekniker kan absolut inte avlägsna sig från fastighetens omedelbara närhet (jag vet inte om de befarar att de skulle kunna gå vilse) utan det skjuts hej vilt ifrån allt från lekplatser och gräsmattor till vändplaner, mitt emellan husen. 

Hm...

Tack, men nej tack!

Lämna fyrverkerierna till proffsen, tack.

Fyrverkerierna på avstånd, de i närliggande förorterna stör jag mig inte så mycket på. De är mest dekorativa, och vore det bara en fråga om dem så skulle jag just inte ha några invändningar.

Men fyrverkeriuppskjutningarna som kvarterets amatörpyrotekniker ohämmat ägnar sig åt?

Kan ingen konfiskera tändstickorna och skicka dem till sängs utan nyårschampagnen?

Jag får väl erkänna en sak. Jag begriper helt enkelt inte hur folk kan tycka att det är en fullständigt lysande idé att bränna iväg så mycket pengar på fyrverkerier - pengar som bokstavligt talat går upp i rök - mitt under en pandemi med restriktioner samt en ekonomisk kris.

Jag hoppas också att alla som har hundar - eller för den delen katter - lyckades skydda dem från det värsta oväsendet.

Nå, hur som helst - det är 2021

Låt oss hoppas att detta år blir mer
positivt och hoppingivande
än vad 2020 var.

Var 2020 kanske året då du blev med valp?

I sa fall stundar nu valpen - eller kanske unghundens - första nyårsafton. 

Var förberedd på att det kommer att bli en prövning, för såväl dig som din valp.

Räkna inte med att fira nyår som du är van vid - men det har förmodligen Coronatider och pandemin redan satt stopp för - och kom ihåg att en valp är ett livslångt åtagande.

Här följer några tips från en före detta hundägare som kommer att underlätta nyåret för er.

Se till att kvällens sista promenad/rastning hålls så tidigt som möjligt i kväll. 

• Helst inte senare än vid niotiden. 
• Om detta är för tidigt för att din valp ska klara sig genom hela natten så var förberedd på att göra en senare tur på småtimmarna, när det förhoppningsvis har lugnat ned sig med smällandet.
• Kom ihåg att hålla din valp/unghund kopplad ifall den trots försiktighetsåtgärderna skulle bli skrämd.

Hitta ett utrymme i bostaden som är så ljudisolerat som möjligt.

• I vårt fall så var det klädkammaren, som låg mitt inne i lägenheten och varken hade fönster eller ytterväggar. Där bäddade vi med Nellies favoritdyna och bekväma dynor för oss själva också och tog under kvällen skift med att sitta där inne och gosa med henne.

Bevara själv lugnet. 

• Det viktiga är att inte ynka valpen utan att distrahera den och få den att känna sig så trygg och omhuldad som möjligt. 
• Lite hundgodis, ett tuggben eller någon favoritleksak kan också vara bra att ha till hands.
• Se till att valpen/unghunden har tillgång till friskt vatten - det är alltid viktigt att en stressad hund har tillgång till vatten.

Och låt oss hoppas på så lite av detta som möjligt

2020 - En dyster summering av ett märkligt år

2020 - ett år likt inget annat.

Fast det kan man väl förmodligen säga om de flesta år.

Men jag undrar nog ändå. Nog sticker väl 2020 ändå ut litet extra?

Kanske är det pretentiöst att skriva vad som i realiteten är en årskrönika, men det har varit en räcka av gråare än gråa dagar och ett på det stora hela miserabelt år och det känns som om det behövs någon form av bokslut. Ett årsbokslut, om man så vill.

Det här är ett litet försök att sammanfatta fragment och minnesbilder, även om det kanske inte blir någon fullständig bild.

Som sagt, fragment. 

Av ett år. 

Om vi börjar inhemskt så har det inte direkt sett för roligt ut.

Skjutningar. Sprängningar. Knivdåd.

Vi håller ju fan på att bli precis som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Som om det inte räcker med Corona.

