onsdag 11 mars 2020

En minnesdag för Aina och Alfred Nielsen

Den 11 mars 1920. För hundra år sedan, alltså. Det var en torsdag.

Hur vet jag det, undrar ni kanske?

Jag slog upp det på Wikipedia.

Och vad hände då, undrar ni kanske sedan.

Den dagen föddes min min fina lilla mamma, Aina, som skulle ha blivit 100 idag om hon hade fått leva. Men som hon gick bort sensommaren/den tidiga hösten 2009 efter en tids sjukdom till följd av värmeslag och stroke (det förstnämnda utlöste mer eller mindre det sistnämnda).

Så nu på eftermiddagen blev det en tur till kyrkogården för att tända ett par ljus och sätta ned en liten kruka med påskliljor på graven och hålla ett slags liten minnesstund.

Särskilt ett minne gjorde sig påmint, märkligt nog ett från kyrkogården. Från den första sommaren som pappa låg begravd där och mamma och jag satt på en bänk vid dammen i närheten av graven och pratade minnen och tittade på fåglarna som badade i dammen. Det var särskilt en andhona som gjorde stor toalett, med mycket flaxande med vingarna så vattnet stänkte vida omkring innan varenda fjäder nogsamt skulle läggas perfekt tillrätta.

Det var en magisk stund.


I höst så har pappa varit borta i tjugofem år. Det är otroligt så tiden skenar iväg.

Pappa föddes 1919, också han i mars, fast litet senare i månaden. Förra året så missade jag hundraårsdagen av hans födelse med ett par dagar innan jag kom ihåg det. Det kändes så kymigt att bara ha glömt bort det, så jag bestämde mig för att se till att på något sätt högtidlighålla det när det gällde mammas minnesdag nu i år och också inkludera pappa i den stunden.

Det andra ljuset var för pappa.



Ett stort tack också till min fina kompis Kerstin som skjutsade mig till kyrkogården.

  

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack Åsa. Det blev en stund av minnen och vemod, vare sig sorg eller firande. Högtidlighållande. Hedrande. Hågkomst.

      Och efteråt ett stort, varmt och vemodigt lugn.

      Radera