Kränkt vit mormor med barnvagn

I går så tog jag bussen till ICA i en grannförort – vi har inte längre någon ICA-butik i mitt lokala centrum och ICA-kortet utgör lejonparten av min hushållsbudget.

Det började som rofylld resa i ett nysnötyngt vinterlandskap en tidig lördagsförmiddag. Men stillheten bröts när vi kom upp i de mer välbärgade radhusområdena och en mormor med minst två barnbarn och en barnvagn steg på.

Hon var den högljudda sorten, som älskar att påpeka att allting är någon annans fel och att hon minsann alltid har rätt och att hon aldrig gör någonting fel. Vilket hela bussen blev upplyst om under de följande tio minuterna.

Jag satt med ryggen till, längre fram i bussen, men om jag förstod det rätt så fanns det redan en barnvagn på bussen (det finns ordentlig plats för minst två barnvagnar) och hon var sur för att föräldrarna inte flyttade sin vagn så att hon fick platsen mitt för bussens mittdörr. Detta eftersom hon inte var van att köra barnvagn och det krävdes lite manövrerande för att få in vagnen smidigt på den andra platsen – vilket den perfekta mormodern, som minsann aldrig gjorde någonting fel, uppenbarligen hade vissa problem med.

Föräldrarna till barnet i den första barnvagnen var tydligen invandrare – och allt var självklart, enligt kränkt vit mormor med gäll stämma – deras fel. Det blev en massa upprört grumsande om att ”i SVERIGE talar vi SVENSKA!!!” när de inte ville flytta på sin vagn på hennes order – och varför skulle de det?

Det fanns, som sagt, gott om plats för två barnvagnar på barnvagnsplatsen.

Såvida man inte var lat och bekväm och vill ha allting serverat på silverbricka.

Mormors upprörda och högljudda grumsande fick hennes yngsta barnbarn att börja gråta.

Det var uppenbart inte alls hennes fel – oh, nej, då!

Hur kunde någon ovänlig själ tro någonting sådant?

(Hm – att kränkt vit mormor hade en hög och gäll röst som kunde ha väckt slumrande barn också utanför bussen, skulle kanske kunna vara till någon ledtråd).

Det där med ”i Sverige talar vi svenska” blev ett återkommande tema som ältades till leda för alla i bussen som gitte lyssna. Och, eftersom kränkt vit mormor hade en hög och gäll stämma så var alla som inte gitte lyssna på henne tvungna att göra det också.

Grumsandet och ältandet fortsatte även sedan föräldrarna med barnvagn nummer ett steg av. Högt, gällt, indignerat. Tills en kvinna som satt bakom mig uppenbarligen fick nog och sade åt henne att vara tyst. Som svenska så fick hon skämmas för henne.

Kränkta mormor blev verkligen kränkt och tyckte att det var ingenting som angick henne (kvinnan bakom mig).

Som svarade någonting i stil med att om hon försökte göre det till allas angelägenhet så fick hon finna sig i att en del tyckte att hon hade fel. Och till slut fick nog av hennes uppförande.

Sedan blev det tyst på kränkt vit mormor, som också strax därpå gick av med både barnvagn och barnbarn.

Jag kunde initialt kanske ha en viss sympati för en kvinna som uppenbarligen inte var särskilt van att hantera en barnvagn i kollektivtrafiken och hamnade i en situation som krävde lite manövrerande. 

Men jag har aldrig haft vare sig sympati för eller tålamod med människor som högt och påstridigt prompt ska pådyvla andra sina åsikter.

Så, bra rutet, okända kvinna bakom mig!