Att skriva slutet är att rama in texten

I går skrev jag färdigt en scen i sista kapitlet och påbörjade en annan. Jag flyttade också en tredje, redan färdig scen ca fyra sidor så den hamnade där den gjorde bästa möjliga effekt och slutligen skalade jag bort ca tio sidor överflödig text.

Jag vet, jag vet, andra nöjer sig med att skala ägg i påskhelgen.


Mellan och efter utbrotten av skrivande och textmontering såg jag Let’s Dance och The three musketeers (luftskeppsversionen) på TV4. Vet inte, förmår som inte engagera mig speciellt i den här omgången kändisar. Och misstänker starkt att jag fått en överdos David Hellenius.


Det  slog mig att det kanske är likadant med fiktiva personer i böcker. Ibland får man man en överdos. Jag har märkt att efter första halvan av boken har jag låtit vissa personer försvinna ur förgrunden eller förlora den dominerande roll de ditintills haft och låtit andra kliva fram i rampljuset.

Den första gruppen har spelat sin roll - och spelat den väl. Men om de finge fria tyglar, skulle de ta över eller dominera texten också när det inte är önskvärt. Därför har de förflyttats från förgrunden till bakgrunden, när berättelsens tonvikt förskjutits från dramatiska uppgörelser och avgörande beslut till mer pragmatiska vardagsbeslut och nervslitande personliga uppgörelser.

Jag tror det har givit berättelsen bättre dynamik.



När det gäller The three musketeers undrar jag vad filmskaparna gick på. Så full av anakronismer som filmen stundtals var, var den faktiskt bitvis dråplig.

Måste dock säga att Milla Jovovich tolkningen av Lady de Winter var en av behållningarna med filmen. Ett rejält steg bort från den klassiska ”genuint ond och 100%-igt svekfull” till en cool, smart och hårdkokt kvinna som gör sitt bästa för att hålla sig flytande i en värld där maktfullkomliga män dikterar och tolkar lagarna.

Det säger någonting, när en kvinnlig skurk är den mest minnesvärda behållningen i ett kostymdrama.

Lärdomar där är förmodligen att en och annan anakronism kan sätta färg på ett annars urtvättat kostymdrama. Och att när man skildrar kvinnor i historiska miljöer kan man behöva ta till en och annan anakronism för att göra dem begripliga, psykologiskt trovärdiga och sympatiska för en modern läsare som förmodligen skulle ställa sig rätt frågande till en mer historiskt korrekt skildrad ung kvinna.

När det gäller Jennie har jag tagit ut svängarna så till vida att hon levt utomlands på egen hand under många år och dessutom studerar i Paris. Hon är också i egen rätt arvtagerska till en stor lantegendom - och det är ett arv som aldrig varit avhängit av huruvida hon gifter sig eller inte.

Eva utbildade sig till lärarinna och jobbade som sådan under några år innan hon gifte sig. Siri avsade sig sin andre makes namn och återtog sin förste makes sedan hon blivit änka för andra gången, för att ha samma efternamn som sin dotter.

Beata arbetade sida vid sida med sin make för att bygga upp hans amerikanska industri- och finansimperium till ett internationellt imperium. Efter hans död har hon övertagit ledningen helt på egen hand.

Nu skall vi se om jag i dag kan komma ytterligare några steg närmare att knyta samman sista kapitlet. Nej – jag är inte färdig!

Jag har bara börjat skriva bakifrån, för att knyta samman berättelsen. Sätta ramarna och visa att, hit skall vi. Epilogen är skriven (och jag tror att den väg jag valt kan förvåna en del). Näst sista kapitlet är klart (och jag älskar det – hoppas bara att andra också kommer att göra det!)

Jag anar inte längre slutet – jag har definierat det.
Skrivit stora delar av det.

När jag knutit samman sista kapitlet, behöver jag bara återvända och skriva kanske ett och ett halvt kapitel som saknas däremellan.

Otålighet och entusiasm kolliderar. Iver och försiktighet är på kollisionskurs. Vilja och förmåga går holmgång. Jag vill så mycket, och ibland sammanfaller min vilja med textens och jag anar hur bra det här skulle kunna bli.

Jag monterar texten, ord för ord och mening för mening, och ibland – ibland faller allt på plats. Texten jäser, med vårens hela jäskraft, ibland är jag rädd att den skall explodera.


Man kan – definitivt – bli hög på ord.