Ett matdilemma i Coronatider

Jag är van att äta mina vardagsluncher på restaurang, som hämtmat eller färdigrätter från ICAs sortiment. Det har varit min garanti för att jag så gott som dagligen får i mig en varierad och hyggligt väl balanserad kost.

Så nu, i dessa Coronatider, när vi är hemförlovade och skall arbeta hemifrån så ställdes jag inför ett litet oväntat dilemma. Hur skulle jag nu se till att jag fick i mig erforderliga näringsämnen för att inte försämra min hälsa?

Jag bör kanske nämna att jag inte är särskilt road av matlagning - chansen att ni en dag finge se mig i Sveriges Mästerkock är försumbar. 

Min matlagning sträcker sig ungefär till att slå in en fryst laxbit i ett foliepaket, låta den stå och sköta sig själv i ugnen i så där en och en halv timme och sedan snabbt koka upp litet potatismos och servera med någon färdig sås.

Det funkade medan jag kunde äta mer varierade luncher av god kvalitet. Det funkade inte i längden när jag var hänvisad till min egen matlagning.

Eftersom mars av olika anledningar var en tight månad ekonomiskt sett så hade jag inte heller råd att köpa färdigmat för flera veckor framöver.

Så vad kunde jag göra för att variera min kost och se till att jag åt mer balanserat?

De frysta laxbitarna utgör fortfarande stommen i min matlagning - jag försökte få tag på frysta torskryggar också, men de var slut i butiken. Däremot så fick jag tag på på fryst rödspätta samt ett par ost- och  broccolipajer. 

Detta kompletterade jag sedan med bland annat påssallad (Mâchesallad), ärtskott, smörgåsgurka, soltorkade tomater och olika konserver (bland annat vit sparris och kronärtskockshjärtan på burk) samt frukt och bär. 

Det är kanske inte en perfekt lösning. Men den är bättre än den jag hade tidigare.

Man måste vara lösningsorienterad. Och finurlig.

Jag sitter inte i karantän, jag är kry, men jag vill inte ge mig ut allt för ofta - speciellt inte som jag måste åka med kollektivtrafiken för att komma till min närmaste ICA-butik. 

Det innebär att jag varje gång får köpa så mycket som jag har råd med, som också har förutsättningar att hålla sig fräscht och aptitligt så länge som möjligt.


På en front är läget dock under kontroll. 

Andra går kanske lösa i toapappershyllan. Så länge som jag har åtminstone ett per rullar kvar så gör jag andra prioriteringar och styr kundvagnen mot ostdisken eftersom det är min bestämda uppfattning att ett hushåll utan ost, är ett hushåll i kris..

Jag har fyra olika sorters ost!

Inte i karantän, men kanske hemförlovad

Jag är inte i karantän, jag är fullt frisk, men man skulle kanske kunna säga att jag är hemförlovad. Och inta bara jag, i stort sett hela företaget är i samma situation.

Den sextonde mars, i måndags, så beslutades att vi så långt som möjligt skulle arbeta hemifrån och bara komma in till arbetsplatsen för nödvändiga möten. När jag i morse åkte in till Vasastan så var det första gången på en vecka.

Mötet vi hade visade sig dock, något överraskande, ett digitalt möte. Vår chef hade fått tag på en webbtjänst som erbjuder smidiga tjänster för digitala möten, oavsett vilken plattform man använder, och såg till att vi allesammans fick tillgång till den idag.

Vad som annars skulle ha varit ett möte i konferensrummet blev istället ett experiment med oss utspridda i olika delar av kontorshotellet för att testa funktionerna och vänja oss vid dem. Så nu kommer vi att kunna hålla mindre avstämningsmöten hemifrån vid behov under veckan.

Nästa samling på kontoret är planerad till nästa måndag, såvida inte läget skulle förändras. Däremellan är vi hemförlovade och arbetar hemifrån. Så hanterar vi coronakrisen på JustValue AB.

Ah, vi har också klara handspritsregler. Och handsprit.

En minnesdag för Aina och Alfred Nielsen

Den 11 mars 1920. För hundra år sedan, alltså. Det var en torsdag.

Hur vet jag det, undrar ni kanske?

Jag slog upp det på Wikipedia.

Och vad hände då, undrar ni kanske sedan.

Den dagen föddes min min fina lilla mamma, Aina, som skulle ha blivit 100 idag om hon hade fått leva. Men som hon gick bort sensommaren/den tidiga hösten 2009 efter en tids sjukdom till följd av värmeslag och stroke (det förstnämnda utlöste mer eller mindre det sistnämnda).

Så nu på eftermiddagen blev det en tur till kyrkogården för att tända ett par ljus och sätta ned en liten kruka med påskliljor på graven och hålla ett slags liten minnesstund.

Särskilt ett minne gjorde sig påmint, märkligt nog ett från kyrkogården. Från den första sommaren som pappa låg begravd där och mamma och jag satt på en bänk vid dammen i närheten av graven och pratade minnen och tittade på fåglarna som badade i dammen. Det var särskilt en andhona som gjorde stor toalett, med mycket flaxande med vingarna så vattnet stänkte vida omkring innan varenda fjäder nogsamt skulle läggas perfekt tillrätta.

Det var en magisk stund.


I höst så har pappa varit borta i tjugofem år. Det är otroligt så tiden skenar iväg.

Pappa föddes 1919, också han i mars, fast litet senare i månaden. Förra året så missade jag hundraårsdagen av hans födelse med ett par dagar innan jag kom ihåg det. Det kändes så kymigt att bara ha glömt bort det, så jag bestämde mig för att se till att på något sätt högtidlighålla det när det gällde mammas minnesdag nu i år och också inkludera pappa i den stunden.

Det andra ljuset var för pappa.



Ett stort tack också till min fina kompis Kerstin som skjutsade mig till kyrkogården.