Covid och Corona. Ord - namn - som vi vid den här tiden för ett år sedan knappt hade hört, annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal influensaepidemi i Kina.

Som på bara någon månad visade sig svälla till en pandemi som svepte långt utanför Kinas gränser som ringar på vattnet med en smitta som drabbade de mest utsatta riskgrupperna runt om i världen fruktansvärt hårt och fick sjukvården i många länder att gå på knä.

En hyllning till alla som sliter inom vården.

Och en stilla tanke till alla som kanske inte hade behövt dö, om vi bara hade varit mer förberedda för detta. 

Ett annat namn som få eller inga av oss hade hört vid den här tiden för ett år sedan är Anders Tegnell, som under året nära nog har blivit ett svenskt hushållsnamn.

Men, ut i världen igen. 

Nu ser det ut som om allt är öppet för att EU splittras genom Brexit.

Jag begriper inte hur britterna tänkte och alltjämt tänker.

Jag menar, om de har låtit sig förföras av rosigt nostalgiska drömmar om det brittiska imperiet så är jag ledsen att behöva meddela att det tåget har gått sedan länge.

Och varför har annars några av grundarna av den Europeiska Unionen och dess inre marknad valt att reducera sig själva till en isolerad önation där de inhemska splittringarna nu ofelbart kommer att blossa upp?

Nå, vi fick i alla fall ett avtal .

Om än i sista sekunden.

På den positiva sidan så bestämde sig ju faktiskt också just USA sig för att göra rent hus i sitt mest kända hus och avhysa dess nuvarande gapige och impopuläre innevånare.

Alltid någonting.

På det stora hela så blev det en rätt dyster nyårskrönika. Så här, på årets sista dag, så infinner sig en känsla av att vi nog sällan har sett fram så mycket mot att se det sista av ett år som vi är nu är se det sista av 2020 eller så förhoppningsfulla att 2021 ska bli ett bättre och mer positivt år.

Bokslukaråldern har ingen övre gräns

Nej, faktiskt, jag har aldrig riktigt vuxit ur bokslukaråldern.

Jag vet när jag kom in i den. Sommaren mellan andra och tredje klass i grundskolan. Jag var då åtta år, skulle fylla nio fram på höstkanten, så jag var i ungefär den ålder där bokslukaråldern enligt forskarna inträder.

Boken med stort B - boken som utlöste det hela genom att ge mig min första riktiga läsupplevelse, det vill säga att styrkan i berättelsen svepte mig över och igenom det motstånd som det tekniska i själva läsandet och läsförståelsen kastade i min väg - var den klassiska Heidi av den schweiziska författaren Johanna Spyri.

Som läsupplevelse var boken om Heidi helt fantastisk, just genom att läsningen förflyttade mig genom tid och rum.

Men som debut som bokslukare skulle nog många ifrågasätta det hela, eftersom det trots allt tog mig flera veckor att ta mig igenom boken. 

Men all vår början bliver, såsom ordspråket säger, svår.

Och sedan var det också någonting om att Rom inte byggdes på en dag.

Givetvis kunde jag läsa redan innan. Jag var åtta år, på mitt nionde, och jag hade - låt vara mödosamt - lärt mig att sätta samman bokstäver till ord och ord till meningar. Men det var på många sätt en medveten, mödosam och utmattande process. 

Det var en process som krävde tid, energi, tålamod och ansträngning - närmast som att försöka fösa vatten uppströms. En process som fullständigt saknade flow och inte heller var särskilt njutbar. 

Det var med Heidi som jag på allvar knäckte läsandets kod.

Och jag förmodar att all kodknäckning tar tid, tankemöda och energi samt ofta lämnar kodknäckaren både fysiskt och psykiskt utmattad. På en gång dränerad på energi och övermättad på intryck.

Men jag kan kanske inte helt tillskriva Heidi eller Johanna Spyri hela äran för kodknäckeriet av läsningens koder.

