Höstlov

Det prasslar i asparnas gulnande kronor

Från lindar och lönnar sveper brisen löven

Hösten har märkt vår värld i lövens färger

Löv från matt gyllenbeige till koppar

Från honung till umbra

Från brandgult till lackrött

Det regnar guld från björkarnas grenar

Det brusar i popplarna när de sjunger höstens lov

Björken gyllene

Solbelyst björk i vind,
Glänsande guld i stillhet,
Skimrande guld i rörelse,
I höstens vilda ljuvhet,
Så åter, glänsande, stilla,
I väntan på nästa vindby.

Där löven dansar i vind och solsken,
Där björken är resligt gyllene mot höstblå sky,
Där, är själen en svängdörr till oändligheten.
Vad själen ser i höstlövens vilda dans,
Vad som lockar, frestar, manar,
Är höstens löfte om färgsprakande dagar.

Skimrande guld i stillhet,
Glänsande guld i rörelse,
Björklövens dans, i solsken och vind,
Höstens färgskimrade dagar, en gåva,
Ger kraft och drömmar till värn mot vintern.

Ett kort scenario

Katt.
Gungstol.
Gungstolsmede.
Kattsvans.
Katta-Strof.

Vad mer har Du någonsin sett?

Har Du någonsin sett isen binda en hinna över sjön?
Har Du någonsin sett en bilkö backa,
rönnbären glöda i septembersol,
eller en svan springande på vattnet?

Har Du någonsin sett upp i stormens öga?
Har Du någonsin sett daggkåpan fyllas?
Har Du någonsin sett regnbågens båda fästen kyssa marken?
Har Du någonsin sett norrskenet dansa över fågelbordet?

Har Du någonsin sett knopparna brista?
Har Du någonsin sett människornas sanna ansikten?
Har Du någonsin sett älvorna dansa invid en dimsvept sjö?

Har Du någonsin sett något av detta?
Då har Du sett mer än de flesta,
vardagens skimrande mirakel,
och gränslandets under,
någonstans mellan fantasi och verklighet.

Vad mer har Du någonsin sett?

Skatan i Skogås

Skatan i Skogås,
har funnit en plats där hon inte skall vara.
En uppställd dörr, mer behövdes inte,
en skata på upptäckarfärd flög in.

Skatan i Skogås,
vippstjärtad svartvit,
hon fann vägen in.
Att hitta ut, det blev väl för svårt,
så där hon satt.

Skatan i Skogås,
hon satt där hon satt,
det var säkrast att gå försiktigt förbi.

Skatan i Skogås,
i fönstret över trappan vid pendeltågsstationen,
har funnit en plats, där hon inte skall vara.

En lämmel i mängden

Jag är en lämmel i mängden
jag följer lämmeltåget
i en ständigt flytande ström
från Centralen till T-centralen

Jag är en lämmel i mängden
jag följer de mina
driven av en sjuklig drift
från pendeltågen mot undergången.

Orden är meningen

Meningen med orden... Hm...

Orden är meningen.
Meningen är livet.
Livet är fantastiskt.
Fantastisk är fantasin.
Fantasin är orden,
meningen med orden.

En lovsång till höstens storm och glädje

Jag vandrar genom flammande katedraler,
som vigts till höstens gudom,
jag lyssnar till stormens symfoni,
hör tusen och åter tusen trädkronors kör,
sjunga en lovsång till höstens storm och glädje.

Jubla, mitt blod,
jag vandrar under färgsprakande valv,
oxblod, koppar och rodnande, flammande guld,
under svindlande höstblå kupoler.
Jag fångar lövet som landade i min hand,
jag kysser vinden som stal mitt andetag.

Jag vill dansa över höstglödande mattor,
under höstblå himlavalv,
tills löven virvlar omkring mig,
tills min själ sjunger,
och min kropp stupar.

Om höstens gudom har en kvinna,
så är den kvinnan jag.

Om höstens gudom är en kvinna,
är den kvinnan jag.

Den kortaste dagen

Må den kortaste dagen inte bli den mörkaste.
Må de få timmarna fyllas av sneda solstrålar,
av vinterns gyllene ljus över snön.
Håll molnen borta, håll himlen blå.

En skugga över snön

En skugga över snön,
en gravlykta begravd i drivorna,
endast gravstenarnas snökrönta överkanter,
reser sig ur vintervit omfamning.

Det är ingen idé att bana väg genom vitheten,
att gräva upp gravlyktan ur köldens djup.
Jag tänder mitt ljus och ställer det på snön.

Skuggan över snön är min egen.

Snöns åldrar

Snöns första ålder – nedkomsten
Först dunig och smeklysten,
som dansar för vinden,
eller vätansmättat snöklofs,
som träffar över ögonbrynet,
som glider ned och förblindar,
eller pilspetsvasst pärlsocker, 
som träffar ansiktet tills huden skriker.

Snöns andra ålder – marktäckare
Som florsocker över en kaka,
eller som marängsviss med fluff och skare.
Kanske som snöbollskrambar, som snögubbsämne,
som oplogbar vithet med densiteten hos ett svart hål.

Snöns tredje ålder – sammanpressning
Genom töväder till fotvätande slask,
genom blidväder till sufflén som sjönk ihop,
genom tö och kyla till hårdfrusnaste riviga skare.
Genom blåst i drivor, över kanter som överhäng,
i droppar under dagsmeja och nattköld till istappar.

