Författardrömmar som lades på is

Jag upptäckte redan i de tidiga tonåren att jag aldrig kommer att bli det slags författare som skriver för hand. Jag har inte allting färdigt i huvudet när jag börjar skriva utan behöver kunna bolla runt och arrangera om texten, både när det gäller strukturen som formuleringar, sedan jag har kastat ned grundtankarna för en scen som ett slags idéskiss. 

När jag väl känner att jag har fått med alla grundelement som behövs i den scenen/det textpartiet/den dialogen så är det dags för mig att börja bygga upp scenen/textstycket ordentligt, med struktur och dramaturgi och interagerande mellan medverkande huvud- och bipersoner för att få det just så som jag ville ha det. Ibland så krävde detta ett omfattande bollande med textstycken och meningar – och det, var fullkomligt hopplöst att göra för hand. 

Åtminstone så blev alla omskrivningar för mycket för min del.

Eftersom jag var i de tidiga tonåren under senare halvan av sjuttiotalet, så fanns det inte mycket att göra för att få min skrivprocess att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Datorer var vid denna tid någonting som stod omgivna av kyltorn i stora datorhallar och kostade hundratusentals kronor och ingenting som man kunde ha hemma på bordet i vardagsrummet.

Så mina mina författardrömmar lades på is framemot millennieskiftet, när det dök upp datorer som både storleksmässigt och prismässigt var sådana att man kunde ha hemma i vardagsrummet. 

Det var först då som jag på allvar kunde komma igång att skriva. För att inte tala om att bolla med texten, på det sätt som jag behöver, för att den skall bli just så bra som jag vill ha den.

Det var precis vad jag behövde för att komma igång med mitt skrivande igen. 

Vad jag hade väntat på, ända sedan jag kommit i kontakt med mina första “dumma” terminaler på olika arbetsplatser och sedan – underbara uppenbarelse – en Philips ordbehandlare. 

Senare kom så småningom nästa revolution – PC. 

Olyckligtvis var dock prislappen på de första generationernas PC ungefär den samma för en hyfsat begagnad och fortfarande fullt funktionsduglig bil.

Utom min budget. 

Långt utanför.

Men framåt slutet av 90-talet fick vi dock möjlighet att hyra dator genom jobbet - och vilken fantastisk värld det var som plötsligt öppnade sig!

Plötsligt kunde jag skriva när jag vill, hur jag ville och hur mycket jag ville. 

Och ändra texten hur många gånger som helst, tills jag var helt nöjd med den.

Sedan dess har det blivit en rad skrivarkurser, dels vid en folkhögskola och dels vid Folkuniversitetet, för att lära mig skrivarhantverket i grunden så att jag hade en bra grund att stå på.

Självklart så har det också blivit en otrolig mängd skrivande. 

• Och utforskande
• Och experimenterande

Islossning för författardrömmarna, med andra ord.

Musik som inspirationskälla

Musik, kan på många sätt vara en källa till inspiration när man skriver. Men ibland är det själva musikvideon som utgör den verkliga inspirationskällan.

Den här musikvideon till Enyas "On My Way Home" har ända sedan jag började skriva på mitt huvudskrivprojekt 2012 utgjort en av de stora inspirationskällorna, för såväl en lång tågresa som den kvinnliga huvudpersonen gör (även om årstiden är fel) och den djupa vänskapen mellan henne och hennes yngre kusiner.

Det finns givetvis mer musik och fler musikvideos som inspirerar, det här är bara en av dem - låt vara en av de allra främsta. Den som fångar mycket av det mest väsentliga av känslan - och delvis även handlingen - i texten.

Den som leder mig rätt när jag skriver in mig i hörn och inte för mitt liv vet hur jag skall skriva mig ur dem igen.


Har ni någon favoritmusik som utgör en inspirationskälla?

Använder ni den i så fall i er skrivprocess?

Det där med novelltävlingar...

Tidigare i somras bestämde jag mig, delvis mot bättre vetande - noveller är inte mitt bästa format - för att försöka skriva en novell till Lovereads novelltävling. Den kunde vara ganska lång. Upp till femtiotusen tecken, har jag för mig. Jag tänkte, som den optimist som jag stundtals tenderar att vara, att jag i det litet längre formatet kanske skulle ha en chans att åstadkomma någonting läsbart.

Det är korta noveller som är min verkliga akilleshäl. I det litet längre formatet har jag trots allt lyckats åstadkomma några någorlunda hyfsade noveller.

Jag lyckades åstadkomma någonstans kring tjugoåtta-, tjugoniotusen tecken innan jag körde fast. Sedan inträffade den värsta värmeböljan i mannaminne - och hjärnan och därmed också kreativiteten kokade ofelbart torrt. Jag lade skrivprojektet åt sidan och inväntade drägligare temperaturer såväl utomhus som inomhus - vilket dock visade sig dröja, och det rejält.

I helgen har jag öppnat dokumentet och efter två dagar och så där tusen ord konstaterade jag att det där nog inte var en av mina mest lysande idéer. Det var inte urdåligt, det var inte det. Det fanns till och med en chans att det skulle kunna bli någonting av det.

Men vad det än skulle kunna tänkas bli, så var det någonting längre än femtiotusen tecken.

I sitt nuvarande tillstånd känns det mest av allt som ett spretigt: "Meh" där det mesta av huvudpersonernas kärlekshistoria saknas - den är så här långt mest skissad och antydd - och för stort fokus ligger vid kusinens bröllopsvedermödor. Vilket å andra är nödvändigt för intrigen. Men texten skevar och kränger och riskerar att spåra ur.