Jag läste också serier, vilket på sjuttiotalet ansågs mycket olämpligt när man skulle lära sig läsa. Det ansågs att serietidningar, seriealbum och serieläsande höll barn som skulle lära sig läsa tillbaka eftersom dessa tittade på vad som hände i bildrutorna och struntade i vad som sades i pratbubblorna och därmed INTE lärde sig läsa.

Men jag upptäckte en sak där och då, som jag inte fullt ut skulle komma att förstå förrän många år senare i vuxen ålder.

Jag tänker i bilder.

För mig var det just kombinationen av bilder och korta pratbubbletexter i serierna som innehöll kodnyckeln till läsandets koder och som hjälpte mig att dechiffrera läsandet och ta mig igenom Heidi den där sommaren.

Så, serier kan kanske hålla vissa tillbaka från att erövra läsandet - eftersom de nöjer sig med att titta på bilderna. 

Men om ni har att göra med ett barn som tänker i bilder och tolkar dem i ord?

Sätt för allt i världen serietidningar eller seriealbum i händerna på henne - eller honom - och hon (eller han) kommer närmast omedvetet att knäcka koden!

Så kommer nästa fina ironi. 

Vid den här tiden så var de allra flesta seriealbum jag hade läst på danska. Detta av den enkla anledningen att jag hade läst dem när vi semestrade hos pappas släktingar i Danmark och jag hade läst större delen av mina äldre kusiners rätt omfattande samlingar med seriealbum.

Så frågan är:

Knäckte jag läsandets koder på svenska - eller på danska?

Jag hade inträtt i bokslukaråldern. Jag hade knäckt koden, slagit in dörrarna och erövrat böckernas värld - och jag hade inga planer på att någonsin lämna den. 

Efter Heidi följde en rad andra böcker. Somliga minns jag, andra inte - och ingenting kunde riktigt jämföras med den där första, alltuppslukande läsupplevelsen den där sommaren mellan andra och tredje klass.

Sedan dess så har jag heller aldrig lämnat böckernas värld.

Jag är fortfarande i bokslukaråldern!

Och den tänker jag aldrig, någonsin lämna.

Låt vara att jag under de senaste åren har befunnit mig i ett budgetmässigt stålbad, med en bokbudget på 0:- kronor. 

Men jag har ett välmatat bibliotek. Och det är alltid roligt och lärorikt att läsa om gamla favoriter som innehåller så många minnen, men som ändå erbjuder ny detaljer och nya passager som man kanske missat eller skummat igenom tidigare.

En bieffekt av att min förta läsupplevelse var just Heidi är nog min förkärlek för historiska berättelser, som nu gör att jag älskar att läsa just historisk romance.

En annan positiv bieffekt är att mitt läsande bidragit till min längtan efter att skriva och skapa egna berättelser. Att spinna, väva och berätta egna historier. Att skapa egna världar och de människor och varelser som bebor dem och berätta om deras öden och äventyr.

Att berätta den där historien som jag hade velat läsa, men som ingen annan tycks ha tänkt på skriva.

Ingenting av detta hade varit möjligt om jag inte, en sommar på sjuttiotalet, hade givit mig den på att jag skulle knäcka läsandets koder och därmed tagit steget in i bokslukaråldern.

Det var lite om min väg till att bli en läsande kvinna (flicka) och erövra böckernas och det skrivna och tryckta ordets värld. 

Och att även ta steget vidare, till att bli en skrivande kvinna.

Förlåt, flicka, jag var inte mer än tolv när jag började skriva på allvar.

Så långt jag, och min väg till att bli läsare, men vilken bok var det som knäckte läsandets koder för dig?

Minns du hur du själv inträdde i bokslukaråldern?

Vid åttatiden, en väldigt annorlunda lördagsmorgon

Det var så jag och min familj fick reda på det. Om mordet på Olof Palme sent på fredagskvällen. Eller natten.