Snöns fjärde ålder – mognad
Genom töväder till fotvätande slask,
genom blidväder till sufflén som sjönk ihop,
genom tö och kyla till hårdfrusnaste riviga skare.
Genom blåst i drivor, över kanter som överhäng,
i droppar under dagsmeja och nattköld till istappar.

Tystnad

Tystnad,
tät som vatten.
Bryter din ytspänning,
drunknar i ditt djup.
Jag fuktar mina händer,
dricker mig otörstig.

Tystnad,
lättast att bära,
svårast att uthärda.
Tidlösa obeständighet,
där de vackraste tankarna,
tänks med ordlös ömhet.

Väv mig ljus och väv mig skugga

Väv mig, Väverska,
ett band för den som går ensam in i mörkret.
Väv en bro för vilsna själar,
och väv mig en svepning vid vägens slut.

Väverska, vid Din vävstol,
bind i varpen en smula frihet in,
och väv mig styrka av sköra trådar.
Ge mig färgprakt i ödesväven,
väv en duk till livets fest.

Gör väven stark, min kära.
Du, som väver av livets trådar,
vet vad väven måste tåla.

Väv mig sinnesfrid i dunkla dagar.
Låt skytteln fara mellan ödets varp,
höj min själ över vävens lagar.

Väv mig ljus och väv mig skugga.
Och väv mig, Väverska, om så är möjligt,
en smula lycka i livets väv.

Låt själen fly genom nyckelhålet

När livet stormar,
när världen mörknar,
låt glädjen råda,
släpp själen fri.

Om stabilitet går förlorad,
och Ditt liv vänds upp och ned,
sök då för själslig jämvikt,
en stadig punkt i världens larm.

Om hjulet snurrar allt för fort,
och världens krav på liv och kraft,
tränger allt för nära,
låt själen fly genom nyckelhålet.

När vinden biter,
när frosten råder,
låt tanken flyga,
låt själen sväva.

Om Din världsbild faller samman,
och sinnesfriden sväljs av kaos,
finn en väg genom själens minfält,
håll fast vid hopp och drömmar.

Om livet kräver allt för mycket,
och själva friheten känns bunden,
kringskuren, förrådd och fjättrad,
låt själen fly genom nyckelhålet.

Tala till min själ

Tala till min själ,
för mina öron lyssnar inte.
Förmå mitt hjärta att se,
för mina ögon vill inte.
Förför mina fötter att vända sig om,
för själv spjärnar jag,
snärjd i min stolthets järntråd,
emot.

Och om du inte lyckas, ge mig ej förlorad,
kringgå mig och möt mig ansikte mot ansikte.

Min stolthet,
skulle inte tillåta,
att jag vände mig bort.
Och vände jag mig inte bort,
skulle jag tvingas möta din blick.

Och kanske skulle jag då,
våga lyssna med min själ och se med mitt hjärta.

Jag vill se med hennes ögon

Novembers skymningsgryning kröp nära,
i fuktdrypande, färgstjälande dimslöjor,
oktobers färgprakt fallen från kronorna,
svarta grenar tecknade mot skiffergrå moln,
över hopsjunkna lövmattor som mist all färg.

Vi sprang från bussar och pendeltåg,
genom lövgrötshala vattenpölar,
förbannade fukten,
kylan och de allt kortare dagarna.
Gråsinnat tömda på glädje kurade vi vid kaffeautomaten,
värmde våra valna fingrar mot pappersmuggarna,
önskade oss till fjärran stränder.

Hon kom med klara ögon,
med köldrodnande kinder och fuktdroppar i håret.
Hon var vår raka motsats,
och fast hennes händer,
lika girigt som våra drack kaffemuggens värme
log hon och sade:

Har ni sett så vacker mossan är i dimman?

Jag vill gå genom hennes landskap.
Jag vill se med hennes ögon.

Jag har saknat dig

Jag har saknat dig
när dimman sluter mig
i en krympande värld.
Jag har saknat ditt ljusa sinne.

Jag har saknat dig
under stormiga nätter.
Jag har saknat din värme,
din tyngd på mitt täcke.

Jag har saknat dig
när skogsbottnens stigar sväljer mina steg.
Jag har saknat dig vid min sida.
Jag har saknat din gula svans,
och dina ögon som frågade vart vi var på väg.

Jag har saknat dig genom åren.
Jag har saknat att ropa ditt namn.

En gråskalans teckning

En gråskalans teckning
är november,
en värld på färger tömd
under ett lågvälvt tak av askgrå moln.
En värld där dagern
är ett mindre mörker,
som sträcker sig från gryning till skymning.
En värld där grönt
är grönt på gränsen till grått,
och brunt är brunt
på gränsen till grått.

En gråskalans teckning
är november,
när oktobers kolorit är glömd.

All världens färger

Det var
som om någon
satt munnen till
och sörplat all färg ur naturen.

Också husen fasader var blacka,
gult hade mist sin lyster,
rött sin glöd,
ej ens vitt var längre vitt.

En värld fångad
i gråskalans mest avskydda nyanser,
en tröstlöshetens vinter
en sinnets mörkertid.

Gravar i regn

Gravar,
regnvåta stenrader,
bland lindlövens bleknande mattor. 

Lågor,
skymda av regndis och frostat glas,
överskuggade av lilaflammande ljung.

Grenar,
knotiga mot askgrå moln,
kajflocken skränar i vindbyarna,
och luften fylls av löv.