Jag tror att jag kommer att arbeta vidare med den här texten, den har potential. Men inte i sitt nuvarande skick. Däremot är den rolig. Jag gillar idén - och jag älskar konceptet - dessvärre har det visat sig vara litet för stor för det det önskade formatet.

Som jag sade här ovan, så finns det trots allt en chans att det kan bli någonting av det här. Det måste bara få ett annorlunda, litet längre format för att blomma ut till sin fulla potential i så fall.


Men är hoppet ute för novelltävlingen, i så fall?

Jag vet faktiskt inte. Den här texten, den lär (nog) inte bli mitt bidrag.

Men i kväll, när jag slutligen konstaterat att det inte skulle gå att skohorna in den på under femtiotusen tecken, dök tanken på att göra någonting av en liten bakgrundshistoria som snurrar runt i bakgrunden av mitt mastodontmanus. Jag har haft en känsla av att det finns historia nog för en längre novell där. Någonting som det borde kunna vara värt att försöka göra någonting av. Kanske som ett smakprov inför den första boken.

Fast då skulle det givetvis bli historisk romance, och det var kanske inte vad förlaget hade tänkt sig. Och jag har ingen aning om jag kan få någonting färdigt av den idén på den tid som återstår.


Åh, varför gör jag så här mot mig själv?

Jag vet att:

• Noveller inte är mitt rätta element
• Jag är skral på att få ihop fungerande noveller
• Jag aldrig lyckas i novelltävlingar

Så, varför - varför - gör jag detta mot mig själv?


Å andra sidan, så är det just det historiska som är min styrka.

7000 tecken senare...

...inser jag en smula uppgivet att jag gjort det igen. Blivit uppspelt inför tanken på en ny novelltävling med romance-tema. Trott att den här gången var det väl ändå själva tusan om jag inte skulle klara det!

Och skakat av mig mina dyrköpta erfarenheter när det kommer till noveller. Noveller är helt enkelt inte mitt format. Punkt.

Jag är mer tegelstensformat skribent. Där får jag utrymme att bre ut mig språkmässigt. Att twista twisterna ett varv till och förtäta intrigen. Att låta en underintrig lynga iväg genom undervegetationen tills den, när man minst anar det, poppa upp längre fram och kasta huvudintrigen ur kurs.


Noveller...

ÄR INTE MITT FORMAT!!!


Men lär jag mig det?

Uhu. Näpp!

Ni som har hängt med länge nog här på bloggen minns nog debaclet med förra sommarens novelltävling (Hemmets Veckotidning, 12.000 tecken). Som slutade med att novellen, typ - exploderade. När jag vips satt med 13.000 tecken utan att huvudpersonerna ens hade träffats (de fanns ombord på samma skepp, och de rörde sig båda två på skeppsdäcket, men de hade ännu inte sprungit på varandra) eftersom bakgrundshistorien exploderade.

Så där satt jag, med grunden till ännu ett romanprojekt istället.

Om ni vill läsa mer om den resan kan ni göra det här:

• Novellen som exploderade 
• Novellprojektet som blev ett romanprojekt
• Reflektioner efter ännu ett novellfiasko

Den här gången var det Järfälla Tidning som utlyst en romancenovelltävling. Max 4000 tecken, inklusive blankslag. Glad i hågen började jag knåpa på en idé som hade vissa möjligheter. 

Ett dygn - och 7000 (!!!) tecken senare (exklusive blankslag) och det utgör ändå bara början av texten - inser jag att loppet är definitivt, oåterkalleligen kört. Jag sitter här med vad som utgör kanske den första fjärdedelen av en novell. En novell som torde landa någonstans runt 25.000 - 35.000 tecken om den överhuvudtaget skulle kunna fungera som en läsbar novell.

Ännu ett novelltävlingsmässigt magplask för mitt vidkommande. Att jag aldrig kan lära mig att noveller, åtminstone inte så här korta noveller, inte är mitt format.

Jag är ordrik. Jag är detaljerad och mångordig. Jag är yvig. Jag är oförmögen att skriva korta saker. Åtminstone att skriva korta saker och få dem bra.

Inse det, Elisabet.
Inse - och acceptera.


Kan vi nu lova oss själva att vi inte kommer att göra om den här galenskapen?

Tja. Det kan vi.
Kanske.

Till dess någon annan utlyser en romancenovelltävling.

Och jag får för mig att jag kan.
Att det kommer att gå den här gången.
Att det här är gången när jag kommer att lyckas.


Nåja, det blev åtminstone inte upptakten till ännu ett romanprojekt den här gången och man får väl vara tacksam för det lilla.


Lärdomar att dra:

• Noveller är inte mitt format
• Noveller är inte min styrka
• Håll dig till dina styrkor
• Gör mesta möjliga av ditt bästa format
• Författarmässiga magplask svider mer i själen än i magskinnet
• Elisabet SKALL hålla sig borta från novelltävlingar

Två av mina fullbordade noveller, Isjungfrun och November (båda i intervallet 15.000 - 30.000 tecken), finns att läsa här på hemsidan. De är kanske inte över sig bra, men de representerar mina hitintills bästa försök att skriva noveller. Och de kan kanske förklara varför jag inte är något vidare på det. Och, likaledes, varför korta noveller inte är mitt format.