Förmodligen var det på samma sätt som många, många andra svenskar fick reda på det. Det fanns ju inga sociala medier motsvarande dagens på den tiden. På ett extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Egentligen så skulle vi äta frukost och titta på ett morgonprogram som sändes på lördagsmornarna. Mamma och jag hade planerat en shoppingtur på förmiddagen, jag mins inte om vi tänkte åka in till stan eller till Farsta Centrum, men shoppa skulle vi.

Men det var inget morgonprogram som mötte oss.
Det var död, mord och blodigt allvar.

Vår statsminister hade blivit mördad under natten på öppen gata.


Det blev en väldig annorlunda morgon.

Det var en väldigt annorlunda värld - en värld som aldrig skulle bli sig lik, som den som vi hade gått till sängs i kvällen innan.

Sverige hade drabbats av ett trauma och allting kändes overkligt.


Det blev ingen shoppingtur den lördagen.
Det blev ingen frukost heller, inte förrän ett par timmar senare.


Vad som följde under dagarna, veckorna och månaderna som följde var en milt sagt tumultartad mordutredning som stundtals - i alla fall så här i efterhand - var närmast farsartad,

Fast ingen av oss skrattade.
Vår värld var plötsligt fylld av frågetecken.

Frågetecken som inte visade några tendenser till att vilja rätas ut.


Trettiofyra år senare så är de lika krokiga som någonsin.


Vad kan jag säga om dagens avslut på Palme-utredningen, med utpekandet av Skandiamannen som mördaren?

Man hade ju kunnat hoppats på mera. Mer teknisk bevisning, mer understödjande fakta, vittnesmål. Mer bevismaterial.

Det här känns inte som ett: "Äntligen... ".

Där man sedan hade kunnat lägga igen boken, lägga den åt sidan och smälta och begrunda trettiofyra års historia och minnas den där lördagsmorgonen i mars 1986 och den iskalla våg som svepte över oss framför tvn när nyheten rullades ut och vår Sverigebild skakades i grunden.


Det här, det var snarare ett: "Jaha, ja"

Med fullt hörbart frågetecken på slutet.


Men det är som det är. Närmare visshet än så här lär vi väl inte komma. Åtminstone inte just nu. Förmodligen aldrig.

Suck.

Reflektioner i Coronatider

En sak som dessa Coronatider har medfört är att man i under dagar av isolering i social distansering, frivillig karantän och hemförlovning/hemarbete onekligen får mer tid än vanligt över för reflektion och kontemplation.

En sak som t.ex. slog mig under gårdagen, långfredagen, var hur mycket vår tillvaro just nu påminner om min barndoms långfredagar under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.

På den tiden var allting nedstängt under långfredagarna och allting som var roligt, underhållande och nöjsamt var antingen förbjudet eller ansågs som olämpligt.

Man höll sig hemma, i lugn och stillhet, kanske blev det en promenad eftersom det ansågs hälsosamt och passande (men också dessa skulle hållas i relativ stillhet) och sedan blev det en bit mat.

Känns det igen?

Ungefär som i dessa Coronatider.

Fast på den tiden så var allt, till och med livsmedelsbutikerna, nedstängda.

Hur upplever ni den rådande situationen och isoleringen under social distansering, frivillig karantän och/eller hemförlovning och hemarbete?

Vad gör ni för att hålla er sysselsatta? För att hålla er aktiva?

För att hålla humöret upp?

En stormig natt för tjugofem år sedan

En stormig natt för tjugofem år sedan så höll jag på att förbereda för mitt trettioårskalas som skulle hållas den stundande helgen. Det skulle vikas tvätt som skulle läggas undan, sorteras tidningar som skulle kastas, bakas bullar och -

Ja, listan kunde göras lång. Klockan hann passera midnatt innan bullarna hade svalnat och kunde packas in i frysen och jag själv kom i säng. När jag låg där, minuterna innan jag somnade, så kunde jag känna hur huset svajade i stormen och hörde fönsterrutorna skallra.

Min sista tanke - min sista medvetna tanke, i alla fall - var: "Det är allt tur att man inte är till sjös i natt".