Skrivprocessen - First drafts

Det här är den enda grundregel man egentligen behöver följa om man vill skriva en bok. Det allra mest grundläggande, det man inte kan dagtinga med.


Tro mig. Jag, om någon, borde veta.

Det är nu över fyra år sedan jag började jobba med vad jag kallar min huvudtext och den är fortfarande inte ett komplett first draft. Men jag ger mig inte - den här texten skall bli färdig.

Och just nu, sedan jag börjat splitta mastodontmanuset på ca 870 sidor tillbaka till kapitelformat, flyter det på ganska bra.

Prologen har framgångsrikt avstyckats och bearbetats till en nivå jag är i alla fall hyfsat nöjd med och har förutsättningar att bearbeta vidare. Jag har nu rensat bort alla små referenser som, oaktat en massa redigeringar och omarbetningar, fortfarande pekade i den riktning jag, när jag började skriva, avsåg att texten skulle röra sig.

Sedan dess har jag också, lika framgångsrikt, avstyckat första kapitlet (som tidigare, före omstruktureringen i början av juni, var den ursprungliga prologen) och arbetat igenom det. Det har inte krävt lika genomgående bearbetningar som texten som i dag är prologen eftersom den är skriven efter det att jag omdefinierat texten vidare inriktning. Däremot behövdes en viss bearbetning till följd av förändringen från prolog till första kapitel.

Nu skall jag ge mig i kast med att avstycka andra kapitlet - det nya andra kapitlet - som jag påbörjat efter omstruktureringen av  texten. Och som är ett av huvudskälen till att det kändes absolut nödvändigt att splitta upp mastodontdokumentet i kapitelform.

Det är en komplicerad historia men i mastodontmanuset har jag två "andra kapitlet" - det ursprungliga andra kapitlet (som nu kommer att landa som typ fjärde eller femte kapitlet) och det påbörjade, nya andra kapitlet som sedan omstruktureringen behövs in innan den ursprungliga texten och som än så länge bara är påbörjat.


Som sagt, jag kämpar vidare.

En av dessa dagar SKALL jag ha ett färdigt first draft.

Läxor man lär sig medan man skriver

Den 19 oktober 2012 skrev jag följande på Facebook:

"Text är som ett levande väsen, den har sin egen vilja och sina egna åsikter. Jag skulle just sätta igång med den sista delen - den färgstarka slutklämmen - på åttonde kapitlet när åttonde kapitlet informerade mig om att det minsann var färdigt och det jag tänkte börja skriva var inledningen till nionde kapitlet, så kunde jag vara så vänlig och sluta envisas. Min text talar till mig."


Det går inte en dag av skrivande utan att man lär sig någonting nytt. När man skrivit tillräckligt länge och tillräckligt mycket börjar texten kommunicera med en. Är man uppmärksam nog uppmärksam - och lyhörd - vet man att lyssna.

När texten har någonting att säga en, vill den oftast säga att man är fel ute. Eller att man inte tar ut svängarna tillräckligt. Eller att en av ens personer aldrig skulle säga den där lysande repliken (som man just håller på att knacka ned på tangentbordet). Eller göra det man ägnat hela dagen åt att fundera ut, eftersom det är helt okaraktäristiskt för dem..

Eller att man håller på att begå våld mot textens struktur. Eller logik.


Mitt råd är - lyssna till din text.
Ibland vet den mer än du gör.

Är hög på ord!

I eftermiddag och i kväll har jag skrivit som en gudinna!

Är hög på ord. Mer än ca fyra sidor blev det kanske inte - men vilka sidor!

Det blev en kärleksscen - jag kallar inte för inte sajten Romanceportalen. Jag försöker också skriva i genren, och i dess utkant - romantisk släktkrönika. Och jag är så sjukt nöjd med scenen jag fick till i dag. Jag sparade verkligen inte på krutet - och jag tog ut svängarna ordentligt!

Ganska steamy. 

Och galet rolig.

Återstår att se om jag är lik nöjd med texten i morgon, när jag sovit på saken och ser på den med utvilade ögon. 

I kväll svävar jag högt på skrivrusets efterdyningar och nu måste jag varva ned, om det skall bli något sova av i natt.

Och i morgon fortsätter förhoppningsvis arbetet med scenen, när jag skall ta den till dess - hm! - fullbordan. Och skiva inledningen till scenen. Men mitten - wow!

Är definitivt hög på ord.
 

Väntar på en bok och skriver på slutet

Jag väntar på den här ljuvliga boken - Brings paketsök ser litet skum ut nu på morgonen, men dagens datum är i alla fall angivet som leveransdag. Längtar efter få sätt tänderna i den!

Under tiden skriver jag på slutet till romancenovellen som exploderade och expanderade till ett romanprojekt istället. Nej, för allt i världen, jag är inte färdig med den!

Långt därifrån. Jag skriver epilogen eftersom den dök upp i huvudet i så kristallklara bildfragment att den bara måste tecknas ned innan den fragmenteras alldeles och jag tappade bort den.

Och det blir så himla bra!
Så jäkla perfekt!


Tycker jag idag, i alla fall.
Vi får väl se om euforin varar till i morgon.

Just nu känns skrivandet...

...ungefär så här:

Återkommer med uppdateringar vid ett senare, mer produktivt tillfälle. Sade jag, i ett anfall av överdådig optimism, i början av året att 2016 var året när jag äntligen skulle ha ett färdigt bokmanus?