Eller någonting liknande.
Det skulle visa sig vara en hädisk tanke.

Det blåste fortfarande lika hårt när väckarklockan ringde och jag steg upp för att äta frukost innan jag skulle till jobbet. Det blåste så pass att jag flyttade in från min favoritplats vid köksbordet eftersom det drog kallt från fönstret i stormbyarna.

När frukosten var klar så slog jag på radion. Och höll på att sätta teet och den rostade macka i halsen när jag hörde nyheterna. När jag fick höra vad som hade hänt några som hade haft oturen att den natten inte sova i en bekväm säng, i ett stabilt hus på Södertörn, utan istället vara till sjös i stormen.

 Det var den natten.
När Estonia gick under.

Gryningsreflektioner - en sammanfattning av valet 2018

Alla hänger med. Av någon anledning så gör de faktiskt det.

Hä gick åt helvete för i stort sett alla utom för V, KD och SD.

Löven vill begrava blockpolitiken.

Kristersson vill begrava regeringen Löven.

Åkesson låter mest som om han vill begrava alla som inte vill bilda regering med honom.

Valet 2018 i ett nötskal.

Ah, var det någon som sade: "Valnöt?"

Den här nöten, den lär bli svår att knäcka...

Bottennapp i värmen

För många år sedan, när den här typen av glastermotrar med glasflöten i ett vätskefyllt glasrör var populära köpte jag en i present till mig själv. Kanske främst för att det var roligt att glasflötena stiga och sjunka när temperaturen förändrades.

Det översta av flötena visar 26° C, det näst översta 24° C och sedan sjunker temperaturen med två grader per flöte och termometern fungerar som så att man läser av temperaturen på metallbrickan som är fäst under det nedersta av flötena i den övre gruppen.

I sommar har glasflötena i min glastermometer gjort många bottennapp. Det vill säga att flöte efter flöte sjunkit till botten och sedan stannat där. Dygnet runt. Dag efter dag. Ofta också vecka efter vecka.

Det innebär med andra ord att temperaturen under den perioden var mer än 26° C i vardagsrummet. Samt att jag inte ens genom att ha fönstret öppet under delar av nattens svalare timmar lyckades sänka temperaturen till 26° C..


Är det så konstigt om man sedan kände sig mer än litet lovligt bakom flötet medan sommarens värmebölja bara böljade på och böljade på?

Läser du det där?

Om någon sällsynt inkoftad kulturmupp eller någon genusfixerad feminist vänster om vänster med fasa i rösten frågar om du "läser det där", så försök behärska dig.

En inbunden bok eller en läsplatta kan ta skada om du drämmer den i skallen på vederbörande. Och en pocket är ändå för mjuk för att lämna något bestående intryck i extra tjockt skallben.

Det korrekta svaret är dock:
"Ja, för fasen, jag läser romance!"


Och varför jag gör det?

Jag lever och andas diskbänksrealism dagligen. Och, tro mig, det är inte direkt någon höjdare.

Så varför skulle jag vilja lägga min magra bokbudget och min begränsade lästid på att
läsa diskbänksrealism?

Diskbänksrealism, är överskattad.

En märkligt grå morgon

Södertörn, söder om Stockholm.

Hela morgonen har ett tjockt, grått molntäcke legat över trakten. Som ett extra täcke som bara inbjuder till att rulla över på sida, dra det över huvudet och somna om. Det blåser inte så mycket längre, det regnar inte heller. Tror jag, det smattrar åtminstone inte på fönsterblecken som det gjorde medan det var mörkt. Det känns ganska råfuktigt.

Någon sällsynt gång ser det som om molntäcket är på väg att spricka upp. Några minuter senare drar ett askgrått moln in och det känns som som om det är natt igen.

Just nu är det mörkare än det någon gång varit sedan det först ljusnade. Askgrått. Allt kompaktare. Höstfärgerna är nästan på väg att tona bort igen.

Diskbänksrealism enligt Elisabet