Uh, hu - jag gjorde nog det.

Nå, 2016 är trots allt inte över. Än.

Åska och dunder - skrivtid saboterad

I går blev min skrivtid saboterad av sommarens så här långt värsta åskoväder över Södertörn. Givetvis just när jag som bäst kommit i flow och hade huvudet fullt med idéer och fingrarna dansade över tangentbordet medan jag gjorde de där små fixen och ändringarna och omskrivningarna som skulle lyfta texten från hyfsad till ”Yes, now we talking!”

Men det var bara att göra en hastig nedstängning, dra ur alla sladdar och stänga av kontakten på sladdosan och sitta och glo ut genom fönstren på åskmoln som tycktes ha parkerat över min del av Södertörn utan att visa några tecken på att vilja passera. Tvärt om tror jag nästan att det cirklade över området. En del nedslag var obehagligt nära, i skogen bakom industriområdet.

Och där satt jag, i fåtöljen, och glodde på himlen och försökte läsa medan huvudet surrade av underbara idéer och frustrationen ångade genom näsborrarna och ur öronen. Gah!

Jag kunde inte heller skissa ned mina idéer på papper. Jag behövde tillgång till min text i en nyskriven version - vilket det inte funnits tid för att skriva ut vid nödnedstängningen. Jag hade behövt kolla upp vissa fakta på Wikipedia och se om jag kunde använda dem som jag tänkt innan jag kunde gå vidare.

Jag hade också behövt kolla vissa formuleringar en författare använt (och som än så länge bara finns som en aptitretare på nätet) - inte kopiera rakt av, inte alls, men använda som underlag att fundera kring hur jag skulle kunna tillämpa ett liknande tema i min text även om förutsättningarna var helt annorlunda.

Hur maffiga och imponerande åskväder än kan vara, är de ett förbaskat störande moment när de råkar sammanfalla med ordentliga skrivarflow.

Hm, det finns en del som talar för skrivmaskiner. Dessvärre konstaterade jag för över trettio år sedan att jag inte är det slags författare som kan skriva sina manus för hand eller på maskin.

Jag behöver en dator där jag kan vrida på ord och meningar och stuva om texten efter behag tills allt faller på plats där jag vill ha det. Tills jag har konsoliderat den vilda, ohämmade vårfloden av mer eller mindre ostrukturerade idéer till ett optimalt flöde av ord och texten flyter lika lätt och obehindrat som vatten.

Så därför - trippel-gah för åskoväder som inkräktar på ens bästa skrivtid. 

 

In flagrante delicto

 

In flagrante delicto är latin, en juridisk term, och betyder på bar gärning. 

I romancesammanhang är in flagrante delicto en eufemism (en förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivning) för att bli påkommen under (eller i samband med) en sexuell aktivitet eller en situation som kan tolkas/misstolkas som det.

In flagrante delicto är vad som brukar kallas trope inom romance. Huvudpersonerna är vanligtvis i full färd med - eller just färdiga med - en angenäm och förhoppningsvis för båda parter tillfredsställande aktivitet när någon öppnar en dörr och skandalen är ett faktum.

I synnerhet inom historisk romance brukar en in flagrante delicto-scen innebära att de involverade personerna är mer eller mindre tvingade att gifta sig, ju förr desto bättre, vare sig de vill det eller inte.

Beroende på författarens avsikter (och givetvis hantverksskicklighet) och hur scenen och tropen exekveras kan utkomsten av en in flagrante delicto-scen bli allt från sanslöst dråplig, via förarglig för båda parter till fruktansvärt tragisk (givetvis innan allt vänds till det bättre - det är ju trots allt romance).

Varför jag tar upp in flagrante delicto?

Jag har den senaste veckan skrivit en sådan scen i romancenovellprojektet till novelltävlingen i Hemmets Veckotidning som spårade ur och blev ett romanprojekt istället. Och jag får erkänna att jag sällan har haft så roligt när jag skrivit en scen!

Novellprojektet som blev ett romanprojekt

Som jag skrivit tidigare så gjorde jag tidigare i juni, trots att noveller inte är mitt bästa format, ett försök att skriva en novell till Hemmets veckotidnings novelltävling. Det gick så där, då bakgrundshistorien skenade iväg och tog upp alla maximalt tillåtna 12 000 tecken (och mer än så) utan att huvudpersonerna ens hade träffats.

Det blev inledningen till en roman istället - ett format som passar mig betydligt bättre än noveller. Jag har skrivit och filat på det sedan novellen havererade, fast jag egentligen borde ägna det bokmanus jag kämpat med i flera år all min tid och omsorg just nu.

Men det manuset behöver vila litet efter ett omfattande kirurgiskt ingrepp i början av juni så jag har haft rätt roligt med mitt havererade novellprojekt (nu 30 000 + tecken och två kapitel samt några löst skissade scener långt) de senaste dagarna när jag passat på att etablera den här idén ordentligt med ett par kapitel som sätter tonen och låter mig lära känna huvudpersonerna samt ett slags "detta kommer att hända".


Och vad kommer att hända?

Jag tänker inte berätta så mycket, för mycket av det är inte helt klarlagt än, men handlingen utspelar sig 1905. Och om ni inte vet någonting om 1905 så är det året när unionen Sverige/Norge upplöstes och brödrafolken stod på randen av ett krig innan unionen upplöstes under fredliga förhållanden, en första revolutionsvåg skakade Ryssland och Japan krossade den ryska flottan i ett slag som skakade den europeiska känslan av överlägsenhet i grunden.

Ett turbulent och omskakande år, som bjuder på dramatiska historiska skeenden och politiska och social spänningar som ger rika ekon och efterklanger i berättelsen. Fast det mesta av detta är redan historia när min berättelse tar sin början. 1905 lider mot sitt slut när en lastångare lägger ut från Sankt Petersburg med kurs mot Stockholm. Ombord finns några få passagerare som av olika skäl valt att göra överfärden i lastångarens spartanska hytter, däribland en man som återvänder hem efter en mångårig exil och en affärskvinna som vunnit makalösa framgångar.


En sak är säker - jag kommer att ha så roligt med det här konceptet!

Novellen som exploderade

Eller expanderade.

Det började som en romancenovell, till en novelltävling i Hemmets Veckotidning. Jag hade hittat ett lovande uppslag, ett uppslag som jag verkligen trodde på. Som jag var övertygad om att jag skulle kunna åstadkomma en bra novell av.

Men eftersom novellen skulle vara på 12 000 tecken och jag snabbt som attan landade på 13 000 tecken (utan att huvudpersonerna ens träffats) var det bara att inse (och acceptera) ett fakta som jag egentligen vetat om länge. Noveller, är inte mitt format.

Så är det med den saken. Skall man skriva en novell måste man vara otroligt disciplinerad. Man får aldrig, under några som helst omständigheter, tillåta att en Big Bang inträffar i bakgrundshistorien. Då flyger ens nogsamt planerade novelluppslag ut genom fönstret och förvandlas till upptakten till en roman.

Det händer dessvärre mig, med deprimerande regelbundenhet. ”Det känns som om det vore början på någonting större”, är någonting jag ofta fått höra när jag försökt mig på konststycket att skriva noveller.

Så också den här gången. Bakgrundshistorien råkade bara exploderade och bitar och brottstycken svällde ut som från ingenstans och fyllde upp ett betydligt större format än en veckotidningsnovell. Så det blir nog ingen novell, åtminstone inte av detta uppslag. Suck.

Samtidigt var det som föddes i explosionen, även om jag hade velat hålla fast vid min ursprungliga plan, allt för spännande och lovande för att slaktas ned till veckotidningsnovellformat.

Om det expanderande novellkonceptet sedan håller i romanformatet? Det får framtiden utvisa.

Texten ligger på operationsbordet

Text, kan stundtals vara något av det allra mest följsamma man kan jobba med. Andra dagar är texten det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja – som definitivt inte sammanfaller med ens egen.

Det har med tiden blivit allt mer uppenbart att inledningen på texten kanske inte hade den styrka den behöver. Prologen, som jag i och för sig var rätt nöjd med, var nog trots allt inte stark nog att fånga och dra in en läsare. Jag beskrev det för litet drygt en vecka sedan här. Och här.

Det var inget fel på prologen, jag gillar den verkligen. Men medan dess öppningsfras var hyfsat intressant fick den en inte att haja till på samma sätt som första meningen i första kapitlet.

Prologens styrka – eller avsaknad därav – är inte enda skälet till den här manövern. Ursprungligen hade jag tänkt låta läsarna sväva i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson. Men med tiden hade jag börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel.

Speciellt inte när jag lika gärna kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta en del av bakgrunden – vad som satt igång händelsekedjan, dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten – medan hon själv inte har en susning under hemresan.

Jag frågade mig själv hur jag själv skulle känna det, som läsare, om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll mig en skälig förklaring?

Ovisshet kan visserligen, väl hanterad, var spänningshöjande och intrigförtätande. Men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en vettig förklaring.

Så för någon vecka sedan gjorde jag ett experiment. Jag kopierade inledningen av min text, prolog och de båda första kapitlen och klistrade in i två dokument så jag hade två fullständiga versioner av inledningen. Sedan klippte och klistrade jag stora textpartier i det ena dokumentet och stuvade om det så som jag skulle vilja arrangera texten.

När jag var klar hade jag två vitt skilda versioner, en som såg ut exakt som inledningen av mitt manus och en som jag hade stuvat om rejält.

Jag har klippt ut den första scenen ur första kapitlet och klistrat in den som ny prolog, skiftat plats med dagens prolog som blir nytt första kapitel. Sedan skall jag skriva ett eller två kapitel efter det, innan jag återknyter med resten av dagens första kapitel (som måste bearbetas en hel del) som flyttats motsvarande steg framåt och blir tredje eller fjärde kapitel.

Det kändes som om texten blev skarpare i den senare versionen.


En nackdel är givetvis att jag bryter det kronologiska flöde genom texten jag hitintills hållit fast vid eftersom dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta det kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.

Det kändes bra. Som om situationen imploderade, långsamt men obevekligt – och man förstår varför – och desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs. Som om texten hade fått bättre flow.

Ja, det kändes som om det skulle kunna funka.

Men vid det laget var jag inte så säker på vare sig mig själv eller på texten som jag hade önskat – man blir lätt som blind för sin egen text när man kämpar som ihärdigast med den. Så jag skickade båda versionerna till min kompis Kerstin för genomläsning med fräscha ögon för att höra vilken inledning hon trodde på.


När jag hörde av Kerstin igen efter några dagar hade hon, liksom jag själv, fastnat för den nya versionen. Så efter noggrant övervägande, och en hel del förhalande och tvekan och velande, har jag beslutat mig för att lägga patienten – förlåt, texten – på operationsbordet och genomföra ett komplicerat ingrepp.

Operationen inleddes i går kväll, när jag klistrade in texten ur version två, parti för parti, på aktuella ställen i inledningen och färgade de kvarvarande partierna av den gamla texten (för den ligger kvar tills jag sett på det med utvilade ögon och är säker på att jag fått det rätt) i avvikande färger.

Nu återstår bara att göra en ny säkerhetskopia innan jag går vidare med nästa steg. Reduktion av den gamla texten.

Är patienten vederbörligen bedövad? Skalpell, tack!

Research by writing?

Tidigare i maj skrev Simona Ahrnstedt, som svar på en fråga hon fått på bloggen, ett jättebra inlägg om karaktärer. Hur man skapar dem, hur man utvecklar dem och gör dem psykologiskt trovärdiga.

Simona skriver i sitt inlägg:

”Man får göra som man vill, man SKA göra som man vill, men så här gör jag: Jag lägger ner mycket tid och skriv på mina karaktärer. Jag är trots allt psykolog, och för mig är karaktärerna i en roman ändå det viktigaste. Jag vill att de ska vara BÅDE psykologiskt trovärdiga OCH lite mer än vardagliga personer.”

Simona går mycket metodiskt och noggrant till väga och researchar sina karaktärer ned på minsta detaljnivå för att få dem psykologiskt trovärdiga:

”Jag går väldigt metodiskt och noggrant till väga, följer i stort sett alla mallar och frågeformulär som finns, fyller i sida efter sida med egenskaper och karaktärsdrag.”

Det fick mig att fundera litet över hur jag arbetar med mina egna karaktärer och själv funkar jag nog litet tvärt om. Jag börjar med en bild i huvudet och en mer eller mindre vag idé om vem den och den personen är. Sedan måste jag dyka ned i texten och lära känna personerna vartefter nya, överraskande fakta dyker upp medan jag arbetar såväl med dem som med handlingen.

Och det är inte litet som flyter upp till ytan när jag arbetar med textens olika vändningar och vridningar. Så har jag t ex upptäckt ett stråk av hett temperament som de flesta i familjen (som på ytan inledningsvis förefallit så godmodig och civiliserad) delar och som de med varierande framgång kämpar med att kontrollera.

Jag har också funnit en skörhet jag inte räknat med hos min självständiga, viljestarka kvinnliga huvudperson.

Vad jag därtill upptäckt är hur starkt bandet mellan henne och den manlige huvudpersonen är och hur djupt det går. Och att det är ett av skälen, väl så tungt vägande som de övriga, till att hon inte rakt av ber honom flyga och fara och fixa sina egna problem när dessa försätter henne i en vansklig situation.

Först när jag lärt känna mina karaktärer genom att arbeta med dem, och gång på gång blivit överraskad och överrumplad, kan jag börja kartlägga dem. Jag funderar på om man kanske kan kalla det research by writing?


Jag gjorde mina första kartläggningar av ett par bipersoner som förekommer i de första kapitlen förra året – just eftersom de var ganska enkla att beskriva och spelade en begränsad roll under en begränsad tid och jag vid det laget var i princip färdig med dem. Däremot refererar min kvinnliga huvudperson vid ett par tillfällen längre fram i boken om sina samtal med den ena kvinnan, och då gällde det att ha koll på alla detaljer så jag återgav dem rätt.

Sedan dess har jag gjort ytterligare ett par kartläggningar. Jag har börjat med personer som är ”aktiva” bara i ett fåtal kapitel även om de kan spela en ”passiv” roll också på andra håll i boken genom referenser, omnämnanden eller genom att deras agerande påverkat (eller rent av genomsyrat) berättelsen.

Jag kommer att gå vidare och kartlägga dessa mer perifera karaktärer tills jag vet exakt hur jag vill ha mina referensdokument arrangerade och därefter arbeta mig in mot mer betydelsefulla personer innan jag ger mig i kast med mastodontarbetet med huvudpersonerna.


En annan sak Simona skrev i sitt inlägg var:

”I Natalias fall så gjorde jag ett släktträd flera hundra år tillbaka, jag har alltid koll på minst far- och morföräldrarna.”

Och i det fallet har jag följt hennes exempel, inte bara för mina huvudpersoner (de är släktingar) och deras familjer utan också för deras motståndare.

Ett genomarbetat släktträd ger en uppfattning om vilken miljö och vilka förutsättningar den här släkten kommer ifrån, under vilken tid den vuxit fram och hur det påverkat deras värderingar och traditioner, hur dynamiken inom släkten fungerar och vad slags individer respektive släkt har förutsättningar att producera vid olika tidpunkter. Älskar släktträd!


Simona skriver också:

”Att skapa karaktärer och deras bakgrund är ju så fruktansvärt kul, och ur detta växer ofta en massa handling fram.”


För mig är kartläggningen snarare någonting som föds ur texten och sållas fram, detalj för detalj, när jag lär känna mina karaktärer. Det är i texten och genom handlingen jag "ser" dem.

Det är där, när handlingen tvingar fram reaktioner och tankar och känslor, jag upptäcker deras styrkor och svagheter och egenheter. Om det känns äkta och naturligt och trovärdigt låter jag dem hållas - varför försöka fixa någonting som fungerar utmärkt som det är?

Känns det däremot forcerat och konstruerat får jag ingripa i textflödet och korrigera dess underliggande struktur. Vilket i det här fallet i regel innebär att fösa personerna i en något annorlunda riktning än jag ursprungligen tänkt mig, om den riktningen inte längre är den optimala för vare sig karaktärerna eller handlingen. Eller modifiera förutsättningarna tills tonen känns äkta igen och personerna är trovärdiga i sina tankar, sina känslor och sina handlingar.

Kartläggningen blir i mitt fall mer ett hjälpmedel som sammanställs ur texten för att lyckas knyta ihop texten på ett bra sätt och för att ha alla detaljer spikade och korrekta inför redigeringsfasen.


Simona Ahrnstedt har skrivit ett väldigt bra inlägg (läs det gärna i sin helhet) och jag tror jag kommer att återvända till det och vrida och vända på olika aspekter av det eftersom det ger mig perspektiv på mitt eget sätt att arbeta med mina karaktärer.

Kanske behöver jag omvärdera mina metoder, kanske behöver jag utveckla dem. Eller också passar kanske det jag kallar research by writing mig och mitt sätt att arbeta perfekt.

En bubbla av kreativ otålighet

Det är ungefär så det känns, som om jag befinner mig i en bubbla av kreativ otålighet och kolsyreladdad energi som bubblar i blodet. Text är någonting som stundtals är det mest mest följsamma man kan jobba med.

Somliga dagar. Andra dagar är det det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja som inte sammanfaller med ens egen.

Det har varit motvalls en tid nu. Vad som har blivit gjort är ändrandet av ett ord här, ett ord där. En reviderad mening här, ett ny styckebryning där. Jag har monterat om meningar, ändrat meningsföljden i stycken. Ändrat ett "hon" eller ett "han" mot ett namn - eller vice versa.

Men under en frustrerad, försiktig yta där det känts som om "Stopp! Processen i hjärnan är inte färdig än!" har någonting stort och omvälvande sjudit någonstans djupt nere i hjärnvindlingarna.

Jag har en tid känt att första kapitlet har en bättre öppningsfras än prologen. Åh, inget fel på prologen - jag gillar den verkligen - men medan öppningsfrasen var hyfsat intressant, fick den en inte att haja till så som första meningen i första kapitlet.

Så jag har gjort ett textperiment - ja, då, ett experiment med text. Eller ett textmässigt experiment. Jag har kopierat hela början av mitt manus så jag har två fullständigt versioner av inledningen - en som ser ut exakt som dagens manus och en som jag stuvat om rejält.

I det senare har jag klippt ut den första scenen ur första kapitlet, gjort den till ny prolog och skjutit resten av första kapitlet framåt så att det blir tredje (eller fjärde) kapitlet istället medan den gamla prologen blir nytt första kapitel. Sedan skall det skrivas ett, eventuellt två, nya kapitel innan man knyter samman texten med resten av det forna första kapitlet.

Det finns ännu ett skäl till den här manövern. Jag hade ursprungligen tänkt hålla läsarna i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson men har börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel när jag lika väl kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta om det bakgrunden som satt igång händelsekedja och dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten medan hon själv inte har en susning under hemresan.

Hur skulle jag själv känna det, som läsare om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll en skälig förklaring?

Mycket riktigt, ovisshet kan visserligen var spänningshöjande men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en bra förklaring.

Det känns som om kontrasterna kan bli skarpare på det här sättet, när när desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs.

En nackdel är att jag bryter det kronologiska flödet jag hitintills hållit fast vid då dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta et kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.

Det känns helt enkelt som om texten får bättre flow. 
Det känns som om det skulle kunna funka.


Nu har båda versionerna skickats till fina Kerstin som skall läsa dem fräscha ögon och jag ser fram emot att höra hennes åsikt.  Och det, denna väntan, är givetvis ännu ett skäl till varför jag just nu befinner mig i en bubbla av kreativ otålighet och rastlös energi.

Kreativ knäppgöks textmässiga vankelmod

Just nu borde jag inte tänka på någonting annat än att äntligen få till det där ett och ett halvt till två och ett halvt kapitel som skall knyta samman befintlig text, så långt den är skriven, med de två sista kapitlen och epilogen.

Dessvärre har jag drabbats av en absurd lust att istället stuva om ordentligt i texten och göra första scenen i första kapitlet till ny prolog, skjuta fram resterande första kapitlet ett par kapitel och göra ett kronologiskt steg bakåt från den ny prologen genom att göra dagens prolog till nytt första kapitel.

Och därtill skriva ett nytt andra kapitel, med nyskrivna scener från Stockholm och Uppland som också tidsmässigt utspelar sig före prologen, tills dess frågan som ställs i slutet av prologen börjar besvaras.

Tror det skulle kunna bli riktigt, riktigt grymt.

Hoppas jag.

Eller också är jag en kreativ knäppgök som har svårt att fokusera - och därtill ett svårartat fall av prokrastinering. Vilket i och för sig inte behöver vara någonting negativt.

En sak är dock säker, det lär inte bli några ett och ett halvt till två och ett halvt kapitel skrivna innan jag bestämt vilken väg jag skall välja.

Oh, vankelmod - kreativitet är ditt namn!

Och någonstans i texten kvarstår det "glapp" jag skrev om i sammanfattningen av 2015 som skrivår betraktat, sedan jag gjort en textmässig U-sväng och inte längre skriver samma historia jag en gång i världen började skriva. Utan någonting mycket, mycket bättre som förtjänar bästa tänkbara struktur och bästa möjliga flöde genom texten.

Writing a Romance Novel For Dummies

Jag vet inte om den här boken kan vara någonting, men de här "for Dummies" böckerna brukade vara praktiska, pedagogiska och lättbegripliga när det gällde webbrelaterade saker som FrontPage, HTML och att bygga en webbsida etc. Så vem vet? Kanske kan den vara någon till hjälp när det gäller att reda ut begreppen inom romancegenren.

Om den sedan är bra? Ingen aning. Men jag har i alla fall lagt till den som "vill läsa" på GoodReads.


Boken finns att köpa hos bl a:
Adlibris, Bokus och Amazon

Skrivprocessen - Det allra mest grundläggande

Den enda grundregel man egentligen behöver följa om man vill skriva en bok.

Allt annat faller på plats efter det.

Eller åtminstone efter ändlöst filande och putsande och polerande.

Och en och annan ombyggnad.

Och kanske någon enstaka helrenovering.

Men utan ett fullbordat First drafts blir det aldrig en bok.

Så enkelt är det.

Att skriva slutet är att rama in texten

I går skrev jag färdigt en scen i sista kapitlet och påbörjade en annan. Jag flyttade också en tredje, redan färdig scen ca fyra sidor så den hamnade där den gjorde bästa möjliga effekt och slutligen skalade jag bort ca tio sidor överflödig text.

Jag vet, jag vet, andra nöjer sig med att skala ägg i påskhelgen.


Mellan och efter utbrotten av skrivande och textmontering såg jag Let’s Dance och The three musketeers (luftskeppsversionen) på TV4. Vet inte, förmår som inte engagera mig speciellt i den här omgången kändisar. Och misstänker starkt att jag fått en överdos David Hellenius.


Det  slog mig att det kanske är likadant med fiktiva personer i böcker. Ibland får man man en överdos. Jag har märkt att efter första halvan av boken har jag låtit vissa personer försvinna ur förgrunden eller förlora den dominerande roll de ditintills haft och låtit andra kliva fram i rampljuset.

Den första gruppen har spelat sin roll - och spelat den väl. Men om de finge fria tyglar, skulle de ta över eller dominera texten också när det inte är önskvärt. Därför har de förflyttats från förgrunden till bakgrunden, när berättelsens tonvikt förskjutits från dramatiska uppgörelser och avgörande beslut till mer pragmatiska vardagsbeslut och nervslitande personliga uppgörelser.

Jag tror det har givit berättelsen bättre dynamik.



När det gäller The three musketeers undrar jag vad filmskaparna gick på. Så full av anakronismer som filmen stundtals var, var den faktiskt bitvis dråplig.

Måste dock säga att Milla Jovovich tolkningen av Lady de Winter var en av behållningarna med filmen. Ett rejält steg bort från den klassiska ”genuint ond och 100%-igt svekfull” till en cool, smart och hårdkokt kvinna som gör sitt bästa för att hålla sig flytande i en värld där maktfullkomliga män dikterar och tolkar lagarna.

Det säger någonting, när en kvinnlig skurk är den mest minnesvärda behållningen i ett kostymdrama.

Lärdomar där är förmodligen att en och annan anakronism kan sätta färg på ett annars urtvättat kostymdrama. Och att när man skildrar kvinnor i historiska miljöer kan man behöva ta till en och annan anakronism för att göra dem begripliga, psykologiskt trovärdiga och sympatiska för en modern läsare som förmodligen skulle ställa sig rätt frågande till en mer historiskt korrekt skildrad ung kvinna.

När det gäller Jennie har jag tagit ut svängarna så till vida att hon levt utomlands på egen hand under många år och dessutom studerar i Paris. Hon är också i egen rätt arvtagerska till en stor lantegendom - och det är ett arv som aldrig varit avhängit av huruvida hon gifter sig eller inte.

Eva utbildade sig till lärarinna och jobbade som sådan under några år innan hon gifte sig. Siri avsade sig sin andre makes namn och återtog sin förste makes sedan hon blivit änka för andra gången, för att ha samma efternamn som sin dotter.

Beata arbetade sida vid sida med sin make för att bygga upp hans amerikanska industri- och finansimperium till ett internationellt imperium. Efter hans död har hon övertagit ledningen helt på egen hand.

Nu skall vi se om jag i dag kan komma ytterligare några steg närmare att knyta samman sista kapitlet. Nej – jag är inte färdig!

Jag har bara börjat skriva bakifrån, för att knyta samman berättelsen. Sätta ramarna och visa att, hit skall vi. Epilogen är skriven (och jag tror att den väg jag valt kan förvåna en del). Näst sista kapitlet är klart (och jag älskar det – hoppas bara att andra också kommer att göra det!)

Jag anar inte längre slutet – jag har definierat det.
Skrivit stora delar av det.

När jag knutit samman sista kapitlet, behöver jag bara återvända och skriva kanske ett och ett halvt kapitel som saknas däremellan.

Otålighet och entusiasm kolliderar. Iver och försiktighet är på kollisionskurs. Vilja och förmåga går holmgång. Jag vill så mycket, och ibland sammanfaller min vilja med textens och jag anar hur bra det här skulle kunna bli.

Jag monterar texten, ord för ord och mening för mening, och ibland – ibland faller allt på plats. Texten jäser, med vårens hela jäskraft, ibland är jag rädd att den skall explodera.


Man kan – definitivt – bli hög på ord.